Jens Boktips

2016-04-21
21:59:00

"The Teachings of Don Juan"(Samtalen med don Juan) - Carlos Castaneda

 
Nu till en recension som egentligen skulle kunna vara ett helt oskrivet blad, och gudarna ska veta att det inte är långt ifrån dagens sanning. De som tycker att droger och indiansk drogkultur med svampar och rötter och kaktusar är hemskt eller obehagligt, ni kan sluta läsa nu. Personligen känner jag mest för att inte fortsätta skriva, men det finns olika anledningar till att jag gör det ändå. Varför? Låt mig berätta om min relation till Carlos Castanedas böcker: Jag befann mig i England i slutet av 00-talet och början 2010-talet, och var inne i en experimentell bana, en slags ungdomlig iver att finna olika vägar i livet, och alternativa vägar, äventyr. Vid ett tillfälle lärde jag känna en man som hette Dave, från Namibia. Dave hade ett litet skägg under läppen, och långt vågigt mörkbrunt hår som var oljigt och glänste som bara den. Han hade säckiga, naturfärgade kläder och jag fann honom där han stod och jonglerade med en eldstav i en trädgård. Han var en del år äldre än mig, och representerade för mig, förutom att han jobbat en tid inom filmbranschen i Sydafrika, allt som jag ville vara med om men helst inte beblanda mig med. Jag ville liksom inte bli som honom, utan jag såg det som ett symptom arrogans, att den här klarögde afrikanske mannen ens bar de kläder som han gjorde, och företog sig de saker han företog sig. Men i vårt möte kraschade två världar samman, och jag och Dave möttes vid några tillfällen runt den här tiden och diskuterade våra liv, spelade bongotrumma och drillade med eldstavar. Vid ett av dessa tillfällen gav Dave mig rådet att läsa en serie böcker, som jag personligen skulle få av honom, och de handlade om hallucinogena drogers verkliga krafter, som Dave var en ivrig anhängare till. Böckerna var några i Carlos Castanedas serie om don Juan. Jag lämnade Dave med fyra av böckerna i serien i näven, och konstigt nog en mindre samling grekisk pornografi, som Dave hade hittat på sitt rum när han flyttade in där. Jag gjorde mig av med pornografin i första bästa papperskorg, och det hade faktiskt försvunnet ur minnet fram tills nu, i skrivande stund. Jag läste Castaneda som en slags äventyrsroman om världens förundrande kraft och magi, och spännande resor i tankens värld, osv. som ett slags, något blaskig, psykadelisk slaskroman. Senare, på något sätt blev jag befriad från den psykadeliska ådran och influenser såsom Dave, och jag hade lämnat Carlos Castaneda bakom mig också, tänkte jag.
-Döm min förvåning när jag på en av årets första lektioner i socialantropologi på universitetet, en kurs jag läste några år senare, blir introducerad till den samme Carlos Castaneda som ett exempel på en av de få antropologer som lyckats försörja sig, genom att ta sitt arbete ut på den allmänna marknaden! Castaneda användes om och om igen som ett rättesnöre när det gällde antropologiskt fältarbete och hans sätt att skriva var ett lysande exempel enligt föreläsarna. Ett av momenten i den kurs, som visade sig ha väldigt vida begrepp i undervisningen, större än att jag lyckades ta till mig allt, var en filmvisning. Det var som ett exempel på antropologisk dokumentation, ett arbete om en grupp individer i Sydamerika som tuggade en växt som hade hallucinogena effekter. Det sades vara en del av deras kulturarv, och de gav även växten till några av sina barn. När filmvisningen var klar så var jag tvungen att protestera och invända att jag inte kunde se nyttan med att bara se drogbruk, eller missbruk, hos andra, även om det fanns ett kulturellt arv. Det verkade så onödigt att se på en utsatt grupp människor som tuggade en planta, och allt kretsade kring endast plantan, och de sade mitt uppe i sin egen hallucinogena förvirring att det hade någon nytta av att ständigt vara berusade av den. Det gick stick i stäv mot min egen erfarenhet av droger där effekterna sällan eller aldrig "gjort någon nytta" eller där långvarigt bruk aldrig åsamkat annat än allvarliga men och skador, för alla. Någonstans där är det jag möter Carlos Castaneda nu, och det är inte lite konfliktfyllt, då böckerna i sig själva skulle kunna sägas ha psykadeliska effekter på läsaren! Vart har jag lämnat min hälsa egentligen?!
 
Den första delen i Castanedas serie heter "Samtalen med don Juan" och handlar om en rad samtal och upplevelser som Carlos själv säger sig ha haft tillsammans med en yaquiindiansk shaman i Mexico som kallas don Juan. Carlos Castaneda var själv peruansk-amerikansk och studerade vid universitetet i Californien under tiden som "Samtalen med don Juan" skrevs. Samma grundläggande arbete som användes för Castanedas universitetsarbete, har också använts till den här boken. Castaneda söker en man som har kunskap om peyote, en kaktusväxt som har psykadeliska egenskaper. Don Juan har kunskaper om många olika växter och urgamla traditioner och sanningar, hans liv kretsar kring det och han åtar sig att bli Castanedas lärare i konsten att bruka dessa växter och preparat, enligt traditionen. Syftet är att bli "en kunskapens man" och i någon mån också att kunna förvandla sig själv till en kråka, som don Juan kan. Castaneda och don Juan möts upprepade gånger under flera års tid och Castaneda lär sig allt om hur han skall sköta sina egna plantor, hur han skall stå och röra sig i trans, samt sidosysslor som att fånga två ödlor och lägga dem på sina axlar, efter att ha sytt igen den enes mun och den andres ögon, och att sedan låta dem gå... Som hans guider. Det hela görs ytterligare tre-dimensionellt genom Castanedas genomarbetade text, bestående av väldigt lite material i form av händelser, men otroligt långa tankebanor och psykadeliska "resor" som Castaneda upplever inuti sig själv. Eller? Kanske kan don Juan verkligen bli en kråka? 
 
Serien består av åtta ytterligare böcker efter "Samtalen med don Juan", och introducerar fler karaktärer och mindre av de hallucinogena växterna i de senare böckerna. Det är kanske lika bra. Det är kanske det mest skrämmande med dessa droger, att effekterna efteråt är oanade. Det är genom att tillreda och utföra det hela på ett mycket speciellt sätt som don Juan lär Castaneda, och för in honom i sin tankevärld, där han själv levt efter att han själv var lärjunge hos en annan shaman. Traditionen går så långt tillbaka som till krigarsjälen och sträcker sig djupt in i medvetandet. Det finns trots detta en rad faror med användandet av de psykoaktiva plantorna, även i don Juans värld, exempelvis rädsla eller en varaktig känsla av olust eller att någonting är fel. I boken får detta också sin förklaring och sin plats, man skall akta sig för främmande makter som inte vill än väl, och som ett led i sin utbildning med don Juan så skall Castaneda lära sig slåss mot onda magiker. Det låter ju fullständigt förbryllande för en europé! Alla känslor som kan tänkas uppkomma tycks kanaliseras av don Juan tills det hela är en total indoktrineringsprocess, som leder till viljan att utforska en hemlig värld. Ändå dukar Castaneda under för rädslan vid flera tillfällen, och vomerar otroligt mycket. Och vem kan acceptera att leva i rädsla? Jag tycker man kan lära sig att bli "en kunskapens man" på andra sätt, genom att göra andra saker, möbelsnickeri eller liknande, istället för att ta droger. Och jag tror det är många som lutar sig tillbaka och är väldigt nöjda över att en antropolog som Castaneda har brukat alla dessa växter, och skrivit om det så utförligt, så slipper de själva göra det! Det är oklart varför Castaneda var så intresserad av peyote från första början, mer än att det var i ett vetenskapligt syfte. Han var som sagt student vid UCLA(även om han var cirka 35 år gammal då han mötte don Juan), och man kan anta att det började som ett vetenskapligt forskningsarbete, och att skrivandet sedan blev ett mer marknadspräglat arbete också, han sålde trots allt 8 miljoner böcker i serien. Vissa tror att don Juan egentligen aldrig fanns, och att det bara var en text som var påhittad av Castaneda, och skall läsas som en allegorisk berättelse(vilket är tradition inom yaqui)! Den idén tilltalar mig(efter att nu bara ha läst en av böckerna) då jag tänker på Castaneda som en man som fick saker att hända. Jag tänker mig att han hade förstått under sina studier i Californien att det fanns ett stort intresse, och en stor marknad för nya mystiska berättelser och kunskaper. Kanske insåg han att en del influenser, eller erfarenheter han haft med sig från sina dagar i Sydamerika kunde komma till användning, och han reste till Mexico och gjorde ytterligare efterforskningar. Plantorna har då blivit en ursäkt eller en litterär "dörr" för att öppna ett forum där Castaneda kunde skriva mer om den tankevärld han studerade. Det låter mer tidstypiskt för 60-70talet, tycker jag!
 
Om du gillar en bok där en man blir hypernervös och börjar kasta sten på sin lärare, för att han "är" en annan, så är det här boken för dig. Det bör nämnas också att den skepnad som framstår som läraren(don Juan), ber om hjälp och gråter förtvivlat och så vidare. Och Castaneda kastar sten på honom. 
 
Jag ger den här boken 1.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-04-15
00:45:00

"The Robber Bride"(Rövarbruden) - Margaret Atwood

 
Nu skall jag skriva om en bok som skulle kunna förfölja den mest inbitna thriller-älskaren långt in i mardrömmarnas rike, nattetid, då iallafall en god tredjedel av världens naturlagar tycks upphöra att existera. Det är lätt mardrömslikt att ta sig an uppgiften att skriva om den här boken, eftersom jag vet att om Margaret Atwood själv skulle läsa det jag skriver om "Rövarbruden", så skulle min recension bli sågad av henne, totalt. Så klipsk är hon, och ytterligt säker på sin sak. Jag vet att hon har en vass penna, för jag har läst hennes böcker förut, men till en början ges inte så stort mycket prov på den vassheten i den här boken. Det är istället en rejält utarbetad story, med en gedigen bakgrund som tar plats, men självklart kryddat med en del rika formuleringar och finurlig skrivkonst. Jag har som sagt läst Atwood tidigare, då på engelska, och för det mesta några av hennes nyare böcker, som exempelvis "Den blinde mördaren"(The Blind Assasin på engelska). En annan var en slags science fiction-bok, att likna vid George Orwells "1984". "Rövarbruden" är en lite äldre bok som Atwood skrivit och den utspelar sig i Toronto, i vår verkliga värld under några år på 1980-90talet. Margaret Atwood kommer från Kanada och är vad jag har förstått ansedd av hela världen som en mycket framstående författarinna.
 
Vi följer tre kvinnor i Toronto genom deras livs historia, med utgångspunkt från deras tid vid stadens universitet. Fast egentligen är de fyra. Den fjärde kvinnan heter Zenia, och är den som har lurat och bedragit samtliga av de tre andra kvinnorna vid olika tidpunkter i deras liv. De har alla förlorat sina män, till Zenia, eller pågrund av henne och den ende av dom som fortfarande har sin man kvar, för han återvände, är Tony. Tony är historiker vid universitetet och bor ensam med sin man i ett relativt stort och stiligt hus i staden. Hon har som hobby att rekonstruera gamla krig och deras slag i sin källare, med hjälp av play-doh och riskorn, kryddor och dylika matvaror. För generaler och befälhavare använder hon monopol-brickor i olika färger. Hennes två vänner är Charis och Roz. Charis är en tankspridd kvinna som jobbar i en liten affär som säljer smycken, stenar och annat som skall ha lugnande och helande effekter. Charis är djupt bunden till det spirituella varandet och gillar att odla sin trädgård och laga nyttig mat. Hon har en dotter som heter Augusta, som är i 19-årsåldern och tycker att hennes mamma är lite för tankspridd. Roz är en framgångsrik företagskvinna och arvtagare till en förmögenhet. Hon lägger stor vikt vid utövandet av sitt yrke och att vara så framgångsrik som hon vill vara, samtidigt som hon har en del tankar kring det, tankar som hon ofta ventilerar med sina vänner genom sin humor. Roz har en son som är 22 år gammal och två yngre tvillingdöttrar, som tillsammans har en utarbetad jargong kring könsneutralitet redan i ung ålder, men Roz är också medveten om att de är känsliga tjejer som behöver sin mor närvarande. Alla dessa kvinnor har haft män som de på något sätt har förlorat vid olika tidpunkter då Zenia dykt upp i deras liv, och charmat dem med lögner och sin märkliga karisma, de har tillochmed alla bjudit in henne i sina hem. De har också en annan sak gemensamt med Zenia, och det är att de har haft det svårt till mycket svårt i sin barndom, Tony förlorade sin mamma och Charis sin pappa, och Roz levde länge utan sin far. Särskilt Tony och Charis har haft många traumatiska händelser i sina liv, men på något sätt har de alla klarat sig ok, och funnit varandra att umgås med. Vi följer dem genom olika delar av boken på det viset att de alla ges utrymme att läsas om i varsina delar av boken. Allas barndom, allas studietid, etc. Och ständigt dyker denna Zenia upp som ett alltför hotfullt moln över deras himlar...
 
Det här är på ett sätt en intressant bok att läsa, även om den inte visade sig tillhöra kategorin av böcker som jag själv tycker bäst om(det är ju alltid en chansning på den här bloggen, men jag gillar ju Margaret Atwoods böcker egentligen..). Det finns en genomgående konflikt i boken som handlar om identitet och vilka val vi män och kvinnor gör i olika stadier av våra liv. På ett sätt tycker jag att Atwood tar ställning till en del frågor, och hon verkar vilja säga ibland att hon minsann är en kraft att räkna med i de allra flesta sammanhang, kanske främst som konversationalist och tänkare. Hennes arbete med identitet och historiens gång är tydlig och tar sig självklart sitt främsta uttryck i Zenia, den onda kvinnan. Hon har alltid någonting ondskefullt att säga och vill bara söndra och lämna allt som de andra kvinnorna byggt upp. Och hon är expert på det, nästan alla köper hennes sensuella yttre och välsmorda munläder. Det verkar nästan som att Atwood vill säga att det finns kvinnor där ute som faktiskt inte vill allmänheten väl, och som kanske tillochmed aktivt motarbetar andra kvinnors vilja till framsteg. Samtidigt som Zenia är ondskan själv så läser vi en del annat om de andra kvinnorna, deras styrkor och svagheter och hur de agerar i sina liv kring Zenias ondska eller bedrägliga smicker. Vi lär känna kvinnorna på ett sätt som vi sällan kan göra i de allra flesta andra böcker av manliga(och kvinnliga) författare. En av Atwoods gärningar, eller vad jag tror delvis är ett syfte med den här boken, är att hon skapar en slags kvinnlig identitet i Zenia, och de andra kvinnorna tillsammans, som man kan uppfatta då man läser om dem under universitetstiden, i deras barndom och i föräldraskapet exempelvis. Zenia blir då den onåbara profilen som ständigt är på jakt, likt en stenåldersjägare, eller foxhunter, i skogen och ingen tycks egentligen veta vad som driver henne eller varför. Det ger själva bokens kvinnliga identitet en del styrka och någonting att förhålla sig till därefter. Det är iallafall en gedigen gärning för mig personligen som läsare, eftersom jag letat efter just en sådan bok, om den kvinnliga identiteten en tid. Men kanske har Atwood lurat mig, kanske finner man en del av Zenia i henne, och den kvinnliga identiteten i min tankevärld bleknar således långsamt bort, kanske. 
"Rövarbrudens" nackdel är att den saknar en slags vändpunkt som vanligtvis brukar infinna sig ganska tidigt i de flesta andra böcker. Det fångar givetvis mitt intresse att läsa de välskrivna raderna om kvinnornas liv och möten med varandra, och berättelsen om Charis barndom blir en mäktig krona i boken och ett parti som är otroligt välskrivet, berättarmässigt ytterst intressant, men det visar sig också vara det tyngsta partiet att ta sig igenom. Det finns en hel del tragedi i boken. Men det är helt essentiellt att läsa den här boken ändå till de sista sidorna och epilogen för att få en korrekt "vändpunkt", eller ett slags tecken på orientering, som en snegling på berättelsen ur ett nytt perspektiv. Jag vill tillägga att Atwood har producerat många kapitel med olika vinklingar och litterära konster, men det var ändå någonting som saknades i detta stadium av hennes litterära bana. Kanske är Zenia mer en motor, eller ett slags redskap för att på något sätt presentera en del tankar som Margaret Atwood velat arbeta med, mer än en litterär karaktär så som jag också kunde önskat. "Hon överrumplade oss totalt. I kriget mellan könen, som absolut inte liknar det riktiga kriget, utan istället är ett slags förvirrat slagsmål där folk byter sida nästan utan något varsel. Zenia var en dubbelagent. Nej, inte ens det, för Zenia arbetade inte för någon av sidorna. Hon är inte på någon annan sida än sin egen". Ett citat från "Rövarbruden". Zenia är i Atwoods bok lika mycket smaklös femme fatale, som en myt om förortsondska personifierad i en kvinna. Det är kanske lika läskigt för vem som än läser boken. 
Det verkar tydligt att det finns en del av Margaret Atwood i alla de kvinnor som vi läser om i "Rövarbruden", särskilt den starke och intellektuella, men även den utsatte. Hon känns för mig som en otroligt aktuell författare att läsa idag, och jag kommer säkerligen läsa fler böcker av henne i framtiden.
 
Jag ger den här boken 3.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-04-08
13:20:00

"Notre-Dame de Paris"(Ringaren i Notre-Dame) - Victor Hugo

 
Och låt det ringa sant; om "Ringaren i Notre-Dame" finns det mycket att säga. En grej bör bemärkas - att den bjuder på många överraskningar, för en nittiotalist som mig. De flesta av oss har sett Disneys animerade äventyr med samma namn, mycket få har inte sett den. Jag har själv varit kandidat till dem som inte sett så många videofilmer som barn, eftersom min familj aldrig hade en videobandspelare(nu har jag ju ett brinnande intresse för film etc. ändå). Men, vad de flesta kanske inte vet så noga, är att skillnaden på originalet och den animerade filmen är väldigt stor, på en rad viktiga områden. Disney har kanske inte ens aspirerat mot en enhetlighet, snarare inspirerats av bokens miljö, och sagokänslan. Jag såg om filmen i samband med att jag läste den här boken, och får säga att jag i alla fall är imponerad av att den är tecknad, det kändes kul att se nu i dessa tider av ”Hitta Doris”, ”Hitta Nemo” osv. 

På senare tid har jag kommit i kontakt med "Ringaren i Notre-Dame", genom diverse hemsidor på nätet. Det har skrivits och citerats, kring just hur olika Disneys filmer är, jämfört med originalberättelserna, i fallet ”Ringaren i Notre-Dame”, främst till de olika karaktärernas slutgiltiga öden. Jag läste då om hur vackert de finner varandra osv.  i Disneys film, och blev påmind, just så var det i filmen, att de fann varandra i slutet. Där stod vidare att i princip samtliga karaktärer: Quasimodo, Esmeralda och Frollo, i boken, dör på de grymmaste av sätt(hängning, fall från hög höjd osv.). Jag tänkte mig då i min stupiditet, att boken hade skrivits på medeltiden, och att det var som en fabel eller liknande. De andra Disney-filmerna där jämförelserna gjordes, var ju allt som oftast mycket gamla sagor av typen, bröderna Grimm. Också i dessa original dog många eller mötte andra fruktansvärda öden, i "de riktiga versionerna". Men, tillslut plockade jag då upp ett exemplar av boken "Ringaren i Notre-Dame", och fann... att berättelsen kommer från Victor Hugos berömda reservoarpenna! Från 1830-talet! En fröjd såklart, för det innebär ju att boken förmodligen är lite lättare att läsa än om den hade kommit från medeletiden t.ex… Vi kommer ihåg Hugos reservoarpenna från Ruiz Záfons verk "Vindens skugga", där den förekommer som en mäktig klenod i ett bokhandelsfönster. Vidare kan nämnas, att jag vet att det finns många spelfilmer, som ej är animerade, men att jag personligen också är säker på att det snart kommer att göras en nyinspelning, det verkar vara en trend nu att göra spelfilmer av gamla sagor. Detta trots att det nämns i bokens förord på svenska, att psykologin i boken är något föråldrad vid det här laget, och förordet skrevs redan år 1979. Enligt förordets upphovsman Uno Florén är det också i mångas mening, "tyvärr" just Victor Hugo som håller i pennan. Vissa skall ha känt samma förbittring som den kring August Strindberg, där man har slagits av hans förlegade kvinnosyn. Det, och böckernas komplicerade äldre språk, har gjort att jag ännu inte har läst någon av Strindbergs böcker, även om jag har bläddrat lite i flera. 

Boken utspelar sig år 1482 i Paris. Berättelsen tar sin början på Paris gator, och vid kyrkan Notre-Dame, i stadens arkitekturiska uttryck såsom Victor Hugo hade tänkt att den var då, en mycket noggrann beskrivning av detaljer på de gamla byggnaderna. Sedan, ett skådespel skall uppföras i Paris justitiebyggnad och en man, Gringoire, filosof har själv producerat skådespelet, något han är mycket nöjd med, han önskar en djupt positiv respons. Mannen framstår nästan som lite putslustig i sin enträgna önskan om att få bekräftelse på att spelets allra klokaste nyanser har uppmärksammats av kvinnorna runt honom. Och också av de flamländska delegaterna som beskådar skådespelet från sin upphöjda plats, med ärkebiskopen och andra betydelsefulla män, de är en minst lika uppmärksammad detalj som själva skådespelet. Gringoire kommer att bli mycket besviken, då skådespelet avbryts av en tiggare som ställer sig framför scenen och ropar om allmosor, samtidigt som biskoparna och deras delegater anländer. Det blir ingen stor succé för Gringoire och dagen fortsätter med att festens narrpåve skall koras, festligheternas främsta man eller kvinna, narren! En tävling utlyses där man en och en får gå fram på scenen och göra en min, som skall vara så rå och ful som möjligt. En och en dyker byborna upp bakom skynket, med de fulaste miner de kan prestera. Minerna är skrattretande fula, men plötsligt dyker en man upp, fulare än alla de andra. Publiken häpnar. Plötsligt utbrister någon: det är Quasimodo, den mystiske prästens pojke! Det är klockringaren från Notre Dame! 

Jag tycker att "Ringaren i Notre-Dame" är en bra bok. Den känsla som Hugo skapade när han började så noggrant med att sätta en skådeplats för sitt verk, Paris på 1480-talet, ger hela berättelsen liv i fantasin. Jag kan bara tänka mig hur fantastiskt det måste ha varit för 1800-talsmänniskan, att kunna läsa boken och sedan bege sig ut till dessa platser, det Paris som växt fram genom de århundraden som gått. Placeringen är iallafall densamma, jag har själv passerat Notre-Dame-kyrkan när jag var ganska liten, och jag minns den som en imponerande byggnad. I boken står den där som ett något mystiskt och mytiskt byggnadsverk, med dess monsterliknande skulpturer och kanter och hörn. Den är centrumet för berättelsen, och har på ett sätt en liknande roll som många av karaktärerna i boken, som alla är av mycket märklig sort. Men den är också i centrum för det Paris, vars gator är fyllda av smuts och arvmod. Vissa gator är tillochmed i besittning av tiggarband, rövare och andra, och därifrån får knappt någon gå med skinnet i behåll. Det får filosofen Gringoire erfara! Notre-Dame blir själva moralens mittpunkt, där prästen Frollo utvecklas som karaktär, från en tillbakadragen mystiker och alkemiskt, till en viktig protagonist, som tar moralen i besittning och använder den för egna syften. Det är också i Notre-Dames torn som Quasimodo utkämpar sina sista försök att rädda sin kärlek, och kvinnan som han älskar, Esmeralda. Även om Esmeralda är en mycket viktig karaktär i boken, en karaktär som har sin egen resa, och även om Notre-Dame betyder "vår dam" på svenska, så är det en bok som det allra mest förekommer mäns åtaganden i. Vi kan se en tendens som liknar några andra kända författares verk, ex. Orhan Pamuk, då författaren, eller läsarens olika karaktärsdrag dras ut till beskådning, i en skrud av berättande och berättelse, som är väldigt spännande att ta del av för all del. Dock känns det att karaktärerna på ett sätt är väldigt fångade i en gammal struktur, som inte riktigt fångar de psykologiska nyanser som vi är vana vid idag. Jag väljer att spegla mig i de olika karaktärerna, istället, jag kan i en berättelse som denna inte leva med annat än att det är oss själva(1400/1800-talsmänniskan) som illustreras i dessa vilda yttringar, och inte bara individer med grymma, listiga, onda öden. Mitt val styrks av att berättelsen ju var en historisk roman redan då den publicerades för första gången, året 1831. Victor Hugos studium av arkitekturen i Paris är väldigt intressant, och jag vet inte riktigt hur han har genomfört det. Det är mycket välskrivet och verkar välinformerat, jag vet ej hur många av byggnaderna som stod kvar på 1800-talet då boken skrevs, dock. Det märks att arkitekturen är ett spår som Hugo valde för att ge bokens suggestiva innehåll den rätta nyansen, och på sitt sätt har han också lyckats med sin insats. Kanske var ett dylikt studium av principiellt förskönade fakta, väldigt vanligt på 1800-talet, men vi känner iallafall igen det från nutida böcker som just "Den svarta boken", av Orhan Pamuk(som man alltid kan referera till, men egentligen är det en omöjlighet nästan, läs den och förstå vad jag menar), eller något av Umberto Eco. Han har till skillnad från Pamuk dock inte använt sig i lika stor grad av citat och liknelser till andra böcker, vad jag har förstått. Men det är ett väldigt fint författarskap i stort sett.

Självklart är det kärleken som för oss tillbaka till verkligheten och vår tro på den som en givare av rättvisa och godhet. Men det skall också sägas att Victor Hugo säkert fick hämta en del inspiration till dessa karaktärer från Paris gator, och att en del öden inte sett så mycket annorlunda ut, i verklighetens historia och i Victor Hugos Paris. Det märks att sådana skeenden som stormandet av Bastiljen, och hela Franska revolutionen, inte har glömts bort av Hugo, och hela berättelsen genomsyras av de idealen, det tänkandet kring kungligheter osv. Hugo hade väldigt många barn, men också många kvinnor, och hans sätt att se på kärleken har jag aldrig riktigt kunna förstå, eller fått reda på genom mina efterforskningar. "Ringaren i Notre Dame" har iallafall inte ett helt rosenskimrande slut, även om kärleken får sitt, och jag lever med den...

P.S
Jag fick tanken att Eiffeltornet kunde ha någonting med "RIngaren i Notre-Dame" att göra, även om den blev klar 1889, så långt efter den här boken. Jag kunde alltså konkludera att boken inte var skriven som en reaktion till uppförandet av ett torn i staden. Men, en del av mig tänker i banor som såhär(eftersom Victor Hugo trots allt var så berömd att han fick en statlig begravning med över 2 miljoner närvaranda, enligt wikipedia): kan man tolka boken, som ett slags beskrivning och kanske klagan kring det rådande klimatet i Paris runt 1830, då "RIngaren..." skrevs? Kanske är kyrkan den symbolen i boken som behövdes för att samla vissa antropologiska fakta, likartat det Emilé Zola gjorde generationen efter i Paris? Zolas beskrivning av Paris arbetarklass är ju inte direkt en rolig och nykter upplevelse! Kanske kände då staden ungefär 50 år efter att "Ringaren..." blev utgiven, att det var en gigantisk fallossymbol som skulle kröna staden under världsutställnigen, och ingenting annat. Inte bara/någonting mer än "vår dam",Notre-Dame, den mytomspunna kyrkan som så intresserade Victor Hugo?

Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker(under en tid trodde jag att det skulle bli en 5:a).

/Jens