Jens Boktips

2018-06-14
20:41:26

"Memorial do Convento" (Baltasar och Blimunda) - José Saramago


Min första tanke då jag nu har avslutat och läst klart denna berättelse om Blimunda och Baltasar är: skulle man inte någon gång kunna få läsa klart en nobelprisad bok av en manlig författare, och lämna upplevelsen med endast positiva känslor? Eventuellt finns det några undantag (Orhan Pamuks ”Oskuldens museum” dyker upp som exempel, fast jag minns inte riktigt hur den slutade och det var ju en stormig bok, så jag vet inte...) Det känns som att slutet på ”Baltasar och Blimunda” är typ så sorgligt som det får bli i de här svängarna, och hade boken inte hållit en sådan fantastisk kvalité förövrigt (och med ett särskilt uttryck, språkbruk och känsla) så hade det mest känts som en så kallad ”downer” med det här slutet, alltså en negativ vibb i fel riktning. Men det är ju faktiskt så att boken innehållsmässigt är så mycket mer än detta!

Jag kan i dessa VM-tider våga mig på en jämförelse, eller ”tävling” mellan olika Nobel-pristagare, och där kommer tyvärr inte José Saramago på den absoluta topplaceringen tyvärr, men en ypperligt läsvärd bok trots allt, good show, good game.

Vi får läsa om Baltasar och Blimunda som möts då Blimundas mor förs bort som fånge och häxa, för att möta straffet landsförvisning, och modern ger ansvaret för Blimunda till den man som råkar stå bredvid (Baltasar). De blir kära, men vigs inte i kyrkan, och de lever därmed i synd och fara, för detta är 1700-talet, och den portugisiska inkvisitionen för lagbok (vilket jag faktiskt trodde var förbehållet spanjorer på 1500-talet), och bränner människor för det ena och andra. Faktum är att Baltasar och Blimunda inte är som alla andra, exempelvis har Baltasar förlorat vänsterarmen i kriget, och Blimunda har egenskaper som liknar dem som satte hennes mor i fångenskap. TIllråga på allt råkar de i lag med en präst, kallad Bartolomeu som viger dem ”inofficiellt”, men med fast vilja. Denna präst står under kungens beskydd då han har konstruerat en ballong som kan flyga. Kungen är mycket intresserad av att Bartolomeu skall skapa en fungerande flygmaskin åt honom, och för ändamålet har han skaffat en lokal. Dit tar Bartolomeu med sig Blimunda och Baltasar och de sätter igång att jobba på den flygmaskin som Bartolomeu menar sig kunna konstruera. Det är ett mycket märkligt upptåg och en konstig skildring av ett Portugal under 1700-talet, upplysningens era, men tydligen i Portugal en tid av häxbränning och förföljelse!

”Baltasar och Blimunda” kan kopplas an till många nobelprisade, och andra icke-nobelprisade böcker, i stil och val av teman och ämnen för hur berättelsen utspelar sig och var den utspelar sig, på ett ungefär. Jag tänker exempelvis på Umberto Ecos bok som jag har recenserat här på sidan (min allra första recension), ”Gårdagens ö”, men även hans bok ”Rosens namn” har vissa likheter. Även Orhan Pamuks historiska böcker kan kopplas, men allra främst kan denna ”Baltasar och Blimunda” profilera sig som en bok som sticker ut ibland José Saramagos boktitlar. Det står på baksidan av mitt exemplar att detta är hans genombrottsroman, och jag kan tänka mig det, då den verkar karaktärisera, och dana den stil som känns igen i hans andra böcker (han skriver exempelvis utan punkter, med kommatecken istället). Men i de andra böcker som jag läst av Saramago så har kopplingen varit starkare till andra ämnen, visserligen historia i den ena, och kärlek i den andra, men att endast fokusera på ett par och deras präst blir lite för tunt för min smak i ämnesväg. Därför känner jag aldrig den där riktiga läsglädjen som jag ibland brukar skriva om, utan det är mer en stilla uppskattning av något som jag vet är bra, dock inte så nöjsamt att läsa alla gånger. Det är absolut inte svårt att ta till sig, men det fångar liksom inte riktigt känslan av total uppslukning som jag letar efter.

José Saramagos bok ”Blindheten” har på senare tid blivit filmatiserad, men tyvärr har jag inte sett den!



Jag ger den här boken 3.3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2015-03-04
23:39:00

"História do Cerco de Lisboa"(Historien on Lissabons belägring) och "Ensaio sobre a Cegueira"(Blindheten) - José Saramago

 
José Saramago är en portugisisk författare som vann Nobel-priset 1998. Jag skall här recensera två av hans böcker; "Historien om Lissabons belägring" och "Blindheten".
 
"Historien om Lissabons belägring"
 
Boken handlar om en man som försörjer sig som korrekturläsare i Lissabon. Han är medelålders och jobbar hemifrån. Således träffar han inte så många människor, med undantag för städerskan, som dyker upp flera gånger i boken. Och de fåtaliga besök han gör på förlaget då arbetet kräver det. Han heter Raimundo Silva och vi möter honom då han är i färd med att korrekturläsa en bok som handlar om just Lissabons belägring, år 1147. En revolutionerande tanke dyker upp hos Raimundo när han läser en viktig mening som säger att korsfararna hjälpte portugiserna att inta Lissabon. Han inser vilken ödesmättad styrka meningen har och hur lätt dess betydelse kan manipuleras, och med en krumelur i marginalen ändrar han meningen så att där står istället, att de inte gjorde det. Detta får stora konsekvenser i Raimundos liv och vi får följa honom under den tid då han möts av dessa. Historien vi läser är häpnadsväckande...
 
Det är en berättelse som ger illusionen av att vara väldigt mångbottnad som Saramago har presterat med sin "Historien om Lissabons belägring". Händelserna i boken sker i liten skala men blåses emotionellt upp avsevärt av det fasta författargreppet och berättarglädjen. Den ger både historien och fantasin fritt spelrum och hittar någon slags gyllene medelväg där båda får min fantasi att väckas, eller kanske är det mer mina känslor som den väcker. Det är flera gånger så att det känns som att Saramago har hittat koden till mitt hjärta och resolut trycker på diverse knappar för att få mig att känna. Man vaggas in i en inlevelse som blir snudd på total och huvudpersonen Raimundo framkommer i mycket sympatisk dager. Det är också stilen som väcker gehör hos mig och den har utan tvekan kunnat recenseras i sig självt, för den kraft den för med sig. Det som kan sägas till dess nackdel är att introduktionen till detta nya sätt att skriva blir en aning abrupt. Man känner att man inte riktigt förstått greppet på berättelsen då man kastas in i ett enormt "train of thoughts". Ett ögonblicks tankar far genom huvudet i ett rasande tempo, och man dras mot tåget stående på perrongen och det är spännande, ett enda radband av ord, oändliga kommatecken. Men det kan göra sidan mättad, fylld. Dock placeras tanken på ett välavvägt ställe och också på ett mycket fascinerande sätt. Jag hade stor glädje av att forska lite i Lissabons historia innan jag läste den här boken, det är ett hett tips till er också. Det är inte överraskande att få veta att José Saramago erhöll Nobel-priset. Nu är det dags att läsa nästa bok av samme författare, nämligen "Blindheten"...
 
"Blindheten"
 
Den här boken är intressant av så otroligt många anledningar.. Den bär med sig många olika koncept, vissa som aldrig förr skådats, andra inte lika nya, men det är paketerat i ett fantastiskt skrivande som håller måttet genomgående och lika starkt som i "Historien om Lissabons belägring". 
Den handlar om en blindhet som breder ut sig, den drabbar först en man i en vägkorsning men snart har många människor blivit drabbade av det som förmodas vara någon slags smittsam sjukdom. De som blir blinda sätts i karantän i ett före detta mentalsjukhus där villkoren för överlevnad och trivsel är ytterst dåliga. De bevakas av soldater, som omringar dem med vapen och ger dem allt för lite mat. De sanitära förhållandena är usla och snart förfaller människorna i sjukhuset, mentalt och fysiskt, då de blir helt utlämnade till dålig moral och den kollektiva blindheten. Dock finns det en person där, en kvinna, som ännu inte är blind. Vi följer den i det närmaste apokalyptiska tillvaro som hon får beskåda, i en text som är totalt utlämnande och verklighetsnära i sin romanform. 
Ska man vara krass så kan man jämföra boken med tyska filmer som "Das Experiment" eller "Die Welle" men boken erbjuder många fler tankeväckare än de båda filmerna tillsammans. Det är verkligen hur författaren har kunnat genomföra idéen på ett så levande sätt som blir behållningen i boken och det ger, som sagt tidigare, otroligt bra läsning. Början av boken behandlar en stegvis moralisk degradering. Det är tydligt att synen är källa till otroliga motsägelser för de som inte är vana vid blindhet och de som är rädda för den. Man får själv förnimma vidden av människans tankar och instinkter och jag blir själv såpass tagen att jag helt enkelt måste fortsätta läsa för att finna i texten en övertygelse om ett någorlunda mått av civilkurage i det mänskliga intellektet. Man behöver kanske inte se längre än till den som ser. Det är i min mening utan tvekan värt att orka läsa om vissa mått av hopplöshet i romanform, för behållningen av att senare finna mänsklighet när man blickar vidare. Boken når till tvivel, på mig, på oss, på var och en men det är inte bara avsmak och hopplöshet den lämnar efter sig. Lite mer än så...
 
Jag ger "Historien om Lissabons belägring" 4.1/5 och "Blindheten" 3.4/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens