Jens Boktips

2016-06-14
23:46:00

"Pompeji" - Robert Harris
 
Jag har valt att fortsätta den här streaken med en bok, som jag egentligen inte har någon relation till. Det är ett vulkandrama detta, en historia som många känner till, och många kanske också känner ett visst äckel, eller avstår helst från en äventyrsroman som bygger på ett reelt katastroffenomen från vår historia. Pompeji är ju staden som begravdes i skuggan av det vulkaniska berget Vesuvius i Italien. Staden med flertalet medborgare fortfarande hukande undan ett vulkanutbrott, översköljdes av såkallade pyroklastiska strömmar, extremt het luft och materia från Vesuvius, och täcktes sedan av lager på lager med pimpsten och aska – tills hela staden var begravd. När man sedan grävde fram delar av staden(stora delar av den om sanningen skall sägas), vilket man gjort först på senare år, så fann man att en otroligt stor del av staden var hyfsat intakt, och strukturen på gator, bärande väggar och tak i husen, fanns kvar och kan nu uppvisas som turistattraktion i Italien. Pompeji är också ständigt föremål för stora arkeologiska utgrävningar, eftersom det är ett så tidskrävande arbete att utföra utgrävningarna, och att närma sig arbetet inom rätt ramar för vetenskapens konst. Det finns alltid en skara studenter i Pompeji, som fortsätter jobba vid utgrävningarna, som under de senaste decennierna. Det man också har funnit från denna märkliga stad, är faktiskt lik, eller håligheter i lagret av aska, där kroppar har fångats, och förmultnat under åren som gått. Kvar blir, som formar efter de människor som miste livet under vulkanutbrottet. Man har också gjutit av dessa formar, vilket ger tydliga avgjutningar in på bara skinnet av offren, och de finns att beskåda om man besöker turiststaden Pompeji. Det är inte lite makabert för mig, att i efterhand tänka på den otroligt naiva inställning jag hade till dessa skulpturer då jag själv var och besökte Pompeji för många år sedan. Vad var det egentligen som gick runt i huvudet på mig då jag såg staden? Var jag kall och cynisk inför den traumatiska bilden av en katastrof, eller var jag kanske bokstavligt talat förbluffad över den otroligt välbevarade romerska staden? Om det var på det viset, så får vi anse det vara en rättvis ursäkt i min mening. För så fort man har kommit över Pompeji som en katastrofarena, så kan man faktiskt nästan känna sig lite tacksam över att något sådant världsomvälvande hände, fast det låter otroligt. Låt då höra detta: politiskt motiverad graffiti, vulgär graffiti och väggmålningar(såkallade fresker), och en bordell, en kamparena – alla dessa ting finns bevarade i Pompeji, i staden som man behöver en guide och vägskyltar för att kunna navigera igenom! Och när översköljdes då Pompeji från första början i det tidsresedamm som blev dess svepning? Jo, året var 79 e.kr. Ni som har läst min blogg tidigare, kan ha ett minne av min recension av boken ”Jag, Claudius” ifrån förra årets kavalkad. ”Jag, Claudius”, som handlar om den romerska kejsaren Claudius, utspelar sig cirka 50 år före Vesuvius utbrott. Claudius levde ungefär lika länge som det, före Julius Ceasar. Och på Julius Ceasars tid levde ju drottning Kleopatra i Egypten, hon och Ceasar var ju också älskare på den tiden. Det är alltså ett fantastiskt tidsdokument från sprungen tid som Pompeji är idag, och från romartiden också, den så otroligt spännande och upplysande eran, inte minst inom skönlitteraturen. Om inte annars, så i alla fall som inspiration till en del av våra samtida verk. Det kan också nämnas som en lite extra inspirerande, förhoppningsvis sann faktadetalj, att drottning Kleopatra i Egypten, faktiskt levde närmare månlandnigen, än uppförandet av landets pyramider. Det är väl häftigt(om det är sant), om något!


Författaren till denna ”Pomepji”, heter Robert Harris. Det är en författare som jag inte vet någonting särskilt om, jag känner igen en del titlar som jag ser att han har skrivit förut, men jag är betydligt mer intresserad efter att ha läst ”Pompeji”. Titeln är svår att slå ifrån sig, och jag har faktiskt en viss förkärlek för dessa romaner som utspelar sig på romartiden(jag har några andra, med samma tema på gång, och på lager, också).
Jag tror att Robert Harris vill ge oss ett stygn av oroskänslor inför det vi vill läsa om, nämligen katastrofen som drabbade alla dessa människor. Detta eftersom boken måste ha en annan storyline vid sidan om för att vi skall orka läsa allt, och katastrofen i Pompeji blir ett säljande argument för oss som vill läsa boken.. Det är en skönlitterär berättelse som vilar på grundvalar av reell, och ond, bråd död för länge sedan. Men det är inte denna oroskänsla som Harris skapar som är hans stora bedrift. Det finns många författare som skulle kunna ha gett sig i kasst med den här boken(kanske ett flertal också har skrivit romaner om Pompeji), men det skall säga att Robert Harris gör det med en viss bravur. Han genomför uppdraget konsekvent och väl, samt visar på en del förmåga utöver det vanliga. Så det är inte en vilken som helst slaskhistoria vi har att göra med, klistrat på snedden över nuvarande Neapels vulkan, i Italien. Nej, det är lite bättre än så! Handligen:

En man vid namn Attilius är nyanländ vattenmästare från Rom, i staden Misenum. Han har ansvaret över hela Misenums vattensförsörjning, och genomför en del mätningar och exkursioner i trakterna kring Vesuvius, och längs vattenakvedukten Aqua Augusta. Han får inte riktigt grepp om allt som behöver göras, och vattenförsörjningen har en tid skötts dåligt av hans föregångare. Det är också många inflytelserika män som vill komma i kontakt med Attilius, då vattenledningen, Roms vatten, är viktigt för dem. Kan Attilius erbjuda ett rimligt pris för sina egna insatser, eller för att blunda för en del olagliga utbyggnader av vattenledningen? Attilius är inte intresserad, för hans passion är vattnet, yrket vattenmästare har han tagit över efter sin far. Plötsligt händer det som inte får hända; vattnet sinar. Av någon oförklarlig anledning har Misenum inte längre någon vattenförsörjning, och det är här äventyret börjar. Nu blir många intressen, utöver allmänhetens behov, engagerade. En amiral vid namn Plinius skickar Attilius, tillsammans med ett arbetslag, till Pompeji och berget Vesuvius, för att närmare undersöka den plats där Aqua Augusta tros ha sprungit läck. Märkliga fenomen har rapporterats från berget, och det är med spänd förväntan som Attilius reser med fartyg över bukten. Året är 79 e.kr. och dagarna före vulkanen Vesuvius utbrott. Vi vet det nu, men det gör inte karaktärerna i boken ännu. Spännande!

Först och främst vill jag berätta att i alla fall en av karaktärerna i boken har funnits i verkligheten, nämligen Plinius, som var amiral i Misenum. Han hade gett sig ut mot Pompeji, för att rädda några bekanta till honom, som vädjade om hjälp från staden, men lyckades tyvärr aldrig återvända därifrån. Vissa tror att han fick en hjärtinfarkt, han återfanns i alla fall dagen efter av sin son, som också har gått till historien som Plinius(den yngre). Denne Plinius befann sig under utbrottet i Misenum och dokumenterade hela händelseförloppet därifrån, något som blev en viktig källa för eftervärldens efterforskningar kring utbrottet och katastrofen. Plinius den äldres anteckningar från utbrottets kärna kunde också räddas, och han var författare till många naturvetenskapliga böcker sedan tidigare.

Det som är bra med ”Pompeji”, är att historien kring Aqua Augusta, och vattenförsörjningen till städerna runt Vesuvius, faktiskt är riktigt spännande att läsa. Attilius är en bra karaktär, som den något unge romerske ingenjören som sätts på prov under sin första tid i arbete. Vi får en viss sympati för honom mitt uppe i den stora katastrofen som närmar sig, och den mindre, i form av Aqua Augustas sinande vatten. Samtidigt befinner han sig mitt uppe i ett Rom som av eftervärld har beskrivits och fått tilldelat lite en identitet som något obscen, pompös, eller frossande. Detta får också flera exempel i boken, exempelvis då den frigivne slaven, och krösusen Ampliatus(som är bokens skurk), kastar en av sina egna slavar till ålarna. Slavens uppskurna lekamen drar snabbt till sig muränorna som biter ihjäl honom och påbörjar den mödosamma processen att äta upp offret. Det är en väldigt blodig och kall detalj här och där, som gör Robert Harris berättelse riktigt levande och stark i dessa partier av boken. Att kasta någon till ålarna, ger genast förnimmelser av en annan bok som jag tidigare läst och recenserat här på bloggen, jag nämnde författaren i förra inlägget – Günter Grass, och hans verk ”Bläcktrumman”. I den boken fiskar de ål med ett hästhuvud, en otroligt makaber scen att läsa, som också kräver en ganska stor ansträngning för att skapa mening i berättelsen. Om man så vill, kanske är det inte så svårt, faktum är att ”Bläcktrumman” är en strålande berättelse, och riktigt på den nivån kommer aldrig ”Pompeji” till, även om katastrofer inträffar lika mycket i bägge dessa böcker.

Jag ger den här boken 2.7/5 på en skala av bra böcker.

/Jens 

Kategorier: Robert Harris | Ingen har kommenterat än bli den första!