Jens Boktips

2016-01-23
23:41:00

"Papillon"(Papillon - Räddningens öar) - Henri "Papillon" Charrière

 
Papillon, Papillon, Papillon... Vad ska vi göra med Papillon? Henri "Papillon" Charrière är författaren som lyckas skriva sig ur varje knipa. I den första boken han någonsin publicerat fullkomligt briljerar han med sin sprudlande glädje och viljan att leva i varje stycke av hela den bok som han skrev om sin flykt från fängelset i Franska Guyana. Det sägs att hans berättelse är helt sann, det finns många indicier som pekar mot det påståendet, men ingen kan ta kraften i Charrières rena berättarlust från honom, och jag tänker inte bli den förste till det heller. Det är alltigenom nervpirrande att luta sig långsamt tillbaka i den tillvaro som man stundtals upplever med måttligt förakt och klaustrofobisk förundran, och finna räddningen i denna underbara saga om en annan mans flykt, mentalt och mer konkret, från ett av världshistoriens kanske grymmaste fängelser i modern tid. Resan som Papillon företog sig i början av -30talet, från Montmartes bohemiska trottoarer till Ile du Saluts helveteshålor är en fullkomlig upplevelse. Mannen, Henri Charrière är troligen mycket riktigt skyldig till mordet av en landsman, det brott han dömdes för, men hans berättelse är omöjlig att förkasta för det, tillochmed då han ideligen hävdar sin oskuld. Det finns en filmatisering av boken som är källan till mitt intresse för Papillon, Steve McQueen har huvudrollen, men berättelsen är mycket annorlunda. Boken är bättre, historien klingar mer sann och filmens starkaste insats görs faktiskt av Dustin Hoffman som karaktären Louis Dega, en karaktär som dock är mer osynlig, tyvärr, i Charrières roman. Det är främst Papillon själv, som en mycket stark men utsatt man, oskyldig och med en enorm envetenhet, som det handlar om och han främställs i ljus dager rent moraliskt. Även det system som han är fängslat i framstår ibland som att ha sina bättre sidor, det är inte en enkel biljett till dödens rike Papillon har fått. Istället är hans öde att finna varje lucka i strukturen, som gjorts restriktiv, men också tillåtande, med tidens tand. Han går ständigt beväpnad, och med en dold behållare med pengar på sig, ständigt redo för flykt.
 
Mer om bokens handling:
Boken börjar när Charrière berättar om sin rättegång, han döms till ett livstidsstraff som fånge på Frankrikes fångöar i Franska Guyana, för mordet på en hallick i Paris. Papillon präntar domarens ansikte på näthinnan för en framtida hämnd, och slussas sedan genom Paris gator till ett temporärt fängelse som han kommer att vistas i, i cirka ett år, före avresan till Guyana. Redan här börjar han att planera för flykt, och det är också här som han för första gången lär känna många av de råbarkade männen som kommer att tjäna honom i framtiden. Bland dem finns Louis Dega som är dömd för ett finansiellt brott. Det är en brutal miljö att vistas i och vänskap och inflytande blir en viktig del av överlevnaden och det börjar redan i detta tidiga skede.
Tillslut kommer också båten iväg och snart har Papillon installerat sig i den nya miljön i det karibiska havet. Han känner de flesta och hans hopp om att kunna fly är fortfarande högt, och det och hans hämnd är det enda han tillåter sig att tänka på. Tillslut lyckas han också fly, och bor en tid tillsammans med en lokal stam av fiskare, tills han slutligen blir fängslad igen. Straffet för hans flykt blir mycket tungt och han tillbringar två år i isoleringscell under total tystnad, och utan att tala med någon. Men Papillons järnhårda vilja till ett liv i frihet, tycks aldrig kunna kuvas, inte ens av Frankrikes fruktansvärda fängelsesystem och straffet han fått i sin oskuld.
 
Det är verkligen en fängslande bok som Henri Charrière skrev den där gången för så många år sedan, och den fick mycket uppmärksamhet då den kom ut. Min mormor som var psykiater fick den tydligen rekommenderad till sig, och det kan jag förstå för det är en väldigt öppen bok, som är ganska utlämnande då det gäller den psykiska processen som Papillon hade, men det har ett klart mål och syfte. Alla kan ta del av och förstå hur Charrière har tänkt när han skriver om sina olika upplevelser, det är effektivt och bra beskrivet och det ger också ett brett utrymme för Charrière att påvisa att han faktiskt var en man med ett visst förnuft och en empati då han blev dömd, och att det var denne man han ville rädda till friheten. Hans mål tror jag har varit att göra Frankrike uppmärksamma på de fruktansvärda förhållanden som fångarna i Guyana levde under, och att försöka förändra det systemet för sina gamla kamraters skull. För tillslut lyckades han ju också fly(även den riktige Papillon(Charrière) lyckades med det) men han återvände aldrig till Frankrike, utan bodde istället resten av sitt liv i Venezuela med sin fru. Hans hämnd blir alltså att skriva den här boken, och det märks tydligt, för varje sida är fylld av precis så mycket glöd och låga, precis bränsle nog för att helt nästan helgonförklara mannen Papillon, och knäcka det system som han lidit under. Fångöarna finns inte kvar längre, men boken lyser fortfarande med sin relevans för mig, då det är en tydlig formulering av någon som valt att lyckas med sin uppgift med hjälp av hopp, styrka och livskraft, och det intrycket är ytterst viktigt fortfarande. Charrières näve blir av stål, och det är fantastiskt hur han har lyckats med att skriva en såhär spännande bok om det ämnet, på första försöket som författare. Frågan är om han någonsin fick tillbaka den friheten han kämpade så hårt för.
 
Den sista sidan i mitt exemplar av boken hade tyvärr fallit bort, så jag hittade en pdf-fil med boken, på franska, som jag fick översätta med hjälp av Google, och det är alltså en usel text jag får som slut på boken. Men faktum är att resten av boken är guld!
 
Detta är alltså den andra av de tre böcker som jag skriver om nu, i dessa dagar, efter att ha läst klart alla tre redan. Jag ber om ursäkt om recensionerna är lite torftiga och kanske andefattiga, men jag är medveten om det. Jag har iallafall tänkt läsa uppföljaren till "...Räddningens öar" också, som heter "Revansch", och förhoppningsvis får ni en lite bättre recension om den boken istället. Nästa som jag ska recensera nu, heter, "Den gyllene skalbaggen" och är av den mystiske figur till man som hette Edgar Allan Poe(känd för att ha skrivit dikter som "The Raven"). Boken är en samling av noveller, eller korta berättelser med kusliga inslag... Så det kan bli en hyfsat intressant bok att skriva om, om jag kommer till skott någon gång! Sist så kan jag säga att den bok som jag håller på att läsa nu har viss koppling till Khourys "Den sista tempelriddaren", som ju fick så dåligt betyg. Det är lite av en slump, men jag har insett nu att han måste ha läst den aktuella boken också, kanhända var det hälften av den research han företog sig?! Det finns iallafall tillräckligt med stoff att tillgå(lyckligtvis är det så för mig med)! : )
 
Jag ger den här boken 3.9/5 på en skala av bra böcker.
2016-01-18
22:36:00

"The Last Templar"(Den sista tempelriddaren) - Raymond Khoury

 
Och nu har min regel om att skriva en recension till varje bok verkligen börjat tänjas i gränserna. Jag ligger snart tre böcker back, och får också det stora nöjet att konfirmera att just den här boken inte var någon direkt höjdare. 
"Den sista tempelriddaren", skrevs sägs det, före "Da Vinci-koden"(Dan Brown), men de två böckerna har många likheter med varandra. Det är samma sorts äventyrsroman, kioskroman som det handlar om och bägge böckerna har kraftiga inslag av religion. Det kretsar kring historia, arkeologi och nya förhållanden mellan män och kvinnor, totalt uppblåsta av att "de två" ofta står på andra sidan av en gevärsmynning, och deras nyfunna kärlek står då på prov inför ett religiöst eller extremt ateistiskt vanvett. I det här fallet är huvudpersonen en kvinna,(dock inte lika välskriven som en karaktär skriven av Dan Brown hade varit, typ), vilket är kul. "Da Vinci-koden" gavs ut, och i och med dess framgång så kunde "Den sista tempelriddaren" också ges ut, med en rejäl skjuts framåt. Det är kanske lite märkligt att jag läser den nu, när det gått så lång tid sedan den var aktuell, men "...tempelriddaren" dyker upp på ställen ganska ofta, och jag är och var ju ett fan av historiska romaner, och den här har vissa inslag av det, inte bara av arkeologi, jag läser den. Och det löser inte ett enda av mina problem ska det visa sig, dock väcks en gammal intresseflamma till liv: den heliga graalen, om den nu är så hel, snarare är den i skärvor efter häftig skottlossning. Nej, faktum är att ordet graalen aldrig kommer på tal i "Den sista tempelriddaren", men själva kärnan kretsar ju kring något av det samma, det som jag har varit intresserad av. Den heliga graalen var ju ett lockbete för riddarna under korstågen, och jag har läst en del om den i berättelserna om Kung Arthur och hans riddare. Serien "Prins Valiant" och "Camelot 3000" kan rekommenderas, samt T H Whites bok "Svärdet i stenen", som jag tror jag har nämnt vid ett annat tillfälle här på bloggen. Nu till att säga någonting om handlingen:
 
År 1291, då tempelriddarnas stad Akko förlorats till saracenerna, så flyr en grupp av tempelriddare, de sista överlevande från Akkos fort i båt. Med sig har de en kista som innehåller en hemlighet som deras orden har bevarat i århundraden. Skeppet förliser dock utanför Turkiets kust, och tempelriddarna försöker ta sig till Paris för att rapportera förlusten av Akko och det förlista skeppets position, skeppet där kistan med hemligheten finns. När de når Paris har hela orden fördömts av påven och dess sista medlemmar avrättas. De som ännu lever avviker i tysthet. Nu finns endast en ledtråd kvar, till skeppets position och dess hemlighet.
 
I nutid sker en terroristattack på Metropolitan museum, då en grupp beridna angripare, klädda i tempelriddarens rustning, och som sagt på hästar, tar sig in på museet under en lånad utställning från Vatikanen, och stjäl en del värdefulla föremål. En arkeolog vid namn Tess befinner sig på museet med sin mor och dotter, och attacken blir början för henne på ett äventyr på jakt efter tempelriddarordens hemlighet!
 
Det är ganska svårt för mig att bedöma kvaliteten på just den här boken genom att jämföra den med genren, för jag har ingen kännedom om den utöver Dan Brown, men det finns onekligen en ådra av spänning som man lätt hittar till om man har läst något som just Dan Brown tidigare. Det är samma sparsamma upplysningar om huvudpersonerna, ganska platta figurer, som sedan sakta skrittar vidare i berättelsen med samma platthet och mycket få nya tankar och idéer. Istället är det vad de utsätts för och vad de har potentialen att upptäcka som är värdesatt av författaren Khoury, vilka hemligheter kommer de att avtäcka åt oss i berättelsen. Nästan alla, iallafall jag är väldigt svag för en ny, sensationell nyhet, och det är nyckeln för att en sådan här bok ska bli bra tycker jag. Äventyret för att avtäcka den stora nyheten, är spännande i Raymond Khourys bok, just tillräcklig för att göra det värt att läsa ända tills slutet. Vi vet ju att nyheten kanske inte blir så sensationell, eller ens att den har något uns av sanning, men det är något jag/vi vill ha ändå. Precis det gjorde ju "Da Vinci-koden" så populär; hade Dan Brown verkligen hittat en tidigare dold hemlighet? Var det något som vi borde ha fått veta tidigare om alla dessa konstverk och symboler, om Jesus och så vidare? I Khourys bok är spänning inte lika kul, tyvärr. Hur är det då med dessa symboler och koder, samt historiska artefakter, finns det något av Dan Browns välarbetade precision i utförandet av bokens grundlag? Svar: nåja. Det finns inte ens en liten tillstymmelse till en lika välarbetad historia i "Den sista tempelriddaren", och vi kommer inte långt med lusten efter symboler och gammal konst. Raymond Khoury skrev den här boken som ett sidoprojekt utöver sitt ordinarie arbete, och han har väl helt enkelt inte kunnat tänka sig att någon annan skulle kunna göra lika noggrann research som den Dan Brown gjorde, för sin bok(tror jag). Nej, vi upplever helt enkelt våldet och vansinnets spänning den här gången, och med bara ett litet kryddmått av symboler och bokstäver(dock några hemliga brev). 
Jag är glad att jag läste den här boken(även om jag kanske på min dödsbädd kommer tänka att det var ett slöseri med tid), nu vet jag ju vad den handlar om och jag har så lätt för att uppskatta även de mest platta karaktärer i en bok. Det är få förunnat att läsa en såhär slaskig äventyrare, men den får inget högt betyg för det... Hej då!
 
Jag ger den här boken 1.9/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens