Jens Boktips

2015-11-08
23:06:00

Il nome della rosa(Rosens namn) - Umberto Eco

 
Med "Rosens namn" skrev Umberto Eco in sig i en mer lättåtkomlig litterär sfär. Ändå är det tydligt att, det finns en svåråtkomlighet. Berättelsen utspelar sig vid ett medelstort kloster i 1300-talets Italien. Det förekommer mycket latin, och tillslut är det nästan en sport i sig att försöka gissa de olika ordstäven och gåtorna som finns i boken på latin, för att jag knappt orkar vända till bokens sista sidor för en översättning. Alla gåtor och deras svar finns dokumenterade i boken(precis som Orhan Pamuk i "Den svarta boken", så är Umberto Eco en extremt noggrann författare), därav dess klassificering som "detektivroman", men det viktigaste innehållet i "Rosens namn" är ändå inte de något ytliga "Robert Langdon -gåtorna", utan de djupare frågor som rörs upp kring klostrets bibliotek och de som vistas där, skrivare och andra, gamlingar, och om den hemlighet som tycks finnas någonstans i deras krets. Och de två besökarna i klostret, som är våra hjältar och detektiver, de har en unik ingivande förmåga, som kanske kan bli till hjälp för att få reda klostrets allra mörkaste frågetecken. 
 
Det är om ett mord, ett mysterium som skrämt upp och paralyserat klostrets alla invånare. Färskt munkblod flyter nu i den hemlighetsfulla kristna boningen, och de två besökarna, den unge tyske munken Adso, och William, engelskmannen, har nu en rejäl härva att åta sig. Säkert är att någon inom klostrets murar, nu hyser viljan att spridda ond, bråd död omkring sig. Men vem? Varför?
De två besökande munkarna får alltså agera detektiver. Adso är ung och oerfaren, men William har tidigare varit i inkvisitionen som domare, en uppgift han helt tydligt inte tagit lätt på, han har lämnat det bakom sig. Han har dock fortfarande ett skarpt sinne för detaljer och utfrågningar, hans öga för detaljer, står sig. Med knappa meningsutbyten med klostrets levande munkar, och efter många artighetsbetygelser och teologiska diskussioner, så påbörjar de två besökarna sina efterforskningar. Av det de får höra dras deras uppmärksamhet till biblioteket, den kanske viktigaste platsen i klostret, och dess labyrint av böcker som endast två munkar har tillträde till: bibliotekarien Malachias, och självaste abboten...
 
Det är en väldigt spännande bok av bra rang. Som i vilken som helst bok av Umberto Eco så blir man snabbt utmanad av hans spetsfundigheter och hans genomarbetade vett som författare. När ett arbete har gjorts utförligt, så är det inte alltid av största vikt att man följer med på t.ex. kartan som finns i bokens pärm, eller att man helt går upp i varje liten ledtråd som de två besökande munkarna upptäcker. Men arbetet är väl utfört, och då märker man det tydligt, på samma sätt som att det motsatta hade varit direkt uppenbart. Bakom de latinska bibelcitaten och de långa teologiska utläggningarna, och de berättelser om heretiska ordnar och munkarna som bränts för vad som dömts som falsk tro, så finns ett spel som är betydligt större och mer gestaltande för den tidsanda som  vi antar att sådan praxis som häxbrändning, faktiskt hade som grund. Det blir lätt att själv finna ett lösryckt teologiskt exempel eller ett citat från en uråldrig bok som Eco tagit med, som en slags bekräftelse på att en del märkliga teorier om världsalltet och människan rättskaffenhet faktiskt lever kvar ganska tydligt, och är relevanta även idag. Själva detektivarbetet är som en backdrop för dessa tankar, och skapar i boken en väldigt häftig och gynnsam effekt: vi känner igen oss i detektivens roll från våra samtida författare, och plötsligt framstår 1300-talets detektiv som en noggrann, välrenommerad och intellektuell karaktär. Andra idéer och tankar, kring levnadssättet och tron lyfts då fram en hel del, och framstår plötsligt i mycket klarare dager, vi får en anledning att se dessa munkars liv som relevanta även i filosofisk bemärkelse.
 
Intressanta frågeställningar dyker då upp hos mig, angående dessa tänkande och troende människor, som tillbringade så mycket tid och möda på att studera, diskutera och efterleva sina teologiska koncept om vad Gud ville att människan skulle göra och inte osv. Min tanke väcks, när jag av någon slags bisarr konservativ sentimentalitet väljer att se filmen "Fight Club" igen, för första gången på säkert nästan 10 år. Jag får då se en ganska våldsam och blodig film(med en rejäl budget), som tycks ganska medeltida, kanske mest med tanke på 11:e september och de rörelser av fred och lugn, som jag själv känner idag. Men det finns även någonting annat väldigt genomgående i filmen som jag tycker mig kunna dra en parallell till när jag då läser om munkklostret i Italien för 700 år sedan. Det huvudpersonen i filmen "Fight Club" gör är en slags egen uppfostran av sig självA. Han börjar gå på självhjälpskurser, mötesgrupper för utsatta och liknande, och han börjar slåss. Han lämnar sitt kontorsjobb och bosätter sig i ett riktigt ruckel mitt ute i ett industriområde som är övergivet på natten. All fokus ligger på att vinna sina slagsmål på helgerna, och allt annat i hans liv blir försummat. Tillslut skapar han också en grupp människor som med hjälp av bomber skall motverka allt det som vanliga människor förlitar sig på. Man skulle med dagens tidningsuttryck enkelt kunna säga att han blir radikaliserad, och skapar en terroristfilosofi, med hjälp av sin dubbla personlighet, som helt bygger på att han ska vinna slagsmål på kvällarna. Tillslut väljer han då att skjuta sig själv, men ändå spränga en del skyskrapor, och hans filosofi dör således helt ut med honom själv, och så långt orkade jag inte ens titta, för jag tycker det är en ganska meningslös film. Men vad har detta oss att säga? Är det naivt att tro att alla människor en dag skall kunna leva under en banderoll, med fred och utveckling(exempelvis), som gemensamt mål, med ett enat och fritt samhälle som vi har tillsammans? Givetvis är det en villfarelse att alla människor skall utsättas för precis samma saker och tänka likadant, så kommer det aldrig att bli, i slutändan tänker vi ju ändå inte så idag ändå, vi ser vår frihet att göra som vi vill, som en självklarhet med förbehåll. Det går att gå sin egen väg, men hur såg det då ut på 1300-talet? En ägare till en polyamorös klubb skulle idag kanske kunna höras muttra att alla hans gäster hade blivit brända på bålet om de levt på medeltiden. Det är självklart att kyrkan då hade krävt ett samfund där tron, arbetet och familjen är viktigast och säkert är att dessa polyamorösa hade fått en del problem. Alltså fortsatte de flesta att leva enklare liv, med kyrkan och familjen, och följde således en bana som lämnar mindre utrymme för kaosartade erfarenheter, som tillfälliga grupperingar av extremister eller fanatiker exempelvis. De tvingades att efterleva en sedan länge utarbetad moralplan, och folket hade inte mycket att säga om tolkningarna av Bibeln heller, den var ju skriven på latin. Det låter dystert, men kan vi inte tänka oss att detta i stort gynnade vår utveckling en hel del? Det har ju givetvis format oss som människor och gjort länder motståndskraftiga mot fientligt inställda motståndare, men jag, likaledes Umberto Eco, väljer att bortse från den aspekten. Hur hade vi betett oss idag, utan religionens inflytande historiskt sett och är den relevant idag? Har staten slutligen lyckas ta över den makten som kyrkan historisk sett har haft, eller är det media som gjort det? Vad kan vi lära oss av det medeltida liv som endast kretsade kring Gud, klostret och studier? Det tycker jag är intressant. Den indoktrineringen förekommer ju inte i dagens Sverige. Helt kort - är det kontroversiellt att säga att kristendomen till viss del har legat till fördel för utveckling, stabilitet och tänkande, i vår historia, och inte bara lagt ett lock på den fria människan, samt utövat våld i eget namn? Fortsättningsvis sammanfattande: går det idag att leva ett välstruktuerat liv, som är helt fritt, under banderollen kristenhet exempelvis, och hade det gått att tro på Gud i en helt kaotisk värld? Vilken roll spelade häxbränningarna för att strukturellt samla den gemensamma mödan för ett enat och tydligt mål för de kristna? Fanns det långsiktiga krafter även i inkvisitionen, då de, på ett osedvanligt föraktfullt och grymt sätt, försökte rädda folkets uppfostran som effektiva kristna undan "heretiker" som hellre åberopade allmän fattigdom eller polygamt och promiskuöst sex, än att samla folkets kraft mot ett vettigare mål? Eller var kyrkan alltid den sinkande kraften för vetenskapliga framsteg, fri tanke och konstnärliga uttryck, så som man ofta hörs säga idag. Eco visar iallafall på att i dagens samhälle, att alltid vetenskapliga framsteg står att gynna den kristna tron, då Gud endast framstår som större och mer kraftfull, ju mer okaotiskt världen visar sig vara, enligt Umberto Eco. Det tycker jag han illustrerar väldigt vackert i bokens sista sidor. Alla slutgiltiga ordningar kommer tillslut att brinna upp, och när fanatikerns engagemang lagt sig så fortsätter världen ändå att snurra. Kvar finns dock detta grumliga begrepp som vi kallar vår "identitet". Och i det ordet ryms omåttliga mängder tolerans, fördomar och tanke i en slags blandning med förhoppningsvis hyfsat välpolerad yta. För att få en illustration av frågor och tankar, och reella, eller såkallade "media-problem" så räcker det faktiskt att se på en vilken som helst tv-serie, exempelvis en amerikansk(och jag rekommenderar "The Mindy Project"). Så ter sig slutligen boken "Rosens namn", som ett glödande exempel på det fria ordets triumf och med aspirationen att väcka till liv och skapa olika tankar kring Gud och människan och våra relationer till dessa begrepp. Men slutligen slås man av tanken, att man inte bör försjunka allt för djupt i dessa frågeställningar, utan man bör se det som en spira av en tanke, av relevans, föga mer än en slags stabil, effektiv utforskning ett frö av fanatism, och förnuftets yttersta åverkan, eller någonting annat. Vi förstår att bakom varje innefattande verksamhet finns individer och öden, som ej beseglas helt av den enande principen, och det på gott och ont. "Rosens namn" når bitvis ganska djupt, men det finns ändå en glöd som saknas ibland. med det sagt: alla böcker som utforskar något som man funderar så mycket på, att man måste välja att lägga det ifrån sig och gå vidare, har antagligen någonting av kvalitet att bidra med. Därför:
 
Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
 
 
2014-06-30
15:36:00

"L'isola del giorno prima"(Gårdagens Ö) - Umberto Eco

 
Umberto Eco har här skrivit en mycket bra bok. Mina förväntningar när jag lånade den här boken på biblioteket var relativt höga. Jag har ofta stött på böcker av Umberto Eco i olika sammanhang och helt enkelt lagt namnet på minnet. Min idé kring författaren var löst baserat på hans märkliga namn som tycks väcka tankar om djupa sagor och högttravande prosa till liv. Detta intryck har i viss grad förändrats, men mer om detta. Bredvid ett exemplar av boken "Morgengaven" av Dea Trier Mørch som med sitt fina namn och en bokrygg med en bild liknade ett tennisracket, väckte mitt intresse så fanns det alltid böcker av Umberto Eco i mina föräldrars boksamling. Han var självklar läsning för den för mig äldre generationen men är fortfarande aktuell idag, både som professor och författare. Han förblev länge för mig en dunkel figur, tills helt nyligen då jag i en bokpärm fann en liknelse mellan Orhan Pamuk, skriven före det att han fick Nobelpriset, och Umberto Eco. Detta räckte för att jag förra veckan bestämde mig för att läsa en av hans böcker. Min barndoms bild av författaren blev i slutändan förändrad. Är detta då en komplimang till Ecos författarskap? Jag vill hävda det.
 
"Gårdagens Ö" utspelar sig i delvis i 1600-talets Europa och delvis någonstans på 180:e breddgraden vid en tropisk ö. Huvudpersonen är Roberto de la Grive, en ung man från hertigdömmet Milano som då tillhörde Spanien. Han växer upp på ett gods som välbärgad son till en godsherre under markisen av Monferrato, och talar flera språk, franska och italienska, som var mode på den tiden. Det visar sig tidigt i Robertos liv att han lever på en orolig kontinent då han som yngling, ung man, åtföljer sin faders krigsföra män till staden Casale som blivit belägrad av spanjorerna. Det är denna stad, Casale, som står som skådeplats för Robertos första möten med politiken och kriget, fienden och fränden och den blodsutgjutelse som onekligen blir följden av krig, i det här fallet en mindre konflikt som i det större perspektivet skulle komma att anses vara en liten del av trettioåriga kriget, som även berörde Gustav II Adolf och stormakten Sverige på den tiden. Striderna i Casale beskrivs som ett taktiskt rävspel där spionage och kontraspionage ständigt är en faktor och faktum är att endast måttliga strider faktiskt förekommer. Roberto klarar sig undan döden och Casale blir istället skådeplatsen för dryckeslag och dueller. Men här stöter den unge Roberto på en annan form av krigföring, munhuggandet hos en fransk man vid namn Saint-Savin blir öppningen för Robertos inträdelse i finessen och liknelsens värld. Han möter här en man som är lika skarp med värjan som i hätska diskussioner med stadens präster och adelsmän. Han får se krigets verkliga orsak; heder och ära. Roberto suger åt sig så rikligt han kan av Saint Savins kunskaper och blir med tiden en del av Paris societet, och han är nu en konversatör, en verbal kombatant, som tar sig an intellektuella så väl som teologiska problem och ständigt hamnar i klameri då dessa vägar möts.
 
"Gårdagens Ö" är också berättelsen om hur denne Roberto hanterar att vara skeppsbruten, märkligt nog på ett annat fartyg än det som förliste, nämligen flöjten "Daphne". Skeppet är övergivet och förankrat i en bukt som tillhör Ön. Och Roberto kan inte simma. Han kan alltså inte ta sig därifrån och en lång kamp för överlevnad och psykologisk reson tar vid. Livet ombord på "Daphne" blir i Robertos fantasi en ytterst verklig liknelse för hans känslomässiga kamp för att vinna sin hjärtas dam, Lilia.
Författaren låter aldrig läsaren dala för långt ner i språklig finess och krångliga långa meningar, utan man dras istället med av hans sätt att i mitten av 1990-talet beskriva den unge Roberto som någon gång på 1600-talet möts av ensamhet och kärlekskval ombord på ett stillastående skepp. I en värld där varje måltid presenteras som en metafor för någonting annat, där kärleken är en adelig dygd och ett välsmort munläder a och o, träder kärnan i Umberto Ecos författarskap in. Det är här han i beskrivningar av maskiner, klockor och vetenskap, som inte fungerar(?), målar upp en bild av dåtidens teorier om Universum och allting. Stilen är så intrikat och innehållsrik att man som läsare svävar som på ett moln av felaktiga kunskaper och flödande känslosvall. Allehanda latinska namn på märkliga maskiner som tros kunna räkna ut Jordens breddgrader och beskrivningar av växter, djur och koraller, blandas med långa utsvävningar i teoretisk teologi, helt baserat på Robertos egna tankar då han spenderar dagar under det starka solljusets ok ombord på flöjten, "Daphne". Ecos stil kan på avvägar liknas vid de böcker skrivna av amerikanen Tom Robbins, lite "whimsical", lite frosseri i ordet och allehanda intressanta fakta men Ecos stil är så otroligt mycket fylligare och dessutom i historieromanens format. Och där man ibland kan känna att Robbins texter blir snudd på mustigt burleska i sitt uttryck, blir i liknelse Ecos stil mer intrikat och finessrik på det mer belevade sättet. Som i filmatiseringen av Moment 22 då Yossarian säger till den prostituerade han spenderat en natt med, "I love you.", och hon med ett bröst blottat svarar, "Si." Ingen poäng går förlorad, inte ens i de många djupdykningar i den för oss, för längst förlegade faktan. Slutet är en kataklysmisk historia där den fiktiva karaktären Robertos fantasier börjar ta form och det utbryter en fullständig kakafoni av drömmar, metaforer och liknelser, allt klätt ljuvligt i ljuvliga termer. Läsaren tar Ferrante, Robertos onde tvillingbrors skepnad, författaren själv skriver in sig i boken och Roberto lever sin egna fantasivärld. Boken lämnar efter sig mer ett minne av starka känslor upplevda, än djup eftertanke och det är ett intryck som varar. 
 
Jag ger den här boken betyg 4/5 på en skala av böcker som verkligen är bra.
 
 
/Jens