Jens Boktips

2015-08-23
00:42:00

"El prisionero del cieli"(Himlens fånge) - Carlos Ruiz Zafón

 
Jag har ingen aning om vad "Himlens fånge" har i beredskap för mig när jag börjar. Jag tänker mig någonting inom ramen för boksskrivarkonst och psykologisk spänning under den spanska stöveln, än mindre vet vilket äventyr De bortglömda böckernas gravkammare kan komma att spotta ur sig den här gången. Blir det en mildare berättelse än den förra? Vad var det egentligen som skedde med karaktären David Martin och Ruiz Safóns berättande, fanns det något hopp i slutet av "Ängelns lek"? Nå, den här boken skyltar med att gå djupare in på berättelsen om Fermin Romero de Torres, en äldre kamrat till Daniel Sempere och biträde i dennes fars bokhandel. Men mycket raskt kommer den enorma insikten: vi skall få ett nytt slut på "Ängelns lek" och en ännu värdigare fortsättning på den otrolige David Martins livshistoria. Detta är en mindre sinnesförvrängd berättelse, politiskt och mänskligt, minst lika grym(grymmare) men med den enda skillnad att just denna stackars välvilliga spjuver Fermin nu står för ett stort mått av äventyret. Han är en man som har klarat sig ur det mesta. Mötet med David Martin blir en uppenbarelse för oss...
 
Vi läser om en äldre samling människor i bokhandeln Sempere och söner, som lever i verkligheten av att affärerna går ganska trögt. Daniel Sempere är gift med Bea och tillsammans har de sonen Julián, men allt är inte tipp topp i föräldrarnas relation. Fermin har sina egna problem, bland annat i form av att en fråga om hans officiella identitet dykt upp, i samband med att han ska gifta sig med sin Bernarda. Vilket namn skall officiellt användas vid vigsel av det två? Det visar sig att detta blir en öppning i Daniel och Fermins relation till varandra, då Fermin behöver be sin vän om hjälp att lösa en fråga om hans förflutna, som han trodde han hade lagt bakom sig för länge sedan... Det är berättelsen om Montjuic-fängelset och vad som hände Fermin där för så länge sedan.
 
Jag tycker till en början att det är en väldigt stark bok med många stora ambitioner i berättandet. Det skall vara en förändring från "Ängelns lek" och det är det också redan från början, men det strävar inte mot att bli ännu så unikt som i de andra böckerna i serien. Istället är det ett litet lugnare tempo men med Ruiz Safóns säregna förmåga att göra en bladvändare av oss som läser. Det känns bra, men berättelsen går efter ett tag lite på tomgång och det enorma äventyret som jag hade förväntat mig slår inte i blom. Istället får jag nöja mig med en viss stabilitet i karaktärernas liv och det handlar om att deras fortsatta lycka sätts på spel, något som mycket beror på skuggan de många många år som Spanien levde under diktaturförtryck skapade. De lever alltså mycket osäkert under förtrycket. Tanken att på dåliga grunder bli fängslad på ett uselt ställe av sina egna landsmän, och att sedan svältas och torteras för att i bästa fall bli släppt i rännstenen, utan några medel, känns som en ganska kraftig kalldusch av verkligheten i den här boken. Romero Fermin de Torres öde är stort och viktigt i den här bokserien, och det är en intressant karaktär... Boken får 0.5 poäng extra för att den är en del av en serie som jag nu kan konkludera att jag gillar.
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-08-17
15:29:00

"El juego del ángel"(Ängelns lek) - Carlos Ruiz Zafón

 
Så nu när jag hade läst "Vindens skugga", vad var min uppriktiga förväntan på en uppföljare? Skulle den anda som uppkom så tydligt i den inledande boken kunna uppbringas ännu en gång? Vilken form skulle isåfall dess uttryck ta? Kunde det bli en värdig uppföljare? Alla dessa frågetecken blev större när jag läste baksidan på den nya boken, en bok som kallas "Ängelns lek". Det avslöjas att den utspelar sig på 20-talet i Barcelona "De fördömdas stad", alltså flera decennier före "Vindens skugga"... De bortglömda böckernas gravkammare är kvar i historien, så vi vet att handlingen kommer att utspela sig med samma sceneri som förra gången. Faktum är att just det blev som en uppmuntran då jag skulle börja läsa boken men realiteten, skulle det visa sig(ja) är att det är en helt annorlunda berättelse som Ruiz Zafón gör upp med den här gången. Det är en fristående uppföljare till "Vindens skugga" som ger den boken ytterligare värdighet som ett fristående verk, tillsammans är de något av ett under i sin klass och genre! Med vetskapen om att jag skulle läsa även den tredje boken i serien begav jag mig, och jag skulle inte bli besviken!
 
Detta handlar "Ängelns lek" om: en ung man vid namn David Martin har haft en svår uppväxt, hans far var en krigsskadad man som missbrukade heroin och levde ett fattigt och kriminellt liv. Han dör i förtid och Martin lämnas till sina egna deviser. Han lyckas få ett jobb på en tidning och en journalist och författare på tidning vid namn Pedro Vidal tar sig an Martin. Snart är Martin själv en ung talang på redaktionen. Men allt går inte som planerat. Efter att han skrivit kontrakt med ett mystiskt bokförlag så får han sparken från tidningen, och förlaget visar sig vara endast ute efter pengar, de är slavdrivare som håller på att ta död på honom. Det är då en mystisk man dyker upp som introducerar sig som förläggare. Förläggaren har ett anbud till David Martin, ett mycket speciellt beställnigsarbete, en bok som Martin aldrig skulle komma på tanken att skriva själv. Det hela blir ytterst krångligt och problematiskt, då äventyret tar sin början på allvar...
 
Det är ett vindlande äventyr med spänning, dramatik och skräck som vi möter i denna, uppföljaren. På samma sätt som "Vindens skugga" var en slags nischad typ av berättelse, på samma sätt börjar den här boken på ett mycket spretigare sätt. Det är uppenbart från början att detta är en helt annan typ av berättelse, och man kan inte genast ana vart namnet "Ängelns lek" kommer ifrån, varför boken heter så, då man däremot kunde härleda namnet på den första boken till berättelsen stil, karaktär och djupet som framträdde(och framförallt då, om man skall vara nogräknad alltså, eftersom namnet Vindens skugga ju dök upp i berättelsen). "Ängelns lek" bjuder från första början på ett något råare och kyligare Barcelona, man får intrycket av att det finns väldigt lite kvar av den slags mys-mystik som vi fann i den första boken. Borta är mannen med hatt som står och kikar på ditt fönster, det är istället en heroinpåverkad och bruten man, som slår sin son för att han läser och förhållandena är minst sagt bedrövliga i bokens inledning. Men här påvisar Ruiz Zafón en öppning i sin berättelse mot det som vi mera känner igen, vi inser att han själv trivdes med sin första berättelse och att det kanske finns hopp för huvudkaraktären i den här berättelsen också. Den lysningen står i mycket "Sempere och söners" bokhandel för. Här möter vi den gamle Sempere och hans son, som är Daniel Semperes(huvudpersonen i "Vindens skugga") pappa. Det är denna bokhandlare som alltid har försett David Martin med böcker, trots att hans fader hatade det, och det är också i bokhandeln som starten på Martins nya liv och karriär får sin början. För oss blir det trevligt att få läsa mer om familjen Sempere. Men det är David Martin som person som snabbt hamnar i fokus, och visst kan man säga att han är ett maskrosbarn, han har en bra inkomst och ett hus(som är otroligt mystiskt ju mer vi får läsa om det), men samtidigt missbrukar Martin tabletter och dricker en del alkohol, det tycks gå hand i hand med skrivarprocessen för honom, han framställs som en något klen figur men med stor talang(innerst inne är han en sympatisk person.) Vi hoppas att det ska gå bättre för David Martin, och jag litade i början helt på att det skulle bli en solskensavslutning på det hela. Var beredd på en något tyngre läsupplevelse med den här boken alltså dock. Kanske skrev Ruiz Zafón den här till de som läste "Vindens skugga" som unga, kanske var han rädd att man skulle bli förledd av den vackra historien då, eller kanske skrev han "Ängelns lek" till våra föräldrar. Där vi i "Vindens skugga" fann ett slags avslag på första noten av berättandet, en slags dimension som uppenbarade sig i skuggan av texten, där finner vi nu att det finns lite rum för ett sådant konstgrepp. Detta är helt förbytt av andra mer fylliga uttryck, kasten är tvära och gåtfulla, fulla av symbolik men med mindre av, vad jag kallade tidigare för "mys-mystiken". Det handlar om riter och sjukdom, död och skrivkonst och år av förvirrat leverne, men det ska sägas, det är en spännande bok! Och den är luftig, allt som allt så blir det ljuset som segrar för mig även den här gången, och nu ser jag bara fram emot att läsa nästa, den sista av de utkomna böckerna i serien!
 
Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-08-06
21:45:00

"La Sombra del Viento"(Vindens skugga) - Carlos Ruiz Safón

 
Hej! Jag har tänkt att jag skall läsa en serie av tre böcker nu, på raken, och det börjar med en bok som heter "Vindens skugga". Alla tre böckerna är skrivna av den spanska författaren Carlos Ruiz Safón, som skall ha en sidokarriär som manusförfattare i Hollywood(något som inte efterlämnat några spår på hans Wikipedia-sida). Det här är inte första gången som jag läser Vindens skugga, nej, det är med hel exakthet den 3:e gången som jag läser den! Man kan på så vis säga att det är en bok som har varit hyfsat betydelsefull för mig, den har aldrig fallit helt i glömska sedan jag läste den för första gången för kanske ungefär 7 år sedan. Det är en roman både för ungdomar och vuxna, den är fyndig och fyllig, och har ett väldigt skönt språk. Allra mest tror jag den är riktad till pojkar och fäder, det är iallafall dem man får läsa mest om egentligen(och såklart om kvinnor). Det vilar en slags mystik kring hela den här berättelsen som är otroligt speciell, en stil som bär prägel av att påskina en metaforisk dimension som egentligen inte finns att läsa, men som existerar under ytan av spänning och komplikationer, en dimension som utger sig för att fånga en ung mans själsliga tillvaro från pojkåren till vuxen ålder. Prego! Precis det gör den med bravur.
 
Vi följer Daniel Sempere som till en början följer sin far till "De bortglömda böckernas gravkammare", någonstans i deras hemstad Barcelona. Som en slags invigningen i kammarens värld, får Daniel på måfå välja ut en bok ur de evighetslånga raderna av bokhyllor, en bok som han själv skall bli skyddsling över för resten av bokens liv. Det blir en hemlighet som han inte får delge någon annan, hans mor är inte i livet. Han väljer en bok med titeln "Vindens skugga" av en(fiktiv) författare kallad Julián Carax. De visar sig snart att detta inte är en bok vilken som helst och att Daniels uppdrag att skydda boken kommer att bli oändligt mer spännande och svårt, än vad endast själva ingivelsen att skydda ett litterärt verk till sin död kan tyckas vara i sig självt. Inte nog med det, "Vindens skugga" blir en uppenbarelse för Daniel Sempere och han kan snart inte låta bli att forska i denna den mystiske författaren, Julián Carax. Boken är en gåta.
 
Finns det då något att säga om detta kioskromansmästerverk? Ja, jag börjar med att skriva lite mer om vad "Vindens skugga" innehåller... Det är en bok som innehåller en del referenser till annan litteratur, iallafall uppfattar jag det som så, det handlar om återkommande vinkar till mer eller mindre klassiska författares verk under flera av berättelsens partier(det blir snarlikt Garcia Marquez ibland exempelvis). Det syns tydligt att det finns en gedigen och bra litterär bildning hos författaren och det är ett hantverk som är markant välskrivet och bra. Men ibland sviktar den annars så genomgående illusionen av en vindens skugga, och ett slags sparekonomiskt tänk i berättelsens tyngd dyker upp. Det är som att Ruiz Safón fått medge att han inte riktigt kan nå den kvaliteten på roman som han kanske hade önskat, eller som man kan anse att många av de klassiska författarna som kommit i åtanke har gjort. För mig är det helt ok. Jag tycker att "Vindens skugga" kan läsas som en pocketbok(jag läser den i den formen) och då som en pocket med beundransvärda egenskaper som fantasiväckare och med en enastående passage till berättarglädje. Bokskrivarkonsten och läsandet hyllas ju här igen och återigen, men det förekommer på en sund, trivsam och inte så strävande nivå. Kanske är det som mest strävsamt att skriva just så, "Vindens skugga" har iallafall för mig alltid varit väldigt lättåtkomlig på det sättet. Men till en början föll jag ju för ett djup eller substans som boken har, och det skymtar de facto som någon slags skuggsilhuett i berättelsen, som jag tidigare nämnt. På djupet i boken finns en ådra av karaktärsutveckling och stora möjligheter till djuptgående analyser av karaktärernas inbördes förhållande osv. Det ger många ögonblick av glädje och fasa. Att jag kanske har så att säga "genomskådat", eller känner att mycket av läsningen bringat en hyfsat fullkomlig insikt av vad boken är menat att berätta, tar absolut inte kol på min läsarlust, och jag kan ibland nästan häpna över sättet den flyter ut över mitt sinne och intellekt, som bläck på ett tomt ark. När jag upptäcker att jag hittar nya filosofiska utmaningar i boken och nya sätt för Ruiz Safón att skapa en helhet, så känner jag det som att jag har växt lite som människa och att jag kanske fyller ut min väst, kavaj och feststass till tidsenlig fullkomlighet. Och boken finns kvar och är sig lik, med sina skavanker och sina genomgående goda intentioner, läsglädjen har växt, men det är ju som man brukar säga: "Close but no cigar".
 
Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens