Jens Boktips

 

Hallå där! Den här gången kommer det handla om kampen mot vansinnet och hur galenskap är ett tillstånd som uppkommer av vissa skäl och hur detta inte kan rättfärdiga en ”kriminalisering” av en person, eller motivera att denne blir inlåst eller tvångsbehandlad på grund av sitt tillstånd, detta enligt författaren till boken ”The Loony-bin trip”, Kate Millett som gick bort tidigare i år i Paris. Skälen enligt Millett till varför man inte bör tvångsbehandla människor på det sätt som vetenskapen, i det här fallet det medicinska fakultetet står för, är stigmatiseringen som finns kring att bli stämplad som en ”galning” samt det trauma som kommer med att bli ifråntagen sina rättigheter på obestämd tid, och låst inne på sjukhus under tvång att ta mediciner som enligt Millett skapar vanföreställningar och slapphet. Det är trots allt detta med själens tillstånd som Kate Milletts bok handlar om, eller kanske allra mest hennes konklusion och efterord. Millett trodde på själens otvungna logik och okränkthet och ansåg alltså att ett tillfälligt tillstånd av galenskap eller irrationalitet, inte kan motivera ett liv under vårdens ok och tillsyn, utan skall få genomlevas och bearbetas på de grunder som de flesta sinnliga tillstånd säkerligen kommer av, nämligen förhållanden i människors liv. Reella förhållanden alltså. Kate Millett hade diagnosen manodepressiv, eller som det idag heter bipolär sjukdom, men nekade till existensen av denna diagnos och kämpade för medborgares rättigheter till sina egna liv och nycker. Hennes upplevelser av tvångsvård och medicinering var helt klart traumatiska för författaren och det tog lång tid för henne att komma till klarhet med sina upplevelser. Men när hon hade gjort det så lyckades hon skriva den här boken, som är en väldig bedrift!

Vem var då Kate Millett? Jo hon var en akademiker, radikal feminist, författare och konstnär. Under sjuttio-talet skrev hon en rad spännande böcker och hon är mest känd får boken ”Sexual politics” som b.la. lär behandla ämnen som, främst manliga författares skildringar av kvinnor och mäns relationer i sina böcker. Hon blev ganska känd och var en förkämpe och frontfigur för kvinnorörelsen i USA och Europa. Själv var hon amerikan.

”The Loony-bin trip” handlar först och främst om Kate Milletts liv under några år och hur hon reagerade inför flera hotfulla situationer som hon fick uppleva under en del av sitt liv. Till en början är det dock en vacker historia och Milletts fantastiska förmåga att skriva målande, rakt och insiktsfullt anger en mycket fin klang till det experiment som hon genomför i boken, detta som leder henne till en så märklig plats som ett katolskt mentalsjukhus i Irland. Efter att flera år tidigare ha blivit tvångsvårdad och frisläppt, men med ett fortsatt inslag av medicinering(som pågick i 6 år) så ingår Millett ett avtal med sin kvinnliga partner Sophie om att hon skall sluta ta sin medicin(litium). Det är ett något riskabelt projekt anser de flesta kring henne och hon möter ett enormt tryck att påbörja medicineringen igen när hennes omgivning uppfattar henne som manisk och ostabil. Hennes relation med familjen, modern och systrar, fördunklas och präglas starkt av misstro och ångest. Detta beror delvis på att det var hennes egen syster som signerade de papper som gjorde att Millett kunde fråntas sin frihet första gången. Kampen är hård och ångestladdad men Millett vägrar ge sig. Hon ser vården som statens institutionella långa arm som brännmärker henne och kastar henne in i en försvarsställning och en veritabel snårskog av vantro som kostar på alla hennes relationer, såväl de personliga som karriärmässiga. Vi får här inte glömma att Millett faktiskt hade ett visst anseende och kändisskap som blev något märkt av hennes påstådda galenskap och som präglade varje del av hennes relationer med andra människor. Milletts depression efter tvångsvården ger henne också vissa pengabekymmer och även detta blir en svår börda för henne. I början av boken möter vi Millett den sommaren då hon slutade ta sin medicin. Hon befinner sig på den gård där hon har startat ett konst-kollektiv för kvinnor, och i den vackra sommarens hetta köper Millett tillochmed flera hästar som fullständigt lyckas romantisera hennes upplevelse av gården och allt hon vill och ska genomföra i kollektivet på gården. Konsten är det viktiga, och Milletts författarskap leder in på långa vackra redogörelser kring de flyktiga tankar som kan nå en en vacker sommarkväll på en gård i Amerika(med ett glas martini och många cigaretter). Men snart möter hon motstånd tillochmed bland sina egna vänner och kollektiv-bekanta! Var hon inte lite för snäsig tidigare under dagen, borde hon verkligen köpt de där hästarna, och varför har hon slutat ta medicinen mot hennes egen åkomma?

Kate Millett lyckades avsluta sin medicinering helt, på andra försöket, genom att genomföra projektet utan att berätta detta för någon. Hon fortsatte sitt civilrättsliga arbete genom livet med att förespråka en icke intervenerande vård för mentalt sjuka, och hon ansåg att åkommor som diagnosticeras med hjälp av sociala normer och människors beteenden inte är gällande sjukdomar. Som hon i sitt efterord skriver: om du pangar en ruta så kommer polisen och tar dig och du får sona ditt brott, alla är ansvariga för sina egna handlingar. Men få är dem som lyckas stå emot vansinnet när livet tycks möta en med oövervinnliga odds. Och lyckas man inte med det så skall man inte stigmatiseras och låsas inne för detta, anser Millett.

Detta är en mycket välskriven och spännande bok som det ligger mycket arbete bakom, det märks. Det är dock de fantastiska skildringar utav av Milletts välgenomförda kamp mot tvångsvården som är det bästa med den här boken. Det kommer att representera, inte bara hennes förmåga att skildra tankarna hon har då hon är på sjukhus, och hur hon kämpar mot en livstidsdom och hopplösheten, år utan någon produktiv syssla eller reell tidsuppfattning, men också hennes genomgående gärning som civilrättsaktivist och kvinnokämpe. Det är verkligen sant att hon stod upp för det sunda rationella förhållandet till medvetandet, och sitt existensberättigande i form utav frihet att leva genom sina egna problem med det stöd som kanske behövs mer än någonting annat. Skräcken att hon kan rammas av behandlingar i form utav elchocker eller kraftigt dämpande, potentiellt totalt tankeförstörande mediciner beskrivs i The Loony-bin trip som en verkligt tankeomvälvande upplevelse som vad vi förstår kan påverka vem som helst till att förlora hoppet. Men det gör inte Millett under den tid hon är på sjukhus, eftersom hon har en otrolig, kanske något primitiv metod att behålla det hon anser vara hennes rättigheter som individ intakta. Tillsist drabbas dock Millett av en kraftig depression och hon går tillbaka till litiumet och läkarbesöken. Under en tid klarar hon sig med detta, tills hon tillsist tar det slutgiltiga steget mot personlig frihet igen - och lyckas!

Oavsett hur det stod till med Kate Millett så skall det sägas att det var starkt av henne att skriva den här boken som verkligen tar en med till djupet av de upplevelser hon hade i sitt liv under 70- och 80-talet i USA. Hennes effektiva kamp för mänskliga rättigheter inför en av människans största trauman, rädslor och stigmatisering, nämligen människans upplevelse av galenskap tror jag har varit viktig utöver hennes andra bedrifter. Kanske tog hon ställning så kraftigt mot psykiatrin och tvångsvården därför att hon själv hade sett vad detta kan leda till, och därför att hon med breda penselstreck och raka krav, effektivt kunde påverka etablissemanget i hennes hemland och världen. Eller kanske var hon bara sån att hon verkligen ville njuta av livet som en självdeklarerat sund och frisk människa, med rätten att tänka och agera utan att bli stämplad som dåre. Tyvärr är det ändå så att detta är en bok som Millett skrev från en position som offer för olika tillfälligheter och situationer utom hennes kontroll. Trots detta är det endast en som är vinnare efter färdigställandet av boken, det var onekligen hon själv.

Kring frågan om psykiatrin alltid har lyckats med sin uppgift att bota och hjälpa människor ställer jag mig frågande. Men visst finns det något sådant som mental sjukdom, och kan inte detta hjälpas med vård och mediciner? Tillsist är det kanske en fråga om det alltid är rätt väg att gå, att försöka riva upp individers hela liv för att söka ändra på individen själv, när man kanske drabbas av något så mänskligt som hopplöshet eller förvirring inför livet här på denna jord?

 

Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.

 /Jens