Jens Boktips

2018-12-19
21:18:16

"The Sirens of Titan" - Kurt Vonnegut

 
Jag provar att lyssna på olika skivor samtidigt som jag läser det här fem-stjärniga mästerverket, när jag inser att det är just ett mästerverk av Kurt Vonnegut jag har att göra med. Skräckscener när jag lyssnar på Little Dragon. Duon Selling med skivan ”On Reflection” går bra, men det är bara banala distraktioner att jämföra med den hårda tysta koncentration som jag har för boken. Det är ingen slump att blandningen av Little Dragon, ett annars ganska välmenande hipster-band, och ”The Sirens of Titan” blir skräckinjagande. Det beror på att Kurt Vonneguts bok från 50-talet ger och har allt. Det är science fiction. Det är samhällsreflektioner. Det finns tusen lager i den här boken, och alla går tillbaka till mänsklighetens bästa och värsta sidor. Många känner säkerligen till Vonnegut från det andra mästerverket ”Slaughterhouse Five” (Slakthus 5), men i den här tidigare boken som går i samma gängor och på liknande spår som den så är berättandet ännu mer rått, ännu mer dystopiskt, sci-fi-mässigt, men alltså rått och kallt med en betydande värme och mjukhet som gör det oerhört lätt att ta till sig och nästintill omöjligt att slå ifrån sig. Som bekant för dem som läst Vonnegut tidigare så har han en något surrealistisk stil, som är extremt inspirerande (och det märks att många inspirerats, kanske till och med just av ”The Sirens of Titan”) och livlig, fantasifylld och på alla sätt spännande. Det är otroligt tycker jag att flera år före boken om Vonneguts upplevelser från Dresden, andra världskriget, så behandlas ämnen som relateras till krigsupplevelserna på ett sätt och med ett berättande som är så befängt intressant, spännande och levande, mitt uppe i misär och dystopi, och satir. Att man kan läsa en bok av författaren och på bara några sidor förstå att yes, det här är Vonnegut, det är en alldeles särskild kvalitet som jag ser, som alltså redan fanns hos författaren på 50-talet. 

Jag förstod inte vad expediten på Science Fiction-bokhandeln (nog med reklam nu, men ändå de har i alla fall levererat den här fantastiska boken), menade när han skulle ta på betalt för ”The Sirens of Titan”. Han såg på mig och sa endast, ”tänk, den här boken läste jag på 80-talet”. Jag förstod inte innebörden av de orden, för jag hade glömt hur bra Vonnegut kan vara, och alldeles särskilt i sci-fi-genren. Mitt svar blev bara, att ”ja det är ju inte vad jag skulle kalla en klassisk science fiction-författare, men ska bli intressant att läsa en bok som på omslaget beskrivs som inom den genren”. Vad betyder det när en alltid äventyrlig, men i mindre grad rymd/science-författare blir förmögen att skriva en bok som kan kallas sci-fi? Det ger en alldeles egen karaktär till genren som i min mening i lika hög grad reflekterar nutiden eller historien, kanske mer än den öppnar upp för tankar om rymden eller Universum. Men de tankarna finns samtidigt där ändå.
Expediten var nog inte nöjd med min halvsummering av Vonneguts författarskap, och jag förstår honom nu, därför att ”The Sirens of Titan” är inte banal, den är faktiskt helt otroligt bra. Man får känslan när man läser att Vonnegut plågas av vad han har varit med om, både under kriget, men också senare. Han har sett sidor hos mänskligheten som de flesta inte har, och han har insett meningslösheten i det ordnade kaoset, och gjort någonting vackert med dessa upplevelser. Det ska inte vara lättsamt att ta del av en sådan författares berättelser. Men Vonnegut gör det ändå lätt att läsa, man kan ledigt ta sig an engelskan, och berättelsen är någorlunda enkelt navigerad i sin helhet. Men man tas med på en färd i världsalltets verklighet som är oändlig, och den är nästintill odödlig också.

Jag har satt 5 poäng på några få böcker som jag läst, och kan kanske se något slags mönster bland de böcker som har fått betyget. Kanske kan någon där ute tycka att det är banala böcker, eller simpla meningslösa verk som jag har höjt till skyarna, och om ni nu läser ”The Sirens of Titan”och inte fattar grejen så lider jag med er. För den här boken får vara hur banal som helst, Vonnegut får vara hur inbjudande och lättsam han vill, han har i alla fall något att säga! Jag är en av dem som läst lite om andra världskriget och intresserat mig en del. Inte lika mycket som min bror, men lite grann i alla fall. Mina mor- och farföräldrar har berättat lite också. Det jag vill komma till är att historien om kriget slår an en sträng, eller biter tag i en nerv i mig som jag tror de flesta i min ålder känner igen. Förintelsen och kriget finns fortfarande där som ett kollektiv ärr som spetsar sinnet när man läser om hemska ideologier idag, eller historieböcker om förvridna människor som Hitler och hans anhang. Det Vonnegut gör för att vi kollektivt ska kunna bearbeta vissa av världens grymheter, och det som är bra, är att lägga till en dimension av overklighet i det hela. Men det skapar en realism som är fantastiskt, och i ljuset av det realistiska med världens overklighet så skapas en fantastisk berättelse både på ett konkret plan, men också i ett meta-perspektiv, som blottlägger vårt Universum, och planeten Jorden, och hur små vi är, och hur betydelsefullt det är att leva i en värld av ovisshet och i en liten lägenhet på en gigantisk planet, eller som ett fint damm på ytan av ett mikroskopiskt klot i världsalltet.

Jag väljer att inte skriva så mycket om handlingen mer än att den kretsar kring en man kallad Malachi Constant, som är en rik playboy, och en man kallad Winston Niles Rumfoord som existerar på flera platser i rymden och i tiden på samma gång. Beatrice Rumfoord och hennes son Chronos är några av de andra karaktärer som är med. Historien utspelar sig främst i vårt eget solsystem.

På något sätt lider man när man läser med författaren för att han har fått uppleva fruktansvärda saker. Var det verkligen nödvändigt att andra världskriget och förintelsen skulle inträffa för att författaren senare i livet skulle prestera så bra litteratur. Vad hade Vonnegut skrivit om han hade sluppit att vara med i kriget? Vad hade han lagt vikt vid i dagens samhälle? Sanningen är nog att Kurt Vonnegut hade varit den perfekta samtidsskildraren i idag, en av de få som kan ordna något för sig i en värld av kaos. Om detta var något han lärde sig på vägen, eller om det var en medfödd tur att han blev så smart och bra på att uttrycka sig, det vet nog ingen. På något sätt tror jag att Kurt Vonnegut hade rett ut det mesta för sig i livet, och man får verkligen intrycket av en insiktsfullhet och en man med en ordnad själ (i alla fall genomtänkt) när man läser hans böcker. Fem poäng!


Jag ger den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2015-01-14
22:19:00

"Jailbird"(Burfågel) - Kurt Vonnegut

 
Kurt Vonnegut är en författare som fångar allvarliga ting svart på vitt, men samtidig så flyktigt att livet ibland ter sig nästan obarmhärtigt lättsamt. Det är otvetydigt litteratur med många bottnar men också med väldigt många infallsvinklar. Några saker är sig ständigt lika i hans böcker, den glättiga jargongen, den friska hållningen till tid och rum och också själva dokumentationen av viktiga händelser av andra författare i hans böcker. Ett exempel på en sådan författare är Kilgore Trout, som är ett pseudonym för en Watergate-inblandad politiker, numera science-fictionförfattare. Kurt Vonnegut säger sig själv vara Kilgore Trout i sina böcker, den som visar andra sidan av myntet. Det klarar Vonnegut, utan att verkar det som, knappt ens lyfta ett finger. Utan tvekan en av de coolaste amerikanska författarna som jag för tillfället vet om. I "Burfågel" synas i synnerhet Watergate-skandalen och kapitalismen i USA under flera årtionden och det blir ofta väldigt intressant, häftig läsning! Här har Vonnegut, även om det är skrivet som om det vore lättvindigt, flätat samman verklighetens historia med sina egna berättelser på ett högst övertygande sätt..
 
Historien kretsar kring en man, Walter F. Starbuck, som skall friges från ett lågrisk-fängelse i Georgia, USA efter att ha avtjänat sitt straff som en relativt obetydlig medverkande i Watergate-skandalen. Berättelsen om hur han hamnade i den situationen är lång och berör på många punkter amerikansk vänsterpolitisk historia, såväl som den kapitalistiska sfärens överklassmänniskor. Starbuck har pendlat mellan dessa två genom hela livet, det hade sig så att han blev Harvard-man efter finansiering av en delägare i ett amerikanskt bolag som vid ett tillfälle lät polisen massakrera en grupp av strejkande arbetare utanför fabrikens grindar i början av 1900-talet. Walter F Starbuck bestämmer sig för att bli humanist och får på den vägen anställning inom den statliga sektorn. Han gifter sig, men får sparken och skall komma att ha många jobb under åren som följer. Under Nixon får han en oansenlig position där han dokumenterar och rapporterar om den amerikanska ungdomskulturen. Ingen lägger någonsin märke till hans arbete, som utförs i en bottenvåning på ett isolerat kontor med en coca-cooamaskin. Han finner snart att han kan sammanfatta sina rapporter i ett enda dokument om ungdomarnas typiska aktiviteter genom åren. När Watergate skandalen slår över Nixon-administrationen så döms Starbuck som den minst viktiga medskyldige och han sätts i fängelse. Där tar berättelsen om hans senare del av livet vid. Vi får följa honom i hans första dagar i frihet och genom hans hopp om att kunna finna frid på en plats innan tiden runnit i väg från honom. Det är snart uppenbart att mycket dyker upp, så även människor från hans förflutna, och ett vällustigt och jordnära persongalleri följer berättelsen som en röd tråd. En nyhet är att i princip alla företag som Starbuck lägger märke till, ägs av det enskilda bolaget RAMJAC...
 
Det är en väldigt seriös bok jag har läst den här gången, en bok som sträcker sig långt över mycket och når så långt som att fånga en burfågel utan en enda bruten fjäder(eller?). Bokens titel tycks mig vara mer intressant på engelska; "Jailbird", en antydning till själen som besitter Starbucks livsöde. Jag får ut så mycket av Vonneguts böcker att det blir till en enkel lek att läsa om de mest allvarliga saker. Ett skratt finns aldrig långt borta men måste kanske sväljas hårt med en mängd kittlande fjädrar som fastnat i strupen. Det är så tydligt att Vonnegut från början verkligen vill säga hur någonting faktiskt är och att det är hur han gör det som gör att romanen växer fram kapitel för kapitel. Det finns inga spänningsbyggande eller karaktärsdrivande passager som inte samtidigt rymmer ett stort mått av insikt, om inte politiskt så religiöst eller förklarade modeller om generalisering om människans moral och principer. Man kan kritisera Vonnegut för att vara en kedjerökande cyniker, dock kan ingen säga att han inte tog sig fram i sitt literära liv med båda ballarna hängande stadigt, och med en stor smula bitter humor därtill. Den som inte har läst "Slakthus 5" bör läsa "Burfågel" och den som inte vet något om Watergate-skandalen bör ändå läsa "Burfågel" med stort utbyte. Båda böcker är goda exempel på utmärkt amerikansk samhällsskildring. Jag finner den kontinuitet av varandet, som insikt, som Vonnegut ger mig så otroligt fenomenalt och intressant.
 
Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens