Jens Boktips

2016-05-31
19:05:00

"Bassaxofon"(Saxofonen) - Josef Skvorecky

 
Jag har nu läst en lite kortare berättelse, ungefär 100 sidor stoff, utan uppdelning i kapitel. Det är inte vilken bok som helst, det förstår jag snabbt när jag börjar läsa, men det är också synligt på omslaget att författaren har haft viss genomkraft i sin tid, även om jag inte har en aning om vem Josef Skvorecky är sedan tidigare. Man kan se det genom citatet från den mycket duktiga och generöse författaren Graham Greene, som är tryckt under boktiteln. Det står: ”den poetiska Saxofonen är superb.” Det är ett ganska kort citat, och finns inte att återfinna i ett förord av Graham Greene eller liknande, vi vet kort sagt inte vart det kommer ifrån. Det kan hända att Greene vid något tillfälle yppat en munter rad på en fest, eller han kan ha känt Skvorecky, och därigenom velat ge sitt stöd. Jag vet att jag i alla fall en gång har hört att många författare sätter sina vitsord på böcker, som ren propaganda, eller av ekonomiska skäl. Det blir ju ett erkännande även av Graham Greene som författare, att han får stå med på någon annans bokomslag, vilket han också förtjänar. Men faktum är att det inte är så konstigt att Greene skulle vilja förknippas med den här boken, ”Saxofonen”, som den heter. Ett kort namn som på något sätt i efterhand, efter att ha läst berättelsen, klingar något annorlunda från tidigare. Bokens handling kretsar kring just en saxofon, en bassaxofon, men den handlar också om Josef Skvorecky själv, och den beskriver ett brottstycke av historia, på ett sätt som vi sällan skådat förut. Om Skvorecky vet vi att han emigrerade från Tjeckoslovakien, och till Kanada år 1968, ett datum som korresponderar med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. Han var, när upplagan av min bok utgavs, professor vid universitetet i Toronto(jag skulle gissa vid just, University of Toronto). Tillsammans med sin fru drev han också ett bokförlag: ”68-Publishers”, som utgav böcker av oppositionella tjeckiska författare. Jag kan då informera om att min bok trycktes 1980, således var Sovjetunionen fortfarande styrande i Tjeckoslovakien, landet existerade också fortfarande, nu är ju Sovjet ute ur bilden, och Tjeckoslovakien har delats upp. Låt mig berätta lite om handlingen till ”Saxofonen”:
 
Vi följer en 18-årig tjeckisk pojke under andra världskrigets dagar i staden Kostelec. Han har ett stort intresse för jazz, och också stor kunskap om konstformen, samt ett brett umgänge med entusiaster. Någon har lyckats stuva undan en del skivor, som vid den här tidpunkten inte gillas i Kostelec då nazisterna finns i staden. Det är de riktigt klassiska skivorna, ofta med afro-amerikanska musiker och sångare, och Kostelecs nazi-kollaboratörer gör allt för att förhindra att musiken spelas vid något enda tillfälle. Den tjeckiske pojken går som det har sig, ofta i tankar kring sin jazz, och alldeles särskilt har han drömmen om att få spela en bassaxofon, ett instrument som inte finns att tillgå längre. Pojken har bittert konstaterat att det antagligen inte produceras några nya nuförtiden, i krigstider användes både kompetens och metaller till annat än musikinstrument! Men så plötsligt en dag händer det, en orkester kommer till staden, och de stöter på grabben då de gör sitt intåg i Kostelec. Han får hjälpa till att bära ett stort fodral, med en bassaxofon i, och han gör det med viss tvekan. Orkestern är tysk och kallar sig Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester , ett problem för den unga grabben, då han helst inte skall umgås tyskar under några omständigheter. I Kostelec vill ingen bli stämplad som kollaboratör till den invaderande krigsmakten Tyskland. Men orkesterns bassaxofon lockar pojken att följa med dem in i en lokal, och där lämnas han ensam ett ögonblick med instrumentet i sina händer. Han blåser en försiktig ton, men den dånar ganska högt, och pojken är rädd för de tjeckiska nazisterna som kan komma att straffa honom för detta. Plötsligt dyker Lothar Kinze och hans orkester upp, och de får för sig att spela en låt tillsammans med honom. Han får noterna till ett stycke som kallas ”Der Elefant”, och orkestern sätter igång. Det är en märklig upplevelse för den unge tjeckiske pojken, något som han sent skall glömma! 
Det är nu ett unikt studium av de korta ögonblick då orkestern och pojken sitter ned för att spela, tar vid. Det är en minst sagt märklig sammanslutning av tyskar som har fått äran att spela musik för nazisterna, mitt i ett brinnande invasionskrig. Musikanterna är oregerliga typer, aviga, och de har ett särskilt sätt att framföra musiken. För pojken handlar det om att brottas med ett enkelt stycke, ”Der Elefant”, men att utföra stycket på det mest perfekta sättet han kan. De tyska musikerna spelar inte en onödig ton, nej, de hamrar på i utnött samklang, Skvorecky beskriver det som att de inte längre krigar eller protesterar, de är helt brutna, och färdiga för slakten. Det är det perfekta framförandet av ett enkelt stycke, med en ung grabb och en tysk orkester i Tjeckoslovakien under andra världskriget, men samtidigt är pojken tveksam till situationen innerst inne. Han borde inte ses tillsammans med Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, särskilt inte i ett nazi-tyskt tillhåll som det han då befinner sig i. Han lever sig dock helt upp i musiken, och går helt in i dess toner och rytm. Men faktum kvarstår, retrospektivt uttrycker Skvorecky en kraftig olustighet i förhållande till denna orkesters uppenbarelse i hemstaden. Var det verkligen rätt att denna nazityska jazzorkester, en ytterst brokig skara tyska musiker, skulle visa på det bästa med hans hemstad Kostelec? Och då förstår vi att han känt sig illa till mods, och en aning uttittad där han satt med den stora bassaxfonen och spelade efter det simpla notstycket, som ingen i Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, gör en ansats att sätta spinn på. 

Det är en väldigt kritisk berättelse vi får, om fenomenet tysk jazz under den här tiden, en berättelse med guldkant kan man säga, eller med en riktig spinn. Det finns någonting perverst med deras sätt att betrakta den tjeckiska pojken. Vad har de för intresse av att spela med en amatör, egentligen, och hur skall pojken förhålla sig till den här upplevelsen i eftertid? Kan han se nu, att musiken hade något värde i denna, enligt honom kraftigt nedbrutna orkester, bestående av musiker med ett helt dött förhållningsätt till konstarten de sysslade med? Vad var behållningen i dessa musikers intresse av det de höll på med, egentligen, då de förhöll sig till musiken enligt nazismens principer? Behållningen av bokens upplevelse blir framförandet av Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchesters repertoar vid en afton för Kostelecs nazi-elit, de främsta tyskarna och tjeckiska kollaboratörer i staden. Inför denna döda publik(bokstavligt talat, då de dog i kriget eller avrättades därefter), med en musikaliskt ”död” orkester, realiseras pojkens dröm om att spela bassaxofon, tills den ordinarie saxofonisten tar över. Då han går av scenen inser den tjeckiske pojken vilket monumentalt ögonblick han varit med om. Eller kanske bara att det är någonting mycket märkligt som har hänt med honom där han satt och spelade bassaxofon, utklädd till en äldre man, för att inte bli stämplad av tjeckerna som kollaboratör. Han inser att han kanske föralltid är den utklädde pojken på scenen, med en bassaxofon i händerna, som spelar med den brokiga tyske orkestern, Lothar Kinze mit seinem Unterhaltungsorchester, så pass operfekt och överrumplande har upplevelsen varit för honom. Det underliggande hatet för nazismen i stort sett, och orkestern i det lilla, hatet för den nazistiska publiken, och deras uppskattning av det groteska och perversa utförandet, blir någonting som framkommer på ytan av denna berättelse, med en viss, mycket sorgtyngd ironi. Och det är en behållning och blir relativt underhållande att läsa, då vi knappt kan klandra 18-åringen för att han fullfört ett upplägg som började som en invitation till att hjälpa till att bära, en bassaxofon. Det är väldigt svårt att försöka förklara ”Saxofonen” helt, och det är kanske inte värt mödan, det är helt enkelt en enastående berättelse som kan läsas på ett vilket som helst café, eller vart som helst annars, om man bara har lite tålamod. Den fick mig att tänka, men också på ett mycket speciellt sätt, då stilen som boken är skriven i är väldigt karakteristisk i sitt utförande. Det är långa tankegångar, vandringar i denna erfarenhets rum och dimensioner, och allt för att vi ska förstå helt vad som hände honom, för så länge sedan nu. ”Saxofonen” får varje individ förhålla sig till på sitt sätt. Det är berättelsen om ett exceptionellt tillfälle, som haft allt att ge, och det är en utförlig genomgång av vad det tillfället var, och dess innebörd. Har orkestern provocerat ett nazistiskt ideal med sin låt och dess framförande, eller är låten alldeles för lätt att spela för att göra det?

”Saxofonen” är en bra bok, men också en väldigt genomtänkt bok, som kräver lite av sin läsare, bland annat att man bläddrar i boken för att hitta översättningar till en del tyska ord. Då jag till en början inte var särskilt entusiastisk till sättet den var skriven på, så blev jag dock senare, grundligt engagerad, snabbt. Jag tror att boken är skriven på engelska, då orginalets titel antyder det, men översättningen är faktiskt superb den med, och översättaren hette Johan Malm. Jag är glad över att jag får skriva en recension till en bok som ”Saxofonen”, det är inte så vanligt tycker jag, och vi får se vad nästkommande bok kan ha att bjuda på!

Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

2016-05-24
23:46:00

"Метро 2034"(Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja) - Dmitrij Gluchovskij


Låt mig inledningsvis få säga detta, att ”Metro 2033: den sista tillflykten” var en roman som byggde på ett koncept, och var en rätt så enspårig berättelse om det desperata och torftiga livet i en postapokalyptisk tunnelbana i Moskva. Boken utmärkte sig som en slags föregångare inom en viss genre litteratur från Ryssland. Tv-spelslitteratur, men inte bara det, utan även ett stycke gedigen YA-litteratur, eller ungdomsroman, med en kommersiell mer än utbildande natur. Det är helt enkelt en av de få kommersiellt gångbara romanerna från det unga Ryssland, en bok som starkt präglas av militarism inom tv-spelsvärlden, men också som en ganska vapenkär community-berättelse, med postapokalyptiskt driv från diverse kulturkrockar och en slags spinn på det amerikanska fenomenet med zombier, nu i det mer ryska formatet, radioaktivitet och muterade monster. Det var inte helt klart alla gånger att jag läste en bok som jag egentligen borde ta mig tid att läsa, ibland stod Gluchovskij lite och stampade faktiskt, och jag undrade... Kunde det vara nyttigt med så mycket smuts och vapenfett i en berättelse, så många mystiska tankeläsande varelser och drakfåglar, som alla var ute efter att utplåna de sista resterna av mänskligheten som fanns kvar på planeten? Att läsa den boken var som att käka bly, uppföljaren är annorlunda. Till Dmitrij Gluchovskijs fördel kan sägas att han har gjort ett rejält lyft med skrivandet av uppföljaren till ”Metro 2033…”, och den heter ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, den här gången läser jag den på svenska! Även en uppföljare till kom ut i Ryssland förra året, men har inte blivit översatt eller publicerad i Sverige ännu! Däremot finns det två tv-spel att köpa, jag har sett trailern till det ena, och det verkar häftigt! 


Vi följer ett flertal karaktärer i Moskvas metro, en tid efter att vi lämnade Artyom i den första boken. Det är främst tre stycken, som bär huvudhistorien på sina axlar. Den ena känner vi igen från första boken, det är Hunter. Hunter är en utpräglat taktisk krigare, som har halva ansiktet ärrat av strid med de muterade monstren på ytan, och även hans psyke har fått sig en smäll under den tid som gått sedan vi lämnade berättelsen i första boken. Han har nu ett uppdrag med ganska otydliga ramar, han har bland annat lämnat befälet över sin grupp, för att bege sig på specialuppdraget att rädda civilisationen i metron. Frågan man ställer sig är om dessa långa nätter i fiendeland kan ha gjort den forne hjälten vrickad, är han egentligen en skoningslös dödsmaskin som löper amok i metron, och måste stoppas? Vid ett tillfälle möter Hunter en soldat, före detta tunnelbaneförarassistent, som numera kallas för Homeros. Han är ganska gammal och kommer ihåg en hel del från den gamla världen, före kärnvapnen och radioaktiviteten. Men han kämpar fortfarande för att skydda människorna, trots att han blivit till åren. Hans främsta uppgift ser han dock som en annan, nämligen att samla så mycket skrivet material han kan hitta, tidningar, böcker och magasin ligger på hög i hans lilla rum, som han delar med sin nuvarande fru. Hans dröm är att skriva ett eget epos om mänskligheten likt det som den förste Homeros skrev(Illiaden, Odyséen) om Trojakriget. När han möter Hunter så uppenbarar sig en fantastisk chans att få sig en hjältefigur till sitt verk. När Homeros blir utvald att följa Hunter på ett uppdrag, och han sakta men säkert förnimmer vilken kraftfigur Hunter är, så är han inte sent ute med att påbörja sitt skrivande. Han skriver om människan då och nu, och hur de nu kämpar i metron. Det blir en del stoff, men han märker snabbt att han även behöver en kvinna att berätta om i sitt epos. Han finner kvinnan på den märkligaste av platser. Hon heter Sasja och lever med sin far som förvisad från den enda stationen de kan nå, i ingenmansland. Och den enda kontakten de två har med andra människor är genom den byteshandeln de för med stationsborna, som de ändå inte får sälla sig till, efter faderns landsförvisning. Nu livnär han sig själv och Sasja genom att, med undermålig utrustning, bege sig upp till ytan av staden Moskva, där han genomsöker alla lägenheter och hus, efter sådant han kan byta till sig för mat i metron. Fadern blir sjukare för var dag som går och Sasja väntar varje kväll desperat på honom vid ingången till metron, tills han dyker upp från den farliga vandringen. Sasjas framtid ser dyster ut, men ödet har någonting annat i beredskap för henne...

Varför läser jag en tv-spelsroman egentligen? Jag hade trott att om jag skulle läsa en roman om spel, så hade det blivit Halo-böckerna, för det spelet har jag ju själv spelat. Enligt en väns utsago var de böckerna inte så jättebra, men det var kul att få reda på lite nytt om handligen till spelet. Jag undrar om jag någonsin kommer bli så intresserad av ett tv-spel att jag läser en bok som skrivits efter att spelet gjordes, det är möjligt. Jag har ju faktiskt läst uppföljaren till ”2001: en rymdodyssée”, och har faktiskt tänkt på att läsa den första boken också, även om jag har sett filmen och inte vill att den upplevelsen ska förändras nämnvärt. Men kanske något spel som Assassin’s Creed skulle kunna göra mig nog intresserad till att läsa ett kortare stycke kring handlingen i spelet. Star Wars-böckerna skulle jag också vara intresserad av att läsa. Men jag får göra er uppmärksamma på att ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, är annorlunda från dessa andra böcker om tv-spel, på det sättet att boken kom först, och inte skrevs för tv-spelets skull. Och det märks tydligt i det här verket, som tar sig själv seriöst och måttar på en rejäl portion ambition och nyfikenhet, samt ett betydligt luftigare och gynnsamt sätt att berätta den historien som Gluchovskij vill berätta. Då ”Metro 2033…” var som ett stycke svart gegga av aktiverat och radioaktivt kol, som flöt fram som en psykologiskt påfrestande massa på golvet i Moskvas tunnelbana, så dyker ”Metro 2034…” upp som kanske ett intressantare studium av människor och miljö, en berättelse som lämnat större undran efter sig, kring exempelvis vilka människor som räddade sig undan strålningen i metron, eller hur de har kunnat överleva i 20 år, samt utvecklat civilisationer! Det är inte utan att man på en del ställen lägger stort märke till Gluchovskijs journalisterfarenheter, och jag tycker mig också lägga märke till RT- vibbarna som jag nämnde med en relativ bitterhet i förra recensionen. På det stora hela är jag nästan förundrad över hur den här författarutvecklingen har kunnat ske på bara två böcker. Det är en nästan 75% mer attraktiv bok som han givit ut, än den första, och skrivförfarandet tycks ha lyfts till en oerhörd nivå i jämförelse. Det känns kul att en så otippad bok som denna faktiskt kan ge en del riktiga litteraturtankar och inte bara vara ett slags litterärt nålstick från våra grannar i öst. Jag tror också, det kan nämnas, att Dmitrij Gluchovskij har rönt en del framgångar i Ryssland med sina böcker och spel. Releasefesten till ”2034: försvaret av Sevastopolskaja”, hölls exempelvis i en av Moskvas bombsäkra bunkrar från kalla kriget, en bunker som rymmer 2500 människor. Den informationen har jag fått från sidorna längst bak i mitt exemplar av boken. På sista sidan finner jag också en bild på en stridsvagn med full besättning och med hammaren och skäran på sidan, en man pekar tydligt med fingret åt väst. Jag har försökt hålla mig ett stycke ifrån de politiska aspekterna av den här boken, och har fokuserat på mindre detaljer av läsandet, som exempelvis om jag kunnat se en mindre karikatyr av Vladimir Putin, eller liknande. Jag vet inte varför jag skulle leta efter något sådant, men när man mest sitter hemma och inte har annan kontakt med Ryssland än nyheter i tidningar och på internet, så får man kanske en snedvriden syn av vad rysk modern litteratur borde bjuda på. Jag hoppas i alla fall att den där märkligt placerade stridsvagnen längst bak i boken bara är ett slags naivt och ”häftigt” tillägg, och inte ett kvasipolitiskt hot från våra grannar i öst. Jag vågar lita på att det inte är det, och att boken faktiskt är en frisk fläkt som jag tror.

Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

2016-05-11
19:23:00

"Wo warst du, Adam?"(Var var du, Adam?) - Heinrich Böll

Framsidan till den här boken, av den formidable författaren Heinrich Böll, är väldigt speciell och särskilt levande tycker jag, det är en bild på tyska soldater. Det verkar som att de håller på att retirera någon gång under andra världskrigets slutgiltiga hälft, och kanske är de också någonstans i sitt egna land, det vet vi inte. Vi ser dem i alla fall gå, bakifrån, så jag skulle gissa att de retirerar. Det är i detta skede av andra världskriget som vi följer några av dessa tyska soldater, samt en del civila, i denna ”Var var du, Adam?”. I kategorin böcker av Heinrich Böll, som jag har läst tidigare hittar vi titeln ”Ansichten eines Clowns”(En clowns åsikter), eller som den heter på norska, vilket är det språk som jag läste den på ”Som en clovn ser det”. Den boken var en av de första jag läste under min tid av litteraturuppvaknande för några år sedan. Jag fann den så fantastisk i hur den skildrade en så ovanlig karaktär som en clown i efterkrigstidens Tyskland, och hur han levde i en kall lägenhet på randen av existensminimum, tillsammans med en kvinna som han älskade, men som tyvärr hade lämnat honom en tid innan. Jag har efter att jag läste den boken många gånger tänkt att i kategorin efterkrigsförfattare, så är Heinrich Böll kanske den främste. En annan sådan författare är ju Günter Grass, som jag har recenserat här på bloggen tidigare, med den eminente ”Bläcktrumman”, en fantastisk bok. När jag gör lite vidare undersökningar, så finner jag att både Günter Grass OCH Heinrich Böll har fått Nobelpriset i litteratur! Fantastiska bedrifter! När det kommer till skildringar av tyska soldater under kriget så tror jag dock att Heinrich Böll har mer att skriva om, från perspektivet av en soldat själv. Min upplevelse är att Böll var delaktig i kriget i större grad än Günter Grass, det är också naturligt att det var så, eftersom Böll var tio år äldre än Grass. Böll blev flera gånger sårad under sin tjänstgöring och blev tillslut krigsfånge, år 1945, hos amerikanerna. Grass gick ju ut väldigt sent med att han en tid hade tjänstgjort under kriget, som stridsvagnsmanskap tror jag, något som han fått en del kritik för, eftersom han precis som Böll varit ganska öppen i sin kritik mot Tyskland under andra världskriget. En lindrande omständighet är att Grass bara var 17 år när han stred för tyskarna.
Men nu är det alltså inte Günter Grass som jag ska skriva om så mycket, utan det är den här boken, ”Var var du, Adam?”. Jag tycker dock att min skildring av andra världskrigets efterspel i den tyska författarvärlden kastar en del nyttiga skuggor kring det fenomen som det skrivs så mycket om av Heinrich Böll i den här boken, nämligen krigets realiteter och dess ”ordinära” natur, och störande närvaro för människorna. Någonting som präglade hela Bölls liv och författarskap.

Vi läser nio episoder, som är sammanlänkade med varandra, om tyska soldater på olika platser vid fronten, och i reträtt. Krigets absurditeter och meningslöshet skildras med etsande skärpa, och lämnar oss med ett stort blickfång av ett europeiskt landskap, som är ärrat av kriget. Ändå finns en överraskande del av den gamla strukturen kvar, det är inte alla byar som blivit förstörda ännu, och vi finner att mänsklighetens natur är stark och värdig även i ytterst svåra förhållanden. En av berättelserna kretsar kring kärlekens flyktiga natur, då frågan ställs; vad är kärlek värt i tider av krig; vad är det då, mer än ett flyktigt löfte om ett otroligt återseende? I berättelsen är kärleken extra närvarande då en lärarinna blir förälskad i en tysk soldat, som härbärgar i hennes skola. Lärarinnan är judinna. Tysken är också förälskad i henne, men efter många kyssar och ord om sorger, så måste de tillsist ändå be varandra avsked. Kort tid därefter blir lärarinnan bortförd och mördad av den tyske soldatens kollegor, på ett fruktansvärt sätt, en avrättning. Men det vet kanske inte hennes tyske älskare ännu, man kan misstänka det, men vi vet det ändå inte säkert. Den tyske soldaten bär med sig minnet av lärarinnan då han långsamt drar sig tillbaka till det Tyskland, vars hela front nu befinner sig i reträtt från Sovjetarméer, såväl som amerikaner. Det var en särskilt sorglig och brutal episod av denna bok, som annars bjuder på en hel del retorisk eftertanke och slagkraft, som en levande berättelse som aldrig slår över i humor, men snarare tidvis är starkt präglat av ett desperat folkvett, som lyser genom landskapet och miljön och gör varje kulspruta till en personlig angelägenhet för Bölls läsare.

Det är verkligen en väldigt jordnära bok som Böll skrev, boken blev utgiven första gången år 1951. Det finns gott om plats för olika teorier om vad Heinrich Böll har velat berätta i boken, men det som fångar mig mest är just det mänskliga perspektivet, sånär som på individnivå i kriget, då något så ovanligt som individuella tyska öden skildras, på ett bra sätt. Det är väl något som det inte precis har duggat tätt av i filmvärlden i alla fall, jag minns tillexempel bara en scen från ”Band of Brothers”-serien(nu var ju det en dedikerad amerikansk berättelse, men ändå), då en amerikansk soldat hittade en tysk soldats kropp som han hade dödat. På kroppen fanns en edelweissblomma, som soldaten hade hämtat själv från en bergstopp i Alperna. Det blir lite i den samme andan som vi finner en del av karaktärerna i ”Var var du, Adam?”, men läget är mer argsint, samtidigt uppgivet och på något sätt väldigt byråkratiskt också. Skottsalvorna är bara en formalitet i en evig reträtt, som i boken skildras på ett lite liknanden sätt som exempelvis ”Moment 22”, där frustrerade individer skildras från kriget, där de är underkastade ett system som de inte sympatiserar med. Men, till den starkaste skildring, enligt mig. Det handlar om den tyske soldaten, som absolut inte kan finna sin plats på den allmänna marknadsplatsen i Ungern. Jag tycker den illustrerar en slags stereotyp för en ung tysk, som blivit uppfostrad i det nazistiska Tyskland, genom Hitler Jugend, och i dess propagandasfär. Och sedan hur denne soldat möter omvärlden och plötsligt blir som en utomjording där han går på en marknad någonstans i Ungern. Soldaten beskrivs som att han känner en skam för ungrarna, en skam som de själva inte upplever alls, snarare tvärt om. Eftersom den tyske soldaten inte förstår detta så sätter han sig själv i en mer och mer obekväm sits, då han hela tiden måste kompensera för det han själv anser sig ha rätt att kräva av sin ”icke-tyska” omgivning. Mannen, just den tyske soldaten tycks bära den sjukdom som var nazismen, en slags evig magkatarr, som gör honom oförmögen att njuta av mer än just det hans uppväxt kan ha nekat honom. Soldaten kan inte ens njuta av ett ögonblicks förlustelse i en karusell, fast han köper en biljett, utan att han äcklas av dess brist på mening och rim och reson på den plats i historien som han befinner sig. Hans plats i världshistoriens Nazi-Tyskland, är ingenting han reflekterar över överhuvudtaget i det ögonblicket, utan allting vänds mot ”den vanlige människan”, som skulle kunna tänkas se ned på honom, där han står och kräver ett ”tyskt” uppförande av en ungrare, som inte tycks vilja engagera sig i den aspekten av en affärstransaktion. Han skäms för de andra, och själv står han mest och svettas. 

En fråga som man kan ställa sig lite när man har läst klart ”Var var du, Adam?”, är: vem är Adam? Jag undrar om det kan vara Adam Smith, som ju försökte skapa en världslig mening i den fria marknaden, och vi möter kollisionen av ideologier i en scen i boken, då en tysk soldat plötsligt möts av en Sovjetisk stridsvagn med en röd stjärna på, och stjärnan skrämmer honom bittert, och är honom främmande. Sedan spränger stridsvagnen ett hus bakom honom i bitar, och murbruk och annat faller över soldatofficeren, och således blir han krossad till döds! Ännu ett hemskt öde i Heinrich Bölls eminenta verk från år 1951!

Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.

/Jens