Jens Boktips

2014-11-17
21:44:00

"The Coulor of Magic"(Magins färg) - Terry Pratchett

 
Efter förra veckans 5+-hysteri är det nu dags att recensera en ny bok och en ny genre; fantasyn. Vart har du hört namnet Terry Pratchett förut? Försök komma ihåg det och om en vän tipsade dig om hans böcker så inser du kanske att det var en väldigt spännande, varm och äventyrlig människa. Personligen fick jag tipset genom att kolla igenom olika internetforum efter bra fantasy-böcker. Terry Pratchetts serie av böcker, "Skivvärlden" kom långt upp på alla listorna. Magins färg, som jag läser den här gången, är den första av böckerna om Skivvärlden, Pratchetts mästar-serie.
 
Skivvärlden är en speciell plats, en platt värld som balanserar på två elefanter, elefanter som i sin tur balanserar på en stor sköldpadda, Store A'tuin. I staden  Ankh-Morpork någonstans på Skivvärldens yta lever trollkarlen Rensvind. Rensvind är en misslyckad trollkarl i den bemärkelsen att han aldrig utexaminerades från trolldomsskolan och bara kan en trollformel. Han vet själv inte vad den gör. I ett värdshus där han befinner sig dyker en dag en turist upp från det avlägsna Agateanska Riket, en naiv turist som heter Tvåblomster. Turisten är glad men inte så "streetsmart" och han talar språket illa, samtidigt som han strör pengar omkring sig. Ett tumult uppstår när alla värdshusets gäster ser de enorma mängder guld Tvåblomster plockar ur sitt bagage, Rensvind blir inblandad och snart är de två på flykt undan ett brinnande inferno, tillsammans, och nu börjar det riktiga äventyret. Till Tvåblomsters stora glädje och Rensvinds fasa, så blir det ett bombastiskt och mycket ironiskt äventyr genom Skivvärldens uppskruvade fantasylandskap. Tvåblomsters bagage, som går på ben och är gjort av intelligent päronträ, följer självmant efter de resande och makulerar allt i sin framfart. På sitt strövtåg möter turisten och trollkarlen många andra sago/äventyrs-figurer, en som jag tycker är särskilt intressant är Hrun Barbaren, en Conan-liknande kämpe som alltid vinner i strid. Döden är en existerande varelse och Rensvinds lycka eller förgörelse avgörs i själva verket av olika gudar som spelar brädspel om hans öde. "Ödet" är en av dem. Det hela övergår allt man kan tänka om fantasy innan man gått in i det och innehåller snäppet mycket mer ironi och satir än vad en människa kan tänkas hinna uppfatta under normal läsning, det kan verkligen verkligen sägas vara fantasy.
 
Och det är väldigt bra och roligt. Det är också meningen. Många fantasy-älskare beskriver spänningen i att sätta sig in i en helt ny värld och gillar att finna äventyret i en värld byggd på nya premisser. Även om "Skivvärlden" sägs vara till stor del en satir och sägs bygga väldigt mycket på tidigare fantasy, så tycker jag att ett univers i dess egen rätt byggs upp från grunden och det är levande nog att fatta mitt intresse, även om jag inte läst mer fantasy än Tolkien tidigare. Det räcker nog för det flesta att förstå sagogrunderna, de om prinsessor, drakar och hjältar osv. för att komma in i boken. Det är sin egna fantasi och jag gillar den skarpt. Tyvärr skrivs den här recensionen flera dagar efter att jag avslutade boken och därför blir mitt omdöme en aning knapert. Det beror inte på bokens kvalitet utan på att jag varit upptagen med annat. Bland annat med att läsa nästa bok som kommer att recenseras här på min blogg, nämligen "Vredens druvor" av John Steinbeck, den är superbra såhär långt iallafall. Ha det!
 
Jag ger den här boken 3.5 på en skala av bra böcker. 
 
/Jens
2014-11-05
20:10:00

"Le cittá invisibli"(De osynliga städerna) - Italo Calvino

 
Hej, idag ska jag recensera "De osynliga städerna", av Italo Calvino. Det är en märkvärdig bok som tummar mycket på konceptet om vad en roman kan vara. Den är spännande eller tråkig med lika stor effekt, och även det tråkiga blir underhållande, för sådant är dess koncept. Vad man kan säga om Italo Calvino är att han föddes på Kuba som italienare, flyttade tidigt till Italien, och under krigsåren tvingades jobba som fascistspion, sedan gick han med i motståndsrörelsen frivilligt, och upphittade sitt författar/journalist-lynne på en kommunistisk efterkrigs-tidning. Jag har blivit uppmanad att läsa Calvino av en bekant, förslaget var boken "Kosmokomik" men den har jag tyvärr inte fått tag på. Antingen så finns den inte på biblioteket, eller så är den alltid utlånad, och det har förargat mig lite. Men som tur är så har biblioteket andra böcker av författaren inne. När jag läste på omslaget till "De osynliga städerna" så verkade den genast intressant. Jätteintressant!
 
Boken är en konversation mellan den mongoliske stor-khanen Kublai Khan och Marco Polo. Man vet att de båda möttes vid ett flertal tillfällen i verkligheten, ca år 1270, och man tror också att Marco Polo kan ha varit tjänsteman hos Kublai Khan under sina år i landet. I boken berättar Polo om de städer han besökt i den åldrande khanens rike. Han vill få bekräftelse på det förfall som han misstänker men det han får veta är mycket mer än så... Det som skulle kunna vara en barriär blir istället en öppning i mötet för de båda. Marco Polo kan inte tala khanens tungomål, och därför uttrycks alla upplysningar om det vidsträckta riket genom kroppsspråk och framvisandet av olika objekt från Polos resa, i en bestämd ordning. Språkets hämningar blir den lingvistiska faktorn som gör att den ena bara kan uppfatta sin egna bild utifrån den andres beskrivning. Allt som allt beskrivs 55 städer, exempelvis staden Cloe, där alla människor är av fantastiskt säregna arter och där de alla fantiserar om vad och vilka möjligheter en blick, eller ett möte med någon annan skulle kunna innebära, men där ingen agerar. Eller Sofronia, den tudelade staden där ena halvan är permanent, ett tivoli, och den andra packar ihop och flyttar varje säsong, den med banker, palats och fabriker. De är alla extremt fantasifyllda de städer som beskrivs och de är uppdelade i olika intressanta kategorier. Beskrivningarna av städerna bryts endast av välplacerade stycken med dialog mellan de två männen. Marco Polo reser och återkommer för att berätta och sakta men säkert börjar de förstå varandra bättre. Samtidigt växer tanken hos Kublai Khan; är det kanske bara en stad Marco Polo beskriver?
 
Väldigt lite är kontroversiellt med inledningen, men det fasta berättargreppet påvisar istället ett andligt kaos som man kanske bara kan ta till sig en gång, eller säg en gång vart femte år kanske. Den slår an och lyckas fånga det ögonblick som exempelvis "Alkemisten" av Paulo Coelho inte riktigt lämnade efter sig, även om det också är en väldigt bra bok. "De osynliga städerna" når så långt som till den som läser, i nuet, och jag tänker att kanske måste man läsa den vid precis rätt tillfälle i sitt liv för att uppfatta de subtila, taktfulla strömningarna i den, som är så väl inbefattade i en extrem fantasirikedom; lekfull, allvarlig och alltigenom exceptionell. Boken är inte särskilt lång, men istället lagom, och den hinner således aldrig bli seg eller travande, det är en högst upplysande efterforskning av någonting som står utanför själva tiden och rummet. Beskrivningarna av städerna i boken är så framstående att boken har lästs av många arkitekter för att få inspiration till sina ritningar. Ju mer man vet, om filosofi och historia t.ex., desto mer får man ut av boken, och den lyckas med att kännas lika aktuell som en dagstidning men samtidigt med en gammal marmorstatys pittoreska charm. Att uppnå ett toppbetyg skall inte vara omöjligt på min blogg och med just "De osynliga städerna" kände jag redan från början, nästan instinktivt, att något sådant skulle krävas för att beskriva den. Därför:
 
Jag ger den här boken 5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-11-02
02:03:00

"The Far Side Of The World"(Bortom världens ände) - Patrick O'Brian

 
Ok, så nu är det äntligen dags att få recensera den här boken. Det har tagit tid att läsa, blott 335 sidor men ändå en riktig biff att ta sig an. Boken heter "Bortom världens ände" och är skriven av den brittiske författaren Patrick O'Brian, författare till b.la. Aubrey/Maturin-serien, som "Bortom världens ände" ingår i. Aubrey och Maturin är efternamnen till seriens två huvudpersoner, en sjökapten inom flottan och en skeppsläkare/biolog/hemlig agent. Vänskapen prövas och prisas genom de cirka 20 böckerna och är lika stark som en mast är bred. "Bortom världens ände" är den bok som det mesta av handlingen till filmatiseringen av serien kommer ifrån. Filmen, med Russel Crowe och Paul Bettany("Dogville", "Wimbledon") i huvudrollerna heter "Master and Commander: The Far Side of the World". Jag minns inte om jag läste boken eller såg filmen först men det är en kanonrulle och jag lånade för många år sedan flera av böckerna i Aubrey/Maturin-serien. "Bortom världens ände" finns i mitt bibliotek och den har jag läst många gånger. Det kommer att påverka min bedömning av boken.
 
Boken cirkulerar kring händelser ombord på fregatten "Surprise", 32 kanoner och skeppets kapten Jack Aubrey under Napoleonkrigen och 1812 års krig. Han är en stabil ledare som växt upp inom flottan, fått utbildning i ledarskap, krigföring och navigation men han har också umgåtts besättningen ombord på skepp till havs, som straff, i sin ungdom. Han är proper och bjuder gärna sina officerskollegor på middag, tar varje chans att skola en ung kadett och är lika snabb på att berömma sig själv för en god vits som han är på att klandra sig själv för en utebliven sådan. Allt som allt är han en kompetent kapten och han känner sitt skepp. Stephen Maturin är på många punkter väldigt olik Aubrey. Han kan mycket om djur och växtriket och också mycket om människans anatomi. Som skeppsläkare är han en av de bästa, samtidigt brukar han ofta själv de bedövande läkemedel som används vid amputationerna och andra ingrepp, opiumdroppar och ibland även koka-blad. Han finner det alltid bedrövligt då flottans reglementen och fregattens order går före vetenskapliga observationer och blir därför ofta besviken. Han är ändå en någorlunda gladlynt man som dinerar med de andra i kajutan och har en officiell ledande roll vid kaptenens bord. Det de båda männen uppskattar allra mest är det brinnande intresset för musiken som de delar. 
I bokens början mottar Aubrey order om att genskjuta den amerikanska fregatten "Norfolk" som misstänks ha gett sig ut på Sydamerikanskt vatten för att ta valfångare som seglar där. "Surprise" rustas snabbt för jakt och de beger sig ut på Atlanten. Besättningen får bestå många prövningar på sin färd, mycket sjögång och även en potentiellt olycksbådande "Jonah" ombord, en mycket obehaglig historia. "Jonah" för otur med sig och stöts därför bort från besättningens sammanhållning. Berättelsen om den olycksalige mannen vars öde det är att pekas ut skildras i både boken och filmen, fast på lite olika sätt. Seglingen och livet ombord skildras verklighetstroget och mycket av det som skrivs har skett i verkligheten. HMS' Surprise fanns på riktigt.
 
Jag tycker att den här boken ger en helt hyfsad läsupplevelse, samtidigt som det känns att detta inte är den mest utpräglat äventyrsfulla boken i Aubrey/Maturin-serien. Därför kan man förstå att många detaljer i filmen kom från andra böcker i serien. Men det är en charmerande berättelse, serien uppskattar jag rejält men jag orkade aldrig riktigt sätta mig in i berättelsens helhet. Det handlar nog mycket om två karaktärer, trotjänare som växt samman i ett spann av 10 böcker, men det är inte det jag finner i denna ena bok. Så tyvärr blir det inget högt betyg för "Bortom världens ände" men jag kan definitivt tänka mig att återkomma till Aubrey/Maturin-serien en annan gång.
 
Alternativt omslag till "Bortom
världens ände"
 
Jag ger den här boken 2.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens