Jens Boktips

2014-07-08
18:37:00

"Foundation"(Stiftelsen) - Isaac Asimov

 
Någon gång runt 2011 jobbade jag på ett kontor i ett företag där det till fördel för mig i mångt och mycket fanns fri tid till läsning på jobbet. Det kan tyckas märkligt men långa stunder tillbringades kring schackbrädet, långa diskussioner om livet och böcker. Hälften av tiden satt jag och läste Murakami, Marquez och Castaneda. Det var då som jag vid ett tillfälle fick låna en trave böcker av en kollega, en äldre gentleman. En av de böckerna var Hesses "Narcissus och Goldmund", en annan, vet jag nu, var Isaac Asimovs "Prelude to Foundation". Som namnet antyder så är det en prequel-bok till hela Foundation-serien, Stiftelsen på svenska. Jag gillade bägge böckerna skarpt men skulle till mitt eget stora förtret glömma bort både namnet Asimov och titlarna på hans böcker långt efter att jag lämnat det gamla jobbet och all kontakt med min före detta kollega. För ovanlighetens skull fick han uppleva glädjen av att återfå en bok han lånat ut, men jag fortsatte att tänka mycket på Stiftelsen, den första science fiction-boken jag någonsin läst. En dag för en tid sedan hade jag turen att hitta ett exemplar av just samma bok, "Preludium till Stiftelsen" i en välsorterad bokaffär. Jag köpte den, läste den igen och tyckte att den är ett gediget hantverk med intressant persongalleri och en tidvis glimrande skildring av en tid som kanske aldrig kommer att existera. Iallafall inte så som den står beskriven. Jag har nu läst flera av böckerna i serien, prequelboken "Hari Seldon och Stiftelsen" och "Stiftelsetrilogin"*, den senare skriven på 50-talet, de två föregående i början av 90-talet. Trots att Asimov är erkänd som författare av science fiction, så innehöll anskaffandet av det samlade verket "Stiftelsetrilogin" en 45 minuters bilresa ut ur staden som passagerare i min polares bil, till ett bibliotek där, i utbyte mot en kopp kaffe i ett vitt café i mitten av ett köpcentrum. Det var mycken möda. Kanske är Isaac Asimovs böcker underskattade. Eller?
 
Hos gemene man är svaret på den frågan ett givet; ja. Det är med fängslande analytisk förmåga som Asimov i "Stiftelsetrilogin" för läsaren genom en galax förfall och kampen om makten och för återuppbyggnad av den framåtsträvande civilisationen. Resan är lång både i tid och rum och under resans lopp förs vi genom maktens korridorer i en tid då Universums befolkning genomlider ett  "the dark ages", i vakuumet efter ett världsomspännande imperium. Hoppet för framtidens vetenskapliga och politiska renässans ligger i huvudpersonen Hari Seldons Stiftelse. I sakens kärna finns "psykohistoria", den nya vetenskap som förutspår Universums framtid, makten och politikens språng, med hjälp av analyser av psykologin och politiken i historien. En stiftelse skapas av Hari Seldon då han är en av de få som, mitt i imperiets historia, har insett att riket är dömt att förfalla. Stiftelsens uppgift är att skapa en encyklopedi, "Encyclopedia Galactica"(omskriven i "Liftarens Guide till Galaxen" som det näst bästa alternativet jämte just "Liftarens..."). Encyclopedia Galactica skall samla civilisationens kunskaper för att bevara en spira av civilisationen och förkorta den tid i mörker som världen är dömd till. I "Stiftelsetrilogin" får vi följa olika inflytelserika personer som försöker navigera genom de av Seldon redan förutspådda kriserna, i den tron att hans beräkningar troligen stämmer. Böckerna är en grundlig genomgång av Stiftelsens resa från demokrati till handelsplanet och flera maktskiftningar från perspektivet av det mångfaldiga persongalleriet. Det finns ett personligt perspektiv och det handlar i grund och botten om en människoberättelser i en tid med helt andra vetenskaper och livsvillkor, science fiction. Flera kvinnliga karaktärer förekommer med betydande inflytande på historiens gång, hänsyn till miljön på de fiktiva planeterna förekommer och många andra detaljer gör böckerna från 50-talet intressanta. Det är dock så att man i vissa partier känner att de blir för likartade och man får kämpa sig igenom en hel del staplande dialoger som känns igen. 
"Preludium till Stiftelsen" är en helt annan historia, den känns mycket mer luftig och inbjudande för mig som läsare. Här får vi följa Hari Seldon när han utvecklar sin psykohistoria på den kejserliga planeten Trantor. Det hela är en äventyrsroman med mycket att suga åt sig av när det gäller de kulturella yttringarna och egenheterna hos folket på planeten då Seldon på flykt undan kejsaren reser genom dess olika delar. Det märks tydligt hur Isaac Asimovs författarskap har växt fram och blivit just så lättillgängligt och spännande som en Dan Brown-bok kan vara, dock utan Browns vassa udd och våldsamheter. Det är trots allt, av Asimov,  harmoniska människor som skildras i imperiets oroliga tider.
Isaac Asimov har skrivit en mängd olika bokserier som utspelar sig på samma tidslinje och dessa Stiftelse-böcker är bara ett axplock ur hans samlade verk. Jag tänker iallafall läsa mer av denne författare och det rekommenderar jag vem som helst att göra också.
 
Jag ger "Preludium till Stiftelsen" 4/5 och "Hari Seldon och Stiftelsen", samt "Stiftelsetrilogin" 3.5/5 på en skala av bra böcker. 
 
*("Stiftelsen", "Stiftelsen och Imperiet", "Den segrande Stiftelsen")
 
/Jens