Jens Boktips

2016-05-31
19:05:00

"Bassaxofon"(Saxofonen) - Josef Skvorecky

 
Jag har nu läst en lite kortare berättelse, ungefär 100 sidor stoff, utan uppdelning i kapitel. Det är inte vilken bok som helst, det förstår jag snabbt när jag börjar läsa, men det är också synligt på omslaget att författaren har haft viss genomkraft i sin tid, även om jag inte har en aning om vem Josef Skvorecky är sedan tidigare. Man kan se det genom citatet från den mycket duktiga och generöse författaren Graham Greene, som är tryckt under boktiteln. Det står: ”den poetiska Saxofonen är superb.” Det är ett ganska kort citat, och finns inte att återfinna i ett förord av Graham Greene eller liknande, vi vet kort sagt inte vart det kommer ifrån. Det kan hända att Greene vid något tillfälle yppat en munter rad på en fest, eller han kan ha känt Skvorecky, och därigenom velat ge sitt stöd. Jag vet att jag i alla fall en gång har hört att många författare sätter sina vitsord på böcker, som ren propaganda, eller av ekonomiska skäl. Det blir ju ett erkännande även av Graham Greene som författare, att han får stå med på någon annans bokomslag, vilket han också förtjänar. Men faktum är att det inte är så konstigt att Greene skulle vilja förknippas med den här boken, ”Saxofonen”, som den heter. Ett kort namn som på något sätt i efterhand, efter att ha läst berättelsen, klingar något annorlunda från tidigare. Bokens handling kretsar kring just en saxofon, en bassaxofon, men den handlar också om Josef Skvorecky själv, och den beskriver ett brottstycke av historia, på ett sätt som vi sällan skådat förut. Om Skvorecky vet vi att han emigrerade från Tjeckoslovakien, och till Kanada år 1968, ett datum som korresponderar med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. Han var, när upplagan av min bok utgavs, professor vid universitetet i Toronto(jag skulle gissa vid just, University of Toronto). Tillsammans med sin fru drev han också ett bokförlag: ”68-Publishers”, som utgav böcker av oppositionella tjeckiska författare. Jag kan då informera om att min bok trycktes 1980, således var Sovjetunionen fortfarande styrande i Tjeckoslovakien, landet existerade också fortfarande, nu är ju Sovjet ute ur bilden, och Tjeckoslovakien har delats upp. Låt mig berätta lite om handlingen till ”Saxofonen”:
 
Vi följer en 18-årig tjeckisk pojke under andra världskrigets dagar i staden Kostelec. Han har ett stort intresse för jazz, och också stor kunskap om konstformen, samt ett brett umgänge med entusiaster. Någon har lyckats stuva undan en del skivor, som vid den här tidpunkten inte gillas i Kostelec då nazisterna finns i staden. Det är de riktigt klassiska skivorna, ofta med afro-amerikanska musiker och sångare, och Kostelecs nazi-kollaboratörer gör allt för att förhindra att musiken spelas vid något enda tillfälle. Den tjeckiske pojken går som det har sig, ofta i tankar kring sin jazz, och alldeles särskilt har han drömmen om att få spela en bassaxofon, ett instrument som inte finns att tillgå längre. Pojken har bittert konstaterat att det antagligen inte produceras några nya nuförtiden, i krigstider användes både kompetens och metaller till annat än musikinstrument! Men så plötsligt en dag händer det, en orkester kommer till staden, och de stöter på grabben då de gör sitt intåg i Kostelec. Han får hjälpa till att bära ett stort fodral, med en bassaxofon i, och han gör det med viss tvekan. Orkestern är tysk och kallar sig Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester , ett problem för den unga grabben, då han helst inte skall umgås tyskar under några omständigheter. I Kostelec vill ingen bli stämplad som kollaboratör till den invaderande krigsmakten Tyskland. Men orkesterns bassaxofon lockar pojken att följa med dem in i en lokal, och där lämnas han ensam ett ögonblick med instrumentet i sina händer. Han blåser en försiktig ton, men den dånar ganska högt, och pojken är rädd för de tjeckiska nazisterna som kan komma att straffa honom för detta. Plötsligt dyker Lothar Kinze och hans orkester upp, och de får för sig att spela en låt tillsammans med honom. Han får noterna till ett stycke som kallas ”Der Elefant”, och orkestern sätter igång. Det är en märklig upplevelse för den unge tjeckiske pojken, något som han sent skall glömma! 
Det är nu ett unikt studium av de korta ögonblick då orkestern och pojken sitter ned för att spela, tar vid. Det är en minst sagt märklig sammanslutning av tyskar som har fått äran att spela musik för nazisterna, mitt i ett brinnande invasionskrig. Musikanterna är oregerliga typer, aviga, och de har ett särskilt sätt att framföra musiken. För pojken handlar det om att brottas med ett enkelt stycke, ”Der Elefant”, men att utföra stycket på det mest perfekta sättet han kan. De tyska musikerna spelar inte en onödig ton, nej, de hamrar på i utnött samklang, Skvorecky beskriver det som att de inte längre krigar eller protesterar, de är helt brutna, och färdiga för slakten. Det är det perfekta framförandet av ett enkelt stycke, med en ung grabb och en tysk orkester i Tjeckoslovakien under andra världskriget, men samtidigt är pojken tveksam till situationen innerst inne. Han borde inte ses tillsammans med Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, särskilt inte i ett nazi-tyskt tillhåll som det han då befinner sig i. Han lever sig dock helt upp i musiken, och går helt in i dess toner och rytm. Men faktum kvarstår, retrospektivt uttrycker Skvorecky en kraftig olustighet i förhållande till denna orkesters uppenbarelse i hemstaden. Var det verkligen rätt att denna nazityska jazzorkester, en ytterst brokig skara tyska musiker, skulle visa på det bästa med hans hemstad Kostelec? Och då förstår vi att han känt sig illa till mods, och en aning uttittad där han satt med den stora bassaxfonen och spelade efter det simpla notstycket, som ingen i Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, gör en ansats att sätta spinn på. 

Det är en väldigt kritisk berättelse vi får, om fenomenet tysk jazz under den här tiden, en berättelse med guldkant kan man säga, eller med en riktig spinn. Det finns någonting perverst med deras sätt att betrakta den tjeckiska pojken. Vad har de för intresse av att spela med en amatör, egentligen, och hur skall pojken förhålla sig till den här upplevelsen i eftertid? Kan han se nu, att musiken hade något värde i denna, enligt honom kraftigt nedbrutna orkester, bestående av musiker med ett helt dött förhållningsätt till konstarten de sysslade med? Vad var behållningen i dessa musikers intresse av det de höll på med, egentligen, då de förhöll sig till musiken enligt nazismens principer? Behållningen av bokens upplevelse blir framförandet av Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchesters repertoar vid en afton för Kostelecs nazi-elit, de främsta tyskarna och tjeckiska kollaboratörer i staden. Inför denna döda publik(bokstavligt talat, då de dog i kriget eller avrättades därefter), med en musikaliskt ”död” orkester, realiseras pojkens dröm om att spela bassaxofon, tills den ordinarie saxofonisten tar över. Då han går av scenen inser den tjeckiske pojken vilket monumentalt ögonblick han varit med om. Eller kanske bara att det är någonting mycket märkligt som har hänt med honom där han satt och spelade bassaxofon, utklädd till en äldre man, för att inte bli stämplad av tjeckerna som kollaboratör. Han inser att han kanske föralltid är den utklädde pojken på scenen, med en bassaxofon i händerna, som spelar med den brokiga tyske orkestern, Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, så pass operfekt och överrumplande har upplevelsen varit för honom. Det underliggande hatet för nazismen i stort sett, och orkestern i det lilla, hatet för den nazistiska publiken, och deras uppskattning av det groteska och perversa utförandet, blir någonting som framkommer på ytan av denna berättelse, med en viss, mycket sorgtyngd ironi. Och det är en behållning och blir relativt underhållande att läsa, då vi knappt kan klandra 18-åringen för att han fullfört ett upplägg som började som en invitation till att hjälpa till att bära, en bassaxofon. Det är väldigt svårt att försöka förklara ”Saxofonen” helt, och det är kanske inte värt mödan, det är helt enkelt en enastående berättelse som kan läsas på ett vilket som helst café, eller vart som helst annars, om man bara har lite tålamod. Den fick mig att tänka, men också på ett mycket speciellt sätt, då stilen som boken är skriven i är väldigt karakteristisk i sitt utförande. Det är långa tankegångar, vandringar i denna erfarenhets rum och dimensioner, och allt för att vi ska förstå helt vad som hände honom, för så länge sedan nu. ”Saxofonen” får varje individ förhålla sig till på sitt sätt. Det är berättelsen om ett exceptionellt tillfälle, som haft allt att ge, och det är en utförlig genomgång av vad det tillfället var, och dess innebörd. Har orkestern provocerat ett nazistiskt ideal med sin låt och dess framförande, eller är låten alldeles för lätt att spela för att göra det?

”Saxofonen” är en bra bok, men också en väldigt genomtänkt bok, som kräver lite av sin läsare, bland annat att man bläddrar i boken för att hitta översättningar till en del tyska ord. Då jag till en början inte var särskilt entusiastisk till sättet den var skriven på, så blev jag dock senare, grundligt engagerad, snabbt. Jag tror att boken är skriven på engelska, då orginalets titel antyder det, men översättningen är faktiskt superb den med, och översättaren hette Johan Malm. Jag är glad över att jag får skriva en recension till en bok som ”Saxofonen”, det är inte så vanligt tycker jag, och vi får se vad nästkommande bok kan ha att bjuda på!

Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.

/Jens