Jens Boktips

 

 

Berättelsen handlar om Skafloc, som är en bortbyting och uppfostrad av alver. Hans riktige föräldrar är vikingarna Orm och Elfrida, men Skaflocs fosterfar, alven Imric bytte Skafloc med en annan när de bara var spädbarn och Skafloc ännu inte hade döpts. Orm och Elfrida fostrar istället Valgard, som avlats av Imric själv med en tillfångatagen jättinna, i tron att det är deras eget barn. Både Skafloc och Valgard blir äldre och mäktiga krigare på varsitt håll, Valgard med sin yxa och Skafloc med sitt svärd och alvernas trollkonster. Ett krig mellan alverna och trollen drar in de både unga männen och blodiga slag blir resultatet. Asagudarna och jättarna överser det hela och verkar också själva ha ett finger med i spelet. Hur ska det gå för Skafloc?

 

Till en början trodde jag att detta skulle vara en berättelse lik Franz G Bengtssons "Röde Orm", en av karaktärerna heter ju faktiskt också Orm, och stilen är lite lik med kväden och dylikt, annars också. Men ganska snabbt kom fé-världen in i bilden med alverna, vättarna och andra väsen och det kändes ganska kul. Detta är inte de alver vi känner igen från "Sagan om Ringen", även om de har samma distans till människors liv och problem, så är de ännu mer trolska än i den boken. Att de håller en jätte som fånge i en mörk fängelsehåla och kidnappar människobarn är bara början på det som blir en svår berättelse att hantera rent psykologiskt(för mycket tjafs om psykologi, jag vet). Alverna verkar dock vara ganska rationella i stora delar av boken, det är istället Skaflocs karaktärsutveckling hos alverna som blir ämne för uppmärksamhet. Det känns uppenbart redan från början att någonting kommer att gå snett i berättelsen då Skaflocs naivitet tycks oändlig. Det blir mörkare ju mer vi läser och tillslut tycks endast uppoffring var den kvalitet vi ska fästa oss vid hos huvudpersonerna. Berättarstilen är mer traditionell än Tolkiens och kanske mer direkt kopplat till myter och legender som vi har läst, det blir nästan som en fabel. Då tycker jag Sagan om Ringen är mer som ett epos, en egen värld på sitt sätt. Det som gör "Det brutna svärdet" ganska komplex är att det aldrig är lätt att skilja på det onda eller det goda utan vidare, det är snarare en spunnen väx som sträcker sig vidare, bortanför sagans värld och över berättelsens kant.

 

Jag ger den här boken 2.9/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens