Jens Boktips

2014-09-26
20:24:00

"ねじまき鳥クロニクル"(Fågeln som vrider upp världen) - Haruki Murakami

 
"ねじまき鳥クロニクル", eller som den heter på svenska "Fågeln som vrider upp världen" är en mycket intressant bok. På engelska heter den "The wind-up bird chronicle", som jag tycker också är ett väldigt passande namn. Jag har läst den här boken förut på engelska och var ganska imponerad men det var länge sedan och denna nya genomläsning av den gav mycket nya sinnesintryck. Man kan enkelt säga att den här boken är lätt att lägga ifrån sig men svår att sluta läsa. 
 
"Fågeln som vrider upp världen" handlar om en man som slutar på sitt jobb. Hans fru jobbar på en tidningsredaktion och kommer ofta hem sent på kvällarna, så mannen gör det han kan i hemmet, städar, lagar mat osv. Han börjar efter ett tag ge sig ut på upptäcktsfärd i kvarteret, alltid med ett uppdrag att utföra. Han finner en brunn som han klättrar ned i efter att ha talat med en andra världskriget-veteran om saken och, plötsligt, har också många främmande kvinnor dykt upp i hans liv. De är alla mer eller mindre märkliga personer men mannen förblir anonym. Ett äventyr i drömmar, historien och vardagen börjar, men långt och utdraget som en tisdagseftermiddag. 
 
Här är hur jag läser boken från början: jag är ett rådjur som står på vägen i strålkastarljusen från en militärgrön jeep, ett rådjur som stannar mitt i ett steg med vidöppna ögon. Scenariot har en fortsättning. Jeepen krockar med djuret, fatalt, sedan kliver chauffören och hans passagerare ut och spänner fast djuret på motorhuven och knyter åt knutarna hårt. Sedan kör bilen vidare. Men när jeepen kör vidare är inte jag längre rådjuret, utan en man som står vid vägen med en kamera, som lyckas fånga en bild på den militärgröna jeepen med ett rådjur på motorhuven mot ett disigt fält av gräs och lite längre bort en skogsdunge, med blixt på kameran. Eller en buddhistisk gud som stilla beaktar fordonets framfart och de bistra männen då chauffören långsamt röker en marlboro light.
Det är inte ett perfekt verk men allt den vill stå för lyckas den representera. Det är en bok som utforskar alla former av psykets formgivande men samtidigt är den oerhört avskalad på ett sätt. Haruki Murakamis egentligt stora verk när det gäller detaljrikedomen i den avskalade formen är ändå trilogin "1Q84" men i "Fågeln som vrider upp världen" når han lite längre, man har en känsla av att den ungdomliga energin inte ännu har förbytts, han har fler saker att göra upp med, fler saker som har med unga vuxna och livet att göra. När man börjar blicka tillbaka på sitt liv "på riktigt". Boken inleds med ett litet, om inte strategiskt eller välmenat, så i allafall filosofiskt betydelsefullt val och den fortsätter sedan i den filosofiska andan, där allt är en konsekvens av denna första handling. Det blir en intressant åskådning av det japanska känsloregistret. Bokens första del är för det första mycket mer än en inledning, det blir också en djuptgående avhandling om mäns relationer till kvinnor. Det arbetar Murakami vidare med och det mynnar ut i något djupt närgånget och så många aspekter av det mänskliga tillståndet undersöks. Det blir verkligen en krönika över världen och det som finns i dess utkanter.
 
Till en början tänker jag att det är omöjligt att citera något representativt från boken, att det skulle vara som att citera Wall-E: fruktlöst. Men mot slutet av boken finner jag ändå några punkter och citat som är värda att ta upp. 
1. Några japanska militärer jobbar för att i framtiden kunna förse Japans soldater med tillräckligt varma kläder för ett potentiellt vinterkrig mot Sovjetunionen. De behöver ull och räknar därför antalet får som finns att tillgå. En av dem säger då skämtsamt att de aldrig hinner sova för att de måste räkna så många får. -Murakamis stil är inte som Umberto Ecos stil eller hur jag tänker mig att en Calvino-bok är, att man blir bombarderad med ord och idéer och sedan växer berättelsen fram i det, men det finns heller inga direkta tomrum i texten och allt verkar ha sin mening i den här boken.
2. "Man får inte fantisera... . Här mister man livet om man fantiserar."
 
Själva boken blir en entitet, en möbel, ett objekt jag cirkulerar runt i min vardag. Den dyker inte upp lite varstans som en enkrona eller en cigarettändare, nej, den har sin fasta punkt på nattduksbordet och det är därifrån berättelsen får sin springande punkt. Om jag lägger den någon annanstans, tillexempel i sängen så blir jag rädd att den ska självantända och bränna ner hela huset. 
 
Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens