Jens Boktips

2014-08-25
12:37:00

"Jitterbug Perfume" - Tom Robbins

 
"Jitterbug Perfume is an epic" står det på baksidan av mitt exemplar av boken som jag hittade i min fars bokhylla för ett tag sedan. Det var i själva verket jag som köpte den till honom när jag bodde i England(böckerna har inte översatts till svenska) och jag tror jag är den förste i familjen som orkat ta sig igenom hela. Bland människorna i England som jag umgicks med så var det lite av en kultbok, bland oss unga. Och det är ett episkt drama som utspelar sig i boken, det hela är stundtals som en rosa elefant som flyger högt ovanför en på en persisk matta, stundtals lite hemskt och på det stora hela en ytterligt politisk bok. Eftersom jag läser boken på engelska så förstår jag väldigt lite av den... Vad har tacos med det hela att göra?
 
Nu är det faktiskt grönsaken rödbetan som inleder boken "Jitterbug Perfume", alla dess karaktäristika beskrivs grundligt, dess flammande eldighet till exempel. Berättelsen utspelar sig i nutid(den publicerades 1984) och historiskt, och vi följer många huvudpersoners öden. Alobar, mannen som någon gång under romartiden är kung över en självständig stam, en stam som har en sed som går ut på att kungen avrättas vid minsta tecken på ålder, är kanske den intressantaste. När gråa hårstrån uppenbarar sig på Alobars hjässa förnekar han sitt öde och gör allt för att fly. Hans folk odlar och lever av rödbetor. Det är också rödbetor som dyker upp utanför en ung servitris dörr, jämt, någonstans i Seattle i nutid. Hon finner ingen förklaring till det, utan bekymrar sig mest om de närmelser som hennes kollega Ricki gör sig på jobbet. Hon går motvilligt med på dem för att förleda ledan. Men hon har också ett hemligt projekt som hon inte vill berätta om för någon. Samtidigt i Paris driver de två kusinerna LeFever ett stort parfymföretag, den ena som businessman och den andra som en dofternas konstnär, företagets kreativa ledstjärna. Hans kusin finner honom blicka ut från fönstret i skyskrapans toppvåningar, skrapan som befinner sig i det annars så tysta parisiska kvarteret. På huvudet har han en valmask, något som kusinen accepterar som ett uttryck i konstnärlig anda. Förövrigt har han ju precis utvecklat en otroligt lovande parfym, en blivande kommersiell succé för företaget som gått i arv i generationer, sedan medeltiden. Också i New Orleans jazziga och karnevalpräglade gator finns ett parfymeri men i mindre skala. Dess ägare Madame Devalier driver det tillsammans med V'lu, sin afroamerikanska hjälpreda, men de säljer inte tillräckligt med parfymer för att få det att gå runt. Många skumma preparat säljs istället i hemlighet, som de i New Orleans berömda "hurricane drops", något som anses vara en skamlig åtgärd för en parfymerare. Men för det mesta sitter de och dricker te, drinkar och äter god mat tillsammans och konverserar. Den bästa jasminen för sina parfymer får de från den märkligt skrattande jamaicanen Bingo Pajama, som alltid har en svärm av bin runt sitt huvud. Snart skall också deras öden vävas samman med de andras äventyrliga sådana i jakten på evigt liv och den ultimata parfymen.
 
"Jitterbug Perfume" är en mustig, fuktig, myskdoftande historia. På sina håll förekommer visst användande av droger men det är inget övergripande tema i boken, skulle jag säga. Det verkar som författaren Robbins, trots sin liberala skrivstil, mest ser drogerna som ett uttryck för olika saker, leda, något miserabelt, mytisk vitalitet eller helt enkelt lättja. Ett exempel är när Alobar, största delen av bokens huvudperson, rullar upp en sko och röker den som en osedvanligt lättfotad flört med livet, liknelsen av en man som tar det på en klackspark. Man kan klart och tydligt se berättelsens landskap framför sig och även om jag nu har läst den många gånger, så blir jag positivt överraskad av de många intressanta vändningar som boken tar, Tom Robbins fantasi tycks oändlig och han lyckas med att säga a och senare b, och däremellan utspelar sig verkligen en episk saga. Det är otroligt härligt att läsa om lust och livfullhet, erotik och rena fördjupningar i sensuella och andra dofter(till exempel från djurriket) och så vackert skönlitterärt berättat. För den som har läst fler av Tom Robbins böcker är "Wiggs Dannyboy" den självklara favoriten av karaktärerna. Alla karaktärerna i boken är otroligt spännande och intressanta, men jag vill ändå säga att det är något jag anser med vetskap om att jag är en manlig läsare. För mig känns det kittlande att läsa om både männen och kvinnorna och vad de gör tillsammans, men det är det inte säkert att alla håller med om. Jag tror att också en kvinna skulle kunna ha glädje av personligheterna i den här berättelsen, Tom Robbins har iallafall varit gift sedan 1987. Boken och Robbins känns som något som överlevt hippie-eran, hela 60 och 70-talet och tagit sig ut på andra sidan, kanske inte helt fräscht, men fullkomligt upphetsande och ibland upplyftande. Språkets själva liv kan vara en av förklaringarna till att hans böcker inte översatts till svenska, synd.
 
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-08-17
21:39:00

"Fjäril i koppel" - Zinat Pirzadeh

 
Nu ska jag skriva en recension om en bok som är skriven av en kvinnlig författare, för första gången, och det är nämligen Zinat Pirzadehs "Fjäril i koppel". Det är en roman baserat på stora delar självbiografiskt material, med andra ord har författaren, Pirzadeh, själv upplevt mycket av det som finns i boken, men ibland är det nästan svårt att tro. Det är en komplimang till Zinat Pirzadehs författarskap... Varför?
 
Jo, boken är helt enkelt stundtals så fängslande. Den handlar om den lilla flickan Shirin som växer upp i Iran före revolutionen 1978. Det är en intressant och omväxlande, fri uppväxt med stor närhet till familjen och landskapet runt henne. Vi får höra om hur den ukrainske farfarn kom till landet som flykting, och tog sig en fru, och om den kristna sprithandlaren i staden som ger Shirin ett porträtt av Jesus i present. Det berättas om utomäktenskapliga förhållanden och till och med samkönade sådana i stadens badhus där kvinnor genomgår olika skönhetsbehandlingar. Där rör sig Shirin fritt som liten flicka. Femininiteten är ständigt framträdande i Shirins liv, fast landets moraliska kod är relativt sträng, och, fast hon är den enda dottern bland fem syskon och nästan ovanligt äventyrslysten. Det är ändå en väldigt sensibel och charmerande karaktär som Pirzadeh presenterar och det är också en väldigt fin beskrivning av en uppväxt. Själva brytningspunkten i boken kommer när Shirin råkar i klammeri på grund av sina upptåg och framförallt, Ayatolla Khomeinis islamiska revolution blir en vändning. Inte bara Shirin, den unga flickan påverkas, flera generationer av kvinnor(och män) tvingades till plötslig underkastelse då kriget mot Irak, och den nyskapade moralpolisen slog sina bojor runt hela samhället. Plötsligt hämmas Shirins livslust av ännu fler regler och hon räds ting, som att bli bortgift(hennes föräldrar gifte sig av kärlek) och skottlossning på hennes stads gator. På stranden där familjen förr kunde bada, med kvinnor och män samlade, kvinnorna i bikini och männen i shorts, där byggs nu en mur för att skilja dem åt. Helikoptrar cirkulerar runt platsen för att säkerställa att reglerna följs. Många underkastar sig det nya sättet, och många gör det inte, men de råkar ofta illa ut och Shirins liv blir fyllt av tragiska händelser. Efter varje kapitel får vi läsa en kort inblick i den vuxna Shirins planer på att fly, med sin dotter, från ett arrangerat äktenskap, en erfarenhet som Zinat Pirzadeh själv har. Det är verkligen en förtrollad berättelse som hon har skrivit och en bra beskrivning av hur illa medfarna kvinnor kan bli i samhällen som inte accepterar individualitet, så som vi ser den. Det är gripande läsningen och ibland är boken så trovärdig att man måste fråga sig själv om det verkligen kan vara sant det man läser. Från Zinat Pirzadehs stand-upkarriär kan några av frågetecknen rätas ut, det verkar som att boken faktiskt är ganska självbiografisk. Det är en gräns som nog är otroligt svår för en författare, men jag tycker att Pirzadeh lyckats skapa riktigt iögonfallande bra konst och livet boken har känns, som sagt, helt genuint. Intressant att ett sådant här verk kan komma från en komiker/Syo-konsulent!
 
Zinat Pirzadeh
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-08-12
15:27:00

"Empire of Silver"(Silvrets rike) - Conn Iggulden

 
Conn Igguldens "Silvrets rike": det är den fjärde delen i en serie av fem böcker, en serie kallad "Erövraren". Jag läste för många år sedan Igguldens serie om Julius Ceasar, "Kejsaren", och blev helt tagen av hans sätt att i spännande romaner illustrera den historiska personens liv. Nu har han gjort det igen. Jag har läst alla fem böckerna i "Erövraren", det började med att jag fick den sista delen "Dynastins arvinge" i present, och jag kände mig efter att ha läst den med stort nöje återigen sugen att ge mig på en historieroman-serie och en av genres kanske mest skickliga berättare. Så nu har jag alltså läst "Silvrets rike" som den avslutande boken, för min del, i serien. 
I "Silvrets rike" har Djingis khan dött, efter att ha skapat ett enormt rike från grunden, han enade de mongoliska stammarna och begav sig på härtåg under resten av sitt liv. Hans efterföljare är Ogotai khan, Djingis tredje son, som under sitt styre och med de enorma rikedomar som tillfallits honom har byggt upp Mongolrikets huvudstad, Karakorum. Det är den första staden som folket har grundat själva utan att ha erövrat och den byggs med hjälp av arbetare från Jin-folket, vars land redan har erövrats av mongolerna, och de lockas med rikets enorma silvertillgångar. I stadens hjärta finns till och med ett träd i rent silver. 
Boken tar sin början år 1230 e. Kr., bara tre år efter den legendariska Djingis khans död. Legenden lever vidare men redan har oenigheter om vem som skall styra riket börjat. Djingis andre son Chagatai hävdar också sin rätt till riket, allt medan folket för första gången på en generation inte strider för att erövra nya land. Djingis khan ogillade städer och levde hela sitt liv i jurtor i tillfälliga läger i ett rike som ständigt utökades med mongolernas obesegrade stridstekniker. I öst har Jin erövrats och stora delar delar av arabvärlden likaledes, men Sung i Kina har ännu inte utmanats och inte heller längre västerut än Ryssland har mongolerna tagit sig. Det skapar missnöje hos det erövringsvana folket, men Ogotai khan är en stolt stadsbyggare som bidar sin tid och bygger upp rikets kärna istället. Senare i boken får vi följa Ogotai och hans generaler då de försöker erövra Ryssland och anledning till varför de aldrig kom längre västerut än så förklaras, de var ju den ypperligaste stridsmakten, och under en tid helt oslagbara på hästryggen och med sina pilbågar och sedermera också i bruket av krut och de första kanonerna(hade de erövrat mer av Europa så hade historien antagligen sett helt annorlunda ut nu)."Silvrets rike" är den bok i serien som mest handlar om de inre maktskiftningarna och de kulturella förändringarna som övertagandet av nya kulturer(framförallt Jin) medförde. Krigsscenerna är skrivna på ett ytterst beundransvärt sätt(och väl översatta), man kan säga att Igguldens stil vilar på en bastant konstruktion och ett skickligt hantverk. Det är som om han vore snickare och har byggt en låda med fint utmejslade, sirliga detaljer och däri finner vi stridslarmet, hovarnas klapper vid de sårade männen, genomborrade av mongolernas pilar och befälens högljudda befallningar genom krutrökens ridå. Den bastanta konstruktionen står på mer än historiska fakta men Iggulden har gjort goda efterforskningar och hans stil lyckas bära upp spänningen och dramatiken på stridsfältet och i maktens centrum likaså. Man kan klandra den för är att det inte står så mycket "mellan raderna", känslor beskrivs rakt på sak, med en grimas eller grymtning, och sällan i dialog. Här har kvinnorna en större roll i boken, generalernas och khanernas fruar är skickliga på det politiska spelet. De är också älskare och förförare och tar sig an de ofta bittra, rastlösa männen, som lever hela sina liv ständigt insmorda i härsket fårfett(som skydd mot kylan). Det är ett sätt många av de högre stående kvinnorna vant sig av med, då de istället anammat Jin-kulturens vanor, de pudrar sin hy och använder andra kläder, ofta färgglada och av silke med silverhårspännen och de har, på bara en generation, lagt sig till med ett mer Jin-inspirerat manér. Jin-kulturen har även påverkat männen, men i fältet kvarstår de mesta av tillvägagångsätten och traditionerna, även kring lägerelderna och jurtorna när generalerna möts. Varje gång det handlar om en öga mot öga-konfrontation i maktroller så antar männen "den kalla minen", en självbehärsknings-teknik som jag avundas karaktärerna när jag läser.
"Erövraren" är en riktigt bra bokserie och jag rekommenderar att man läser den från början för att få ut det mesta av böckerna. Det känns skönt att läsa en historisk spänningsroman efter den något tyngre "Blecktrumman".
 
Jag ger den här boken 3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens