Jens Boktips

2018-06-14
20:41:26

"Memorial do Convento" (Baltasar och Blimunda) - José Saramago


Min första tanke då jag nu har avslutat och läst klart denna berättelse om Blimunda och Baltasar är: skulle man inte någon gång kunna få läsa klart en nobelprisad bok av en manlig författare, och lämna upplevelsen med endast positiva känslor? Eventuellt finns det några undantag (Orhan Pamuks ”Oskuldens museum” dyker upp som exempel, fast jag minns inte riktigt hur den slutade och det var ju en stormig bok, så jag vet inte...) Det känns som att slutet på ”Baltasar och Blimunda” är typ så sorgligt som det får bli i de här svängarna, och hade boken inte hållit en sådan fantastisk kvalité förövrigt (och med ett särskilt uttryck, språkbruk och känsla) så hade det mest känts som en så kallad ”downer” med det här slutet, alltså en negativ vibb i fel riktning. Men det är ju faktiskt så att boken innehållsmässigt är så mycket mer än detta!

Jag kan i dessa VM-tider våga mig på en jämförelse, eller ”tävling” mellan olika Nobel-pristagare, och där kommer tyvärr inte José Saramago på den absoluta topplaceringen tyvärr, men en ypperligt läsvärd bok trots allt, good show, good game.

Vi får läsa om Baltasar och Blimunda som möts då Blimundas mor förs bort som fånge och häxa, för att möta straffet landsförvisning, och modern ger ansvaret för Blimunda till den man som råkar stå bredvid (Baltasar). De blir kära, men vigs inte i kyrkan, och de lever därmed i synd och fara, för detta är 1700-talet, och den portugisiska inkvisitionen för lagbok (vilket jag faktiskt trodde var förbehållet spanjorer på 1500-talet), och bränner människor för det ena och andra. Faktum är att Baltasar och Blimunda inte är som alla andra, exempelvis har Baltasar förlorat vänsterarmen i kriget, och Blimunda har egenskaper som liknar dem som satte hennes mor i fångenskap. TIllråga på allt råkar de i lag med en präst, kallad Bartolomeu som viger dem ”inofficiellt”, men med fast vilja. Denna präst står under kungens beskydd då han har konstruerat en ballong som kan flyga. Kungen är mycket intresserad av att Bartolomeu skall skapa en fungerande flygmaskin åt honom, och för ändamålet har han skaffat en lokal. Dit tar Bartolomeu med sig Blimunda och Baltasar och de sätter igång att jobba på den flygmaskin som Bartolomeu menar sig kunna konstruera. Det är ett mycket märkligt upptåg och en konstig skildring av ett Portugal under 1700-talet, upplysningens era, men tydligen i Portugal en tid av häxbränning och förföljelse!

”Baltasar och Blimunda” kan kopplas an till många nobelprisade, och andra icke-nobelprisade böcker, i stil och val av teman och ämnen för hur berättelsen utspelar sig och var den utspelar sig, på ett ungefär. Jag tänker exempelvis på Umberto Ecos bok som jag har recenserat här på sidan (min allra första recension), ”Gårdagens ö”, men även hans bok ”Rosens namn” har vissa likheter. Även Orhan Pamuks historiska böcker kan kopplas, men allra främst kan denna ”Baltasar och Blimunda” profilera sig som en bok som sticker ut ibland José Saramagos boktitlar. Det står på baksidan av mitt exemplar att detta är hans genombrottsroman, och jag kan tänka mig det, då den verkar karaktärisera, och dana den stil som känns igen i hans andra böcker (han skriver exempelvis utan punkter, med kommatecken istället). Men i de andra böcker som jag läst av Saramago så har kopplingen varit starkare till andra ämnen, visserligen historia i den ena, och kärlek i den andra, men att endast fokusera på ett par och deras präst blir lite för tunt för min smak i ämnesväg. Därför känner jag aldrig den där riktiga läsglädjen som jag ibland brukar skriva om, utan det är mer en stilla uppskattning av något som jag vet är bra, dock inte så nöjsamt att läsa alla gånger. Det är absolut inte svårt att ta till sig, men det fångar liksom inte riktigt känslan av total uppslukning som jag letar efter.

José Saramagos bok ”Blindheten” har på senare tid blivit filmatiserad, men tyvärr har jag inte sett den!



Jag ger den här boken 3.3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-06-04
17:11:00

"Nässlorna blomma" - Harry Martinson

 
Det man kan säga om den här boken ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson är att namnet passar boken väldigt väl. Det är en bok som har många beskrivningar av växter och blommor, men inte endast därför. Också därför att Martinson på något sätt låter orden blomma, berättelsen och själva flödet igenom hela boken verkar på något sätt också växa, blomma ut, och slutligen vissna eller dö, som blommor gör. Att plocka dessa blad från ett språk och ett författarskap som är så mästerligt skapat och levande är en riktig praktfröjd att få vara med om, och jag kan lätt säga att detta är en av de starkaste svenska böcker jag någonsin har läst. Precis som med Dan Anderssons böcker så finns det en kraftig melankoli och ett mörker i ”Nässlorna blomma”, men det är av en lite annorlunda art än i fallet med Andersson. Det är på något sätt den här blom-metaforen som blir aktuell igen, Harry tycks inte ha någon spärr eller mekanisk svårighet att kunna illustrera sin tanke i text, och det ger verkligen en fantastisk inblick i en uppväxt. Berättelsen torde vara ganska snarlik Martinsons egen på några punkter, då jag läser i pärmen att även Martinson var ett sockenbarn, precis som huvudpersonen i ”Nässlorna blomma”.


I handlingen följer vi en ung pojke som växer upp fattigt och med många syskon, varav några dör i ung ålder. Det utspelar sig precis i början av 1900-talet, och i övergången från det gamla 1800-talssamhället till elektricitetens tidiga utveckling och applikation, och med en del tidiga tecken på den civilisation som växte fram före andra världskriget.  Det står att läsa på baksidan av mitt exemplar av boken: ”Min far är död och min mor är i Kalifornien”. Detta kan tas som en beskrivning på huvudpersonen Martins öde. Han förlorade båda sina föräldrar i tidig ålder och blev sedan skickad till olika gårdar under kortare tidsperioder, och fick arbeta och stå in redan som ung grabb. Ofta blev han dåligt behandlad, och kom han till ett bra ställe så fick han sällan stanna länge. Vi får följa, i det så blomstrande språkbruket, Martins tankar och problem, idéer och missöden under några år på diverse gårdar i socknen där han växte upp. Till slut får han nog och flyr från en gård, och blir då infångad och skickad till fattighuset. Där lever han med socknens gamlingar och vårdare, i en tillvaro som kanske bättre passar hans natur, bättre än det hårda slitet och missförhållandena på gårdarna.

Men den som håller på bittra hemligheter och tung sorg och skam, kan aldrig riktigt vila, och Martin längtar efter sina föräldrar, och bekräftelse. Vilket han finner hos Syster Tyra på fattighuset.

Detta är inte den första boken av Harry Martinson som jag läser. Jag läste redan på gymnasiet hans verk ”Aniara” som handlar om ett rymdsskepp påväg ut i universum, och allt märkligt och ofta mörka ting som sker där. Om jag inte ger ”Nässlorna blomma” en 5-poängare nu så beror det endast på att jag vet att jag har ”Aniara” i bokhyllan hemma, och den väntar på mig – jag kommer ge den 5 poäng (om den är lika bra som jag minns den).

I ”Nässlorna blomma” är det många ord som jag inte känner till, och språkbruket är ganska ålderdomligt och gammalt. Men det är verkligen levande och vackert, och man tänker inte på att man inte förstår vartenda ord när man läser. Kanske kan en bonde förstå det bättre, eller säkert någon äldre person som varit med förr. Klart är i alla fall att Martinson utan att en enda gång ha nämnt rymden eller rymdskepp (som i Aniara) har skrivit en bok som platsar i ”rymd-åldern” och den är så levande, färsk och aktuell att det nästan är otroligt. För många kan det kanske vara kul att läsa om hur det var för någon som växte upp för hundra år sedan, och då kan man läsa ”Nässlorna blomma”. Jag rekommenderar den starkt!


Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-05-28
00:41:52

"El Señor Presidente"(Presidenten) - Miguel Angel Asturias


Den här gången kommer en recension på en bok kallad ”Presidenten” av Miguel Angel Asturias. Det ska sägas att jag egentligen aldrig hört talas om den här författaren förrän jag hittade den här boken som har stått i hyllan ett bra tag nu.. Han är Nobelpristagare, vilket kanske inte är värt namnet i något särskilt hög grad idag, men det var nog en helt annan uppsättning ledamöter som gav Asturias priset den gången.

Det här är en bok som bygger otroligt mycket på att måla upp scener för oss, och skapa kraftiga känslor. Detta görs kort sagt med bravur, men nästan in absurdum tillslut, då man inser att man antagligen aldrig helt kommer att förstå känslan av en morgon i Guatemala, tidigt 1900-tal, och med en diktaturs ok på landets axlar.. Det är väldigt synd att man inte kan förstå det där till hundra procent, för då tror jag att det hade varit en total njutning att läsa Asturias beskrivningar av saker och ting. Istället blir det lite främmande för en, men man förstår till dels, dock är det inte så själsväckande att man dras med särskilt mycket i sammanhangen till en början.

Men känslorna finns där, och de är starka från början till slut. Det är kanske på det planet som boken påverkar mest, då det kommer till skildringen av de grymma öden som alla karaktärer i boken möter, om det så är pågrund av kärlek, ovetskap eller förräderi – alla råkar illa ut!
Det vilar också en slags paranoia över samhället som boken skildrar, man spionerar och anger för säkerhets skull, och den som trodde han hade sitt på torra land blir plötsligt plundrad och sänkt i fördärvet. Och allt tycks det bero på ett missförstånd!

Det är en byråkrati i kollaps som vi läser om, där domaren skickar oskyldiga till galgen eller fängelsehålorna helt utan rättegång, och presidenten är en suput – livsfarlig att bemöta utan att göra till lags.

Skärande som några fingernaglar på en tallrik, eller tänder mot svarta tavlan; är lidelsen, passion, smärtan och döden – och allt detta som utspelar sig i den sydamerikanska staden i Guatemala. Vem kan fly undan ödet, och vad kan man leva på om man inte kan lita på någon?

Det här var en ganska tung bok, särskilt tyngd av målande beskrivningar som tar upp sida efter sida. Men även om jag inte tyckte att alla dessa beskrivningar var briljanta så får man säga att boken väcker en del starka känslor, det hade varit konstigt annars. Dessa känslor kan vara skräck eller värme, om vart annat. Det finns ändå någonting speciellt med att läsa om en fånge som törstar ihjäl i en igenmurad fängelsehåla, när man själv precis slutat snusa. Det gör ont, man blir rädd, tänker på vad som kan hända om diktaturen kommer till Sverige, kroppen skriker att det är så fel, så alltigenom ondskefullt. Det var ju så länge sedan också, men egentligen kanske det inte ursäktar grymhet ändå, att det var längesedan något hände. Det gör det i alla fall lättare att läsa och skriva om nu, då jag vet att det inte är så kontroversiellt i Sverige idag (vad jag vet). Men insikten om att diktaturer och korrumperade samhällen eroderar mänsklig tillit och samhällets funktioner lärs kanske bäst genom att läsa en bok som denna. Ha det så kul med det! 



Jag ger den här boken 2.8/5 på en skala av bra böcker!

/Jens