Jens Boktips

2015-11-19
00:47:00

"Ма́стер и Маргари́та"(Mästaren och Margarita) - Michail Bulgakov

 
"Mästaren och Margita", är ett något krystat namn känner jag inledningsvis i läsningen av den här boken. Men som med all litteratur så sker det något, det finns en fortlöpande kontext i den här boken, som uppdateras från kapitel till kapitel. Och där man kanske skulle kunna säga att i samtliga fall, så leder det ena till det andra, så kan man specificera det i den här boken, med att det ena leder till Mycket annat, och det är inte bara en dominoutställning vi har att göra med. Från den beskrivningen kan vi härleda att just karaktärerna Mästaren och Margarita, inte är de karaktärer som det inledningsvis berättas mest om i boken, och att det sker mycket som antagligen förefaller mycket märkligt för de flesta i just de partierna av boken "Mästaren och Margarita" där de två karaktärerna nästa inte alls nämns. Är den här beskrivna inledningen det bästa partiet av boken? Det är en mycket bra fråga. Man skulle kunna motivera ett svar, eller rättare sagt, jag skulle kunna säga motiverat att en aktuell frågeställning för mig när jag skriver den här recensionen, är: vad blir det av "Mästaren och Margarita" tillslut, egentligen?
 
Boken handlar i stort om olika händelseförlopp och personer i Moskva. Det är oklart exakt när detta utspelar sig, för Michail Bulgakov började skriva boken någon gång på 1920-talet, och avslutade inte förrän decennier senare, 1940. Den gavs inte ut förrän 1960, och då hade ju som känt t.ex. ett världskrig uppstått under tiden boken skrevs, och mycket annat kan tänkas ha förändrats i författarklimatet i Moskva. Att boken på detta sättet är "tidlös", och inte viker sig för direkta grepp kring miljöerna, utan skapar en egen dimension av händelser i det Bulgakov anser staden vara, genomsyrar hela bokens klimat. Det är också något av det viktigaste som boken vill säga oss. När vi nått slutet så har många komplikationer uppkommit och passerat, många samhälleliga åtaganden har skrutinerats och satts under lupp. Men det är ändå bilden av två välmående, kanske inte helt välmenande män, som avnjuter en drink på en restaurang med fina glas, som blir sinnebilden av de världsomvälvande händelser som förändrade Moskva under bokens produktion(främst kulturlivet). Det sker genom att uteserveringen beskrivs som att den var perfekt. Att den alltså inte är det längre, och detta får sin förklaring då den ögonblick senare fattar eld och brinner ned till grunden. Sedan flyger, ja du läste rätt, de två männen flyger därifrån. Vad detta innebär för läsningen av resten av boken är, att den blir relativt skonsam då det gäller miljöbeskrivningar, men betydligt tuffare på det individuella planet. Vår moral komprometteras och presenteras på ett livfullt sätt.
Många läser idag den här boken som ett tidigt exemplar av fantasy, eller science fiction, en beskrivning på boken som passar ungefär lika väl som att säga att Graham Greene skrev inom steam punk-genren, inte helt korrekt naturligtvis. Men det är övernaturligt.
 
Två män spelar schack i en park i Moskva, då det dyker upp en främling med utländsk brytning som börjar berätta de mest sinnesförvridna saker. Han berättar att den ene av schackspelarna kommer att bli mördad samma kväll, av en okänd kvinna, och givetvis uppfattar ryssarna att främlingen är galen. Men den ena faller dock offer för döden i skepnad av en kvinna, samma dag. Efter detta sker en rad liknande händelser då människor är med om de mest konstiga händelser. En efter en av Moskva-borna, vid varietéteatern, blir uppsökta och totalt tillknäppta av mystiska främlingar. En efter en av dessa Moskva-bor tappar också förståndet, eller finner det omöjligt att beskriva vad de har varit med om eller blivit utsatta för, vissa vågar inte erkänna. De hamnar hos en viss doktor vid ett sinnessjukhus. Där möter vi för första gången han som kallar sig för Mästaren, en patient och historien om hans möte med Margarita är en berättelse i sig.
Parallellt med detta får vi också följa en berättelse om Pontius Pilatus i Jerusalem på Jesus tid, då han möter Jesus och fattar beslut om domen mot honom, och episoden berättas på ett väldigt levande sätt. Det är med skräckblandad förtjusningen som man får analysera och läsa den hhär boken!
 
Jag fångas direkt av det levande språket och Bulgakovs förmåga att skriva om så många olika ting. Berättelsen om Jesus är totalt fängslande och levande på samma gång, och kan inte göra annat än att medge ett visst rum för seriösa tankar kring den bibliska berättelsen. Tron finns i fokus vid flera tillfällen, och då inte bara tron på Gud utan även i form av vardagens tro, det osannolika och så att säga de skuggor som spelar på Platons berömda grottvägg. Vart kommer de ifrån och vad kan hända om någon kan mixtra totalt med den formulan? Kanske någon som Djävulen själv? 
Det vi förväntar oss i en bok av en rysk författare från början av 1900-talet, är inte riktigt det som vi får hos Bulgakovs berättelse. Det är mer ytligt, med fokusering på det otroligt vridna, och lustiga i världens komplicerade strukturer, och våra reella drömmar. Djupet finns i de utmärkta karaktärsutvecklingarna och i själva sceneriet, dess teater så att säga. En teater är ju också skådeplatsen för mycket av det som händer i "Mästaren och Margarita", och det är en väldigt utförligt och fint beskriven teater. När berättelsen om de två, Mästaren och Margarita tar vid, så får boken en rejäl vändning och det är först här som man kan börja känna att den faktiskt är skriven under en lång tid, säkert med perioder av väldigt intensivt skrivande. Jag vill inte säga att det försvårar läsningen, eller gör boken sämre, men det märks en aning. Det är också okej att läsa en bok där det faktiskt, verkligen, ges sken av att författaren själv har genomgått en mognad från bokens inledning till skrivandet av dess sista kapitel, och vi vet ju också att så är fallet. Michail Bulgakov är verkligen en intressant författare med "Mästaren och Margarita", och jag kan lätt tänka mig att han uppskattas mycket i Ryssland. Kanske särskilt då, inte som den bäste, men en som upplevde revolutionen och de två världskrigen, och fortsatte skriva, samt var aktiv i Moskva i sin roll som författare i dess tider. Moskva står ju givetvis kvar att besöka, och om man så vill så kan man åka till Bulgakovs lägenhet, som nu är ett museum, och ta sig en fika(också Orhan Pamuk har ett museum, fast han fortfarande är i livet sic). Jag vill rekommendera det som ett resmål!
 
Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens