Jens Boktips

2014-09-27
23:01:00

"O Alquimista"(Alkemisten) - Paulo Coelho

 
Alkemin: läran om att vaska guld ur oädla metaller. Paulo Coelho gör mycket med lite i den här oförvanskade boken som lämnar mig djupt berörd efter endast två dagars läsning. Jag är inledande inte alls berörd av storylinen, jag tar det för en kioskvältare med falskt djup, men jag inser efter ett tag att jag har fel. Det är inte bara det att jag har fel, det är kanske i grunden inte rätt att tänka på det sättet. "De flesta" kan ju ha rätt ibland. Men den dumme pojksjälen i mig kräver nåt att bita i. Den öppne mognade själen, som man bör vara, får tillslut sitt. Jag är lite efter då många i min generation och tidigare har läst den här boken, och nu när jag själv har läst den så inser jag varför. Det här är Paulo Coelhos "Alkemisten" och vägen till inlevelse är halva strävan och mödan värd. Det kommer kanske du också tycka om du läser den här. Jag läser "Alkemisten" för att någon tipsat mig om den.
 
Den handlar om en pojke som är fåraherde i Andalusien. Man antar att berättelsen utspelar sig någon gång i början av 1900-talet men det är bara min egna antagelse. Han är fåraherde och vallar sina får mellan betesmarker och från stad till stad. En dag möter han en gammal zigenarkvinna som siar att han kommer att finna en skatt vid Egyptens pyramider. Ungefär samtidigt möter han en gammal man som uppmanar honom att följa sin dröm och resa av till Egypten för att finna skatten och sitt öde. Pojken bestämmer sig för att sälja fåren och med en sista flyktig tanke till den unga damen i byn han var påväg till, avreser han. Och han möter mycket som är nytt, de facto en helt ny kontinent. Och pojken skall komma att få uppleva mycket äventyr då han uppehåller sig på platser just länge nog för att ödet skall hinna ifatt honom, och han tar också till sig mycken lärdom på vägen. Kanske är det den riktiga rikedomen inser man.
 
"Alkemisten" börjar i all sin enkelhet. En pojke lever på den öppna slätten, fullt nöjd med sin tillvaro, i harmoni med den och med sina drömmar. Äventyret är bara en positiv överraskning som pojken nöjsamt men med andakt tar till sig. Vi följer med och det är en bok som vill lära oss någonting eller utforska ödet från början. Det är en ytlig bok i viss mening, litterärt, då den snarare beskådar litteraturens värld, istället för att låta sig bli en del av den(och på det viset lyckas den alltså "självförverkligas", i mina ögon då alltså.). Det första kapitlet föranleds av ett citat av Oscar Wilde och författarens ambitioner är från början höga. Den strävar så högt att den blir lite plattityd, sådär meningsfullt trivial eller bedårande, men jag uppmanar också en var läsare att ta till sig det ändå och att lyssna till det författaren vill berätta med sin bok. Det blir lite som en fabel fast med mänskliga karaktärer eller som den romerske kejsaren Marcus Aurelius "Självbetraktelser", fast i romanform. Alltså; lätt att slå ifrån sig om man är som jag, men öppen för tanke och bra läsning. 
 
Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-09-26
20:24:00

"ねじまき鳥クロニクル"(Fågeln som vrider upp världen) - Haruki Murakami

 
"ねじまき鳥クロニクル", eller som den heter på svenska "Fågeln som vrider upp världen" är en mycket intressant bok. På engelska heter den "The wind-up bird chronicle", som jag tycker också är ett väldigt passande namn. Jag har läst den här boken förut på engelska och var ganska imponerad men det var länge sedan och denna nya genomläsning av den gav mycket nya sinnesintryck. Man kan enkelt säga att den här boken är lätt att lägga ifrån sig men svår att sluta läsa. 
 
"Fågeln som vrider upp världen" handlar om en man som slutar på sitt jobb. Hans fru jobbar på en tidningsredaktion och kommer ofta hem sent på kvällarna, så mannen gör det han kan i hemmet, städar, lagar mat osv. Han börjar efter ett tag ge sig ut på upptäcktsfärd i kvarteret, alltid med ett uppdrag att utföra. Han finner en brunn som han klättrar ned i efter att ha talat med en andra världskriget-veteran om saken och, plötsligt, har också många främmande kvinnor dykt upp i hans liv. De är alla mer eller mindre märkliga personer men mannen förblir anonym. Ett äventyr i drömmar, historien och vardagen börjar, men långt och utdraget som en tisdagseftermiddag. 
 
Här är hur jag läser boken från början: jag är ett rådjur som står på vägen i strålkastarljusen från en militärgrön jeep, ett rådjur som stannar mitt i ett steg med vidöppna ögon. Scenariot har en fortsättning. Jeepen krockar med djuret, fatalt, sedan kliver chauffören och hans passagerare ut och spänner fast djuret på motorhuven och knyter åt knutarna hårt. Sedan kör bilen vidare. Men när jeepen kör vidare är inte jag längre rådjuret, utan en man som står vid vägen med en kamera, som lyckas fånga en bild på den militärgröna jeepen med ett rådjur på motorhuven mot ett disigt fält av gräs och lite längre bort en skogsdunge, med blixt på kameran. Eller en buddhistisk gud som stilla beaktar fordonets framfart och de bistra männen då chauffören långsamt röker en marlboro light.
Det är inte ett perfekt verk men allt den vill stå för lyckas den representera. Det är en bok som utforskar alla former av psykets formgivande men samtidigt är den oerhört avskalad på ett sätt. Haruki Murakamis egentligt stora verk när det gäller detaljrikedomen i den avskalade formen är ändå trilogin "1Q84" men i "Fågeln som vrider upp världen" når han lite längre, man har en känsla av att den ungdomliga energin inte ännu har förbytts, han har fler saker att göra upp med, fler saker som har med unga vuxna och livet att göra. När man börjar blicka tillbaka på sitt liv "på riktigt". Boken inleds med ett litet, om inte strategiskt eller välmenat, så i allafall filosofiskt betydelsefullt val och den fortsätter sedan i den filosofiska andan, där allt är en konsekvens av denna första handling. Det blir en intressant åskådning av det japanska känsloregistret. Bokens första del är för det första mycket mer än en inledning, det blir också en djuptgående avhandling om mäns relationer till kvinnor. Det arbetar Murakami vidare med och det mynnar ut i något djupt närgånget och så många aspekter av det mänskliga tillståndet undersöks. Det blir verkligen en krönika över världen och det som finns i dess utkanter.
 
Till en början tänker jag att det är omöjligt att citera något representativt från boken, att det skulle vara som att citera Wall-E: fruktlöst. Men mot slutet av boken finner jag ändå några punkter och citat som är värda att ta upp. 
1. Några japanska militärer jobbar för att i framtiden kunna förse Japans soldater med tillräckligt varma kläder för ett potentiellt vinterkrig mot Sovjetunionen. De behöver ull och räknar därför antalet får som finns att tillgå. En av dem säger då skämtsamt att de aldrig hinner sova för att de måste räkna så många får. -Murakamis stil är inte som Umberto Ecos stil eller hur jag tänker mig att en Calvino-bok är, att man blir bombarderad med ord och idéer och sedan växer berättelsen fram i det, men det finns heller inga direkta tomrum i texten och allt verkar ha sin mening i den här boken.
2. "Man får inte fantisera... . Här mister man livet om man fantiserar."
 
Själva boken blir en entitet, en möbel, ett objekt jag cirkulerar runt i min vardag. Den dyker inte upp lite varstans som en enkrona eller en cigarettändare, nej, den har sin fasta punkt på nattduksbordet och det är därifrån berättelsen får sin springande punkt. Om jag lägger den någon annanstans, tillexempel i sängen så blir jag rädd att den ska självantända och bränna ner hela huset. 
 
Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-09-16
13:31:00

"Reflections"(Dans och drömmar) - Nora Roberts

 
Harlequin: det är ett förlag men känns mer som en genre. En genre jag aldrig har tagit del av men har känt till så länge jag kan minnas. De finns där och det är enormt populära böcker som ges ut. Enligt Wikipedia såldes 125 miljoner böcker år 2009, drygt 4st/sekund. Samtidigt ger förlaget ut cirka 150 böcker i månaden. Det är ju kolossala siffror, så det måste vara en hel del av er där ute som någon gång läst en harlequinbok. Men inte jag, så det var med skälvande spänning som jag närmade mig romantikhyllan i affären. Jag hade föreställt mig en massa böcker om långhåriga riddare och månskensbelysta stränder med förälskade par på framsidorna. Det jag fann var något inte helt, men ändå, någonting annat. Nora Roberts har skrivit över 150 böcker så det kanske inte var en så stor tillfällighet att jag fann en bok av just henne. Det kändes för övrigt otroligt spännande att öppna pärmen i den här boken och läsa de första raderna. Vad skulle harlequin visa sig betyda för mig? På något sätt kändes det lite förbjudet att läsa den sortens litteratur. Men jag tog mig över det. Redan i första kapitlet dyker den långa mörka främlingen upp. Jag skrattar och inser att det att recensera den här boken kanske är den yttersta synden. Tror ni det?
 
Boken handlar om Lindsay Dunne, den 25-åriga kvinnan som lämnat en karriär i New York som kändisballerina för ett stilla liv i Cliffside tillsammans med sin mor. En bilolycka inträffade som tvingade henne att lämna sitt liv i New York och hennes far finns inte i livet. En dag möter hon en man, Seth Bannion, som ska visa sig vara en framstående arkitekt, och som just har köpt Lindsays drömhus i staden. Hon har många vänner, exempelvis Andy som är störtförtjust i henne. På dagarna jobbar hon som balettinstruktör på en skola som hon har startat själv för att få in lite pengar. Samtidigt som hon drömmer om Seth, som sticker ut som nyinflyttad i staden, möter hon den unga Ruth, vars föräldrar har gått bort och som nu lever med sin farbror. Det visar sig att hon har en otrolig talang för baletten och en kamp för Lindsay tar vid, för att ge denna unga tjej en chans att uppfylla sina drömmar om att en dag få dansa på den stora scenen.
 
Det är en väldigt lättläst bok men också lättsam i sin ton, med visst djup. Jag berörs till dels av historien, men har också en historisk svaghet för romantiska filmer med mig. Eller romantiska komedier framförallt, men det är någonting med just den här boken som trots dess seriösa ton drar mig med och får mig att vilja läsa mer. Det är mycket emotionella scener men jag skulle inte säga att det är några klichéer som dyker upp. Också mycket balett och på ett välavvägt sätt. Stundtals är boken häftigt romantisk. Vilket öde väntar den som åter förälskat sig i sin gamla hemstad, funnit plats för sin passion men ändå har minnen och tankar från den stora scenen? Vilka prioriteringar ska Lindsay göra i sitt liv, hur blir hon lycklig? Det här är helt klart en intressant genre och absolut inte min sista romantiska bok, det tror jag inte.
 
Jag ger den här boken 3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens