Jens Boktips

2017-10-24
20:59:00

”The Arcanum - The Extraordinary True Story of the Invention of European Porcelain”(Det vita guldets hemlighet - Den märkliga och dramatiska berättelsen om hur Européerna lärde sig att tillverka porslin) - Janet Gleeson

Jag har nu äran att få recensera den här grymma boken med ett så fint omslag också! Boken är skriven av Janet Gleeson, som säkerligen är mycket kunnig och befaren när det kommer till porslin. Gleeson har med ett mycket gediget forskningsmaterial om det asiatiska porslinet såväl som det europeiska, med ett öga för alla dess schatteringar och former, samt med hjälp av andra historiska upplysningar, lyckats skriva den här berättelsen. Man kan undra hur levande en historisk berättelse egentligen får vara, men Gleeson spar inte på krutet i sitt sätt att levandegöra den europeiska porslinstillverkningens upptäckt och historia. Detta med personporträtt som skulle göra den allra mest generösa historiska person lite förnärmad, och det är givetvis spännande! Men själva kärnan i boken är trots allt porslinet och det är ett ämne, inser jag snabbt, som har mycket stor potential som ämne då porslinets historia i Europa ständigt är kantat av spänning, äventyr och utsvävande despoters vilja till skönhet, lyx och konst. Men också viljan till makt och pengar, vilket givetvis gick hand i hand med utvecklingen av det europeiska porslinet på 1700-talet. Gleeson inleder boken med att berätta om en man vid namn Bötger som redan före sitt möte med den stora gåtan kring porslinets sammansättning och beredningskonst, har lockats till vetenskapens allra dunklaste branter. Detta i formen av jakten på De vises sten, alkemin eller arkanum. Bötger var alltså en man som hade ett fantastiskt sinne för kemi, och på den vägen fann han också sitt livs allra största passion nämligen alkemin och jakten på guldet. Vägen dit var minst sagt krokig, så som det brukar vara för de flesta alkemister(här tänker man osökt på officeraren i boken ”Hundra år av ensamhet” av Garcia Marquez). Bötger tar till allsköns knep för att hålla sin forskning levande, bland annat bjuder han in rika finansiärer för en show-upplevelse. De skall själva få se hur han med sin vise sten förvandlar vanligt bly eller silver till renaste guld. Och han lyckas också men självklart är det ett lurendrejeri, och Bötger får fly undan den ene staden efter den andre. Detta tills han blir fångad av kungen av Preussen som tvingar honom att jobba för honom, och Bötgers jakt på guld sker bakom lås och bom från den dagen och därefter...

Genom diverse möten med framstående vetenskaps män från den tiden så växer ett intresse hos honom, och kungen, att finna receptet på det porslin som vid den här tiden endast tillverkades i vissa länder i Asien. Importen av denna vara var enorm och självklart skulle den kung som själv kunde presentera eget porslin, kunna tjäna ansenliga mängder pengar på den affären. Men vad mer var så var det också många kungar och andra rika som såg på porslinet som fulländat i sig självt och de flesta beställde stora mängder gods åt de egna palatsen. 

Gleeson berättar otroligt levande hur hovets sug efter porslin aldrig kunde mättas och hur de hade banketter till ära för denna sköra konst, med matbord som var fantastiskt dekorerade med figurer, servis och fabulösa varor som hänförde alla besökare och festdeltagare. För det var nämligen så att Bötger lyckades med att uppfinna ett recept för porslin, och han startade sedan tillsammans med kungen av Saschen en fabrik, den så kallade Meissen-fabriken, som finns än idag, och Asiens monopol på porslinet var över. Självklart var det många som suktade efter porslinets arkanum och således var industrispionage och enorma säkerhetsmesyrer ett led i porslinets historia som det är mycket spännande att läsa om! Det allra mest fantastiska är ändå att så stora mängder av det porslin som det berättas om i boken, också finns kvar att beskåda och det är troligen så att porslinets värde är mycket högt och har kvar sin attraktion för turister i Europa. Jag har själv sett en del asiatiskt porslin på museum i London, men jag undrar om det i den samlingen fanns något porslin som var europeiskt. Faktum är ju att man i Europa, iallafall till en början, mest producerade porslin som var målat med asiatiska motiv och den kreativa processen bakom porslinstillverkningen var mycket sträng och uppstyrd. Jag hade verkligen mer än gärna åkt till Dresden eller Meissen, ett av dessa ställen som både producerade och införskaffade dessa mängder med vackert porslin, från de tidiga servisen till de senare klassiska exemplen på figurer, djur, människor och landskap osv. Tillsammans med boken ”Nattåg till Lissabon” som den gången fick mig att vilja resa till staden Lissabon, så är ”Det vita guldets hemlighet” en bok som inspirerat allra mest till en resa. Det är helt enkelt bara att spara boken, kanske läsa den igen i framtiden, och så får jag se om jag lyckas komma iväg!

Janet Gleesons författarskap är verkligen inspirerande läsning, med fina beskrivningar av både människor, konst och miljöer, och det märks att porslinet för henne verkligen är en levande berättelse, något som hon lever och andas. Att det kommer med ett så brett spektrum av spännande historiska personer och livsöden, och fantastiska händelser verkar ha gjort det till ett komplett nöje att skriva den här boken. Den levandegör verkligen historien, och boken avslutas med ett ovanligt stort antal sidor med referenser till litteratur och historiska dokument som hon har hämtat information ifrån. Man hoppas verkligen att det vi läser i boken också skall vara sant, och ibland tillochmed lider man med de stackars inlåsta porslinsmakarna, som med historiens blida tillbakablick blir kanske lika levande som de porslinsfigurer de själva gjorde. Tänk då att få se porslinet med egna ögon efter att ha läst så mycket om människorna bakom konsten!

Janet Gleeson har skrivit flera historiska böcker om konst och det är utan tvekan värt att hålla utkik efter hennes böcker, om de nu är hälften så intressanta, informativa och spännande som denna bok om det vita guldets hemlighet! Jakten på De vises sten och guldet fortsätter...

 

Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

2017-10-23
18:43:00

Tillbakablick

Hallå där vänner!

Tänkte skriva lite kort om att jag är tillbaka: jag är tillbaka! Har tillbringat ett år vid universitetet och med att reda ut allting. Pluggar fortfarande, men eftersom vi kom in i en lugnare period skolmässigt nu så tänkte jag greppa fjäderpennan igen och se om det håller. Det har varit ett långt år, det år som gått, och under långa perioder har jag inte läst så mycket. Vändpunkten blev att jag skaffade Netflix och snöade in på Star Trek Voyager... ett tips är att tänka två gånger innan man skaffar Netflix...

Här är några av de titlar jag läst under året samt betyg på dessa:

”To Have and Have Not”(Att ha och inte ha) - Ernest Hemingway - 3.5
 
”Green Hills of Africa”(Afrikas gröna berg) - Ernest Hemingway - 3.2
 
”Anna Karenina” - Leo Tolstoj - 4.9
 
”Amok” - Stefan Zweig (samling av flera av hand kortare berättelser.) - 3.1
 
”The Cloud People” - Robert B. Kelly - 4.0
 
”Face au drapeau”(Det yttersta vapnet) - Jules Verne - 4.1
 
”Something Happened”(Nånting har hänt) - Joseph Heller (mycket problematiserande bok) - 3.1
 
”Good as Gold”(God som guld) - Joseph Heller - 4.0
 
”The Man in the High Castle” - Philip K. Dick - 4.7 ( väldigt aktuell bok. Dick skrev ju Blade Runner originalet, och nu är uppföljaren på bio)
 
”Zert”(Skämtet) - Milan Kundera - 5.0
 
”In Cold Blood” - Truman Capote - 3.0
 
”Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt entstehen und wohin sie führen kann”(Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda) - Heinrich Böll - 2.3
 
”The Great Gatsby”(Den store Gatsby) - F. Scott Fitzgerald - 3.2
 
”A Guest of Honour”(Hedersgästen) - Nadine Gordimer - 4.3
 
”Heart of Darkness”(Mörkrets hjärta) - Joseph Conrad - 4.1
 
”Eon” - Greg Bear - 4.0
 
”Kar”(Snö) - Orhan Pamuk - 3.5
 
”Ben Hur” - Lewis Wallace - 2.2
 
”Our Man in Havana”(Vår man i Havanna) - Graham Greene - 3.8
 
”Humboldt’s Gift”(Humboldts gåva) - Saul Bellow - 4.7
 
  ”Tortilla Flat”(Riddarna kring Dannys bord) och ”Cannery Row”(Det stora kalaset) - John Steinbeck - 3.9
 
”Il sentiero dei nidi di ragno”(Stigen där spindlarna bygger bon) - Italo Calvino - 3.9
 
”The King of the Fields”(Markernas herre) - Isaac Bashevis Singer - 4.0
 
”Shosha” - Isaac Bashevis Singer - 4.2
 
”Wuthering Heights”(Svindlande höjder) - Emily Brontë - 3.6
 
”Les Trois Mousquetaires”(De tre musketörerna) - Alexandre Dumas - 3.2
 
”Goshawk squadron”(Hökskvadronen) - Derek Robinson - 2.3
 
”Thérèse Raquin” - Émile Zola - 4.3
 
”East of Eden”(Öster om Eden) - 2.8
 
”The Abyss Beyond Dreams” - Peter F. Hamilton - 3.0
 
m.fl.
 
/Jens
 
 
2017-10-20
23:31:00

”The Loony-bin Trip” - Kate Millett

 
Hallå där! Den här gången kommer det handla om kampen mot vansinnet och hur galenskap är ett tillstånd som uppkommer av vissa skäl och hur detta inte kan rättfärdiga en ”kriminalisering” av en person, eller motivera att denne blir inlåst eller tvångsbehandlad på grund av sitt tillstånd, detta enligt författaren till boken ”The Loony-bin trip”, Kate Millett som gick bort tidigare i år i Paris. Skälen enligt Millett till varför man inte bör tvångsbehandla människor på det sätt som vetenskapen, i det här fallet det medicinska fakultetet står för, är stigmatiseringen som finns kring att bli stämplad som en ”galning” samt det trauma som kommer med att bli ifråntagen sina rättigheter på obestämd tid, och låst inne på sjukhus under tvång att ta mediciner som enligt Millett skapar vanföreställningar och slapphet. Det är trots allt detta med själens tillstånd som Kate Milletts bok handlar om, eller kanske allra mest hennes konklusion och efterord. Millett trodde på själens otvungna logik och okränkthet och ansåg alltså att ett tillfälligt tillstånd av galenskap eller irrationalitet, inte kan motivera ett liv under vårdens ok och tillsyn, utan skall få genomlevas och bearbetas på de grunder som de flesta sinnliga tillstånd säkerligen kommer av, nämligen förhållanden i människors liv. Reella förhållanden alltså. Kate Millett hade diagnosen manodepressiv, eller som det idag heter bipolär sjukdom, men nekade till existensen av denna diagnos och kämpade för medborgares rättigheter till sina egna liv och nycker. Hennes upplevelser av tvångsvård och medicinering var helt klart traumatiska för författaren och det tog lång tid för henne att komma till klarhet med sina upplevelser. Men när hon hade gjort det så lyckades hon skriva den här boken, som är en väldig bedrift!

Vem var då Kate Millett? Jo hon var en akademiker, radikal feminist, författare och konstnär. Under sjuttio-talet skrev hon en rad spännande böcker och hon är mest känd får boken ”Sexual politics” som b.la. lär behandla ämnen som, främst manliga författares skildringar av kvinnor och mäns relationer i sina böcker. Hon blev ganska känd och var en förkämpe och frontfigur för kvinnorörelsen i USA och Europa. Själv var hon amerikan.

”The Loony-bin trip” handlar först och främst om Kate Milletts liv under några år och hur hon reagerade inför flera hotfulla situationer som hon fick uppleva under en del av sitt liv. Till en början är det dock en vacker historia och Milletts fantastiska förmåga att skriva målande, rakt och insiktsfullt anger en mycket fin klang till det experiment som hon genomför i boken, detta som leder henne till en så märklig plats som ett katolskt mentalsjukhus i Irland. Efter att flera år tidigare ha blivit tvångsvårdad och frisläppt, men med ett fortsatt inslag av medicinering(som pågick i 6 år) så ingår Millett ett avtal med sin kvinnliga partner Sophie om att hon skall sluta ta sin medicin(litium). Det är ett något riskabelt projekt anser de flesta kring henne och hon möter ett enormt tryck att påbörja medicineringen igen när hennes omgivning uppfattar henne som manisk och ostabil. Hennes relation med familjen, modern och systrar, fördunklas och präglas starkt av misstro och ångest. Detta beror delvis på att det var hennes egen syster som signerade de papper som gjorde att Millett kunde fråntas sin frihet första gången. Kampen är hård och ångestladdad men Millett vägrar ge sig. Hon ser vården som statens institutionella långa arm som brännmärker henne och kastar henne in i en försvarsställning och en veritabel snårskog av vantro som kostar på alla hennes relationer, såväl de personliga som karriärmässiga. Vi får här inte glömma att Millett faktiskt hade ett visst anseende och kändisskap som blev något märkt av hennes påstådda galenskap och som präglade varje del av hennes relationer med andra människor. Milletts depression efter tvångsvården ger henne också vissa pengabekymmer och även detta blir en svår börda för henne. I början av boken möter vi Millett den sommaren då hon slutade ta sin medicin. Hon befinner sig på den gård där hon har startat ett konst-kollektiv för kvinnor, och i den vackra sommarens hetta köper Millett tillochmed flera hästar som fullständigt lyckas romantisera hennes upplevelse av gården och allt hon vill och ska genomföra i kollektivet på gården. Konsten är det viktiga, och Milletts författarskap leder in på långa vackra redogörelser kring de flyktiga tankar som kan nå en en vacker sommarkväll på en gård i Amerika(med ett glas martini och många cigaretter). Men snart möter hon motstånd tillochmed bland sina egna vänner och kollektiv-bekanta! Var hon inte lite för snäsig tidigare under dagen, borde hon verkligen köpt de där hästarna, och varför har hon slutat ta medicinen mot hennes egen åkomma?

Kate Millett lyckades avsluta sin medicinering helt, på andra försöket, genom att genomföra projektet utan att berätta detta för någon. Hon fortsatte sitt civilrättsliga arbete genom livet med att förespråka en icke intervenerande vård för mentalt sjuka, och hon ansåg att åkommor som diagnosticeras med hjälp av sociala normer och människors beteenden inte är gällande sjukdomar. Som hon i sitt efterord skriver: om du pangar en ruta så kommer polisen och tar dig och du får sona ditt brott, alla är ansvariga för sina egna handlingar. Men få är dem som lyckas stå emot vansinnet när livet tycks möta en med oövervinnliga odds. Och lyckas man inte med det så skall man inte stigmatiseras och låsas inne för detta, anser Millett.

Detta är en mycket välskriven och spännande bok som det ligger mycket arbete bakom, det märks. Det är dock de fantastiska skildringar utav av Milletts välgenomförda kamp mot tvångsvården som är det bästa med den här boken. Det kommer att representera, inte bara hennes förmåga att skildra tankarna hon har då hon är på sjukhus, och hur hon kämpar mot en livstidsdom och hopplösheten, år utan någon produktiv syssla eller reell tidsuppfattning, men också hennes genomgående gärning som civilrättsaktivist och kvinnokämpe. Det är verkligen sant att hon stod upp för det sunda rationella förhållandet till medvetandet, och sitt existensberättigande i form utav frihet att leva genom sina egna problem med det stöd som kanske behövs mer än någonting annat. Skräcken att hon kan rammas av behandlingar i form utav elchocker eller kraftigt dämpande, potentiellt totalt tankeförstörande mediciner beskrivs i The Loony-bin trip som en verkligt tankeomvälvande upplevelse som vad vi förstår kan påverka vem som helst till att förlora hoppet. Men det gör inte Millett under den tid hon är på sjukhus, eftersom hon har en otrolig, kanske något primitiv metod att behålla det hon anser vara hennes rättigheter som individ intakta. Tillsist drabbas dock Millett av en kraftig depression och hon går tillbaka till litiumet och läkarbesöken. Under en tid klarar hon sig med detta, tills hon tillsist tar det slutgiltiga steget mot personlig frihet igen - och lyckas!

Oavsett hur det stod till med Kate Millett så skall det sägas att det var starkt av henne att skriva den här boken som verkligen tar en med till djupet av de upplevelser hon hade i sitt liv under 70- och 80-talet i USA. Hennes effektiva kamp för mänskliga rättigheter inför en av människans största trauman, rädslor och stigmatisering, nämligen människans upplevelse av galenskap tror jag har varit viktig utöver hennes andra bedrifter. Kanske tog hon ställning så kraftigt mot psykiatrin och tvångsvården därför att hon själv hade sett vad detta kan leda till, och därför att hon med breda penselstreck och raka krav, effektivt kunde påverka etablissemanget i hennes hemland och världen. Eller kanske var hon bara sån att hon verkligen ville njuta av livet som en självdeklarerat sund och frisk människa, med rätten att tänka och agera utan att bli stämplad som dåre. Tyvärr är det ändå så att detta är en bok som Millett skrev från en position som offer för olika tillfälligheter och situationer utom hennes kontroll. Trots detta är det endast en som är vinnare efter färdigställandet av boken, det var onekligen hon själv.

Kring frågan om psykiatrin alltid har lyckats med sin uppgift att bota och hjälpa människor ställer jag mig frågande. Men visst finns det något sådant som mental sjukdom, och kan inte detta hjälpas med vård och mediciner? Tillsist är det kanske en fråga om det alltid är rätt väg att gå, att försöka riva upp individers hela liv för att söka ändra på individen själv, när man kanske drabbas av något så mänskligt som hopplöshet eller förvirring inför livet här på denna jord?

 

Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.

 /Jens