Jens Boktips

2018-12-19
21:18:16

"The Sirens of Titan" - Kurt Vonnegut

 
Jag provar att lyssna på olika skivor samtidigt som jag läser det här fem-stjärniga mästerverket, när jag inser att det är just ett mästerverk av Kurt Vonnegut jag har att göra med. Skräckscener när jag lyssnar på Little Dragon. Duon Selling med skivan ”On Reflection” går bra, men det är bara banala distraktioner att jämföra med den hårda tysta koncentration som jag har för boken. Det är ingen slump att blandningen av Little Dragon, ett annars ganska välmenande hipster-band, och ”The Sirens of Titan” blir skräckinjagande. Det beror på att Kurt Vonneguts bok från 50-talet ger och har allt. Det är science fiction. Det är samhällsreflektioner. Det finns tusen lager i den här boken, och alla går tillbaka till mänsklighetens bästa och värsta sidor. Många känner säkerligen till Vonnegut från det andra mästerverket ”Slaughterhouse Five” (Slakthus 5), men i den här tidigare boken som går i samma gängor och på liknande spår som den så är berättandet ännu mer rått, ännu mer dystopiskt, sci-fi-mässigt, men alltså rått och kallt med en betydande värme och mjukhet som gör det oerhört lätt att ta till sig och nästintill omöjligt att slå ifrån sig. Som bekant för dem som läst Vonnegut tidigare så har han en något surrealistisk stil, som är extremt inspirerande (och det märks att många inspirerats, kanske till och med just av ”The Sirens of Titan”) och livlig, fantasifylld och på alla sätt spännande. Det är otroligt tycker jag att flera år före boken om Vonneguts upplevelser från Dresden, andra världskriget, så behandlas ämnen som relateras till krigsupplevelserna på ett sätt och med ett berättande som är så befängt intressant, spännande och levande, mitt uppe i misär och dystopi, och satir. Att man kan läsa en bok av författaren och på bara några sidor förstå att yes, det här är Vonnegut, det är en alldeles särskild kvalitet som jag ser, som alltså redan fanns hos författaren på 50-talet. 

Jag förstod inte vad expediten på Science Fiction-bokhandeln (nog med reklam nu, men ändå de har i alla fall levererat den här fantastiska boken), menade när han skulle ta på betalt för ”The Sirens of Titan”. Han såg på mig och sa endast, ”tänk, den här boken läste jag på 80-talet”. Jag förstod inte innebörden av de orden, för jag hade glömt hur bra Vonnegut kan vara, och alldeles särskilt i sci-fi-genren. Mitt svar blev bara, att ”ja det är ju inte vad jag skulle kalla en klassisk science fiction-författare, men ska bli intressant att läsa en bok som på omslaget beskrivs som inom den genren”. Vad betyder det när en alltid äventyrlig, men i mindre grad rymd/science-författare blir förmögen att skriva en bok som kan kallas sci-fi? Det ger en alldeles egen karaktär till genren som i min mening i lika hög grad reflekterar nutiden eller historien, kanske mer än den öppnar upp för tankar om rymden eller Universum. Men de tankarna finns samtidigt där ändå.
Expediten var nog inte nöjd med min halvsummering av Vonneguts författarskap, och jag förstår honom nu, därför att ”The Sirens of Titan” är inte banal, den är faktiskt helt otroligt bra. Man får känslan när man läser att Vonnegut plågas av vad han har varit med om, både under kriget, men också senare. Han har sett sidor hos mänskligheten som de flesta inte har, och han har insett meningslösheten i det ordnade kaoset, och gjort någonting vackert med dessa upplevelser. Det ska inte vara lättsamt att ta del av en sådan författares berättelser. Men Vonnegut gör det ändå lätt att läsa, man kan ledigt ta sig an engelskan, och berättelsen är någorlunda enkelt navigerad i sin helhet. Men man tas med på en färd i världsalltets verklighet som är oändlig, och den är nästintill odödlig också.

Jag har satt 5 poäng på några få böcker som jag läst, och kan kanske se något slags mönster bland de böcker som har fått betyget. Kanske kan någon där ute tycka att det är banala böcker, eller simpla meningslösa verk som jag har höjt till skyarna, och om ni nu läser ”The Sirens of Titan”och inte fattar grejen så lider jag med er. För den här boken får vara hur banal som helst, Vonnegut får vara hur inbjudande och lättsam han vill, han har i alla fall något att säga! Jag är en av dem som läst lite om andra världskriget och intresserat mig en del. Inte lika mycket som min bror, men lite grann i alla fall. Mina mor- och farföräldrar har berättat lite också. Det jag vill komma till är att historien om kriget slår an en sträng, eller biter tag i en nerv i mig som jag tror de flesta i min ålder känner igen. Förintelsen och kriget finns fortfarande där som ett kollektiv ärr som spetsar sinnet när man läser om hemska ideologier idag, eller historieböcker om förvridna människor som Hitler och hans anhang. Det Vonnegut gör för att vi kollektivt ska kunna bearbeta vissa av världens grymheter, och det som är bra, är att lägga till en dimension av overklighet i det hela. Men det skapar en realism som är fantastiskt, och i ljuset av det realistiska med världens overklighet så skapas en fantastisk berättelse både på ett konkret plan, men också i ett meta-perspektiv, som blottlägger vårt Universum, och planeten Jorden, och hur små vi är, och hur betydelsefullt det är att leva i en värld av ovisshet och i en liten lägenhet på en gigantisk planet, eller som ett fint damm på ytan av ett mikroskopiskt klot i världsalltet.

Jag väljer att inte skriva så mycket om handlingen mer än att den kretsar kring en man kallad Malachi Constant, som är en rik playboy, och en man kallad Winston Niles Rumfoord som existerar på flera platser i rymden och i tiden på samma gång. Beatrice Rumfoord och hennes son Chronos är några av de andra karaktärer som är med. Historien utspelar sig främst i vårt eget solsystem.

På något sätt lider man när man läser med författaren för att han har fått uppleva fruktansvärda saker. Var det verkligen nödvändigt att andra världskriget och förintelsen skulle inträffa för att författaren senare i livet skulle prestera så bra litteratur. Vad hade Vonnegut skrivit om han hade sluppit att vara med i kriget? Vad hade han lagt vikt vid i dagens samhälle? Sanningen är nog att Kurt Vonnegut hade varit den perfekta samtidsskildraren i idag, en av de få som kan ordna något för sig i en värld av kaos. Om detta var något han lärde sig på vägen, eller om det var en medfödd tur att han blev så smart och bra på att uttrycka sig, det vet nog ingen. På något sätt tror jag att Kurt Vonnegut hade rett ut det mesta för sig i livet, och man får verkligen intrycket av en insiktsfullhet och en man med en ordnad själ (i alla fall genomtänkt) när man läser hans böcker. Fem poäng!


Jag ger den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-12-15
15:45:39

"The Bone Man of Benares" - Terry Tarnoff

 
Så nu, efter en ganska lång tid har jag läst klart nästa bok. Vad finns att berätta egentligen? Julen närmar sig och jag befinner mig i Göteborg, men åker vidare imorgon redan, för att till sist landa i Kungälv inför julledigheten. För en tid sedan började jag studera kurser på engelska på mitt universitet, och bestämde mig för att träna upp engelskan lite igen genom att läsa böcker på engelska. Nu har jag alltså läst klart den här, lättsinniga, banala äventyrsboken, och jag har även inhandlat en intressant bok till på engelska. Det är en bok från Science Fiction-bokhandeln! En förträfflig affär här i Göteborg som har det mesta inom serier/sci-fi och även fantasy och manga (och spel). Jag läser som vissa kanske vet väldigt mycket seriealbum, nästan mer än böcker för tillfället och Science Fiction-bokhandeln kan förse de flesta med ett vackert arsenal av mästerverk på den fronten. Har faktiskt funderat på att recensera även seriealbum här, men känner kanske att det är svårt just nu med tanke på den nivå av ”fandom” som jag har för tillfället, som endast sträcker sig till att läsa vissa serier, och särskilda klassiker. Jag har tidigare mest läst Fantomen, Kalle Anka, Agent X9 och liknande så har en ganska begränsad nivå av kunskap om serie-världen. Har till exempel inte följt MCU (Marvel Cinematic Universe) alls, och är väl mer av en DC-kille, men det kan också ändra sig. Franska/belgiska serier är ju givetvis också högt upp på min skala av kul album, det finns så mycket där. Såg för en tid sedan en film på bio med min far, den hette Valerian, och är en filmatisering av serien Linda och Valentin, som jag kan rekommendera till de flesta.

Nu till dagens recension. Vad är detta för bok undrar man, jo det var den enda boken jag hade på engelska, och med tanke på att jag faktiskt i olika sammanhang har rest en del (främst med familjen), så kunde blandningen av de två elementen, hippie och resor, i ”The Bone Man of Benares” innebär en halvlustig berättelse tänkte jag. Jag är absolut inte en drogromantiker, och tycker för det mesta att sådan romantisering av något ganska skadligt och farligt bör hållas på en mycket begränsad nivå, om jag ändå tillåter mig själv att läsa om det så vill jag dock inte gärna dela med mig av sådana boktips till allmänheten.
Men är det då en bok som romantiserar droganvändande och hua mig hippieresor? Nja, snarare det senare av de två, den alldeles särskilda mentaliteten hos en person som reser och rusar, men samtidigt inte vill kännas vid hippie-stämpeln, och som är livrädd för att bli galen. Det är ju en väldigt speciell resa som beskrivs i boken (är den självbiografisk eller ej, det vet jag inte). Det faktum att boken har skrivits ned av en person som måtte vara något sånär erfaren som resande och annars tyder väl på att historien är bearbetad en del för att passa i bokform. För hur många fantastiska sammanträffanden skulle egentligen kunna ske under en resa genom flera kontinenter undrar man, och det finns en viss spirituell kvalitet i materialet.
För att återgå till drogintaget så börjar historien i slutet av huvudpersonens resor, när han kommer till Bangkok någon gång på 70-talet, och blir beroende av heroin. Det är ingen vacker historia, och inte särskilt uppmuntrande berättelser kring varken Bangkok, eller heroin lyckligtvis, men ändå förstår vi att drogerna inte är den drivande kraften i huvudpersonens liv, och han företag sig mycket resor även i rusigt tillstånd. Att huvudpersonen senare ligger i ett rum i Laos och försöker kicka heroin på egen hand är det som inleder berättelsen om den fleråriga resan över världens kontinenter. Några exempel på resorter är Mombasa och Lamu i Kenya, Stockholm i Sverige, Grekland, Bali, Nepal osv. Huvudpersonen uppehåller sig på samma ställen under ibland flera år (som i fallet med Lamu, den bilfria paradisön med kenyansk/arabisk kultur), och socialiserar med lokalbefolkningen och andra resanden. Att resa är en livsstil som gör att huvudpersonen växer som människa, och alla människor han möter visar på nya sidor i världen som vi får ta del av. En väg för huvudpersonen in i olika sammanhang är hans musikspelande, han spelar munspel och gitarr, och jammar med olika band runt om i världen, bland annat med ett bluesband i Stockholm. I Stockholm träffar han också Annika, som han blir förälskad i, och hon blir förälskad i att resa, och således kommer de snabbt ifrån varandra. Men berättelsen om Annika går som ett rakt streck genom den annars ganska spretiga hippieboken, och man förstår att, att bli älskad av Annika är mycket viktigt för huvudpersonen, och att någon slags spirituell insikt är nödvändig för att det skall kunna ske. Det är helt tydligt att författaren har varit på alla dessa platser som han beskriver mycket ingående, och det är intressant och spännande att läsa om hur han blir en del av olika miljöer och sammanhang, ibland helt okritiskt, som exempelvis när han delar en joint med en spetälsk i Indien och sedan genast ångrar sig så klart. Tillslut har alltså denna man kommit till en punkt i livet, cirka 30 år efter resan, där han kan skriva ner allt om dessa resmål, och han gör det på ett strukturerat, intresseväckande sätt också, det verkar inte särskilt konstigt om man bara kan acceptera mentaliteten, att söka sig till vad som vanligtvis betraktas som negativt, men att generellt tro på kärleken och solsken och vänskap osv.

Det är egentligen en helt ok, ganska bra bok som Tarnoff har presterat anser jag. Den har kvaliteter som exempelvis varierad struktur i berättandet som ger en fin insikt i lekfullheten hos huvudpersonen och författaren, och det är ju givetvis spännande att snaska ner sig i dessa spännande platser i världen där det vanliga är förbjudet och det ovanliga helt fritt, eller tvärtom. Att man får läsa om en resa som skedde på 70-talet har också sin charm, och särskilt kul är det ju att höra om bluesklubbarna i Stockholm, och berättelser om andra ställen man har varit, fast så som det var förr. Jag skulle nog inte rekommendera den här boken till någon annan, förutom någon som vill ha lite förströelse på planet, påväg till en spirituell resa i Indien kanske. Det kan ju vara bra att läsa om ett dåligt exempel, och man kan få en känsla av vad man ska slippa om man någonsin skulle få för sig att återsocialiseras i det svenska samhället igen. Men det är ingen diger berättelse om psyket, världen, insikter eller så, det är mer av en delvis lustfylld reseskildring med visa dråpliga inslag. Kunde huvudpersonen inte vart lite smartare undrar man? Tillslut anser han själv i alla fall att han har blivit lite smartare. Intressant!

Till sist kan jag nämna det lite speciella i att vara en person som har vart utomlands en del och levt lite hipp som happ, när man läser den här boken som karaktäriseras som ”den ultimata hippie-rese-boken”. Visst är det trevligt att kunna läsa serietidningar och böcker och lyssna på fantastisk musik på CD. Men man kan inte ha hela livet i vardagsrummet, och det är dyrt att resa som student. Men jag tänker helt enkelt att den tiden kommer när mer saker händer i mitt liv, kanske blir det en ny blogg, eller en spännande tågresa, men om sanningen ska fram så får jag lust att lämna allt och kasta mig på ett flyg till Hip-city nu, snarast. Men som sagt, jag studerar nu, och får sitta på karamellen ett tag till. Det är ju jul och allt, jag är tillbaka i Göteborgsområdet, och det händer ju så mycket i andra människors liv nu att det gott kan fylla mina tankar också. Man får be till gudarna att livet aldrig mer kommer stå still, för det har jag upplevt som det värsta jag kan tänka mig. Tåget till Lissabon eller Brygge kommer gå i sinom tid. Bom Shankar!


Jag ger den här boken 2/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-11-22
20:09:43

"Revenger" - Alastair Reynolds


De sista kapitlen i den här boken fick avslutas på ett något annorlunda sätt än jag hade kunnat förvänta mig.. Det är nämligen så att jag i skrivande stund är döv på ena örat! En helt oskyldig rensning av örat med en tops ledde till att hela örongången svällde upp, gjorde mig döv, och oförmögen att alltså njuta av ett stycke fin musik som ackompanjemang till läsningen av denna sci-fi-roman. Till råga på det dunkade mitt huvud (örat) som en basketboll under hela gårdagen. Ledsen om det blev obehagligt att läsa om mitt problem, men känslan av att inte ha hörsel på ena sidan kan liknas vid en påträngande känsla att förklara för folk att: jag är DÖV, och jag hör INTE vad ni säger! Vad jag vet i skrivande stund så är det inte för alltid, men jag skall alltså till läkaren för andra gången imorgon, så förhoppningsvis kan jag starta nästa vecka med en hörsel av normal paritet. Precis som en förkylning får en att inse värdet av att kunna andas normalt, så längtar jag själv efter att få min hörsel så att jag kan lyssna på podcasts och musik igen, och jag har fått en ökad förståelse för de problem som en riktig dövhet skulle kunna innebära. Nog för att Beethoven kunde skriva musik och höra sitt piano när han var döv, som bekant genom att luta sitt huvud mot en gaffel som rörde vid pianot. Men jag är ingen glimrande kompositör, och tänker inte i noter eller vibrationer. Jag behöver helt enkelt höra saker som jag brukar göra för att kunna få ut något rimligt ur den här tillvaron som kallas Sverige år 2018. Min enda glada tanke i hela den här farsen (förutom att jag fortfarande kan skriva till trots om min DÖVHET i höger öra), är förhoppningen om att problemet skall lätta från en sekund till en annan som att dra ut en kork ur en vinflaska – plopp – perfekt hörsel..


Nu till boken i fråga nämligen ”Revenger” av Alastair Reynolds. Det finns en anledning till att jag läser en bok på engelska som jag också har köpt på Akademibokhandeln, ny. Jag har börjat läsa en kurs i kulturgeografi med utbytesstudenter till följd av en omarrangering av min utbildning, och kursen hålls på engelska. Jag ville därför träna på min engelska, och tänkte också skriva den här recensionen på det språket. Men kursen har nu börjat och jag har fått tillräckligt med träning i att skriva på engelska tycker jag, och vill därför trycka svenskan mot mitt bröst i den här recensionen – det är verkligen komplicerat att uttrycka sig på ett annat språk. Det spelar egentligen ingen roll hur väl man förstår en roman eller en tv-serie på engelska.. När man väl skall tala eller läsa en mer komplicerad text så är man som en amerikan hade sagt: stumped!
”Revenger” bjuder på två typer av engelska – den ”reguljära” engelskan (boken är skriven av en walesare), och den så kallade skeppschargongen.. Det är alltså rymdskepp det handlar om, och huvudpersonen är en välutbildad yngre kvinna från en främmande planet som följer sin äldre syster på äventyr i rymden, ombord på ett skepp med hårdnackade sjömän som pratar i förkortningar och slang, ungefär så som pirater i filmer av idag brukar prata. Men det är ganska lätt att förstå, och det bjuds inte på några svårare passager av engelska, endast ett enstaka ord här och där som jag behöver slå upp.

Handlingen går alltså ut på att två unga tjejer söker ett äventyr i rymden. För att göra detta måste de fly från sin beskyddande pappa, och de lyckas med detta och lurar sig ombord på ett skepp. I denna värld som Reynolds har byggt upp så finns det många nya begrepp och element som behöver förklaras, och som också blir förklarade i varierande grad i boken. Det är en slags blandning av en klassisk rymd/robot-framtid, men med mer organiska element, och en blandning av sjömanslivet så som det går att läsa i exempelvis Patrick O’Brians böcker (se filmatiseringen kallad Master and Commander med Russel Crowe), i en ny form av rymdskepp som reser med segel som fångar upp ljusenergi och därmed driver fartygen framåt. En ytterligare faktor är så kallade ”spök-materia”, som har oklara egenskaper och mycket diffusa användningsområden, men vad vi förstår så är det något slags vapen det handlar om. All fakta presenteras som sjörövarmyter som delges tjejerna av fåordade skeppskamrater, på resa över himlavalvet. De två systrarnas uppdrag ombord är att kommunicera med andra skepp, genom att koppla upp sig till dödskallar av märkliga djur, som har lämnats kvar efter tidigare civilisationer. Det låter märkligt, men det man måste förstå är att den del av rymden som dessa människor och aliens lever i har bebotts av andra civilisationer i omgångar, flera gånger om. Kvar finns vissa reliker, och planeter som förslutits med omgärdande kapslar. Det skeppen är ute efter är att lyckas ta sig igenom dessa kapslarna in till de gamla planeternas yta, för att hämta gods som lämnats kvar av de tidigare civilisationerna. Ett viktigt steg i den här processen är att kommunicera med andra skepp genom dödskallarna. Systrarna visar sig vara naturbegåvningar då det gäller just detta!

Är det då någon särskilt bra eller spännande science fiction-roman som författaren har lyckats med här? Jag kan förstå om min beskrivning inte direkt bjuder in till åtagandet att läsa hela boken, det verkar helt enkelt för konstigt för att vara intressant kan jag tänka mig. Men sanningen är att det finns något slags underliggande narrativ i boken som är ganska intressant att läsa. Det finns en utveckling genom boken som på ett naturligt sätt berättar något som man kan koppla till världen av idag, och det gör det faktiskt ganska uthärdligt att ta sig igenom ett gytter av främmande element och verkligheter. Men är det egentligen en så bra roman när allt kommer till kritan? Sanningen är nog att det är en roman som är precis så bra som den måste vara, för att publiceras, och för att inte verka lustig på ett negativt sätt. Jag kan tänka mig att många hade gillat boken, och det faktum att den inte verkar vara del ett i en serie av böcker gör den lockande för mig (det är ytterst sällan som man som bokrecensent är så intresserad av att låsa sig fast i en hel serie av böcker, vilket science fiction-böcker ofta verkar vara delar av). Det är helt enkelt en standard sci-fi, som säkert kan locka yngre läsare, såväl som äldre, men inte på något fanatiskt fan-base-aktigt sätt. Jag är i alla fall inte ledsen över att ha läst den, även om det finns mer spännande aspekter av sci-fi-världen där ute som skulle kunna belysas!

Med dessa ord tackar jag för den här gången, hoppas jag hör bättre imorgon!


Jag ger den här boken 2.4/5 på en skala av bra böker!

/Jens