19:36:00
"Cevdet Bey ve Oğulları"(Herr Cevdet och hans söner) - Orhan Pamuk
Det känns på något sätt svårt att skriva en recension om en bok av Orhan Pamuk, så det här blir mer ett inlägg istället. En del av det som gör det hela komplicerat kan sägas bero på hur jag förhåller mig till Pamuks böcker på ett personligt plan. För mig är han en författare, som till skillnad från många andra, lyckas ge mig någonting utan att samtidigt ta någonting också. Man skulle kunna argumentera för att det beror på min egna brist på livserfarenheter. Orhan Pamuks verk är helt enkelt kulturella uttryck som i sin egna helhet blir till en invit, en bjudning till någon annans bord, kultur, liv. Och jag välkomnar all konst som lyckas representera och presentera kultur, särskilt när det inte åsamkar mig någonting. Det man kan finna i Orhan Pamuks böcker är mänskligt. Men det finns givetvis kontroverser. Det är företrädesvis välbärgade turkar som avbildas, societetsmänniskor och mycket är en bild av männens värld. Men det är ett intressant fenomen att beskåda och man får anta att Orhan Pamuk tar med sig det han känner igen, i sin litteratur. Orhan Pamuks debutroman, som nu finns på svenska, nämligen "Herr Cevdet och hans söner" bär stark prägling av det som känns igen i hans skrivande. Men det är ett intryck som tar en stund att sätta sig i boken. Hur då?
Boken börjar i 1900-talets första decennium och tar sig genom tre generationers turkar. Vi får möta herr Cevdet, den bekymrade muslimske köpmannen som kontemplerar sitt liv i bilden av sin sjuke brors ögon, brodern som är radikal och från sin sjukbädd sjunger "La Marseillaise"(Marseljäsen) och bannar sin köpmannabroder för vad han anser vara ett slöseri med intellekt och livslusta. Detta sker i upptakten till vad som skulle bli ungturkarnas revolution, något som föranledde den turkiska republiken och blev slutet på det Osmanska Riket. Cevdet själv är i tanken en bekymrad man men affärsmässig och stolt och vi får följa hans tankar kring sitt liv som trävaruhandlare och senare som förmögen köpman.
Vi förflyttas fram i tiden till 1930-talet, närmare bestämt åren runt 1938 då Turkiets regerande och förste president Atatürk, dör. Andra världskriget står nu för dörren. Cevdet har fått framgång i sina affärer och socialt och lever med sin familj i Istanbuls stadsdel Nişantaşı. Vi läser här om många olika konflikter, tillställningar och om familjelivet hos den stora familjen och deras vänner, allt återigen med de då rådande politiska tankarna som "backdrop". Det är särskilt intresserat att läsa om de tre skolkamraterna Ömer, Refik och Muhittin och om hur de navigerar sina liv på olika vägar. Ömer som kallar sig erövrare och vill just det, erövra, Refik som får barn men reser bort för att hitta något han saknar och Muhittin som till en början verkar leva ett relativt lössläppt liv men snart fångas upp av de nationalistiska strömningarna i det nya Turkiet. Han finner sitt engagemang och anser att hans vänner blivit alldeles för västerländska och den konflikten är typisk för Pamuks böcker. Att leva i gränslandet mellan två kulturer är ju något som i allra högsta grad stämmer överens med hans egna liv också. De individuella berättelserna om de tre barndomsvännerna är väldigt intressanta men relationen till varandra som de har, den visas bäst i kapitlen "Rannsakning" och "Blötdjur" i bokens andra del och det är kanske också de bästa kapitlen i boken. På de ställen då olika festligheter beskrivs får man en nästan Gudfadernliknande upplevelse, otroligt målande bildspråk och en stor port öppen till festdeltagarnas hjärtan, som alltid i Pamuks böcker.
I bokens tredje del läser vi om Refiks son Ahmet som lever som konstnär i början av 1970-talet, hur hans romans med en jämngammal kvinna artar sig och hur den stundande militärkuppen påverkar honom. Många av karaktärerna från de föregående delarna finns kvar och det är kanske först i den sista delen som man faktiskt kommer ihåg alla och man får äntligen lön för mödan att ha läst de minst sant grundliga beskrivningarna av konversationer och tankar i de föregående delarna av boken. För det märks att detta är Pamuks första bok, inte förrän ungefär den halva har gått börjar man känna sig hemma och känna igen sig i den något mässande stil som nu gjort Orhan Pamuk till erkänd nobelpristagare. När det gäller historiska romaner är Orhan Pamuk en av de bästa och det är värt att läsa fler av hans böcker.
Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.
/Jens