Jens Boktips

2016-05-24
23:46:00

"Метро 2034"(Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja) - Dmitrij Gluchovskij


Låt mig inledningsvis få säga detta, att ”Metro 2033: den sista tillflykten” var en roman som byggde på ett koncept, och var en rätt så enspårig berättelse om det desperata och torftiga livet i en postapokalyptisk tunnelbana i Moskva. Boken utmärkte sig som en slags föregångare inom en viss genre litteratur från Ryssland. Tv-spelslitteratur, men inte bara det, utan även ett stycke gedigen YA-litteratur, eller ungdomsroman, med en kommersiell mer än utbildande natur. Det är helt enkelt en av de få kommersiellt gångbara romanerna från det unga Ryssland, en bok som starkt präglas av militarism inom tv-spelsvärlden, men också som en ganska vapenkär community-berättelse, med postapokalyptiskt driv från diverse kulturkrockar och en slags spinn på det amerikanska fenomenet med zombier, nu i det mer ryska formatet, radioaktivitet och muterade monster. Det var inte helt klart alla gånger att jag läste en bok som jag egentligen borde ta mig tid att läsa, ibland stod Gluchovskij lite och stampade faktiskt, och jag undrade... Kunde det vara nyttigt med så mycket smuts och vapenfett i en berättelse, så många mystiska tankeläsande varelser och drakfåglar, som alla var ute efter att utplåna de sista resterna av mänskligheten som fanns kvar på planeten? Att läsa den boken var som att käka bly, uppföljaren är annorlunda. Till Dmitrij Gluchovskijs fördel kan sägas att han har gjort ett rejält lyft med skrivandet av uppföljaren till ”Metro 2033…”, och den heter ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, den här gången läser jag den på svenska! Även en uppföljare till kom ut i Ryssland förra året, men har inte blivit översatt eller publicerad i Sverige ännu! Däremot finns det två tv-spel att köpa, jag har sett trailern till det ena, och det verkar häftigt! 


Vi följer ett flertal karaktärer i Moskvas metro, en tid efter att vi lämnade Artyom i den första boken. Det är främst tre stycken, som bär huvudhistorien på sina axlar. Den ena känner vi igen från första boken, det är Hunter. Hunter är en utpräglat taktisk krigare, som har halva ansiktet ärrat av strid med de muterade monstren på ytan, och även hans psyke har fått sig en smäll under den tid som gått sedan vi lämnade berättelsen i första boken. Han har nu ett uppdrag med ganska otydliga ramar, han har bland annat lämnat befälet över sin grupp, för att bege sig på specialuppdraget att rädda civilisationen i metron. Frågan man ställer sig är om dessa långa nätter i fiendeland kan ha gjort den forne hjälten vrickad, är han egentligen en skoningslös dödsmaskin som löper amok i metron, och måste stoppas? Vid ett tillfälle möter Hunter en soldat, före detta tunnelbaneförarassistent, som numera kallas för Homeros. Han är ganska gammal och kommer ihåg en hel del från den gamla världen, före kärnvapnen och radioaktiviteten. Men han kämpar fortfarande för att skydda människorna, trots att han blivit till åren. Hans främsta uppgift ser han dock som en annan, nämligen att samla så mycket skrivet material han kan hitta, tidningar, böcker och magasin ligger på hög i hans lilla rum, som han delar med sin nuvarande fru. Hans dröm är att skriva ett eget epos om mänskligheten likt det som den förste Homeros skrev(Illiaden, Odyséen) om Trojakriget. När han möter Hunter så uppenbarar sig en fantastisk chans att få sig en hjältefigur till sitt verk. När Homeros blir utvald att följa Hunter på ett uppdrag, och han sakta men säkert förnimmer vilken kraftfigur Hunter är, så är han inte sent ute med att påbörja sitt skrivande. Han skriver om människan då och nu, och hur de nu kämpar i metron. Det blir en del stoff, men han märker snabbt att han även behöver en kvinna att berätta om i sitt epos. Han finner kvinnan på den märkligaste av platser. Hon heter Sasja och lever med sin far som förvisad från den enda stationen de kan nå, i ingenmansland. Och den enda kontakten de två har med andra människor är genom den byteshandeln de för med stationsborna, som de ändå inte får sälla sig till, efter faderns landsförvisning. Nu livnär han sig själv och Sasja genom att, med undermålig utrustning, bege sig upp till ytan av staden Moskva, där han genomsöker alla lägenheter och hus, efter sådant han kan byta till sig för mat i metron. Fadern blir sjukare för var dag som går och Sasja väntar varje kväll desperat på honom vid ingången till metron, tills han dyker upp från den farliga vandringen. Sasjas framtid ser dyster ut, men ödet har någonting annat i beredskap för henne...

Varför läser jag en tv-spelsroman egentligen? Jag hade trott att om jag skulle läsa en roman om spel, så hade det blivit Halo-böckerna, för det spelet har jag ju själv spelat. Enligt en väns utsago var de böckerna inte så jättebra, men det var kul att få reda på lite nytt om handligen till spelet. Jag undrar om jag någonsin kommer bli så intresserad av ett tv-spel att jag läser en bok som skrivits efter att spelet gjordes, det är möjligt. Jag har ju faktiskt läst uppföljaren till ”2001: en rymdodyssée”, och har faktiskt tänkt på att läsa den första boken också, även om jag har sett filmen och inte vill att den upplevelsen ska förändras nämnvärt. Men kanske något spel som Assassin’s Creed skulle kunna göra mig nog intresserad till att läsa ett kortare stycke kring handlingen i spelet. Star Wars-böckerna skulle jag också vara intresserad av att läsa. Men jag får göra er uppmärksamma på att ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, är annorlunda från dessa andra böcker om tv-spel, på det sättet att boken kom först, och inte skrevs för tv-spelets skull. Och det märks tydligt i det här verket, som tar sig själv seriöst och måttar på en rejäl portion ambition och nyfikenhet, samt ett betydligt luftigare och gynnsamt sätt att berätta den historien som Gluchovskij vill berätta. Då ”Metro 2033…” var som ett stycke svart gegga av aktiverat och radioaktivt kol, som flöt fram som en psykologiskt påfrestande massa på golvet i Moskvas tunnelbana, så dyker ”Metro 2034…” upp som kanske ett intressantare studium av människor och miljö, en berättelse som lämnat större undran efter sig, kring exempelvis vilka människor som räddade sig undan strålningen i metron, eller hur de har kunnat överleva i 20 år, samt utvecklat civilisationer! Det är inte utan att man på en del ställen lägger stort märke till Gluchovskijs journalisterfarenheter, och jag tycker mig också lägga märke till RT- vibbarna som jag nämnde med en relativ bitterhet i förra recensionen. På det stora hela är jag nästan förundrad över hur den här författarutvecklingen har kunnat ske på bara två böcker. Det är en nästan 75% mer attraktiv bok som han givit ut, än den första, och skrivförfarandet tycks ha lyfts till en oerhörd nivå i jämförelse. Det känns kul att en så otippad bok som denna faktiskt kan ge en del riktiga litteraturtankar och inte bara vara ett slags litterärt nålstick från våra grannar i öst. Jag tror också, det kan nämnas, att Dmitrij Gluchovskij har rönt en del framgångar i Ryssland med sina böcker och spel. Releasefesten till ”2034: försvaret av Sevastopolskaja”, hölls exempelvis i en av Moskvas bombsäkra bunkrar från kalla kriget, en bunker som rymmer 2500 människor. Den informationen har jag fått från sidorna längst bak i mitt exemplar av boken. På sista sidan finner jag också en bild på en stridsvagn med full besättning och med hammaren och skäran på sidan, en man pekar tydligt med fingret åt väst. Jag har försökt hålla mig ett stycke ifrån de politiska aspekterna av den här boken, och har fokuserat på mindre detaljer av läsandet, som exempelvis om jag kunnat se en mindre karikatyr av Vladimir Putin, eller liknande. Jag vet inte varför jag skulle leta efter något sådant, men när man mest sitter hemma och inte har annan kontakt med Ryssland än nyheter i tidningar och på internet, så får man kanske en snedvriden syn av vad rysk modern litteratur borde bjuda på. Jag hoppas i alla fall att den där märkligt placerade stridsvagnen längst bak i boken bara är ett slags naivt och ”häftigt” tillägg, och inte ett kvasipolitiskt hot från våra grannar i öst. Jag vågar lita på att det inte är det, och att boken faktiskt är en frisk fläkt som jag tror.

Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

2016-05-04
22:03:00

"Метро 2033"(Metro 2033: den sista tillflykten) - Dimitrij Gluchovskij

 
Den här gången ska jag berätta om boken "Metro 2033" som är skriven av Dmitrij Gluchovskij. Det är en postapokalyptisk roman som utspelar sig i Mosvka, Ryssland, du gissade rätt för året är 2033. Gluchovskij är en rysk författare och journalist som skrev den här första boken i en serie vid den unga åldern av 18 år. Gluchovskij har senare varit aktuell som reporter i program som RT(Russia Today) och BBC. Min erfarenhet av kanalen RT, är måttlig men inte särskilt god, man kan säga att jag inte direkt har en jättepositiv inställning till kanalens nyhetsflöde. De har en ovana att ta upp de mest otroliga detaljer i det internationella läget, ofta i rysk(läs putinsk) favör, och nyheterna bygger ofta på så olikaartade källor att man nästan häpnar. Det är en fungerande motpol till amerikanska Fox News, kan man säga, fast med en snarare anti-amerikansk agenda, mer än någon särskilt politisk vinklig. Om man vill få en smula militär konspirationsteori kring amerikanska krigsmakten så är det till RT man ska vända sig. Deras arbete kan kallas tveksamt allmännyttigt, men nu är det ju så att Gluchovskij ju även har arbetat för en del andra nyhetsbyråer också, så han är kanske en journalist med god integritet trots allt. Det måste iallafall vara ganska spännande och boostande för en journalists självförtroendet att i så ung ålder få en bok publicerad som skrivits hemma, och sedan laddats upp på nätet, och att boken sedan säljer stort, och lägger grunden för ett populärt tv-spel också. Kanske är detta den nya generationens ryska krafter, några vi kan mäta oss med, det är de ryska männen och kvinnorna som inte öppet motsätter sig Putins Kremlin, men samtidigt beträder all mark som lämnats öppen, under överseende av nämnde statschef. För visst dyker Kremlin upp som ämne vid ett flertal tillfällen i "Metro 2033", men finns det någon kritik där så är den mycket väl dold under ett lager av postapokalyptisk strålning och dammig kritik av den tidigare sovjetiska regimen, samt konsumtionssamhället och kalla kriget-andan i allmänhet. Detta kan illustreras i den sista tidens verkligheter, i exempelvis Rysslands utrikesminister Sergej Lavrovs ovilja att posera för ett foto, för sin intervju med DN förra veckan. "Sergej Lavrov poserar inte", ett typiskt ryskt tilltag, som på något sätt ihop med de få källor vi har ifrån landet, bildar en särskild bild av landet, som vi kanske tar med oss en del i vårt förhållande till deras allmän och populärkultur. Rysslands kalla krig är väl någonting som vi alla blivit vana vid, vid det här laget, men här kan man alltså se "den andra sidan", som har lyckats kanalisera en skönlitterär idé kring den militärt politiska situationen som allmänheten befinner sig i, sprunget ur idén att dagens politiker av någon anlending funnit det för gott att kväsa hela jordens befolkning med radioaktiva bomber och granater, tillsynes mitt uppe i en rysk frukost en vanlig onsdag. Självklart finns kritiken mot styret där, men mer som en blind fläck, eller hypnotiserande prick på kartan, som vi gör oss bäst att hålla oss undan, det tycks vara Gluchovskijs allmänna råd, även om han inte helt följer det själv. Själva täckmanteln till hans egen kritik är trots allt att Kremlin i "Metro 2033" står för någonting annat än det den är i verkligheten, själva platsen och byggnaden i sig har muterat och blivit någonting nytt, något som växt under decennium och lämnat en tom yta, där vår förståelse för fenomenet Kremlin, inte har den plats vi är vana vid. Det är väldigt intressant att det är denne unga man, som valt att skriva om, och gjort om sitt lands (metro)karta, satt landets populärkultur på kartan från skolbänken, att han blir vald att jobba som journalist i det statsägda bolaget RT. Kanske är detta ett tecken på vad Rysslands framtid kommer att se ut som, eller så är det ett tecken på någonting väldigt ryskt, men som funkar internationellt, i Dmitrij Gluchovskijs intellekt. I slutändan får jag kommentera att boken följer ett tydligt och genomgående spår av att vara ett universitetsromanverk, som hamnar mer i nischen av "28 dagar senare", möter Harry Potter, än i trakterna av rysare och skräck, även om konceptet i sig är obehagligt. Det är en ganska gedigen och lång bok, "Metro 2033", som täcker många aspekter av det ryska samhället och det pressumtiva ryska folket i kris, och ungefär en 50% av bokens sidor skulle jag säga ägnas det ryska folket i universitets korridorer, bildligt talat(se bibliotekets läskiga "bibliotekarier"). Aktuellt för mig, jag ska snart studera!

Året är som det antyds år 2033, och vi följer en ung man vid namn Artyom. När boken tar sin början så bor Artyom på en station inom Moskvas tunnelbanesystem, dess Metro. Dit har hela Moskvas kvarvarande befolkning tvingats av en radioaktiv kris av något slag, som skickat ett moln av strålning över världen, och det tycks vara permanent. Ett antal decennium har gått sedan mosvkaborna flydde ner i metron, och bara de äldste av dem minns livet på ytan, eller har ens varit där. Endast några få har varit tillbaka i staden, för att hämta förnödenheter b.la, klädda i gasmasker och skyddsutrustning. Det är förbjudet för de flesta att lämna metron, pågrund av den överhängande faran som lurar på ytan, fruktansvärda monster som hotar människorna i tunnelbanesystemet. I metrons tunnlar lurar också faror överallt. I dess mörker kan en man försvinna från ett reseparti för gott och utan spår, utan att någon märker det, och att resa till de olika stationerna är således förbundet med stor fara, endast ett fåtal köpmän och äventyrare reser någonsin mellan stationerna. Flera stationer har upprättat egna stater, som historiskt har legat i krig med varandra, några fascistiska, Hansa-förbundet och en linje som kallas "den röda linjen", med ett annat levnadssystem i bruk. Alla stationer har militära utposter åt varje håll, dels som en passkontroll gentemot resenärer, men också för att hålla mörkret och ytans faror stången. Artyoms station är en av de som nästan förlorat kampen mot ett mörkt hot av muterade humanoider från ytan. Artyom är dödsrädd. Han är en av dem som levt hela sitt liv på sin egen station, och hjälpt till med odlingen av ätbara svampar och uppfödandet av grisar, som är bruket i metron. En dag kommer en man som kallar sig Hunter, och sänder Artyom på ett äventyr, som ska ta honom genom hela metrosystemet. Han blir budbärare, med ett viktig meddelande till en man som befinner sig i stationen som helt enkelt heter Polis, staden, och tvingas lämna stationen och alla sina vänner. Då Artyom beger sig ut från perrongen och in i mörket har han endast med sig en matsäck, ett maskingevär, och några få patroner till geväret, patroner, som också är metrons enda fungerande valuta. För att rädda sin egen station undan det mörka hotet så måste han först nå detta Polis, med sitt meddelande från Hunter. Resan blir lång och strävsam, och vi får följa med på Artyoms oddysée, genom metron med dess osynligt surrande faror.
 
Det är en berättelse som har en inneboende vandring i sig detta, och själva rymdsaspekten, effekten av att i princip hela boken utspelar sig i tunnelbanegångar gör kanske boken särskilt tv-spelsvänlig, som en first person shooter. Det är miljön som spelar mest roll till en början av den här boken, då den är så limiterad till ett tunnelbanesystem. Allt handlar om några tält eller tågvagnar inne på de stationer som finns kvar sen civilisationens storhet. De är alltså av varierande kvalitet, och erbjuder sina respektive stationsbor olika levnadsförhållanden. I de finare stationerna finns kanske en mer varierad population som tillslut lyckats klarat sig bättre i metro-livet också. En annan aspekt av rumsmiljön i "Metro 2033" är ljudet, det tycks aldrig vara helt tyst i metron, vilket ger en alldeles särskild effekt. En effekt som vi som läsare kanske tar med oss in i vår egen stads riktiga tunnelbana, eller på besök i en annan stad. Och tillochmed ljuden kan vara dödliga i Gluchovskijs verk, något som gör dess andra monster ännu mer skräckinjagande. Man kan säga att färgerna i berättelsen är som hämtade från filmen "28 dagar senare", fast ännu mattare såklart, då det är dåligt belyst och kallt i tunnelbanan, och dess befolkning är instängda. Där namnet 28 dagar senare kanske vill antyda ett tillfälligt problem, så kan man säga att "Metro 2033" visar ett längre tidsperspektiv. Det är tillochmed såpass långt att själva vår egen tredimensionella värld och vårt synsätt, ifrågasätts. Hur kan metroborna veta någonting om livet på ytan, om det ens finns någonting där, då det är dem lika främmande som en fjärde dimension i en viss mening skulle vara för oss. Tunnelbanan i Moskva har ju linjer som går i cirklar också, och det stängda rummet som berättelsen utspelar sig i rymmer både religion och desperation, i form av de problem som vi känner igen från vårt verkliga liv. Skillanden är dock att alla är utsatta för metrons desperation, och alla lider under ett reellt yttre hot. Att åter kunna bygga upp en civilisation på ytan, liknande den som fanns förr i tiden blir en dröm som bleknar mer och mer, och istället tar Jordens nya invånare över platsen för Artyom och de andras drömmar. Dessa varelser blir som en skrämmande dröm som växer, och hotet måste förgöras till varje pris. På ett sätt kan man likna slutet på boken med ett postapokalyptiskt röd-ryskt Matrix, i ett tunnelbanesystem. Artyom måste göra ett uppbrott från sin inte helt trygga hemstation, för att bekämpa en fiende som han lärt sig om sedan han var barn, med vetskapen om att världens öde redan har passerat. Jag ser också likheter med filmen "Starship Troopers"(som är baserad på en bok som jag inte läst), där mänskligheten anfalls av insektsliknande aliens. Det är en djupt militärisk film, där fiendes anspråk på förnuft och känslor är taget helt ur ekvationen. I "Metro 2033" är det nästan bara den militära infrastrukturen som finns kvar av mänsklighetens civilisation. Den sista influensen som jag får med mig i boken är scener som ytterst påminner om Orson Scott Cards "Enders spel", då vi läser om Artyoms slutgiltiga sympati med "de andra", det mörka hotet. Det är också detta som öppnar upp för den fortsättning på boken, som jag tänker läsa snart. 
Min kritik mot "Metro 2033" är iallafall att det ibland är svårt att tyda vad Gluchovskij vill säga med boken. Han kan verka under lång tid med väldigt många liknelser och ett bildligt språk som skapar teorier om hur Gluchovskij egentligen förhåller sig till saker och ting. Detta avbryts plötlsigt av scener som inte alls tycks passa in i någon form, vad jag kan förstå, och detta är alltid dåligt signalerat av Gluchovskij. Det känns åtminstone kul att läsa en författare som accepterats och anpassat sig efter Putins regering, samtidigt som han har fått ett kommersiellt genomslag i Europa. Men samtidigt måste jag ställa mig frågan, vem är egentligen dessa mörka och muterade fiender som vi läser om i boken? Kanske ger uppföljaren "Metro 2034" ett svar på den frågan!
Det har kommit en tredje bok i Ryssland, men det finns ännu inte översatt till svenska. Jag läste den här boken på engelska.
 
Jag ger den här boken 3.1/5 på en skala av bra böcker.

/Jens