Jens Boktips

2015-12-15
20:38:00

"David Ramms arv" - Dan Anderson

 
Så då, del två av Dan Andersons två romaner om David Ramm, den här boken kallad "David Ramms arv". Den kommer i en lite annan skrud, och med andra nyheter jämfört med den första boken, "De tre hemlösa", som lätt skulle kunna stå som ett gott verk i sig självt, precis som den här andra delen. Det nya är att David Ramm nu är vuxen och lever ett slags vagabondliv, än är han sjöman och sedan är han i hamn i London och nästan helt pank. De ämnen som förs fram i den här kontexten och mycket av det som David får uppleva på bokens sidor, är troligtvis paralleller till Dan Andersons egna upplevelser, som bohem i Stockholm under den här tiden av tidigt 1900-tal, och många liknande människor som David Ramm har han nog själv mött. Eller iallafall folk som liknar de David möter, kvinnorna, och de fria konstnärerna, och kanske tillochmed den ständigt haschish-och opium-brukande, med en personlig förmögenhet. Det är precis som i Dostojevskijs verk "Dubbelgångaren" hart när omöjligt att inte se att det mesta i bokens handling är självupplevt, om inte direkt upplevt, så i förlängningen en rad slutsatser som fattats, dragits till sin spets, eller uppkommit ur författarens livsmiljöer. Här finner vi hos Dan Anderson en något klen men sympatisk hållning gentemot livet och att leva, en slags strävan att förstå och konkludera en del livsbetingelser, och i förlängningen att kunna förmå att leva en slags emotionell realitet av de vackra saker han möter. Men det är inte enkelt för David Ramm, för där rädslan för Gud en gång fanns, finns nu istället ett slags tomrum. Och det är ett fattigt liv han för, han bor inte särskilt rensligt, har heller inga pengar ens till det viktigaste, och hans rus ger inga lyckogångar, utan snarare förskingring och stunder av intellektuell, dock retoriskt fattig, självömkan. Allt det här har Anderson sunt förnuft nog och jävlar anamma nog att dokumentera, men mer än det, han faktiskt belyser de viktigaste delarna av varje en av dessa nedfärder och han bryter således även, tillslut, ytan av detta grumliga vatten med en del klara, till lysande insikter. Vi vet också att Dostojevskij var en av Dan Andersons absoluta favoritförfattare, det märks. När man då finner att den Anderson som så väl skrev om(låt oss säga det då) sin egen barndom, finns kvar även i den här boken och i den äldre David Ramms livsteckning, då upphävs faktiskt tyngden av att läsa om det tragiska och förlorande livsförsöket, och man anar en viss humor i den sinnebild som Dan Anderson lämnat på pränt. Således är det ett rent nöje att läsa Anderson igen, och det är någorlunda enkelt också!
 
David Ramm tar båten från Amerika och möter en annan svensk, vid namn Hartman, en miljonär med ett kopiöst intag av haschish och opium. De två talas vid en del och rusar sig, David med större måtta än sin landsfrände, tills de så skiljs åt, David beger sig till sina hemtrakter i Dalarna. Det som där möter honom är dystert, hans två bröder har gått bort, och hans föräldrar är fattiga, han har själv inga pengar att tala om. Till råga på allt så finns det en man i trakten som kallas Nilenius. Nilenius är föraktad av alla, då han lurar och bedrar alla sina grannar. Han har fått ingivelsen att dra med sig David i detta, och talar oavbrutet till denne om sitt förakt för "de andra", efter att han uppsökt honom för hundrade gången. David flyr till Stockholm där han råkar hamna i någon form av konstnärsateljé, av en slump. Han återser Hartman, som fortfarande är rusad, och skräms av hans filosofiska men onyktra utläggningar om sin egen existens förlorade sak. Men det har sig att vid ett av Davids besök så är Hartman inte ensam, han befinner sig där tillsammans med en ung vacker kvinna...
 
Det är tydligt att det inte är en dåre vi läser om i "David Ramms arv", det är en någorlunda förnuftig ung man, och han påvisar också detta i sina många funderingar. Men vad som tycks hindra honom för ett slags stilla, i mångas tycke, bättre liv, är hans enträgna strävan efter att försöka självuppleva svaret på sina många tvivel. Han lyckas inte avsäga sig den billiga fyllan, och går i en slags evig cirkel av svårmod. Hans förflutna av armod, kontra hans liv av svårmod. Han letar så att säga efter en livsstil som han själv vägrar ta till sig. Jag kan förstå hans eviga strövande och ovilja att binda sig vid något enkelt svar, men det sorgliga med sådant är väl just att man allt som oftast förlorar något väsentligt i slutändan. Och även om David Ramm kräver en slags filosofisk tanke i alla sina åtaganden, så är det i mycket ett bevis på att han ej kan känna att det gör någon nytta. Han kan helt enkelt inte bli lycklig utan ett uppoffrande tycks det, och detta är han inte redo för. David Ramm skriver också sin livsberättelse i Andersons bok och det är svårt och han gör det väl lite halvhjärtat. Det är svårt att skriva, men det fina med att läsa den här boken, och den förra, är att det tycks mig som att Anderson beskriver färgskalans gråaste partier, och de djupa kriserna, alltså den lilla tankeverksamheten och våra infall, som kanske kan förstöra några timmar av några dagar, men jag tror dock att bakom Dan Andersons böcker så döljer sig en man som hade mognat något och kanske också funnit ytterligare glädje i sitt skrivande efter att helt enkelt ha lyckats med det. Självfallet följer en del intellektuella förbittringar också i det mer "mogna", eller uppoffrande livet, men jag väljer att tro att Andersons liv hade en del ljusglimtar! Och det finns ingen som helst tvivel i att jag, såhär hundra år senare, avundas honom hans dåvarande mogna bohemiska tillvaro...
 
En tanke slog mig då jag läste på Wikipedia att en byst av Dan Anderson finns på Järntorget i Göteborg, och jag har helt säkert sett den. Och jag tänker på hur många gånger jag gått över den platsen, berusad och nattetid, och det känns som en helt lagom plats för en byst av Anderson. Jag fann det här partiet i "David Ramms arv", som påminde mig, och har en viss relevans i bokens sammanhang(föga överraskande):
"Ja, jag känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet - jag är hård nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min farfar - en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med slägga."
 
Än finns nöjet av att för första gången läsa hans dikter kvar!
 
Dan Anderson
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens