Jens Boktips

2015-10-17
18:44:00

"Kara Kitap"(Den svarta boken) - Orhan Pamuk

 
"Den svarta boken" är en stor bok, som titeln antyder. Samtidigt utspelar den sig i princip hela vägen i en mans medvetande, mannen heter Galip. Staden Istanbul väcks åter till liv, precis som vanligt i Pamuks böcker. Men det är någonting eget med "Den svarta boken".. Den är otroligt utförligt skriven, som Orhan Pamuks böcker alltid är, men den övergår de andra böckerna, med stilen som är så utförlig. Om "Leo Afrikanen" sa jag att den är linjär. Om jag skulle mynta ett liknande begrepp efter samma struktur till den här boken så skulle jag säga att "Den svarta boken" ter sig som en "epok". Den förändras gradvis, sida efter sida, men är i slutändan som ett enda minne, fullständigt deklarerat och nedskrivet, i formen av en roman. Många författare skapar sina egna förutsättningar i sina böcker, och svarar gärna på sina egna frågeställningar, ställer upp exempel och skapar scener, som ibland kan tyckas mest självuppfyllande i en bemärkelse. Att Pamuk fullständigt är herre över sin text, är ett vedertaget faktum, och han när i högsta grad sitt eget uttryck i den här boken. Flera av hans senare böcker tycks också ha sprunget ur delar av den här. Detta är den svarta klossen som passar ypperligt väl ihop med Pamuks samling av, av andra färger färgade klossar. Men den som läser "Den svarta boken", bör ha tålamod.
 
Vi läser alltså om Galip, som är verksam som advokat i Istanbul. En dag kommer han hem och finner att hans fru, tillika hans kusin, är borta. Han beger sig ut i staden för att leta. Snabbt kommer misstanken att hon håller sig dold någonstans med Celal, hennes bror, som är journalist och skriver mycket populära kolumner för tidningen Milliyet. Galip läser varje dag de utförliga kolumnerna som Celal har skrivit och snart börjar han helt leva sig in i dem, med berättelser från den Ottomanska tiden i Turkiet och annat, även vi får ta del av dem, i form av kapitel. Galips sökande efter sin fru blir tillslut helt synonymt med hans undersökningar kring olika idéer från Celals artiklar. Galip sväljs helt av processen.
 
Det har nu gått cirka en vecka sedan jag slutade läsa den här boken. Det har tyvärr blivit en väldigt dålig ovana att börja läsa en ny bok direkt efter att jag läst klart en, utan att jag skriver en recension. Det tyder nog på att jag aldrig blir riktigt tillfreds med de böcker jag läser, eller så har det bara att göra med "Den svarta boken" den här gången. För minnet av den är ganska mörkt. Det är, så att säga, inte det Istanbul som badar i ljus som vi möter här, utan en helt annan stad, med bordeller och nattöppna affärer, gråa lägenhetskomplex osv. Men Orhan Pamuk står här, antagligen för första gången i sitt liv, på en grund som är så omfångsrik och inbjudande, att man bara måste läsa ändå, även när det är svart som en natt i Istanbul. Det är svårt att greppa det större temat till en början, det är en del som skall klaras upp förstår jag, och själva vändpunkten(att Rüya, Galips fru har försvunnit), blir ändå inte en särskilt springande punkt för berättelsen. Det kan man ju läsa redan i resumén. Men det är klart att för Pamuk, så kom brytpunkten redan från bokens första mening. Så genomtänkt tror jag faktiskt att den är. Jag får genom läsningen uppleva att Pamuk fångar upp associationer hos mig, som tycks helt otroliga, och samtidigt får jag läsa koncept om mänskligt beteende/tankar, som är nya, men ändå inte känns främmande. Det är som en undersökning i hur en rationell människa, utefter vissa parametrar, skulle kunna agera i ett scenario som bäst kan beskrivas som lätt overkligt. Men realistiskt. Ibland kommer det en punkt där dialogen, eller texten i en av de journalistiska kolumnerna, vida övergår det grepp eller den form som jag skulle kunna tänka mig i en naturlig situation. Det är på något sätt utforskande, men man har känslan att Pamuk redan sitter inne med alla svaren, och återigen känns det helt realistisk. Dessa tankar har sprunget ur en tänkande människa, helt tydligt, och mannen är Orhan Pamuk. Så det har givetvis ett djupt konstnärligt värde.. Har det då någon som helst nytta? Jag vill säga det, men låter det vara upp till någon annan att påvisa det. Ibland kan man tro att boken är en slags handling som har utförts, mest för att det går an. Som ett slags exempel på yttrandefrihet(som ännu inte kan sägas vara total i Turkiet).
Om man skall presentera några baksidor här så får man räkna med att de är otroligt genomtänkta från början. Det skulle riskera att tolkas som ett direkt klagomål mot Pamuk, om man har läst boken. Mest handlar det för mig om den struktur som tycks vara självklar i bokens Turkiet, kvinnornas roll och uttrycken för förhållanden som kanske kunde presenteras på ett mognare sätt. Men det kan hända att det hade försämrat den konstnärliga kvalitén också. Det är inte en naken berättelse, den är snarare fullt påklädd i begravnigsstass, eller söndagsfinkläder. Svår att provocera.
Andra tankar än de som jag tror var Orhan Pamuks originalidéer dyker upp, då på grund av, att boken kom ut 1990. Det handlar till exempel om dagens förekomst av social media.
 
Orhan Pamuk
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-10-17
18:37:00

"Leon L'Africain"(Leo Afrikanen) - Amin Maalouf

 
"Leo Afrikanen". Vad slags bok är "Leo Afrikanen"? Om jag hade ett svar på den frågan så hade jag kanske aldrig skrivit den här bloggen från första början. Men jag skulle vilja säga att den är linjär, det är en linjär bok. Och om det kanske inte ändå finns två linjer i berättelsen också, eller flera? För det är en bok som dansar med sekelskiftet 1400-1500-talets historia, samtidigt som den tätt följer en persons resa genom livet och historien. Två parallella linjer, och som boken slutar skulle man lätt kunna hävda att dessa två linjer lika gärna skulle kunna fortsätta parallellt i all evighet, för slutet förtäljer inte den här historian.
"Leo Afrikanen" är en fiktiv historisk självbiografi(en genre som det producerats en del bra böcker i(se "Mitt namn är Röd", delvis "Historien om Lissabons belägring" också. Bägge böckerna är Nobelpris-vinnare..), men mannen, som kom att kallas Leo Africanus fanns på riktigt, och han var verkligen med om mycket. Man vet ingenting om hans sista år, bara den information finns som han själv publicerade i sina böcker, alldeles särskilt boken "Descrittione dell’Africa", vilken publicerades år 1550. Författaren till "Leo Afrikanen" från år 1986 heter Amin Maalouf och är bosatt i Paris, men han är ursprungligen från Beirut, Libanon(fransktalande land), där han var chefredaktör för tidningen an-Nahar och redaktionschef för Jeune Afrique(Unga Afrika), en skribent och journalist alltså. Han har även skrivit flera Opera librettos(ej komponerat), och har växt upp som kristen, han gick bland annat på en katolsk skola i Frankrike(han flyttade dit permanent 1975 då kriget kom till Libanon). Som person är han alltså relativt uppseendeväckande, och med mitt omdöme efter att ha läst en av hans romaner, så är han en ganska uppseendeväckande författare också, det finns en kulturell särprägel som onekligen kommer från verklighetens erfarenheter och betydliga kunskaper. Dock är det inte så ovanligt med en kristen libanesisk familj som man kanske skulle tro, det är en stor religion i Libanon, som är Afrikas mest mångreligiösa land, enligt Wikipedia(och det är faktiskt inte en helt säker källa, bevisligen inte en helt opartisk iallafall, inte helt dynamisk, något ni kommer att bli vidare upplysta om i min kommande recension av "Krogen", som jag läste precis före "Still Life With Woodpecker", fast aldrig skrev om då. Men det skulle vara för mycket jobb att sätta sig in i facklitteratur varje gång jag undrade någonting och sökte informationen). Låt mig berätta lite om boken som publicerades första gången år 1986.
 
Boken är uppdelad i fyra olika delar med kapitel som  är markerade med årtalet, enligt kristen och muslimsk kalender. De är:
-Boken om Granada
-Boken om Fez
-Boken om Kairo
-Boken om Rom
I början följer vi Leos familj som bor i Granada, även den stad där Leo föds. Granada, som ju ligger i Spanien, är vid den här tiden ett muslimskt emirat, men år 1492 blir de invaderade av kastalanierna, som tar över. Leos familj flyr över havet till Afrika och staden Fez, i nuvarande Marocko. Där växer Leo upp, han studerar och umgås med släktingar och andra. Redan tidigt far han ut på resa, och den fortsätter länge, länge och tar honom till många platser, kulturer, religiositet, och upplevelser. Han blir rik och fattig om vart annat, och möter många människor. När han börjar skriva om sina upplevelser blir han en historisk nyckelfigur i världen och han får audiens hos påven i Rom. 
 
För all del, läs den här boken! Jag menar faktiskt det uttalandet, för "Leo Afrikanen" är en väldigt rolig och spännande berättelse. Den är exotisk, samtidigt som man kan känna igen den lite Gouillou-aktiga stilen hos en författare som är journalist också. Inte då för att den är särskilt sensationsskapande, eller radikal, nej det är mest någonting annat. Det kan ha att göra med det faktum att boken ju faktiskt är skriven av en libanes, om en muslim(se man) på 1500-talet i delar av Afrika, Europa(och Konstantinopel), och ändå känner jag att det är väldigt lätt och bekvämt att bli van vid boken. Visst, det tar en extra memorering för att komma ihåg rätt namn på personerna i boken, när deras namn börjar på samma bokstav, eller är väldigt krångliga, men förutom det så verkar faktiskt lusten och känslan av vad som är spännande och intressant vara ganska likartad den som man kan finna hos en europeisk författare. Att jag menar att jag har fått ett udda "linjärt" intryck av "Leo Afrikanen", tycker jag bara ska ses som något positivt. Det är ju ofta så när man läser, som jag nämner för hundrade gången, att varje bok ger en helheltskänsla som varierar. Boken är kanske lite rak på sak, men den har värme och det känns väldigt kul att det känns såpass exotiskt att läsa den. Det är spännande att läsa om samfunden som Leo möter i boken. Förutsägbarheten är faktiskt mycket mindre än vad man kunde tro när det gäller livsföringen hos människorna som presenteras, även om de ständigt förekommer rädsla för religiöst förtryck och barbariska härskare, o dylikt. Det är också klart att det var mer farligt att resa på en enslig landsväg full av rövare, på 1500-talet, än det är att ta bussen till Göteborg, idag. Men efter vad den här boken beskriver så värnade många om livet och den frihet de kunde ha. Det finns ett stort fokus på religion i boken, det är olika möten mellan religiösa, krig, inkvisitionen(skoningslös) och särskilt intressant är konflikterna mellan religionen och storpolitiken, som fanns i både Europa och Afrika. Det var inte alltid en självklarhet att söka rädda sina muslimska bröder och systrar undan kristna, i ett annat land. Detta får konsekvenser för Leos familj redan i Granada. Men som alltid så finns det människor, och ofta flera, bakom varje skynke vi hänger för dörren i våra samfund, så även på 1500-talet. Kul! 
Jag läste en gång från en otroligt opålitlig källa, att Cleopatra levde närmare månlandningen än uppförandet av pyramiderna i Egypten. Jag vet inte om det är sant, men jag tycker ni kan kolla upp det! Det var extra roligt att bli påmind om det när jag insåg att Egypten vid den här tiden redan var ett muslimskt land. 1500-talet känns som att det är så otroligt längesedan, och ändå finns tecken på civilisation från långt,långt, långt tidigare. Jag hoppas att pyramiderna som varit gamla så länge får stå kvar ett tag till och avslutar med ett franskt salut. Salut! Au revoir!
 
P.S
Jag har faktiskt ett norskt exemplar av Salman Rushdies "Satansverserna" som jag har läst på lite om. Den har jag tänkt att jag vill läsa någon gång. Efterdyningarna av publiceringen av boken, och kanske boken i sig också, är ju  mycket religiösa. En annan bok är Scheherazades "Tusen och en natt", som finns refererad i "Leo Afrikanen". Den har jag också i hyllan, och jag kommer att recensera!
 
Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-10-17
18:33:00

"L'assommoir"(Krogen) - Émile Zola

 
DEN HÄR RECENSIONEN PÅBÖRJADES FÖRSTA GÅNGEN FÖR FLERA VECKOR SEDAN, OCH HAR AVSLUTATS IDAG. Alltså inte en fullständigt lyckad recension...
 
När man i ungefär tre veckor endast har läst kioskromaner och av vänner delade artiklar på facebook, då är det av själen betingat att man läser något aningen mer betungande, en bok som tar lite ansvar och faktiskt har nötts vackert av tidens tand och en bok som vill säga någonting till sina läsare, även om det inte är ett särskilt aktuellt eller nutida ämne som tas upp. Jag fann den boken jag sökte, och det är kanske lite lustigt då att jag från början faktiskt föll för omslaget, som är väldigt vackert - man brukar ju säga att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Men jag tyckte iallafall att den verkade intressant och när jag så nämnde författarens namn, Émile Zola för några vänner så fick jag genast gensvar. Kanske kunde den här boken faktiskt korrekt kunna dömas av det utpräglat välarbetade omslaget, som juförsig är en detalj från en målning av Degas(alltså inte målad specifikt för det här omslaget, som vi ser i bild). Jag ber er också lägga märke till avsaknaden av en apostrof ovanför E:t i författarens namn på omslaget. Det är svårt att säga varför det är så, men de känns verkligen svenskt tycker jag vid det här laget. 
Gensvaret från min vän, för Émile Zola som författare, kom i form av upplysningen om ett öppet brev som han skulle ha författat någon gång på slutet av 1800-talet i Frankrike. Det handlade om en rättsskandal av stora mått i landet, där Zola hävdade att en man blivit oskyldigt dömd för ett brott. Brevet som han skrev kom att kallas "J'accuse"(jag anklagar). Mina efterforskningar har lett till en del intressanta upplysningar(wikipedia). Rättstvisten som blev en ordentlig skandal kallas "Dreyfus-affären", och handlade om officeren i franska armen, Alfred Dreufys, som stod anklagad för spioneri. Det hävdades att han hade lämnat hemligstämplade dokument till Tyskland. Lägg då på minnet att detta var kort tid efter Fransk-tyska kriget. Dreyfys var jude, något som många hävdade var en faktor i rätten, bevisen sades också vara förfalskade, det var inte konstigt att Zola skrev de öppna brevet. Men Dreyfus blev dömd att tillbringa resten av sitt liv med straffarbete på Djävulsön, den straffkoloni som handlingen till boken och filmen "Papillon"(från 1973) utspelar sig på. Djävulsön heter egentligen Île du Diable och ligger i ö-gruppen Îles du Salut, nära Franska Guyana. Men snart kom det fram att flera av bevisen som användes mot Dreyfus faktiskt var förfalskade, en ny rättsprocess påbörjades. Även denna gång blev Dreyfus dömd, men det visade sig senare att falska bevis hade använts även vid denna rättegång! Efter mycket om och men så blev Dreyfus benådad, och senare helt friad från anklagelserna. Émile Zola blev många gånger angripen av antisemiter på grund av "J'accuse", som hade prytt omslaget på b.la. tidningen "L'Aurore" en tid före. Inte räckte det heller med det, Zola blev dömd för smädelse eftersom han utmanat myndigheter och officerare på det viset han gjorde. Det blev en stor spricka i Zolas anseende, och han flydde sedermera till England i ett år. Där påbörjade han skrivandet av sina sista romaner, de sista han hann med i livet.
Det är märkligt att läsa på wikipedia-sidan om Émile Zola, för Zolas synpunkter på sin litteratur och "naturalismen" blir starkt ifrågasatta på sidan, hans åsikt om sin konst blir tillochmed helt dementerad. Det finns säkerligen en anledning till detta, men det är det första tillfället som jag stött på någonting liknande på Wikipedia. Det har ju alltid varit tydligt att författarna till artiklarna varit flera, av varierande kvalitet beroende på vad man söker, men att de helt sänker någons personliga åsikter, det var nytt. Det handlar om Zolas och hans naturalisters syn på sina böcker och sin konst. De ansåg att de med sina egna vedertagna kunskaper om människans tillvaro på olika platser och samhällsskikt(i "Krogen" handlar det om fattiga tvätterskor oc sömmerskor, samt alkoholister), kunde sammanställa texter som skulle kunna användas som vetenskaplig fakta. Alltså, att de med de kunskaper de hade, kunde skriva ett skönlitterärt verk, som skulle vara helt sant och realistiskt som en bild av hur den genomsnittlige personen i liknande samhällsnärvaro, skulle kunna leva. Detta resonemang om en vetenskap förde Zola hela livet, "Krogen" är en av de böcker som han skrev efter dessa principer. Det hela drogs till sin spets när Zola skrev en bok om kungahuset, som han ute ens hade tillträde till, på andrahandsinformation. Det är kanske inte helt konstigt att Wikipedia-folket då har klarlagt att hans böcker inte bör tas som vetenskapliga fakta kring livet på 1800-talet. 
 
Det är en ganska bra bok som handlar om en ung kvinna som gifter om sig och försöker skapa en dräglig tillvaro i ett kvarter som är starkt präglat av fattigdom och alkohol. Det är en skildring av alkoholism under lång tid och mentalsjukdom, som är ganska hemsk. På en plats i boken kallas huvudpersonen för "Den tjocka amman", något som nästan skulle kunna belysa ytterligare Zolas syn på sina egna fiktiva karaktärer. Hon är en amma för de som törstar efter kunskap om hur de lägre klasserna har det, typ. Något sådant tycks inte helt vara par med vad en exakt vetenskap bör handla om. Men det är alltid intressant med människor som tar sitt livsverk på stort allvar, och Zolas engagemang i Dreyfus-affären borde han säkert fått en eloge för.
 
Jag ger den här boken 3.2/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens