Jens Boktips

2018-06-04
17:11:00

"Nässlorna blomma" - Harry Martinson

 
Det man kan säga om den här boken ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson är att namnet passar boken väldigt väl. Det är en bok som har många beskrivningar av växter och blommor, men inte endast därför. Också därför att Martinson på något sätt låter orden blomma, berättelsen och själva flödet igenom hela boken verkar på något sätt också växa, blomma ut, och slutligen vissna eller dö, som blommor gör. Att plocka dessa blad från ett språk och ett författarskap som är så mästerligt skapat och levande är en riktig praktfröjd att få vara med om, och jag kan lätt säga att detta är en av de starkaste svenska böcker jag någonsin har läst. Precis som med Dan Anderssons böcker så finns det en kraftig melankoli och ett mörker i ”Nässlorna blomma”, men det är av en lite annorlunda art än i fallet med Andersson. Det är på något sätt den här blom-metaforen som blir aktuell igen, Harry tycks inte ha någon spärr eller mekanisk svårighet att kunna illustrera sin tanke i text, och det ger verkligen en fantastisk inblick i en uppväxt. Berättelsen torde vara ganska snarlik Martinsons egen på några punkter, då jag läser i pärmen att även Martinson var ett sockenbarn, precis som huvudpersonen i ”Nässlorna blomma”.


I handlingen följer vi en ung pojke som växer upp fattigt och med många syskon, varav några dör i ung ålder. Det utspelar sig precis i början av 1900-talet, och i övergången från det gamla 1800-talssamhället till elektricitetens tidiga utveckling och applikation, och med en del tidiga tecken på den civilisation som växte fram före andra världskriget.  Det står att läsa på baksidan av mitt exemplar av boken: ”Min far är död och min mor är i Kalifornien”. Detta kan tas som en beskrivning på huvudpersonen Martins öde. Han förlorade båda sina föräldrar i tidig ålder och blev sedan skickad till olika gårdar under kortare tidsperioder, och fick arbeta och stå in redan som ung grabb. Ofta blev han dåligt behandlad, och kom han till ett bra ställe så fick han sällan stanna länge. Vi får följa, i det så blomstrande språkbruket, Martins tankar och problem, idéer och missöden under några år på diverse gårdar i socknen där han växte upp. Till slut får han nog och flyr från en gård, och blir då infångad och skickad till fattighuset. Där lever han med socknens gamlingar och vårdare, i en tillvaro som kanske bättre passar hans natur, bättre än det hårda slitet och missförhållandena på gårdarna.

Men den som håller på bittra hemligheter och tung sorg och skam, kan aldrig riktigt vila, och Martin längtar efter sina föräldrar, och bekräftelse. Vilket han finner hos Syster Tyra på fattighuset.

Detta är inte den första boken av Harry Martinson som jag läser. Jag läste redan på gymnasiet hans verk ”Aniara” som handlar om ett rymdsskepp påväg ut i universum, och allt märkligt och ofta mörka ting som sker där. Om jag inte ger ”Nässlorna blomma” en 5-poängare nu så beror det endast på att jag vet att jag har ”Aniara” i bokhyllan hemma, och den väntar på mig – jag kommer ge den 5 poäng (om den är lika bra som jag minns den).

I ”Nässlorna blomma” är det många ord som jag inte känner till, och språkbruket är ganska ålderdomligt och gammalt. Men det är verkligen levande och vackert, och man tänker inte på att man inte förstår vartenda ord när man läser. Kanske kan en bonde förstå det bättre, eller säkert någon äldre person som varit med förr. Klart är i alla fall att Martinson utan att en enda gång ha nämnt rymden eller rymdskepp (som i Aniara) har skrivit en bok som platsar i ”rymd-åldern” och den är så levande, färsk och aktuell att det nästan är otroligt. För många kan det kanske vara kul att läsa om hur det var för någon som växte upp för hundra år sedan, och då kan man läsa ”Nässlorna blomma”. Jag rekommenderar den starkt!


Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens