Jens Boktips

2018-10-21
19:45:57

"Les Misérables" (Samhällets olycksbarn) - Victor Hugo


Snabba ryck i böckernas värld, mindre snabba i min privata sfär!

Jag har lite mer tid över till att läsa för tillfället och därmed har jag kunnat läsa klart Victor Hugos klassiker ”Samhällets olycksbarn” på några dagar.  Det var med en enorm glädje som jag plockade boken ur hyllan, jag har sett fram emot att läsa den riktigt länge nu. Det är ett nytt exemplar i pocketform jag läser, apropå att man alltid letar sig fram till klassikerhyllan i bokaffärer nuförtiden. Jag har funderat på det jag skrev om att endast klassikerhyllan hos de flesta bokhandlare är intressanta idag, och undrat om det alienerar mig mer än jag själv anar. Säkerligen finns det OTROLIGT mycket bra nya böcker som jag inte läser helt enkelt. Det kan man se ur flera olika perspektiv på, exempelvis kan det ju ha sin egen alldeles speciella charm att läsa en gammal bok som har åldrats på ett visst sätt, och belyser ett samhälle på ett visst sätt, och man kan ta till sig boken med en viss distans (en sådär 150 år senare). Samtidigt är det ju korkat att missa massa aktuell litteratur för att man endast går till klassikerna i bokaffären! Alldeles särskilt så missar man en större del av samhällsdebatten och olika synsätt på hur det är att vara människa idag utifrån litteraturens perspektiv. Men detta kan man alltid sätta som en kontrasterande kunskap som kommer genom att läsa äldre litteratur. Man förstår på något viss det moraliskt riktiga eller oriktiga som har funnits i tidigare civilisationer/årtionden, och man kan på ett annat plan förstå och se vad som är bra och dåligt med ens liv idag. Ofta finns det djupare meningar med också gammal litteratur (alldeles särskilt i ”Samhällets olycksbarn”, även om en historisk analys också kan vara på sin plats i det här fallet), och de moraliska budskapen överbryggar den tid som har förlupit. Men många seder och bruk som finns i äldre litteratur är ju förlegade och ofta är det kvinnor exempelvis vars liv kunde vara mer ofria än de är idag. Jag undrar om jag njuter mer av att läsa klassikerna än en kvinna hade gjort, det vet jag faktiskt inte, men enligt mig måste man någon gång få grotta ner sig i en bra klassisk roman och bara njuta av historien som finns och de allmänrådande budskapen man kan hitta. Jag läste också en artikel i DN igår om att det kunde bli modernt för kvinnor att bli mer konservativa, och kanske ta hand om män mer än idag, av egen fri vilja. Det var tydligen en taktik som skulle göra kvinnan populär bland alla män.
Mer angeläget är kanske att jag för en stund sedan pratade med en tjej på nätet som gjorde en topp-tre-lista på sina favoritböcker/författare (jag gjorde också en). På den fanns b.la. ”Anna Karenina” av Leo Tolstoj. Är det konstigt? Ödet går mot Karenina så många gånger i boken, och det finns mycket att lära om ett främmande land med en annan kultur, i allra första hand i en annan tid. Det är långt ifrån en bok med moderna snitt, även om den kanske belyser ”kvinnofrågan” på sitt sätt, men det är väl det som gör den till en klassiker av olika anledningar:

1.     Det finns en överbryggande moralisk bit eller association som är allmänrådande även idag.

2.     Man kan lära sig intressanta saker av de historiska inslagen i den roman som skrevs i en annan tidsepok.

3.     Själva dramat eller handlingen i boken är tillräckligt bra för att överbrygga den tid som gått.

Alla dessa tre kriterier går att koppla till både ”Anna Karenina” (av Leo Tolstoj), och ”Samhällets olycksbarn” av Victor Hugo. Nr 2 och 3 kan kopplas till exempelvis storproduceraren Alexandre Dumas. Hans böcker är typexempel på litteratur med en spännande handling som lockar filmmakare och läsare än idag.
Det finns faktiskt också vissa gemensamma drag i Dumas ”Greven från Monte Cristo”, och ”Samhällets olycksbarn”, fast jag bara har sett en filmatiseringen av ”Greven...” (den nyare). Det handlar till sist om moral i olika former, och där ”Greven i Monte Cristo” är en fabulös, fantastisk berättelse om att kämpa för att resa sig ur avgrunden, och om brott och hämnd och ära, så är ”Samhällets olycksbarn” snarare en berättelse med nyanser av allt detta, men i mindre dramatisk form.

Vi följer Jean Valjean som har begått ett brott: en stöld; och han blir dömd till att bli galärslav. Han lyckas fly flera gånger men blir alltid infångad igen, och till sist får han tillbringa 19 år som galärslav. Detta ger honom en välutvecklad styrka i armarna, och en seghet i sinnet, men han finner snabbt efter att ha blivit fri att livet har många obehagligheter kvar i hans verklighet. Ingen vill husera den som varit straffånge, och det verkar omöjligt att dölja sitt förflutna på ett enkelt sätt för Valjean. Inte ens på värdshusen får han husrum, och hans situation blir desperat. En biskop visar dock upp ett otroligt stycke moralisk sans då han tar emot Valjean i sitt hem och bjuder honom på middag och en säng. Mötet slutar med katastrof, men någonting har väckts i Valjean, och ett långt liv med olika moraliska frågor och åtaganden väntar den före detta straffången. Det vi får läsa är som sagt en slags ”Greven i Monte Cristo”-historia, men kampen är för Valjean inte över på långt när, när han tillslut blir en accepterad medlem i det franska samhället.

Det är tydligt att Hugo skrev den här boken som en slags besked till folket och de styrande i samhället. Han såg att det fanns en orättvisa, i hur människor behandlas, och i fattigdomen i landet, och orättvisan fanns vidare även inom rättsväsendet och i alla delar av samhället. Svaret blir historien om en straffångens kamp med de moraliska spöresmålen. Ständigt finns det en chans för honom att göra rätt eller fel, att ge eller ta, och ändå är ödet ute efter välgöraren i precis lika stor utsträckning som tjuven eller boven. Det kan tyckas. Men som en slags romantisering av det moraliska Frankrike i mitten av 1800-talet så är detta en berättelse som inte slutar vid rätt eller fel, det är också en berättelse om att kunna förlåta sig själv, att gå vidare och att alltid hålla sig underrättad om sitt känsloliv i korrelation med det sunda förnuftet. Dessutom är det en berättelse som är väldigt vacker och kärlek i olika former förekommer, hjältedåd och fantastiska slumpmässiga händelser osv. Vad jag förstår från Wikipedia så tog det lång tid för Hugo att skriva den här boken, och det är kanske något som märks till dels. Exempelvis är boken uppdelad i olika delar som följer olika karaktärer, även om Hugo (efter ett tag kanske) avslutar berättelsen om Valjean, och fokus ligger på händelser runt den mannen under flera år. I de olika karaktärerna som trots allt förekommer så finns det sammanträffande och gåtor som behöver lösas genom hela handlingen och många trådar bildar tillsammans en sträng på den lyra som Hugo spelar på, i berättelsen om sitt Frankrike...

Det är intressant att vissa karaktärer återkommer flera gånger exempelvis i skepnad av den som jagar Valjean (Javert), och att denne aldrig ger upp sitt värv att härja enligt en entydig moralisk kompass. Javert representerar alltså ondskan i skepnad av en lagens väktare. Han måttar inte på några medel att ta fast den som enligt lagen är skyldig, och det blir till slut en hatisk karaktär som inkräktar på själva den personliga friheten hos karaktärer som i rimlighetens namn inte längre är brottslingar i någon mån.
Dessutom är ”Samhällets olycksbarn” en berättelse om människor förhållande till pengar. Både den fattige och den rike. Och det är också de pengar som karaktärerna har, eller har möjligheten att skaffa som är den bärande utvecklande faktorn i boken. Moral och pengar, kärlek och brott alltså..

Till sist kan jag nämna att jag tycker att ”Ringaren i Notre Dame” faktiskt är en bättre bok än ”Samhällets olycksbarn”, och det märks att de två böckerna är skrivna på olika sätt och med olika intentioner. Bägge böckerna är mycket, mycket bra.. Den ena blev en disneyfierad Disney-film, och den andra blev en musikal.


Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2016-04-08
13:20:00

"Notre-Dame de Paris"(Ringaren i Notre-Dame) - Victor Hugo

 
Och låt det ringa sant; om "Ringaren i Notre-Dame" finns det mycket att säga. En grej bör bemärkas - att den bjuder på många överraskningar, för en nittiotalist som mig. De flesta av oss har sett Disneys animerade äventyr med samma namn, mycket få har inte sett den. Jag har själv varit kandidat till dem som inte sett så många videofilmer som barn, eftersom min familj aldrig hade en videobandspelare(nu har jag ju ett brinnande intresse för film etc. ändå). Men, vad de flesta kanske inte vet så noga, är att skillnaden på originalet och den animerade filmen är väldigt stor, på en rad viktiga områden. Disney har kanske inte ens aspirerat mot en enhetlighet, snarare inspirerats av bokens miljö, och sagokänslan. Jag såg om filmen i samband med att jag läste den här boken, och får säga att jag i alla fall är imponerad av att den är tecknad, det kändes kul att se nu i dessa tider av ”Hitta Doris”, ”Hitta Nemo” osv. 

På senare tid har jag kommit i kontakt med "Ringaren i Notre-Dame", genom diverse hemsidor på nätet. Det har skrivits och citerats, kring just hur olika Disneys filmer är, jämfört med originalberättelserna, i fallet ”Ringaren i Notre-Dame”, främst till de olika karaktärernas slutgiltiga öden. Jag läste då om hur vackert de finner varandra osv.  i Disneys film, och blev påmind, just så var det i filmen, att de fann varandra i slutet. Där stod vidare att i princip samtliga karaktärer: Quasimodo, Esmeralda och Frollo, i boken, dör på de grymmaste av sätt(hängning, fall från hög höjd osv.). Jag tänkte mig då i min stupiditet, att boken hade skrivits på medeltiden, och att det var som en fabel eller liknande. De andra Disney-filmerna där jämförelserna gjordes, var ju allt som oftast mycket gamla sagor av typen, bröderna Grimm. Också i dessa original dog många eller mötte andra fruktansvärda öden, i "de riktiga versionerna". Men, tillslut plockade jag då upp ett exemplar av boken "Ringaren i Notre-Dame", och fann... att berättelsen kommer från Victor Hugos berömda reservoarpenna! Från 1830-talet! En fröjd såklart, för det innebär ju att boken förmodligen är lite lättare att läsa än om den hade kommit från medeletiden t.ex… Vi kommer ihåg Hugos reservoarpenna från Ruiz Záfons verk "Vindens skugga", där den förekommer som en mäktig klenod i ett bokhandelsfönster. Vidare kan nämnas, att jag vet att det finns många spelfilmer, som ej är animerade, men att jag personligen också är säker på att det snart kommer att göras en nyinspelning, det verkar vara en trend nu att göra spelfilmer av gamla sagor. Detta trots att det nämns i bokens förord på svenska, att psykologin i boken är något föråldrad vid det här laget, och förordet skrevs redan år 1979. Enligt förordets upphovsman Uno Florén är det också i mångas mening, "tyvärr" just Victor Hugo som håller i pennan. Vissa skall ha känt samma förbittring som den kring August Strindberg, där man har slagits av hans förlegade kvinnosyn. Det, och böckernas komplicerade äldre språk, har gjort att jag ännu inte har läst någon av Strindbergs böcker, även om jag har bläddrat lite i flera. 

Boken utspelar sig år 1482 i Paris. Berättelsen tar sin början på Paris gator, och vid kyrkan Notre-Dame, i stadens arkitekturiska uttryck såsom Victor Hugo hade tänkt att den var då, en mycket noggrann beskrivning av detaljer på de gamla byggnaderna. Sedan, ett skådespel skall uppföras i Paris justitiebyggnad och en man, Gringoire, filosof har själv producerat skådespelet, något han är mycket nöjd med, han önskar en djupt positiv respons. Mannen framstår nästan som lite putslustig i sin enträgna önskan om att få bekräftelse på att spelets allra klokaste nyanser har uppmärksammats av kvinnorna runt honom. Och också av de flamländska delegaterna som beskådar skådespelet från sin upphöjda plats, med ärkebiskopen och andra betydelsefulla män, de är en minst lika uppmärksammad detalj som själva skådespelet. Gringoire kommer att bli mycket besviken, då skådespelet avbryts av en tiggare som ställer sig framför scenen och ropar om allmosor, samtidigt som biskoparna och deras delegater anländer. Det blir ingen stor succé för Gringoire och dagen fortsätter med att festens narrpåve skall koras, festligheternas främsta man eller kvinna, narren! En tävling utlyses där man en och en får gå fram på scenen och göra en min, som skall vara så rå och ful som möjligt. En och en dyker byborna upp bakom skynket, med de fulaste miner de kan prestera. Minerna är skrattretande fula, men plötsligt dyker en man upp, fulare än alla de andra. Publiken häpnar. Plötsligt utbrister någon: det är Quasimodo, den mystiske prästens pojke! Det är klockringaren från Notre Dame! 

Jag tycker att "Ringaren i Notre-Dame" är en bra bok. Den känsla som Hugo skapade när han började så noggrant med att sätta en skådeplats för sitt verk, Paris på 1480-talet, ger hela berättelsen liv i fantasin. Jag kan bara tänka mig hur fantastiskt det måste ha varit för 1800-talsmänniskan, att kunna läsa boken och sedan bege sig ut till dessa platser, det Paris som växt fram genom de århundraden som gått. Placeringen är iallafall densamma, jag har själv passerat Notre-Dame-kyrkan när jag var ganska liten, och jag minns den som en imponerande byggnad. I boken står den där som ett något mystiskt och mytiskt byggnadsverk, med dess monsterliknande skulpturer och kanter och hörn. Den är centrumet för berättelsen, och har på ett sätt en liknande roll som många av karaktärerna i boken, som alla är av mycket märklig sort. Men den är också i centrum för det Paris, vars gator är fyllda av smuts och arvmod. Vissa gator är tillochmed i besittning av tiggarband, rövare och andra, och därifrån får knappt någon gå med skinnet i behåll. Det får filosofen Gringoire erfara! Notre-Dame blir själva moralens mittpunkt, där prästen Frollo utvecklas som karaktär, från en tillbakadragen mystiker och alkemiskt, till en viktig protagonist, som tar moralen i besittning och använder den för egna syften. Det är också i Notre-Dames torn som Quasimodo utkämpar sina sista försök att rädda sin kärlek, och kvinnan som han älskar, Esmeralda. Även om Esmeralda är en mycket viktig karaktär i boken, en karaktär som har sin egen resa, och även om Notre-Dame betyder "vår dam" på svenska, så är det en bok som det allra mest förekommer mäns åtaganden i. Vi kan se en tendens som liknar några andra kända författares verk, ex. Orhan Pamuk, då författaren, eller läsarens olika karaktärsdrag dras ut till beskådning, i en skrud av berättande och berättelse, som är väldigt spännande att ta del av för all del. Dock känns det att karaktärerna på ett sätt är väldigt fångade i en gammal struktur, som inte riktigt fångar de psykologiska nyanser som vi är vana vid idag. Jag väljer att spegla mig i de olika karaktärerna, istället, jag kan i en berättelse som denna inte leva med annat än att det är oss själva(1400/1800-talsmänniskan) som illustreras i dessa vilda yttringar, och inte bara individer med grymma, listiga, onda öden. Mitt val styrks av att berättelsen ju var en historisk roman redan då den publicerades för första gången, året 1831. Victor Hugos studium av arkitekturen i Paris är väldigt intressant, och jag vet inte riktigt hur han har genomfört det. Det är mycket välskrivet och verkar välinformerat, jag vet ej hur många av byggnaderna som stod kvar på 1800-talet då boken skrevs, dock. Det märks att arkitekturen är ett spår som Hugo valde för att ge bokens suggestiva innehåll den rätta nyansen, och på sitt sätt har han också lyckats med sin insats. Kanske var ett dylikt studium av principiellt förskönade fakta, väldigt vanligt på 1800-talet, men vi känner iallafall igen det från nutida böcker som just "Den svarta boken", av Orhan Pamuk(som man alltid kan referera till, men egentligen är det en omöjlighet nästan, läs den och förstå vad jag menar), eller något av Umberto Eco. Han har till skillnad från Pamuk dock inte använt sig i lika stor grad av citat och liknelser till andra böcker, vad jag har förstått. Men det är ett väldigt fint författarskap i stort sett.

Självklart är det kärleken som för oss tillbaka till verkligheten och vår tro på den som en givare av rättvisa och godhet. Men det skall också sägas att Victor Hugo säkert fick hämta en del inspiration till dessa karaktärer från Paris gator, och att en del öden inte sett så mycket annorlunda ut, i verklighetens historia och i Victor Hugos Paris. Det märks att sådana skeenden som stormandet av Bastiljen, och hela Franska revolutionen, inte har glömts bort av Hugo, och hela berättelsen genomsyras av de idealen, det tänkandet kring kungligheter osv. Hugo hade väldigt många barn, men också många kvinnor, och hans sätt att se på kärleken har jag aldrig riktigt kunna förstå, eller fått reda på genom mina efterforskningar. "Ringaren i Notre Dame" har iallafall inte ett helt rosenskimrande slut, även om kärleken får sitt, och jag lever med den...

P.S
Jag fick tanken att Eiffeltornet kunde ha någonting med "RIngaren i Notre-Dame" att göra, även om den blev klar 1889, så långt efter den här boken. Jag kunde alltså konkludera att boken inte var skriven som en reaktion till uppförandet av ett torn i staden. Men, en del av mig tänker i banor som såhär(eftersom Victor Hugo trots allt var så berömd att han fick en statlig begravning med över 2 miljoner närvaranda, enligt wikipedia): kan man tolka boken, som ett slags beskrivning och kanske klagan kring det rådande klimatet i Paris runt 1830, då "RIngaren..." skrevs? Kanske är kyrkan den symbolen i boken som behövdes för att samla vissa antropologiska fakta, likartat det Emilé Zola gjorde generationen efter i Paris? Zolas beskrivning av Paris arbetarklass är ju inte direkt en rolig och nykter upplevelse! Kanske kände då staden ungefär 50 år efter att "Ringaren..." blev utgiven, att det var en gigantisk fallossymbol som skulle kröna staden under världsutställnigen, och ingenting annat. Inte bara/någonting mer än "vår dam",Notre-Dame, den mytomspunna kyrkan som så intresserade Victor Hugo?

Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker(under en tid trodde jag att det skulle bli en 5:a).

/Jens