Jens Boktips

2015-11-19
00:47:00

"Ма́стер и Маргари́та"(Mästaren och Margarita) - Michail Bulgakov

 
"Mästaren och Margita", är ett något krystat namn känner jag inledningsvis i läsningen av den här boken. Men som med all litteratur så sker det något, det finns en fortlöpande kontext i den här boken, som uppdateras från kapitel till kapitel. Och där man kanske skulle kunna säga att i samtliga fall, så leder det ena till det andra, så kan man specificera det i den här boken, med att det ena leder till Mycket annat, och det är inte bara en dominoutställning vi har att göra med. Från den beskrivningen kan vi härleda att just karaktärerna Mästaren och Margarita, inte är de karaktärer som det inledningsvis berättas mest om i boken, och att det sker mycket som antagligen förefaller mycket märkligt för de flesta i just de partierna av boken "Mästaren och Margarita" där de två karaktärerna nästa inte alls nämns. Är den här beskrivna inledningen det bästa partiet av boken? Det är en mycket bra fråga. Man skulle kunna motivera ett svar, eller rättare sagt, jag skulle kunna säga motiverat att en aktuell frågeställning för mig när jag skriver den här recensionen, är: vad blir det av "Mästaren och Margarita" tillslut, egentligen?
 
Boken handlar i stort om olika händelseförlopp och personer i Moskva. Det är oklart exakt när detta utspelar sig, för Michail Bulgakov började skriva boken någon gång på 1920-talet, och avslutade inte förrän decennier senare, 1940. Den gavs inte ut förrän 1960, och då hade ju som känt t.ex. ett världskrig uppstått under tiden boken skrevs, och mycket annat kan tänkas ha förändrats i författarklimatet i Moskva. Att boken på detta sättet är "tidlös", och inte viker sig för direkta grepp kring miljöerna, utan skapar en egen dimension av händelser i det Bulgakov anser staden vara, genomsyrar hela bokens klimat. Det är också något av det viktigaste som boken vill säga oss. När vi nått slutet så har många komplikationer uppkommit och passerat, många samhälleliga åtaganden har skrutinerats och satts under lupp. Men det är ändå bilden av två välmående, kanske inte helt välmenande män, som avnjuter en drink på en restaurang med fina glas, som blir sinnebilden av de världsomvälvande händelser som förändrade Moskva under bokens produktion(främst kulturlivet). Det sker genom att uteserveringen beskrivs som att den var perfekt. Att den alltså inte är det längre, och detta får sin förklaring då den ögonblick senare fattar eld och brinner ned till grunden. Sedan flyger, ja du läste rätt, de två männen flyger därifrån. Vad detta innebär för läsningen av resten av boken är, att den blir relativt skonsam då det gäller miljöbeskrivningar, men betydligt tuffare på det individuella planet. Vår moral komprometteras och presenteras på ett livfullt sätt.
Många läser idag den här boken som ett tidigt exemplar av fantasy, eller science fiction, en beskrivning på boken som passar ungefär lika väl som att säga att Graham Greene skrev inom steam punk-genren, inte helt korrekt naturligtvis. Men det är övernaturligt.
 
Två män spelar schack i en park i Moskva, då det dyker upp en främling med utländsk brytning som börjar berätta de mest sinnesförvridna saker. Han berättar att den ene av schackspelarna kommer att bli mördad samma kväll, av en okänd kvinna, och givetvis uppfattar ryssarna att främlingen är galen. Men den ena faller dock offer för döden i skepnad av en kvinna, samma dag. Efter detta sker en rad liknande händelser då människor är med om de mest konstiga händelser. En efter en av Moskva-borna, vid varietéteatern, blir uppsökta och totalt tillknäppta av mystiska främlingar. En efter en av dessa Moskva-bor tappar också förståndet, eller finner det omöjligt att beskriva vad de har varit med om eller blivit utsatta för, vissa vågar inte erkänna. De hamnar hos en viss doktor vid ett sinnessjukhus. Där möter vi för första gången han som kallar sig för Mästaren, en patient och historien om hans möte med Margarita är en berättelse i sig.
Parallellt med detta får vi också följa en berättelse om Pontius Pilatus i Jerusalem på Jesus tid, då han möter Jesus och fattar beslut om domen mot honom, och episoden berättas på ett väldigt levande sätt. Det är med skräckblandad förtjusningen som man får analysera och läsa den hhär boken!
 
Jag fångas direkt av det levande språket och Bulgakovs förmåga att skriva om så många olika ting. Berättelsen om Jesus är totalt fängslande och levande på samma gång, och kan inte göra annat än att medge ett visst rum för seriösa tankar kring den bibliska berättelsen. Tron finns i fokus vid flera tillfällen, och då inte bara tron på Gud utan även i form av vardagens tro, det osannolika och så att säga de skuggor som spelar på Platons berömda grottvägg. Vart kommer de ifrån och vad kan hända om någon kan mixtra totalt med den formulan? Kanske någon som Djävulen själv? 
Det vi förväntar oss i en bok av en rysk författare från början av 1900-talet, är inte riktigt det som vi får hos Bulgakovs berättelse. Det är mer ytligt, med fokusering på det otroligt vridna, och lustiga i världens komplicerade strukturer, och våra reella drömmar. Djupet finns i de utmärkta karaktärsutvecklingarna och i själva sceneriet, dess teater så att säga. En teater är ju också skådeplatsen för mycket av det som händer i "Mästaren och Margarita", och det är en väldigt utförligt och fint beskriven teater. När berättelsen om de två, Mästaren och Margarita tar vid, så får boken en rejäl vändning och det är först här som man kan börja känna att den faktiskt är skriven under en lång tid, säkert med perioder av väldigt intensivt skrivande. Jag vill inte säga att det försvårar läsningen, eller gör boken sämre, men det märks en aning. Det är också okej att läsa en bok där det faktiskt, verkligen, ges sken av att författaren själv har genomgått en mognad från bokens inledning till skrivandet av dess sista kapitel, och vi vet ju också att så är fallet. Michail Bulgakov är verkligen en intressant författare med "Mästaren och Margarita", och jag kan lätt tänka mig att han uppskattas mycket i Ryssland. Kanske särskilt då, inte som den bäste, men en som upplevde revolutionen och de två världskrigen, och fortsatte skriva, samt var aktiv i Moskva i sin roll som författare i dess tider. Moskva står ju givetvis kvar att besöka, och om man så vill så kan man åka till Bulgakovs lägenhet, som nu är ett museum, och ta sig en fika(också Orhan Pamuk har ett museum, fast han fortfarande är i livet sic). Jag vill rekommendera det som ett resmål!
 
Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-11-08
23:06:00

Il nome della rosa(Rosens namn) - Umberto Eco

 
Med "Rosens namn" skrev Umberto Eco in sig i en mer lättåtkomlig litterär sfär. Ändå är det tydligt att, det finns en svåråtkomlighet. Berättelsen utspelar sig vid ett medelstort kloster i 1300-talets Italien. Det förekommer mycket latin, och tillslut är det nästan en sport i sig att försöka gissa de olika ordstäven och gåtorna som finns i boken på latin, för att jag knappt orkar vända till bokens sista sidor för en översättning. Alla gåtor och deras svar finns dokumenterade i boken(precis som Orhan Pamuk i "Den svarta boken", så är Umberto Eco en extremt noggrann författare), därav dess klassificering som "detektivroman", men det viktigaste innehållet i "Rosens namn" är ändå inte de något ytliga "Robert Langdon -gåtorna", utan de djupare frågor som rörs upp kring klostrets bibliotek och de som vistas där, skrivare och andra, gamlingar, och om den hemlighet som tycks finnas någonstans i deras krets. Och de två besökarna i klostret, som är våra hjältar och detektiver, de har en unik ingivande förmåga, som kanske kan bli till hjälp för att få reda klostrets allra mörkaste frågetecken. 
 
Det är om ett mord, ett mysterium som skrämt upp och paralyserat klostrets alla invånare. Färskt munkblod flyter nu i den hemlighetsfulla kristna boningen, och de två besökarna, den unge tyske munken Adso, och William, engelskmannen, har nu en rejäl härva att åta sig. Säkert är att någon inom klostrets murar, nu hyser viljan att spridda ond, bråd död omkring sig. Men vem? Varför?
De två besökande munkarna får alltså agera detektiver. Adso är ung och oerfaren, men William har tidigare varit i inkvisitionen som domare, en uppgift han helt tydligt inte tagit lätt på, han har lämnat det bakom sig. Han har dock fortfarande ett skarpt sinne för detaljer och utfrågningar, hans öga för detaljer, står sig. Med knappa meningsutbyten med klostrets levande munkar, och efter många artighetsbetygelser och teologiska diskussioner, så påbörjar de två besökarna sina efterforskningar. Av det de får höra dras deras uppmärksamhet till biblioteket, den kanske viktigaste platsen i klostret, och dess labyrint av böcker som endast två munkar har tillträde till: bibliotekarien Malachias, och självaste abboten...
 
Det är en väldigt spännande bok av bra rang. Som i vilken som helst bok av Umberto Eco så blir man snabbt utmanad av hans spetsfundigheter och hans genomarbetade vett som författare. När ett arbete har gjorts utförligt, så är det inte alltid av största vikt att man följer med på t.ex. kartan som finns i bokens pärm, eller att man helt går upp i varje liten ledtråd som de två besökande munkarna upptäcker. Men arbetet är väl utfört, och då märker man det tydligt, på samma sätt som att det motsatta hade varit direkt uppenbart. Bakom de latinska bibelcitaten och de långa teologiska utläggningarna, och de berättelser om heretiska ordnar och munkarna som bränts för vad som dömts som falsk tro, så finns ett spel som är betydligt större och mer gestaltande för den tidsanda som  vi antar att sådan praxis som häxbrändning, faktiskt hade som grund. Det blir lätt att själv finna ett lösryckt teologiskt exempel eller ett citat från en uråldrig bok som Eco tagit med, som en slags bekräftelse på att en del märkliga teorier om världsalltet och människan rättskaffenhet faktiskt lever kvar ganska tydligt, och är relevanta även idag. Själva detektivarbetet är som en backdrop för dessa tankar, och skapar i boken en väldigt häftig och gynnsam effekt: vi känner igen oss i detektivens roll från våra samtida författare, och plötsligt framstår 1300-talets detektiv som en noggrann, välrenommerad och intellektuell karaktär. Andra idéer och tankar, kring levnadssättet och tron lyfts då fram en hel del, och framstår plötsligt i mycket klarare dager, vi får en anledning att se dessa munkars liv som relevanta även i filosofisk bemärkelse.
 
Intressanta frågeställningar dyker då upp hos mig, angående dessa tänkande och troende människor, som tillbringade så mycket tid och möda på att studera, diskutera och efterleva sina teologiska koncept om vad Gud ville att människan skulle göra och inte osv. Min tanke väcks, när jag av någon slags bisarr konservativ sentimentalitet väljer att se filmen "Fight Club" igen, för första gången på säkert nästan 10 år. Jag får då se en ganska våldsam och blodig film(med en rejäl budget), som tycks ganska medeltida, kanske mest med tanke på 11:e september och de rörelser av fred och lugn, som jag själv känner idag. Men det finns även någonting annat väldigt genomgående i filmen som jag tycker mig kunna dra en parallell till när jag då läser om munkklostret i Italien för 700 år sedan. Det huvudpersonen i filmen "Fight Club" gör är en slags egen uppfostran av sig självA. Han börjar gå på självhjälpskurser, mötesgrupper för utsatta och liknande, och han börjar slåss. Han lämnar sitt kontorsjobb och bosätter sig i ett riktigt ruckel mitt ute i ett industriområde som är övergivet på natten. All fokus ligger på att vinna sina slagsmål på helgerna, och allt annat i hans liv blir försummat. Tillslut skapar han också en grupp människor som med hjälp av bomber skall motverka allt det som vanliga människor förlitar sig på. Man skulle med dagens tidningsuttryck enkelt kunna säga att han blir radikaliserad, och skapar en terroristfilosofi, med hjälp av sin dubbla personlighet, som helt bygger på att han ska vinna slagsmål på kvällarna. Tillslut väljer han då att skjuta sig själv, men ändå spränga en del skyskrapor, och hans filosofi dör således helt ut med honom själv, och så långt orkade jag inte ens titta, för jag tycker det är en ganska meningslös film. Men vad har detta oss att säga? Är det naivt att tro att alla människor en dag skall kunna leva under en banderoll, med fred och utveckling(exempelvis), som gemensamt mål, med ett enat och fritt samhälle som vi har tillsammans? Givetvis är det en villfarelse att alla människor skall utsättas för precis samma saker och tänka likadant, så kommer det aldrig att bli, i slutändan tänker vi ju ändå inte så idag ändå, vi ser vår frihet att göra som vi vill, som en självklarhet med förbehåll. Det går att gå sin egen väg, men hur såg det då ut på 1300-talet? En ägare till en polyamorös klubb skulle idag kanske kunna höras muttra att alla hans gäster hade blivit brända på bålet om de levt på medeltiden. Det är självklart att kyrkan då hade krävt ett samfund där tron, arbetet och familjen är viktigast och säkert är att dessa polyamorösa hade fått en del problem. Alltså fortsatte de flesta att leva enklare liv, med kyrkan och familjen, och följde således en bana som lämnar mindre utrymme för kaosartade erfarenheter, som tillfälliga grupperingar av extremister eller fanatiker exempelvis. De tvingades att efterleva en sedan länge utarbetad moralplan, och folket hade inte mycket att säga om tolkningarna av Bibeln heller, den var ju skriven på latin. Det låter dystert, men kan vi inte tänka oss att detta i stort gynnade vår utveckling en hel del? Det har ju givetvis format oss som människor och gjort länder motståndskraftiga mot fientligt inställda motståndare, men jag, likaledes Umberto Eco, väljer att bortse från den aspekten. Hur hade vi betett oss idag, utan religionens inflytande historiskt sett och är den relevant idag? Har staten slutligen lyckas ta över den makten som kyrkan historisk sett har haft, eller är det media som gjort det? Vad kan vi lära oss av det medeltida liv som endast kretsade kring Gud, klostret och studier? Det tycker jag är intressant. Den indoktrineringen förekommer ju inte i dagens Sverige. Helt kort - är det kontroversiellt att säga att kristendomen till viss del har legat till fördel för utveckling, stabilitet och tänkande, i vår historia, och inte bara lagt ett lock på den fria människan, samt utövat våld i eget namn? Fortsättningsvis sammanfattande: går det idag att leva ett välstruktuerat liv, som är helt fritt, under banderollen kristenhet exempelvis, och hade det gått att tro på Gud i en helt kaotisk värld? Vilken roll spelade häxbränningarna för att strukturellt samla den gemensamma mödan för ett enat och tydligt mål för de kristna? Fanns det långsiktiga krafter även i inkvisitionen, då de, på ett osedvanligt föraktfullt och grymt sätt, försökte rädda folkets uppfostran som effektiva kristna undan "heretiker" som hellre åberopade allmän fattigdom eller polygamt och promiskuöst sex, än att samla folkets kraft mot ett vettigare mål? Eller var kyrkan alltid den sinkande kraften för vetenskapliga framsteg, fri tanke och konstnärliga uttryck, så som man ofta hörs säga idag. Eco visar iallafall på att i dagens samhälle, att alltid vetenskapliga framsteg står att gynna den kristna tron, då Gud endast framstår som större och mer kraftfull, ju mer okaotiskt världen visar sig vara, enligt Umberto Eco. Det tycker jag han illustrerar väldigt vackert i bokens sista sidor. Alla slutgiltiga ordningar kommer tillslut att brinna upp, och när fanatikerns engagemang lagt sig så fortsätter världen ändå att snurra. Kvar finns dock detta grumliga begrepp som vi kallar vår "identitet". Och i det ordet ryms omåttliga mängder tolerans, fördomar och tanke i en slags blandning med förhoppningsvis hyfsat välpolerad yta. För att få en illustration av frågor och tankar, och reella, eller såkallade "media-problem" så räcker det faktiskt att se på en vilken som helst tv-serie, exempelvis en amerikansk(och jag rekommenderar "The Mindy Project"). Så ter sig slutligen boken "Rosens namn", som ett glödande exempel på det fria ordets triumf och med aspirationen att väcka till liv och skapa olika tankar kring Gud och människan och våra relationer till dessa begrepp. Men slutligen slås man av tanken, att man inte bör försjunka allt för djupt i dessa frågeställningar, utan man bör se det som en spira av en tanke, av relevans, föga mer än en slags stabil, effektiv utforskning ett frö av fanatism, och förnuftets yttersta åverkan, eller någonting annat. Vi förstår att bakom varje innefattande verksamhet finns individer och öden, som ej beseglas helt av den enande principen, och det på gott och ont. "Rosens namn" når bitvis ganska djupt, men det finns ändå en glöd som saknas ibland. med det sagt: alla böcker som utforskar något som man funderar så mycket på, att man måste välja att lägga det ifrån sig och gå vidare, har antagligen någonting av kvalitet att bidra med. Därför:
 
Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens