14:24:24
"Todos os Nomes" (Alla namnen) - José Saramago
Vi följer en man som jobbar som biträde på ett statligt arkiv. Hela hans tillvaro på jobbet är starkt regelstyrt och hierarkin är sylvass genom hela organisationen. Han bor som enda hyresgäst i en lägenhet som ligger precis intill arkivet, faktiskt också med en direktansluten dörr som leder in till kontoret samt det massiva arkivet. Ett arkiv som innehåller födelseattester, dödsattester, giftermål och skilsmässo-papper från hela landets befolkning. På ytan är Senhor José ett regelföljande och rättskaffens arkivbiträde. Men på natten smyger han sig in i arkivet för att plocka ut dokument om kändisar som han sedan klistrar ihop med kollage från tidningsartiklar om kändisarna, en slags samlingsmani har tagit åt honom. Detta är en syssla som innefattar att med endast en stege och ficklampa till hjälp ta sig runt i den stora arkivbyggnaden på natten, och Sr José är dessutom höjdrädd..
En dag råkar han få med sig ett registerkort extra, på en person som absolut inte är känd, och José påbörjar en långsam jakt på denna kvinnas historia och liv. Det är en jakt som har ett syfte, även om detta syfte för Sr José ännu inte riktigt har uppenbarat sig. Den ter sig hursomhelst på ett sätt varigenom han inte vill börja sitt sökande genom att slå i telefonkatalogen. Istället tar han en spännande större omväg och söker upp personer som kan ha några fakta, och många människor från kvinnans liv blandas in i en historia som de knappast kan förstå hela bredden av, då de tror att José agerar som representant för arkivet. Detta ger han sken av med hjälp av förfalskade intyg och papper som han har skapat.
Som sagt är det stilen som är behållningen till en början i denna bok, och den är sig lik de övriga böcker jag läst av författaren. Det är först på slutet som det blir riktigt spännande och intressant med den utveckling som boken får. Det är också en intressant historia då jag själv har utbildat mig inom ämnet arkivvetenskap, och den strikt hierarkiska arbetsplatsen lockar föga i bokens början. Detta strikta regelsystem tycks dock luckras upp igenom berättelsens gång. Jag skall dock inte avslöja för mycket.
Som sagt så har jag avslutat min utbildning på över 5,5 år, med att ta en master i arkivvetenskap. Söker nu (febrilt?) efter en tjänst inom arkiv eller samhällsplanering, eller allra helst en tjänst som kombinerar dessa aspekter i ett jobb. Det finns faktiskt sådana men arbetsgivarnas vilja att lära upp en novis utan erfarenhet i interna informationssystem och praxis tycks inte finnas där. Jag har hursomhelst varit på några intervjuer för myndigheter och kommuner, och hoppas på napp därifrån. Är dock en nitiskt dålig intervjuperson, förutom i de konventionella sammanhang jag funnit mig i tidigare, där det räckt med ord som ”jag är arbetsivrig, gillar att ta eget ansvar och gillar att jobba i team”. Detta tycks inte längre passa sig lika bra i de jobb jag nu söker.. Sörjer inte min situation då jag känner att jag har en kompetens som kan komma väl tillpass i en rad lägen, och jag är redo att ta mig an arbetsuppgifter med all nit min vingklippta själ kan uppoffra. Och det är inte lite det.
Sommaren gick fort. Jag tränade en del i början av sommaren på gym, och fick antagligen därifrån covid. Vill minnas bestämt att det var en herre som hostade i min riktning ena dagen, och uppehöll mig under den perioden på ytterst få allmänna platser utöver gymmet. Sedan reste jag och min kompis Björn till Hamburg för att se Red Hot Chili Peppers live. Det var på morgonen den dagen vi skulle åka hem som jag kände mig lite krasslig. Björn, duktig som han är med sådant, hade tagit med ett covidtest som jag tog, och det visade negativt. Jag var hursomhelst endast lite snuvig, så vi begav oss hem i ordning. När jag kom hem efter två dagar så slog dock sjukan till ordentligt och jag var sängliggande i ungefär en vecka. Under denna veckan började jag kolla på ”The Witcher” på Netflix och första avsnittet gav direkt mersmak. Har inte tittat så mycket på serier tidigare, och särskilt inte på ”seriösa” serier, även om The Witcher ju är en fantasy-serie. Rent kort har jag fokuserat på tecknade serier som jag egentligen tycker är den roligaste formen av serie, särskilt om de är riktade till vuxna. Detta gjorde att jag började fundera på om den gamla serien Game of Thrones kunde vara något. Har avfärdat den då jag läste första boken i serien och fann den oinspirerad. Men jag var tvungen att ge serien en chans eftersom The Witcher var så kul att se i mitt sjukliga tillstånd. Sagt och gjort, jag gjorde upp ekonomiskt med mina syskon och lyckades övertala dem att skaffa HBO med mig, och jag är nu inne på säsong 2 av Game of Thrones, en helt okej serie!
Sammanlagt har situation gett att jag har läst väldigt lite på väldigt lång tid. Tidigare handlade det om att jag inte orkade läsa skönlitterärt när jag studerat annan litteratur en hel dag i skolan. Men jag tror också att en anledning till att så lite har lästs är att min massiva samling olästa böcker har blivit mer och mer ointressant för mig. Och mina dopamin/seratonin nivåer har inte påverkats av att läsa; jag har istället tvingat min hjärna att kräva stimuli i form av rörlig bild för att bli lycklig. Vet inte riktigt hur jag ska vända trenden, att hittar roliga böcker osv. Var i Skärhamn för en vecka sedan och köpte där några böcker i ett antikvariat som kan vara intressanta eventuellt och ska försöka läsa lite nu under den period jag är inne i nu, där jag söker jobb.
Hur var då Red Hot Chili Peppers live? De var givetvis fantastiska. De hade vid tiden för konserten precis släppt ett helt nytt album med återvändande gitarristen John Frusciante. Ett mycket bra album skall tilläggas, även om det inte riktigt är samma nivå som man tog för givet för 20 år sedan. Men det är inte så konstigt med tanke på tidens gång. Idag har de släppt ännu en ny singel och ny skiva kommer i oktober. Konserten var en arenakonsert vilket gjorde att distansen till bandet var påtaglig, vi hade nämligen sittplatser (vilket jag är glad för). Har ju sett RHCP en gång tidigare på en festival i Nederländerna, och den konserten var perfekt på alla vis. Har dock inget att invända mot konserten i Hamburg, det var mäktigt!!!
Förbanden var Thundercat och ASAP Rocky. Thundercat var snudd på briljant, jazzig bas blandat med rock, nästan en typ av punkjazz om detta nu mot förmodan skulle finnas i verkligheten. ASAP var dock något av det sämsta jag sett i hästväg. Han pratade om droger och svampar, och sa att han gillade att ”mixa kulturer”. Denna mix gick ut på att han lät ljudteknikern spela upp en låt med Nirvana, helt oredigerad, originalet i sin helhet, medans han själv dansade till den gitarrtunga låten. Det var alltså inte hans låt i någon mening och det är förbluffande för mig att han skall ha barn med Rihanna. Dels därför att han verkar vara ett praktarsle helt enkelt, men är det ens möjligt att Rihanna fallit för mannen som inledde sin konsert med orden ”I’m a really cool guy, just so you know!”? Det var otufft, och jag tror att deras relation är en sådan där Hollywood-relation som man har hört om; alltså arrangerat och endast konstruerat för tabloidernas skull. De kanske har träffats typ en gång, och då gjorde han henne med barn, sedan ses de regelbundet på röda mattan kanske?! Jag vägrar tro något annat om Rihanna!
Kanske hade Rihanna och ASAPs registerkort funnits i Sr Josés samling. Det hade varit ”neat”!
Jag vill ge den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker!
/Jens