Jens Boktips

2015-02-22
21:56:00

"Epepe" - Ferenc Karinthy

 
Jag dricker ett glas vin och skriver om den här otroliga boken...
"Epepe" är ännu en berättelse av en ungersk författare, precis som "Babels avgrund", där vi får följa en mans öde i en storstad. Skillnaden är att i den här boken är mannen helt ensam, och han har ingen aning om i vilken stad han befinner sig... 
 
"Epepe" handlar om en vältränad språkforskare som varit påväg till Helsingfors för en språkkongress. Istället hamnar han på ett hotell i ett främmande land. Han vet inte vart han är och finner ingen ledtråd i sin omgivning. Trots att han kan otaliga språk flytande så är det omöjligt att göra sig förstådd, ingen vill lyssna och när han söker kontakt för att finna sig tillrätta blir han allt som oftast utskälld på ett språk som i det närmsta känns för honom, komplett avlägset från någonting han någonsin hört förut. Också skriftspråket är omöjligt att tyda, men siffrorna är de samma och med denna enda kunskap börjar en kamp för mannen, att hitta hem. Han glider långsamt igenom olika faser av acceptens eller förnekande och börjar så småningom undersöka den nya platsen. Det är inte lätt, för vart han än går finns ett myller av människor, av alla sorter, och de armbågar sig hänsynslöst fram. Det är bara en tidsfråga innan mannen själv spricker i raseri över den sanning han tvingas leva in absurdum. 
 
Det är ofrånkomligen så att "Epepe" är en politisk bok. Inte förrän ungefär halva boken gör jag mig själv uppmärksam på att den skrevs bakom järnridån(1970) i ett Ungern mycket olikt det vi känner idag. I hur stor grad boken är modifierad efter det samhälle Karinthy kanske, så att säga fick underordna sig, det vet jag inte. Men man misstänker ibland att delar av boken är skrivna för att påverka en potentiell censor till att jobba lite extra eller ta en lugn dag. Vi möter i texten stycken som enligt min bedömning skulle kunna tydas som skarp kritik mot ett vilket som helst samhälle, följt av exempelvis meningen: "Varje känslomässigt engagemang skulle vara slöseri med kraft." 
Författaren var själv språkforskare och det finns också mycket intressant att hämta från det faktum att huvudpersonen är expert på just det problem som är svårast för honom att lösa. Karinthy skapar verkligen en situation i boken som är sin egen verklighet, mannen är van vid ett vanligt "civiliserat" samhälle men endast de små modifikationer som förekommer i denna okända stad skapar enorma problem för honom. Det är en sorts samhällskritik, mer än blott en kommentar, i sin abstrakta realism. Och det når bortom Sovjetunionen. Mycket utgår från att vi som läsare har samma begrepp om "det normala"  som mannen, ett begrepp eller en uppfattning som kan komma att ändras för en stund, om du skulle läsa den här boken ensam någonstans. Är det möjligt att ringa in förståelse och empati om man för alla i sin omgivning är en främling? En illusion skapas om en slags masspsykos, eller en värld av personliga sådana. Hur skall mannen finna sin väg tillrätta då? Effekten uppstår i min mening på ett ytterst otypiskt och mycket originellt vis. Lever vi i ett typ hjärtlöst samhälle undrar jag ibland, och drar alltid en lättnadens suck när jag finner bevisen för det motsatta. Ändå, försvinner någonsin känslan av att det också är en illusion, att jag blivit lurad? Lyckligtvis har de flesta någon form av oas i tillvaron som erbjuder en trygghets känsla, jag är oerhört tacksam över min. Läs den här boken och ni kommer att finna den intressant, kanske tragikomisk, men var beredd på att ett leende långsamt kanske slätas ut och blir till någonting annat. Eller kanske blir leendet större. Hur är du som person egentligen?
 
Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-02-20
21:07:00

"A Game o Thrones"(Kampen om järntronen) - George R.R. Martin

 
"Kampen om järntronen" är första delen i serien kallad "Sagan om Is och Eld", och det är ju böckerna som ligger till grund för den mycket populära tv-serien "Game of Thrones". Jag har sett ett par avsnitt av serien och var måttfullt imponerad. Kanske avfärdade jag den i alldeles för stor grad som en "fluga", men då jag hade några slantar över i en bokhandel så blev de så att jag köpte denna, den första delen i bokserien(tillsammans med Bram Stokers "Dracula"). Det är en lång bok, tjock, och det har tagit mycket tid att läsa, då sidorna också är väldigt tunna. Jag har inte heller känt någon större entusiasm för det, det har mestadels varit jobbigt material att gå igenom och jag känner att mödan inte riktigt givit den avkastning jag kunde önska, inte heller efter såhär långt tid som jag nu läst boken. Och jag har läst hela. Mina tankar kring boken är milt till måttfullt ljumma genomgående, men när jag tar min sans till fånga finner jag ändå en viss glöd i berättelsen och slutet är bra. Och jag kan ju inte gärna låta bli att skriva en recension nu när jag läst boken under så lång tid. Här:
 
"Kampen om järntronen" följer en rad karaktärer i ett medeltids-liknande rike som är enat under en kung, en kung som sitter på den såkallade "järntronen", en tron som är gjord av metall och vassa svärd för att regenten aldrig skall kunna sitta för bekvämt på den. Men kungen som vunnit tronen i sin ungdom har blivit till en lat man. Hans närmaste bundsförvant är lord över Vinterhed och av ätten Stark. Han heter Eddard Stark och när kungen kommer på besök i Vinterhed diskuterar de två hur rikets skall styras i framtiden. Det är på Vinterhed vi får möta familjen Stark, Eddards fru och barn. Det är Jon, Eddards utomäktenskapliga barn som möter många motgångar i hovlivet, Bran som älskar att klättra på hustaken, Sansa som drömmer om att äkta kungens son och lever ett propert liv och hennes kompletta motsats, systern Arya som avskyr kungens son och inte tycker om att sy och hellre lär sig hur man använder ett svärd i strid. Med kungens följe kommer dvärgen Tyrion av den rika ätten Lannister. Han är en skojare som har kommit för att se nya delar av riket. Också han är utsatt i livet, trots sina privilegier som den rike lord Lannisters son och han blir snabbt god vän med Jon. Många intriger byggs upp på Vinterhed och det hela blir starten på ett stort och mödosamt äventyr för ätten Stark och de andra. Samtidigt har en ny tid börjat för den fjortonårige Daenerys och hennes bror som är barn av den förre kungen som störtats av den nuvarande. De är "de sista drakarna" men lever ett simpelt liv utan hov, något som brodern hatar och vill förändra på genom att gifta bort sin syster. Hon skall bli bortgift till Drogo, ledaren för hästfolket och med hans armé planerar de att störta kungen och återta makten i riket.
 
Jag har läst att George R.R. Martin som har skrivit den här boken även har skrivit många manus tidigare och det är något som märks väldigt tydligt i första halvan av "Kampen om järntronen". Det är en tydlig inkörsport till handlingen i bokserien och den är lång, för Martin tar mycket god tid på sig att bygga upp de större spänningsmomenten. Istället är det små detaljer som väcker intresset och spänningen men bara under mycket korta stunder. Detta beror på Martins ovana att genast förklara varje komplikation eller problem(oftast sociala sådana) som dyker upp på ett ofta ganska enkelt sätt. Istället för att låta handlingen styra får vi i flera hundra sidor istället beundra Martins ytliga berättarteknik och man bara väntar på att någon skall slå huvudet i en dörrkarm eller snubbla på en trädrot, så att något mer spännande skall inträffa. Efter halva boken känner jag att jag har blivit dumförklarad av författaren. Dynamiken i berättelsen känns helt enkelt alldeles för anpassad efter läsaren, det finns aldrig rum att tänka själv, eller att finna egna förklaringar till berättelsen handling. Ingen dörr lämnas öppen. Men jag läser på och ledan övergår långsamt i rush-läsning och sedan efter att ha läst mer än tre fjärdedelar av boken, så dyker en lite större och mer intressant bild av Martins fantasy-värld upp. Det är främst berättelsen om Daenerys och den om Tyrion som blir kul att läsa, då de ger mest utrymme för tolkning eller paralleller till vårt riktiga universum. Inte förrän i slutet försvinner alltså de örsmå öppningarna i "manuset" och byts ut till en fint nyanserad bild och det räddar betyget för mig då det sker. En kompis anmärkte att boken är "välskriven", och det kan kanske stämma då den ju gett upphov till ett manus som hyllats i form av "Game of Thrones". Men det finns ju inget innehåll?! Jag hade hoppats att läsningen av första delen i "Sagan om Is och Eld" skulle kunna gå i riktning av att jag skulle läsa alla böckerna men det känns just nu som en omöjlighet, det blir helt enkelt för mycket dött material att gå igenom...
 
 
Jag ger den här boken 2/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-02-01
01:46:00

"Der Steppenwolf"(Stäppvargen) - Herman Hesse

 
Jag har läst boken "Stäppvargen" av Herman Hesse, den kulturikon som mottog det första Nobelpriset efter andra världskrigets slut 1946. "Stäppvargen gavs ut 1927 och är en berättelse om en mans tid i en tysk by, som enstöring. Det är inte en bok som avslöjar mycket av sin handling i sitt namn eller bokomslag men jag ska försöka att berätta lite kort vad den handlar om.
 
En man, Harry Haller anländer i en tysk by och blir inackorderad i ett borgarhem bestående av en faster och hennes brorson. De finner honom behaglig och skötsam men han pratar inte mycket med dem. Efter en tid lämnar han staden och lämnar efter sig ett manuskript som producerats under hans tid i huset. Det är en berättelse om hur han själv druckit billigt vin, ensam på stadens krogar, utan annat än sina egna tankar att ta sig för. Han finner inte sitt liv meningsfullt tills han en dag mottar en pamflett; "Traktat om Stäppvargen". Han finner i den en förklaring till sin personlighet och detta får oerhörda konsekvenser. Han inser att han inte bara har två sidor; människan och vargen, men nästan ett oändligt antal. Han beger sig ut i staden, närmast på irrfärd, för att finna ny mening i sitt liv, eller låta det vara över...
 
Jag har ett problem när jag läser modern litteratur med mer eller mindre komplicerade karaktärsutvecklingar; det tycks ofta bli en naturlig slutsats att den slags självrealisation(självmedvetenhet), som ofta beskrivs som en ny uppenbarelse, bär något prägel av detta att växa upp som ung. Det är ett tillkortakommande i mina tolkningar så till den grad att jag ständigt måste ifrågasätta om det är min ungdomstid som på något sätt varit gravt onormal i förhållande till gemene hens, och alltså också den allmänna litteraturens skildringar av livets förändring i stort. Är det kanske självklart för alla andra att tiden passerar och går i en rulle, en enda scen, ett händelseförlopp. Eller kan betydande emotionella/personlighetsförändringar ske hos människor i vilken ålder som helst, utan att det i litteraturen inte på något sätt skulle reflektera den, i min mening, övergående fas som ungdomen är? Och skulle en sådan grav förändring kunna ske utan att vara ett resultat av en lång tid av medveten hunger efter någonting odefinierat? Hos Hesse behöver jag egentligen inte ställa mig denna fråga men väljer att göra det ändå, då hans klarsynthet i fråga om ett emotionellt intellekt, tycks mig ytterst trovärdigt som berättelse och är en djup psykoanalytisk beskrivning av huvudpersonen, Harry Haller, i den ålder han nu är och alldeles särskilt i det förhållande han har till Hermine. I Hesses verk "Stäppvargen", förhåller det sig så att själva tiden är förgänglig, varje ansats att låta en händelse i berättelsen automatiskt reflektera en statisk uppfattning om ett händelseförlopp, en kärlek eller fem ungdomsår, förbyts genast i en ny infallsvinkel, som erbjuder ett lika stort spektrum av livshistoria. Hesse leker med livshistorian och tiden som en som redan levt en hel gång och kunnat beskriva det. Han avsäger sig med en axelryckning all personlig sentimentalitet och fnusk som kan dyka upp hos en författare och gör istället huvudpersonen till en realistisk person, först som karikatyr och sedan en berusad realisation av det ursprungliga jaget. Harry Haller är ett liv, ett påtagligt liv som när boken skrivits klart fortfarande fullkomligt vibrerar av sensation och ande. Hans beskrivning blir så att säga berättelsen om både Pinocchio och Geppetto på samma gång. Att något så hopplöst kan beskrivas så betydelsefullt och att något så flyktigt kan upplevas genom att läsa en bok är för mig ett tydligt tecken på att jag har levt ett liv med viss mening och bekräftelse, då jag njuter så av varje rad och sträckläser de sista 85 sidorna ensam en kall vinternatt med liggande snö. Jag väntar på att fyllas av kval, skam och ångest som rimligen måste slå över mig efter en sådan här genuin upplevelse. Ändå är det så mycket mer än det, jag slipper. Det enda som berövas mig när jag läser boken är drömmen om konstnärlig kreativitet, då Hesse med ännu en axelryckning dömer alla kommande författare till att leva i skuggan av honom. Han ställer sig, någonstans i mitten, frågan om värdet av att vara kultiverad, värdet av att skriva och läsa och låta andra nöjen, tillfälliga sådana, försummas. Samtidigt som han alltså kritiserar ett författarskap som sådant, så lyser hans egna med sin enträgna briljans, rad för rad, sida upp och sida ner, endast avbrutet av någon tillfällig självklarhet som förklaras eller ett uttryck som inte känns helt nödvändigt i litteraturen, men sällan är befängt. Det förekommer vissa föråldrade arketyper i boken men det är mer än det som ger Hesse ett anlete som författare. Det är en mer förflugen Hesse som skriver den här boken om man jämför med den man som skrev "Narcissus och Goldmund", men fortfarande en som lägger märke till, men ställer sig över sina personliga lyckogångar och tragedier och belyser dem objektiv så att en inte allt för förhärligad bild av en man framkommer och känslan av att få ett dunkel upplyst infinner sig tillnärmelsevis med en gång. 
 
Herman Hesse historia är ytterst intressant och jag undrar så väldigt mycket om vad jag kan förvänta mig av livet när jag läser hans böcker. "Stäppvargen" tycks ge en man som mig en lösning och en konsekvens på samma gång, en liten strimma hopp i evigheten. Men jag undrar, kära läsare, när skall mitt liv få blomma så som Harry Hallers gör i den här boken, om någonsin? Är det någonting man kan uppleva flera gånger i livet?
 
Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens