Jens Boktips

2015-05-30
00:11:00

"El amor en los tiempos del cólera"(Kärlek i kolerans tid) - Gabriel Garcia Marquez

 
Är detta kärlekens årstid? Kärlekens årtionde? Eller ens kärlekens tidsålder? Nå, det är kanske få förunnat att veta det, men jag vet iallafall att den här, och antagligen nästa recension också, kommer att ledas i kärlekens tecken. Det är alltså i en värld av tårar, hat och ond bråd död som vi nu instiger. Välkommen! -Tack.. Skämt åsido, här kommer en recension av Gabriel Garcia Marquez glimrande verk, kallat, "Kärlek i kolerans tid".
 
Boken handlar om en man som heter Florentino Ariza, och vi följer honom från det att han är pojke. Det berättas mycket om Florentino Ariza, om hans närmaste och vad han själv gillar. När han uppnått en viss ålder, fortfarande som pojke så blir han hopplöst förälskad i en flicka i sin egen ålder. Hon heter Fermina Daza och är bokens andra huvudperson. Deras kärlekshistoria tycks vara av ödet välsignat, tills den dagen då Florentino Ariza personligen skall lämna över ett kärleksbrev till den nyfikne Fermina Daza. När han håller ut handen med brevet så får den en fågelskit på sig! Nu blir kärleken för Fermina Daza en omöjlighet och hon väljer att gå vidare i livet. Detsamma gäller inte för Florentino Ariza, hans passion växer sig endast starkare med åren, och han svär att aldrig bli vigd till någon annan än sitt hjärtas dam, Fermina Daza. Åren går, de lever i samma stad men möter bara varandra vid officiella tillställningar, utan att knyta an till sin tidigare historia. Fermina Daza är gift med stadens mest framgångsrike doktor, Florentino Ariza arbetar för flodbåtsbolaget, och har även blivit hemlighetsfull älskare till många kvinnor, med sin stil och sina vaxade mustascher. Hans liv kretsar dock fortfarande kring Fermina Daza...
 
Jag funderar på många saker när jag läser "Kärlek i kolerans tid".. Är detta en bok om en man, eller en bok om en kvinna? Svaret är ganska komplicerat, för det varierar genomgående i boken när det gäller vilken karaktär som har konkreta personlighetsutveckligar. Ofta är det Fermina Daza som på olika sätt förändras, dock inom en sluten värld, med sin man och bortkopplat från Florentino Ariza. Hans utveckling reflekteras snarare i de kvinnor han möter och vi förstår att han åldras i takt med dem. Givetvis är denna utveckling speciellt anknuten till Fermina Daza, vid de få tillfällen då han för möjlighet att möta henne. Marquez har fångat karaktärerna i sina egna fågelburar, där vi möter dem under en längre tid, och vi får se fördelarna och nackdelarna med deras liv. Det kan göra lite ont och det kan kännas lika påtagligt realistiskt som fantastiskt också. Kanske läser vi om en karaktärs liv i 50 år på bara några sidor, men vi vet ju att 50 år förlöpt i verkligheten för den karaktärerna, och ibland är det grymt. Men det är ju en berättelse och det finns ju allt som oftast andra sidor av myntet, i verkligheten, när det gäller folks liv. Så också i kärleken? Det kan påvisas att så är fallet för Florentino Ariza, som visar sådan passion till många kvinnor, men samtidigt behåller sin riktiga kärlek till den ena kvinnan.
Marquez leker med könsroller och kvinnors relation till män, och bitvis tycks man också ana spår efter hans egen relation till kvinnorna, eller deras relation till honom. Sedan förbytts leken snabbt, till någonting annat upplyftande, med väl dolda meningar och glättiga uttryck. Inledningen ger oändligt utrymme åt kärleken, men man får efter en stund en känsla av att det utrymmet smalnar. Berättelsen blåses upp till sin fulla storlek ganska omgående i den här boken. 
Stora delar av boken kan liknas vid inledningen till filmen "Flåklypa Grand Prix", med långa rader av typiska karaktärsdrag hos huvudpersonerna, om deras främsta intressen och egna särdrag. Detta är typiskt för Marquez stil och väldigt, väldigt uppskattat av mig som läser, för det är så intressant som inledning till en bok. 
Angående frågan om boken är skriven om Fermina Daza eller Florentino Ariza, så kan jag säga att jag ibland nästan tänker att den handlar om Catherine Zeta Jones, hade hon bara varit colombian och inte från Wales(eller från Mexico, som i filmen om Zorro). Hon verkar så eldig och samlad tycker jag.
 
Slutligen, om kärlekens öde skall vara ett så tydligt bud om dödens annalkande, är det då värt att läsa den här boken? Enkom för att få den teorin styrkt med vetskapen? -Det hade varit lättare om bokens handling löpte under endast en dag, så att ett mildare perspektiv på saken kunde appliceras... Dock har jag försonats med boken, i slutet, när jag läst klart. 
 
Gabriel Garcia Marquez kommer alltid vara en av mina favoritförfattare sedan jag för många år sedan läste "Hundra år av ensamhet" och fann en ny passion för läsning. Han vann Nobelpriset år 1982, och gick tyvärr bort i april i fjol.
 
Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-05-14
18:14:00

"The Broken Sword"(Det brutna svärdet) - Poul Anderson

 
"The Broken Sword" låter bättre på engelska än på svenska. Ändå är "De brutna svärdet" en saga som utspelar sig under vikingatiden och till stora delar i Skandinavien(även i England). Det är poängterat i bokens försättsblad att boken är skriven som en fantasi(det är en fantasy-bok), och det hade varit ytterst hälsosamt för mig att ha läst innan jag gav mig på den. För det här är en kraftfull berättelse om människor, alver, gudar och halvgudar, en berättelse som tycks gå till botten med ungdomens mållösa kamp mot världen, som det verkar. Det hela är förtäckt som en tilldragande fantasi om kampen mellan världarnas folk på vikingatiden, så det blir spännande läsning. "Det brutna svärdet" utgavs samma år som J.R.R. Tolkiens "Sagan om Ringen" och jämfördes av många kritiker med den boken. Många hävdade att Poul Andersons bok är bättre, men att slutet ju är en aning mörkare och mera hopplöst också.
 
Berättelsen handlar om Skafloc, som är en bortbyting och uppfostrad av alver. Hans riktige föräldrar är vikingarna Orm och Elfrida, men Skaflocs fosterfar, alven Imric bytte Skafloc med en annan när de bara var spädbarn och Skafloc ännu inte hade döpts. Orm och Elfrida fostrar istället Valgard, som avlats av Imric själv med en tillfångatagen jättinna, i tron att det är deras eget barn. Både Skafloc och Valgard blir äldre och mäktiga krigare på varsitt håll, Valgard med sin yxa och Skafloc med sitt svärd och alvernas trollkonster. Ett krig mellan alverna och trollen drar in de både unga männen och blodiga slag blir resultatet. Asagudarna och jättarna överser det hela och verkar också själva ha ett finger med i spelet. Hur ska det gå för Skafloc?
 
Till en början trodde jag att detta skulle vara en berättelse lik Franz G Bengtssons "Röde Orm", en av karaktärerna heter ju faktiskt också Orm, och stilen är lite lik med kväden och dylikt, annars också. Men ganska snabbt kom fé-världen in i bilden med alverna, vättarna och andra väsen och det kändes ganska kul. Detta är inte de alver vi känner igen från "Sagan om Ringen", även om de har samma distans till människors liv och problem, så är de ännu mer trolska än i den boken. Att de håller en jätte som fånge i en mörk fängelsehåla och kidnappar människobarn är bara början på det som blir en svår berättelse att hantera rent psykologiskt(för mycket tjafs om psykologi, jag vet). Alverna verkar dock vara ganska rationella i stora delar av boken, det är istället Skaflocs karaktärsutveckling hos alverna som blir ämne för uppmärksamhet. Det känns uppenbart redan från början att någonting kommer att gå snett i berättelsen då Skaflocs naivitet tycks oändlig. Det blir mörkare ju mer vi läser och tillslut tycks endast uppoffring var den kvalitet vi ska fästa oss vid hos huvudpersonerna. Berättarstilen är mer traditionell än Tolkiens och kanske mer direkt kopplat till myter och legender som vi har läst, det blir nästan som en fabel. Då tycker jag Sagan om Ringen är mer som ett epos, en egen värld på sitt sätt. Det som gör "Det brutna svärdet" ganska komplex är att det aldrig är lätt att skilja på det onda eller det goda utan vidare, det är snarare en spunnen väx som sträcker sig vidare, bortanför sagans värld och över berättelsens kant.
 
Jag ger den här boken 2.9/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens