Jens Boktips

Som i alla Singers böcker så vilar Förintelsen och nazismens skugga över karaktärernas liv. Den här gången dem som har överlevt och flyttat till USA. Även straffläger i Sovjet har vissa drabbats av och de har nu känslosår som knappast kommer läka. Inte heller huvudpersonens, som har tappat en fru och två barn. Han har dock två älskare i USA, den ena hans tidigare hushållerska som höll honom gömd under hela krigstiden, och den andra en kvinna som heter Masha som bor med sin åldrade mor. Saker blir komplicerade. Det är känslan av att varje krav är kvävande och att man aldrig kommer ifrån och den kan jag känna igen mig i.

Min ena bror har flyttat till Linköping och i princip klippt banden till familjen (absolut inte helt men allra helst skulle han väl vilja det också). Och jag förstår honom.. Sedan pappa dog har vi väl mer eller mindre grävt en grop gemensamt att sitta och huttra i för att inte såras på det sättet som vi blev för några år sedan. Och det har väl inte bara varit positivt, även om vi kommit nära varandra. För min bror då som är yngre än mig så måste det vara ett nödvändigt ont att låta någonting mer hända än familjeaffärer. Själv har jag i princip inget liv utanför jobb och min uppväxta familj. Mina två mellansyskon har ganska mycket för sig. Har själv hamnat i ännu en ”situation” i dejtingträsket där jag har kontakt med en tjej som det tycks mig helst hade sluppit träffa mig, och det allra bästa vore om jag inte skrev heller. Är jag för bunden vid min mors läst, och alla känner av det via dejtingkanalerna? Har jag en stor näsa månne som är det första som slår i dörrkarmen då jag vänder mig om i steget och med mitt fula tryne uppvisar varje tecken på att vara sårad då det har gått mer än en minut sedan mobilen plingade till.. Med ett meddelande från en person som inte vill lära känna mig! Det är verkligen en patetisk scen jag har ställt till med.. Ett alternativ är ju att börja dricka ofantliga mängder öl varje helg och se vart det leder, men jag har bara en svag misstanke om att det inte direkt hade gett mig några sympatipoäng från någon egentligen, än mindre från dejtingsugna trettioåringar med en tickande biologisk klocka som kanske ringer på det där surriga sättet som de gör varje morgon när man ska till jobbet.

Det återstår att finna sig i det hela, att man är påväg att bli gammal och att det kanske egentligen är försent redan. Redan innan man har blivit gammal så är det försent och det suger. Jag är liksom inte Hugh Grant i ”Notting Hill”, och jag kommer inte heller kunna skaffa tre barn med tre olika kvinnor under loppet av sex månader som han gjorde. Juförsig har jag inte heller fått en avsugning i en ”alley” bakom en soptunna vid nödutgången utanför en nattklubb i Miami. Och jag lider faktiskt inte så mycket över det, för just det ena har jag i alla fall inte råkat ut för!

Återstår att hoppas på de alternativ som finns.. Att man är med i någon slags svensk dramafilm där melankolin blandas med en tillräckligt stor dos varm kärlek för att huvudpersonerna i filmen skall kunna finna sig i höstvädersdagarna, otroheten, skilsmässan, döden osv. i alla fall till eftertexterna rullas upp, då tar Persbrandt en sil. Men han är ju juförsig mest känd för Wallanderfilmerna som jag undviker att se om jag kan (det har inte lyckats vid ett par tillfällen då jag faktiskt sett Gunvalds råhet i vitögat under några hemska timmars filmtittande). Eller att jag är med i en svensk komedi av Fares Fares. Kanske skulle det vara snäppet trevligare trots allt då de tenderar att ha en grad av humor som saknas i dramerna. Eller är jag Rapport på SVT. En neutral pool av veteraner som ”täcker” det som faktiskt har hänt ur det perspektiv som vi vet inte är just det som hänt mer än ifråga om det faktum att SVT har rapporterat om det. Ändå..

Troligtvis är jag bara en inkapabel, engagemangslös mumifierad man som söker svaret på livets gåtor. Men inte ikväll.. Ikväll är jag lyckad, för jag har läst lite arkiv, jag har läst lite roman och jag har druckit kaffe, te, snusat, lyssnat på det absolut nyaste, hetaste, råaste av nederländsk electronica, och imorn ska jag låtsas vara den jag egentligen är i åtta timmar på jobbet också. Vilket är givande för man gör skillnad. Oavsett om man inte gör skillnad så är tomheten där när man har gått. Och troligtvis gör man faktiskt skillnad även om man inte märker det. Ingen behöver minnas mitt namn om ett år. Men tro fan de ska veta att jag inte är där. För jag kommer ju vara någon annanstans så ”So Long Suckers”, säger jag!


Jag vill ge den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens