Jens Boktips

2015-03-19
22:51:00

"A Farewell to Arms"(Farväl till vapnen) - Ernest Hemingway

 
När jag tänker på Ernest Hemingway ser jag framför mig någonting gediget, bastant, som en tjock ekträplanka eller något liknande. Jag tänker mig att hans böcker är verk mer än berättelser. Kanske skrevs de för att styrka hans egen karaktär eller för att bygga en vägg, en kompakt mur till skydd mot känslostormar. Framförallt tänker jag mig böcker som är mycket genuina och ärliga, uppriktiga skildringar av hårda mäns svaga punkter och världens realiteter. Det är väldigt märkligt att det är en bild jag burit med mig som sann om Ernest Hemingway så länge, utan att ha läst honom.. Idag ska jag recensera "Farväl till vapnen" som utkom år 1929. Det är en stark bok som inspirerats av Hemingways tid som ambulanssjukvårdare vid italienska fronten under första världskriget. Det är ett verk som rymmer krig, kärlek, alkohol och sentimentalitet. Allt skrivet med Hemingways egna "Isbergsteknik". 
 
Boken utspelar sig i norra Italien där Frederic Henry är officer och ansvarig för en ambulansenhet med krigströtta sjukvårdare vid fronten. Han är amerikan men kämpar på italienarnas sida i kriget. Genom bergen kommer österrikarna för att kämpa mot dem och Henry, men länge lyckas han hålla sig ifrån striderna. Mycket tid ägnas istället åt att dricka med officerskamraterna och att uppvakta kvinnor. Han möter engelskan Catherine Barkley som är sjuksköterska och de två fattar snart tycke till varandra. En hektisk romans inleds men tvingas underkasta sig de rådande omständigheterna. När Frederic Henry slutligen får i uppdrag att samordna sjukvårdarna vid en offensiv så bli han snabbt sårad av en österrikisk granat, han blir skadad i benet(Hemingway blev själv svårt sårad i benen under sin tid vid fronten). Han blir fraktad till ett sjukhus och undergår en operation. Catherine lyckas få omplacering till det samma sjukhuset. De två börjar dryfta planer på giftermål.
 
Jag tycker man kan säga mycket om den här boken. Det mesta har jag redan sagt till mina föräldrar då jag berättat om boken. Min slutsats blev att den verkligen är ett "verk" och att den helt enkelt bara existerar som det den är. Den finns, och all vidare tolkning månde bli högst personligt framförd. Dialogen är som den brukar vara i Hemingways böcker mycket sparsmakad, vi får bara läsa det viktigaste men det finns otroligt mycket att förstå under ytan av de skrivna orden. Själva berättandet i sig är desto mer sprittande, jag skulle säga att det är lite som att blicka ut genom ett fönster och se årstider skifta. Bergens tystnad, höstregnet och det avlägsna mullrandet av kanoner.. Det är liksom teman som visas, snarare än scener, färgskalor på något vis som viks och viks ut och det känns väldigt uppriktigt och äkta. Jag känner starkt för karaktärerna i boken och själva boken i sig, det är helt klart en relation, som inleds på sunda grunder, jag upplever. Det finns ett genomgående mått av starkt livsbejakande i boken och man ska komma ihåg att trots det att Hemingway ändade sitt eget liv så var han uttryckligen emot det före det att han insjuknade i depressioner och alkoholism("man måste uthärda"), bland annat eftersom hans far tog sitt liv. Det är en levnadskraftig person vi möter i Fredric Henry. 
Jag tycker framträdandet av karaktären Ernest Hemingway i Woody Allens film "Midnight in Paris"(med Owen Wilson) är både intressant och orättvis gentemot Hemingways skrivande. Det är ett porträtt med en konstnärlig frihet, men jag tror knappast att Hemingway pratade lika torrt som dialogen i hans böcker eller skådespelaren i filmen. Typen Hemingway framträder men inte djupet i hans intellekt och den mycket rörande känslan för finstämd manlighet. Den passionerade mannen framträder tydligt.
 
Man kan i det här fallet(Farväl till vapnen) känna att man verkligen nyttjar översättarens konster, då hans roll är ganska tydlig. Det finns nu en nyöversättning som enligt utsago skall ha gett boken nytt liv. Hemingway vann Nobelpriset 1954. Mitt läsande av "Farväl till vapnen" slutade med att jag kastade boken i väggen.
 
Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-03-13
23:35:00

"Ragnarok - En gudefortælling"(Ragnarök) - Villy Sørensen

 
"Ragnarök" är en bok av filosofen Villy Sørensen(dansk) som handlar om de fornnordiska gudasagorna. Vi får Eddans viktigaste delar återberättade för oss i en ny och fräsch tappning och lär känna Oden, Tor, Freja, Balder och de andra i romanform.
 
Det är en väldigt välskriven bok, handlingen är tydlig och jag kan inte säga annat än att den är bra, och vad jag har förstått, helt lik originalberättelserna. Jag har själv fått upp ögonen för myterna, ett intresse som från början väcktes av Peter Madsens serie "Valhalla". Det är verkligen en saga med handling, och ett slags slut som är stommen i berättelserna; vi möter först gudarna i en tid av mycket förändring. Det sägs att Villy Sörensens bok är en kommentar till samhället då den skrevs men jag läser den inte på det viset. Det är ibland ganska uppenbart att det är menat att det skall vara politiskt men jag sätter mig inte så mycket in i det, och vet ingenting om de politiska motiven bakom återberättandet av Eddan. De behandlar troligen i sin ursprungliga form redan om maktstrukturer och gudadyrkan som sådant. Helt klart är det ju att berättelserna är menade att beröra och vägleda oss människor i våra liv här i "Midgård". En del blir sagt om moderna och monoteistiska religioner också, och gudarna framstår som mycket mänskliga med sina misstag och varierade egenskaper. Loke kommer för alltid vara en väldigt mystisk figur i mytologins historia.
Det känns så härligt att ha läst och veta lite om vårt religiösa ursprung, och med det som mål för mig så har "Ragnarök" varit ypperligt läsmaterial för att få reda på berättelserna på ett trevligt sätt. Jag tror också att vem som helst som är intresserad av religion skulle ha glädje och intresse av att läsa berättelsen. Vad bra de är!
 
Jag ger den här boken 3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens