Jens Boktips

2018-09-30
18:22:00

"Aniara" - Harry Martinsson

 
Så har jag då haft en produktiv helg, och kronan på verket fick bli att läsa denna bok på vers, skriven av Harry Martinsson. ”Aniara” är en bok som är höljd i ett dunkel av historia och mystik, men som ändå når själva hjärteroten hos den som läser, både som en betraktelse kring tid och rum och ensamhet, men också som en illustration av författarens egna drömmar, sorger och förhoppningar. Martinsson tycks vilja beskriva hopplösheten över att leva i en form som ständigt är påväg längs tidsströmmen, och där man inte har någon möjlighet att bromsa eller resa tillbaka. Samtidigt befinner vi oss på ett klot mitt ute i ett intighetens vakuum där ensamheten snarare är en logisk konsekvens av mötet med andra i detta världsallt, snarare än en anomali i ett jagat psyke. I boken blandar Martinsson sitt intresse för naturvetenskapen med en fascination för litteratur och kultur, och detta kryddas av författarens egna livsöde, dock inte hämningslöst på något vis.

”Aniara” handlar om ett rymdskepp som har skickats som en ark från Jorden efter att planeten förstörts av farlig strålning. Tanken är att resa till Mars som ett av tusentals skepp som lämnar planeten Jorden för denna resa, men just skeppet Aniara sätts ur kurs och startar en resa ut i rymden som ingen kan förhindra. Hoppet växer länge om att kunna resa tillbaka, eller åtminstone hitta någonting ute i rymden, men själva hoppet är någonting man får köpslå om i detta epos. Nedskriven i efterkrigstidens 50-tal så är det en slags kontrast/skildring av en mörk tid, och en av karaktärerna i verket sägs ha inspirerats starkt av Karin Boye som var nära vän till Harry Martinsson på 30-talet (enligt Wikipedia).

Faktum är att jag läste den här boken på gymnasiet för ett skolarbete och tyckte att den var väldigt bra då. Dock så hade mitt minne om boken förvrängts en aning, och det kändes annorlunda att läsa den nu denna andra gång. Något mera mörkt och obehagligt slöts sig omkring mig och rädslor väckts till liv. Men detta skildras på ett alldeles speciellt sätt, som sagt på vers, och med av Martinsson egenuppfunna ord och namn på människor och ting, så jag kan bestämt förstå min fascination vid boken när jag läste den för första gången. Fascinationen finns kvar, men blandas med tankar om vem Harry Martinsson var och vad som kunde föranleda det episka diktandet som han gjorde för 70 år sedan nu. Det är väl helt enkelt bara att sätta sig och läsa ett uppslagsverk så kan man få svar på det. Samtidigt säger ”Aniara” mer eller lika mycket som ett enskilt beskådat verk som med en smula fantasi kan spegla en många gånger hemsk värld, och samtidigt kurera den mest ihärdiga tomhetskänsla med ett serum som ironiskt nog illustrerar just denna tomhet, sätter den i perspektiv, och sedan kastar den i ansiktet på läsaren. Fantastisk bok!


Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens
2018-06-04
17:11:00

"Nässlorna blomma" - Harry Martinson

 
Det man kan säga om den här boken ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson är att namnet passar boken väldigt väl. Det är en bok som har många beskrivningar av växter och blommor, men inte endast därför. Också därför att Martinson på något sätt låter orden blomma, berättelsen och själva flödet igenom hela boken verkar på något sätt också växa, blomma ut, och slutligen vissna eller dö, som blommor gör. Att plocka dessa blad från ett språk och ett författarskap som är så mästerligt skapat och levande är en riktig praktfröjd att få vara med om, och jag kan lätt säga att detta är en av de starkaste svenska böcker jag någonsin har läst. Precis som med Dan Anderssons böcker så finns det en kraftig melankoli och ett mörker i ”Nässlorna blomma”, men det är av en lite annorlunda art än i fallet med Andersson. Det är på något sätt den här blom-metaforen som blir aktuell igen, Harry tycks inte ha någon spärr eller mekanisk svårighet att kunna illustrera sin tanke i text, och det ger verkligen en fantastisk inblick i en uppväxt. Berättelsen torde vara ganska snarlik Martinsons egen på några punkter, då jag läser i pärmen att även Martinson var ett sockenbarn, precis som huvudpersonen i ”Nässlorna blomma”.


I handlingen följer vi en ung pojke som växer upp fattigt och med många syskon, varav några dör i ung ålder. Det utspelar sig precis i början av 1900-talet, och i övergången från det gamla 1800-talssamhället till elektricitetens tidiga utveckling och applikation, och med en del tidiga tecken på den civilisation som växte fram före andra världskriget.  Det står att läsa på baksidan av mitt exemplar av boken: ”Min far är död och min mor är i Kalifornien”. Detta kan tas som en beskrivning på huvudpersonen Martins öde. Han förlorade båda sina föräldrar i tidig ålder och blev sedan skickad till olika gårdar under kortare tidsperioder, och fick arbeta och stå in redan som ung grabb. Ofta blev han dåligt behandlad, och kom han till ett bra ställe så fick han sällan stanna länge. Vi får följa, i det så blomstrande språkbruket, Martins tankar och problem, idéer och missöden under några år på diverse gårdar i socknen där han växte upp. Till slut får han nog och flyr från en gård, och blir då infångad och skickad till fattighuset. Där lever han med socknens gamlingar och vårdare, i en tillvaro som kanske bättre passar hans natur, bättre än det hårda slitet och missförhållandena på gårdarna.

Men den som håller på bittra hemligheter och tung sorg och skam, kan aldrig riktigt vila, och Martin längtar efter sina föräldrar, och bekräftelse. Vilket han finner hos Syster Tyra på fattighuset.

Detta är inte den första boken av Harry Martinson som jag läser. Jag läste redan på gymnasiet hans verk ”Aniara” som handlar om ett rymdsskepp påväg ut i universum, och allt märkligt och ofta mörka ting som sker där. Om jag inte ger ”Nässlorna blomma” en 5-poängare nu så beror det endast på att jag vet att jag har ”Aniara” i bokhyllan hemma, och den väntar på mig – jag kommer ge den 5 poäng (om den är lika bra som jag minns den).

I ”Nässlorna blomma” är det många ord som jag inte känner till, och språkbruket är ganska ålderdomligt och gammalt. Men det är verkligen levande och vackert, och man tänker inte på att man inte förstår vartenda ord när man läser. Kanske kan en bonde förstå det bättre, eller säkert någon äldre person som varit med förr. Klart är i alla fall att Martinson utan att en enda gång ha nämnt rymden eller rymdskepp (som i Aniara) har skrivit en bok som platsar i ”rymd-åldern” och den är så levande, färsk och aktuell att det nästan är otroligt. För många kan det kanske vara kul att läsa om hur det var för någon som växte upp för hundra år sedan, och då kan man läsa ”Nässlorna blomma”. Jag rekommenderar den starkt!


Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens