Jens Boktips

2018-08-30
13:44:45

"Eastern Inferno: The Journals of a German Panzerjäger on the Eastern Front, 1941-1943" (Dagbok från östfronten : En tysk soldats liv och död - Hans Roth



Det går fort nu. Plötsligt sitter man och tittar på en dokumentär om ny-nazismen och nationalisternas framfart i Europa och USA, och i nästa ögonblick finner man att semesterns sista läsupplevelse är till ända. Och den bok jag läst, kallad ”Dagbok från östfronten” är skriven av ingen mindre än en tysk soldat under andra världskriget, Hans Roth. Jag fortsätter alltså mitt dagboks-spår (ni kanske minns den 1000-åriga japanska dagboken), men tar ett bestämt och strängt taget slutgiltigt steg bort ifrån fascism, nazism och allt vad de vill kalla sig eller låtsas vara. Det inkluderar Sverigedemokraterna som ”endast” vill glutta lite på dörren för de högre ståenden inom hierarkin av hat-människor. Jag tror inte ett dugg på det.


Men hur kommer det sig då att jag har valt att läsa en bok av en nazist (tysk soldat) från andra världskriget, och med sådan iver? Jo, det var nämligen min bror som kom med förslaget att jag skulle låna en bok som han hade läst på semestern. Han har kommit långt med sitt intresse för andra världskriget; där jag bara har sett ”Band of Brothers” 10 gånger så har han sett dokumentärer i färg om vartenda slag som utkämpades för sisådär 80 år sedan, minst 50 gr. Det kändes faktiskt lite konstigt att sätta sig och läsa en dagbok av en tysk soldat, det hör liksom inte till den traditionella populärkulturen kring andra världskriget att försöka förstå de tyska soldaterna. Självklart var inte alla soldater i Tyskland fascister, även om Hans Roth tycks ha varit en tysk man av sin tid..

Efter att ha läst ungefär halva boken så slog det mig att det var nästan overkligt bra skrivet och levande. Jag ställde mig frågan om när Roth kan ha skrivit (även om jag vet många som har sagt att väntan är den vanligaste sysselsättning under krig)? Jag kom att tänka på vad det hade inneburit om det inte var en tysk soldats dagbok på riktigt, utan endast en förfalskning, gjord av ett proffs. Så ingående beskriver Roth sin situation, och detta fick mig att tänka på den roliga dokumentären som gick på SVT för cirka 10-15 år sedan, kallad ”Konspiration 58”. Den gick ut på att en journalist sade sig ha hittat säkra bevis på att VM i fotboll 1958 som hölls i Sverige, faktiskt aldrig hade inträffat. Genom att jämföra fotografier, skuggor och byggnader i bakgrunden av fotbollsarenan så kom han till den ironiska slutsatsen om att VM inte kunde ha skett på svensk jord. Vidare kunde han visa på att det faktiskt hade skett ett falskt exempel av det som skulle vara VM-58 någonstans i en filmstudio i USA. Givetvis gjordes allt detta för att belysa hur lätt det är att hitta ”bevis” på att någonting inte har skett, eller har förfalskats (ex. månlandningen, WTC eller till och med Förintelsen), och man skulle inse att konspiration 58 bara var en ironisk förfalskning av en konspirationsteori. 

Lite så starkt känner jag att den här dagboken är en förfalskning som har skrivits för att ge rätt bild åt tyskarna under andra världskriget. Vissa delar är skrivna som rena filmmanus. Men ändå finns det någonting i mig som säger att det kanske är så bra att det måste vara ett reellt dokument (alltså en dagbok), för så ingående kan ingen annan ha gått in på krigets vedermödor och alla hemskheter, samt kamratskap och segervisshet/och det motsatta, som Roth och hans män fick genomgå. Det finns en del bilder på Roth i boken, och även bilder på hans dagböcker, och man kan helt enkelt inte göra annat än att hoppas på att förläggarna på något sätt har verifierat att dagböckerna är äkta, och att det inte är ändrat i den utgivna versionen.


Vi får alltså läsa Hans Roths nästintill skönlitterära dagböcker från hans tid i Sovjetunionen, då Tyskland ockuperade landet. Det är en resa som sträcker sig över flera år, och han möter både kraftigt motstånd i form utav bombmattor och tungt artilleri, såväl som närkamp man-mot-man och skyttegravs-krig a la första världskriget. Det märks att Roth älskar sitt Tyskland, och i början tror han på att kriget skall gå väl och han litar på Tysklands rätt att invadera delar av Asien och Europa (han skriver bland annat att han inte tvekade på att Sovjetunionen annars skulle invadera hela Europa). Var då Roth ”troende” fascist eller nazist? Det är svårt att säga då han säkerligen inte skulle vilja skriva något negativt om partiet i de papper han hade med sig i strid, men klart är iallafall att han sakligt berättar om hur judar samlas upp, och ”det problemet blev således löst” är den andemening som jag ser i hans beskrivningar. Då han däremot får bevittna rena massmord, avrättningar så blir han mer illa till mods. Han tycks inte till en början ha det helt klart för sig vad det är han faktiskt kämpar för, utan han verkar mer drivas av en patriotism som skulle kunna förklaras av 1000 år av krig mellan stater i Europa. Det är dock helt tydligt att han inte är en man av 2000-talet så att säga, han beskriver ryssar som icke-mänskliga, eller närmare djur. På detta sätt skriver han även om civila ryssar och deras barn, och krigets fasor tycks ta hårt på Roths psyke. De sista delarna av dagboken är mer eller mindre desperata anteckningar om en situation som ingen av tyskarna tycks ha något grepp om, och inte Roth heller. Han och hans kamrater (de ej stupade) har genomlevt 2 ryska vintrar av aldrig tidigare skådat slag, och döden ligger nära inpå då Roths dagböcker tar slut, men i verkligheten levde han 1 år ytterligare efter det.  


Det är svårt att inte känna med Roth då man läser denna hans enda kända verk. Tidvis visar han på en del sympatiska värderingar. Han var en av de lite äldre som deltog i kriget, en av dem som inte var gammal nog för att ha upplevt första världskriget, men han hade heller inte varit med i Hitlerjugend eller liknande, pga. sin ålder. Kamraterna i kriget är han kära, och fienden, anser han, är otroligt grymma och ondskefulla (det finns exempel på deras grymheter i boken, men även brutalitet från tyskarnas sida). Man får se det hela som ett dokument som kommer från en soldat som trodde på sitt land och stred för det, ända in i det sista, trots den uppenbara idiotin i ideologin de stred för. Det var onekligen sin fru och barn som stod honom allra närmast, och enligt förordet har hans dotter valt att inte läsa dagböckerna då de är för känslomässigt berörande.



Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.


/Jens   

2018-08-27
20:03:30

"Kallocain" - Karin Boye


Detta är en väldigt tung bok, och svår att recensera. För att sammanfatta situationen så har den försatt mig i ett läge där jag tänker och tänker, sväljer 70-11 antidepressiva tabletter och tänker på livet efter döden. Eller kanske snarare livet OCH döden. För det ena kanske är bättre än det andra, eller hur står det till med oss människor egentligen? Det är något krampartat att skriva det här som sagt, och det finns så mycket att tänka på då det gäller den här boken. Den angriper läsaren med uppfinningen av en samvetes- eller sannhetsdrog, vilket tycks vara det grymmaste vapnet i en ond Stats händer. Ändå är det inte kallocainet (sannhetsdrogen) som är den största ondskan i dramat, det är någonting annat som gränsar till en kamp mellan desperation och ondska. I förordet läser jag det som jag redan hade lärt mig på mellanstadiet, nämligen att Karin Boye var poet, född år 1900 och att hon skrev den kända dikten om knoppar som brister. Och att hon tog livet av sig mitt under ett kallt andra världskrig. Det sätter en viss prägel på en att läsa en bok av en poet som har tagit sitt liv. Det borde kanske kännas lite extra ont när just en poet dör, och Boye är inte en av de poeter som tycks glömmas bort heller, hennes bok ”Kallocain” är utgiven som en klassiker. Vad kan då ha gjort så ont i Boye att hon ville ta livet av sig? Det är en fråga som kanske inte går helt att spåra för en lekman, men man kan tänka att det kan ha haft med den grymhet som kom till känna under världskriget, och kanske en viss kyla som spred sig över Europa, mellan människor, i samhället och klimatet generellt. Eller kan man säga att det spred sig generellt när det var såpass riktat och livshotande som det faktiskt var, och där många krafter tycktes gå mot att straffa individer, grupper, eller oliktänkande för vad som i Boyes bok illustreras som tanke-brott. Där frihet var någonting helt relativt i förhållande till en allmänrådande rädsla och olust. Hur kan man leva sig in i den sinnesstämning som har skapat böcker som ”Kallocain”, eller ”Brave New World” av Aldous Huxley (jag har faktiskt inte läst just den boken av Huxley, men tänker mig att den kanske liknar ”1984” av George Orwell något så när). Vi får veta mer om detta i förordet, och genom den informationen kan man också bättre förstå Boyes bok. Hon var bisexuell och aktiv i en vänsterrörelse. Efter ett studiebesök med föreningen till dåvarande Sovjetunionen så insåg hon att hennes drömmar om ett bättre samhälle inte hade realiserats där. I ”Kallocain” skildras också ett samhälle där ”Staten” är det viktiga och kollektivet, människan och individer, endast redskap för Staten att införliva i en urskillningslös kamp mot Statens fiender, det som vi i möjligaste mån vill uppskatta i samhället idag.

Jag skulle återigen vilja säga att det inte är helt lätt att läsa en sådan här bok av en författare som Boye, särskilt då den är såpass välskriven och viktig som den är. Man lever sig in i en dystopisk värld som finns till för att spegla vår egna, visserligen ligger det 80 år tillbaka i tiden men vad gör det när det också finns historieböcker? För en svensk nazi-sympatisör eller kommunist i 40-talets Sverige så skulle den här boken vara gift, och det slår mig att de sanningar, eller idéer som skildras i boken ”Kallocain” är lika smärtsamma att ta till sig som det hade varit att möta någon i ett kallocain-rus, om man tvunget fick höra eller säga en sanning som avslöjade någonting för någon som ingen någonsin förut hade hört.

Vidare får man be om ytterligare en förståelse kring det svenska samhällsklimatet runt år 1940. Det var olagligt att vara homosexuell (det klassifierades också fram till år 1979 som en psykisk störning inom den medicinska vetenskapen), och Boye, sägs det, var alltså bisexuell. I boken tas flera gånger upp hur människor belägger andra med en skam och dömanden för saker som de inte borde bestraffas för. Vidare är varje form av egensinne, kreativitet ”för individens vinning”, eller egna resonemang kring den egna situationen, helt förbjudna. Men framförallt är det som finns att läsa i Karin Boyes bok ett kraftigt upprop mot det förtryck och den orättvisa som i boken går att spåra från nazi-Tyskland, till Sovjetunionens angivarsamhälle, till tysk såväl som Hollywoodsk propagandaverksamhet, ända till Sveriges orättvisa lagstiftning och osunda samhällsklimat. Boye var utsatt som svensk, och människa, och hon skrev om rätten att få vara den man själv är på en planet som borde varit bättre än den var vid den tiden då boken skrevs.
Är detta då en bok som man bör ge varje svensk medborgare som en lärdom i vikten av öppenhet, gränsöverskridande kommunikation och sympati, och faran vid politiska extremer eller propaganda? Jag har endast en invändning kring det, eller kanske egentligen två. Jag tror inte att alla svenskar hade uppskattat att läsa boken för det första, eller orkat, velat osv. Denna känsla kanske förstärks när man inser hur nere man kan bli av att läsa den. I början av boken tycks Boye också romantisera om döden, den korta stund av kontroll och glädje som skulle kännas i dödsögonblicket, enligt huvudpersonen i boken. Detta rimmar illa med mångas idé om sundhet och livet som realitet idag. Vi vill kanske hellre se att någon stoppar i sig 70-11 antidepressiva, går upp 20 kg och låter bli att skriva en bok som ”Kallocain”. För inte länge sedan var det stora rubriker kring en australiensisk pensionerad professor som hävdade rätten att ta sitt eget liv, då han ansåg att meningen vid ca 90 års ålder var förlorad. Han hade endast krämpor kvar att genomleva. För detta fick han åka till Schweiz eller Österrike, jag minns ej vilket. Jag tycker inte det är dumt att han fick resa utomlands för det, i min mening är dödshjälp eller ”självmordskliniker” helt och totalt fel. Jag anser att Karin Boye borde ha överlevt, och alldeles särskilt tycker jag ingen skulle behöva skriva en bok som ”Kallocain” för att sedan välja döden som utväg strax efteråt, detta trots den oerhörda tyngd och vikt som kan läggas vid att just den boken gavs ut, just då. Att legalisera dödshjälp eller självmordskliniker öppnar dörrar som jag inte tycker vi skall introducera i samhället, och varje individ som inte är hjärndöd borde kunna lita på att andra människor kämpar för deras överlevnad, eller om så är fallet en lättnad av den smärta som finns. Betänk att detta är en åsikt jag hyser med total okunskap. Jag vet inte hur det är att se någon ha en dödlig smärta eller dödslängtan (tror jag), och jag har blivit sparad upplevelsen av att leva parallellt med ett Sverige med sympatier för nazi-Tyskland.
Utan tvekan är detta ett sidospår. Kan vi dock ana Boyes mentalitet i en buddhistisk munk som sätter eld på sig själv på ett torg i Kina, eller en självmordsbombare i Israel idag? Kanske det, men det är väl en retorisk fråga jag har, och jag menar att Boye ansåg sig har rätten till sitt eget liv, i ett samhälle som hade inslag av misstänksamhet mot vissa (många) individer, och tillslut romantiserade hon döden. För mig går det an att läsa en sådan bok, och jag tillåter mig att tänka mig in i bokens handling även om det gör ont.

Handlingen är förlagd till ett dystopiskt samhälle där alla har samma kläder, en övervakningskamera i sovkammaren och där vem som helst kan bli angiven för minsta antydan om motstånd mot ”Världsstaten”. Alla måste genomföra militärtjänstgöring varje dag utöver sitt arbete, man får lämna ifrån sig sina barn till statliga inrättningar för uppfostran redan då de är barn och för forskningsförsök finns en egen yrkesgrupp av försökspersoner som utsätter sig för fruktansvärda experiment för att sedan få berömmelse för sin uppoffring inför Staten. Vidare är det hembiträdets rätt att fråga ut sina värdfolk för att försäkra sig själv om att något konspiratoriskt gentemot Staten inte förekommer på något plan i människornas hem eller annorstädes. Människor tycks rädas att befinna sig ensamma på en plats utan vittnen, i ren skräck inför möjligheten att någon skulle misstänka konspiration. I detta samhälle möter vi Leo Kall som precis har förfinat en uppfinning han kallar kallocain som då det injiceras i kroppen kan få människor att berätta precis alla sina hemligheter och sina innersta tankar. Efter att drogen slutat verka kommer de ihåg allt och får våndas, tänker Leo Kall. Han presenterar sin drog för Statens representanter, och möjligheten att ta reda på tanke-brott uppenbarar sig. Samtidigt finns det en ytterligare kvalitet som drogen har. Försökspersonerna verkar avslöja annat än de brott som de förmodas ha gjort, de berättar drömmande om andra världar och gemenskaper bortom Staten, på okända platser, och där saker sker som Leo Kall inte riktigt kan förstå. Långsamt uppenbarar sig en ny verkligheten för Kall, och han är ensam i tanke och gärning då han försöker göra rätt för sig i den hemska dystopin.

 Jag tycker att ”Kallocain” är en bra och välskriven bok. Men jag uppskattar inte läsningen i någon större grad utöver en slags tankeväckande utvidgning av synfältet gentemot historian och politiken. Det är ganska dystert att läsa om dystopier, och särskilt när författaren är såpass smart som Boye, och tillika svensk, så att det som skall tänkas spegla det verkliga samhället framträder ännu mer tydligt, och skrämmer en. Man vill inte leva i en dystopi, och verkligheten kan bli en dystopi på så otroligt många sätt. Kanske lever vissa av er läsare i någon mån i en egen dystopi, och på andra sätt inte. Det kanske finns, eller nej, det finns säkerligen aspekter av samhället idag som kan synliggöras framför en dystopisk spegel. Vi ser att främlingsfientliga krafter biter tag i nacken på oss och flåsar och hänger som en rabiat gammal nazi-dröm av idag, och vi accepterar det inte. Vi vet att människor lämnas därhän vid Europas gränser, eller på flyktingboenden/ensamma lägenheter på orter i Sverige. Jag tänker inte gå vidare in på det, men som sista politisk tanke kan jag väl säga att jag tycker det kan vara sunt att läsa en dystopi i sitt liv, särskilt i val-tider.

 

Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

 

 

 

 

2018-08-25
21:09:00

i Robot - The Alan Parsons Project

Hej!

Tänkte bara kommentera mitt tidigare inlägg. Jag skrev att bandet The Alan Parsons Project har släppt en skiva som heter "I Robot" (vilket helt enkelt måste vara en hyllning till Isaac Asimovs böcker). Men jag skrev också att skivan liknade Pink Floyds musik, vilket jag nu efter en liten genomlyssning tar tillbaka. Det liknar inte särskilt mycket Pink Floyd, utan snarare King Crimson skulle jag vilja säga. Jag sitter med albumet på nu, och lyssnar igenom för första gången faktiskt, så jag har ännu inte tagit reda på om alla låtar på skivan är bra, eller bara de allra första!


Be seeing you!

/Jens
 
 
Här är en länk till skivan:

https://open.spotify.com/album/44VunLimdsXo2C6figBmwj?si=AGFuTBLJTxyied9cuTeOiw