22:21:00
"Il Cimitero di Praga" (Begravningsplatsen i Prag) - Umberto Eco
För mig har det varit en konstig period i några veckor. Jag har börjat använda parfym en masse. Billiga parfymer som luktar konstigt men jag står fast vid och vidhåller att de luktar väldigt gott. De är ju odödliga klassiker. Så om ni möter mig och tycker jag luktar ovanligt gott så är det bara pga det. En annan grej som konstigt nog hände på en tisdag kl 15 var att jag blev lätt överfallen av två gärningsmän typ 100 meter från mitt lägenhetshus. Jag fattade inte ens vad som hände, det var någon som började prata med mig där jag gick bredvid honom i en tät passage mellan två hus, och han skrattade. Plötsligt stod han och hans kompis och tryckte upp mig mot väggen och det hela slutade med att de rev sönder ett halsband som jag fick av min farmor för över 20 år sedan. Och hela tiden skrattade de. Det verkar som att jag drar till mig riktiga uslingar när jag far fram i staden mitt på ljusa dagen. Jag är en andhämtning ifrån att ta arbetsledigt till följd av PTSD, men det sparar jag till allvarligare saker. Men jag polisanmälde ändå, fast det mest var ett skämt för dem (men inte för mig). Min mor rekommenderade det då det är viktigt att belysa hur utemiljön i området är så att rätt insatser kan sättas in så att säga. Och otroligt nog stod det en polisbil i närheten av där det skedde dagen efter. Jag drog mig lite för att polisanmäla dock, pga alla moment som skall gås igenom. Det var ganska tråkigt också, många kontrollfrågor osv. Det första dom frågade mig var: ”var de poliser de som tryckte upp dig mot väggen?”. Kanske var de undercover, men troligtvis var de inte poliser nej!
Känner mig ganska tom i huvudet om jag ska vara helt ärlig, och det tillståndet har passat bra till den här boken jag har läst. Den första boken jag någonsin recenserade här på sidan var ju av Umberto Eco, men den var gammal, den här är från 2010-talet tror jag. Men konstigt nog berör de samma strängar när man läser, lite liknande Ecos kändaste verk ”Rosens namn” också. Det handlar om frimurare, antisemitism och världshistorien ur perspektivet av en förfalskare. Genom att förfalska diverse historiska dokument som skall bevisa en judisk komplott, eller tempelriddare, eller frimurare, eller den katolska kyrkan för den delen, så tjänar huvudpersonen pengar. Och han får också möjligheten att leva ut sitt judehat, vilket han tycker är gynnsamt. Boken är så fylld av antisemitism och annat skit att det nästan är helt otroligt att den har gått igenom korrekturen. Men man behöver inte vara överdrivet ironiskt lagd för att förstå att det hela är ett spel med hatet, och egentligen förskingras alla chanser att få igenom ett negativt budskap genom bokens finess. Ett exempel är de tryck, bilder enligt den gamla modellen som brukar finnas i böcker (är det koppartryck?), som till en början ser traditionsenliga ut, men som mer och mer förfaller och blir förvridna parodier på koppartryck. Det hela slutar med en ”skämtteckning” om en girig jude?!
Det underliggande budskapet skulle man väl kunna säga är att många av de händelser som beskrivs i boken har hänt på riktigt, och de flesta karaktärerna har också funnits på riktigt (enligt epilogen). Det belyser en process varmed judarna blir mer och mer utsatta och hatade, till följd av förfalskning av historien och ryktesspridning. Allt står på spel när en ensam förövare sitter på sitt rum och förfalskar brev – brev som sätter igång Dreufys-affären osv. Meningen är borta, det är endast en manisk process av förfalskning och politik som i boken nästan är omöjlig att hänga med i. Det passar därför den tankspridde, eftersom man ändå inte kommer att komma ihåg alla namn osv. så kan man lika gärna låta hjärnan gå på tomgång och läsa det för läsandets skull.
Det hade varit intressant att visa boken för någon och benämna den som en antisemitisk bok. Det hade varit svårt att fatta vad det var man läste då tror jag, jag blir till och med orolig för om jag själv hade fattat. Men det är ju en historisk skildring? Eller vänta lite, är det ett psykologiskt drama?! Hursomhelst så är det publicerat, och jag vet med mig vart samhället står i frågan. Det är ett spel för att belysa hur historien kan skapa monster, och människor mot monster, och monster av människor, och människor av monster, och antisemitism av ingenting. Begravningsplatsen i Prag!
Nästa gång blir det den tredje av de fyra böckerna om Arn! Jag är hos min mamma nu, men har funderat på att spela in en video till den här recensionen, vi får se hur det blir!
Jag vill ge den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker!
/Jens