Jens Boktips

2018-04-28
19:46:29

"Do Androids Dream of Electric Sheep" - Philip K. Dick

Det är en något talande faktor att det på omslaget till den här boken som heter ”Do Androids Dream of Electric Sheep?), står Blade Runner med stora bokstäver. Filmen Blade Runner är en sådan film som har fått astronomiska proportioner i mitt fandom-minne. Filmen är ju så otroligt läcker och den kvinnliga replikanten (eller androiden i Dicks originella bok), är ju kanske filmhistoriens läckraste karaktär, trots att hon är en android. Trots detta så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig från boken, och denna känslan blev mest talande då jag läste de första kapitlen. ”Do Androids Dream of Electric Sheep” är en väldigt annorlunda historia än Blade Runner. Detta kommer med både unika kvaliteter och vissa förbluffande inslag som kanske har slipats något i filmatiseringen av boken. Främst är det det gedigna materialet av kulturella och religiösa faktorer som finns med i det dystopiska universum som Philip K. Dick skapade som förbluffar. En religion har tagit över år 2019:s Jorden, Mercerismen, som handlar om att tillbe en man som går upp för en kulle samtidigt som han blir stenad till döds. Denna händelse återupplever Jordens människor genom att koppla sig till en maskin som gör att man känner alla uppkopplades hela känsloregister samtidigt och tillsammans.

Utöver detta finns en maskin som kan skapa olika känslor eller sinnesstämningar på beställning. Då huvudpersonen Rick Deckard åker hemifrån lämnar han sin fru i lägenheten med maskinen, och hon har medvetet valt att få uppleva en deprimerad känsla. Detta sätter på ett sätt själva känslan av boken OCH filmen i perspektiv. Jag vill mena att något av det viktigaste i Dicks original är själva känslan man får när man läser om de hjärtlösa androiderna. De ser ut precis som människor, och beter sig snarlikt, med den enda skillnaden att de inte känner någon empati, varken för varandra eller andra varelser.

En annan mycket viktig faktor för att skapa denna känsla i det dystopiska 2019 är i Dicks bok förhållandet som det fåtal människor som inte har emigrerat från Jorden har till djur. Det skrivs om en lag som tidigare funnits om att alla medborgare måste äga och ta hand om ett djur. Den lagen gäller inte längre men den allmänt rådande kutymen är att alla skall äga ett djur (detta pågrund av hur världen har upplevt ett atomvapenkrig som i princip har förintat hela Jordens djurpopulation och biomassa). Deckard har inte råd med ett djur, och därför väljer han att äga ett elektriskt får, med andra ord en robot, för att hålla skenet uppe.

 

Vad handlar då boken om, om den nu är så annorlunda från den briljanta filmen Blade Runner (som jag såg för ett år sedan, och tänker vara sparsam med att se igen för att maximera känslan)?

 

Rick Deckard är en prisjägare som jobbar för det lokala polisdistriktet i San Franscisco (eller var det LA?). Hans jobb är att ”pensionera”, med andra ord dräpa androider som har tagit sig från kolonin på Mars, till Jorden. På Mars är de service-androider som sköter farliga jobb, eller tvättar, hushåller och tar hand om det människorna inte vill syssla med. Och android-producenterna kommer ständigt med nyare versioner av androider som blir allt svårare att skilja från riktiga människor. Därför kan dessa flyende androider blanda sig med människorna när de flytt till Jorden. Till sin hjälp har Deckard ett empati-test att utsätta de förmodade androiderna för, för att säkerhetsställa att han inte pensionerar en människa. Givetvis är det ett mycket farligt jobb att på detta sätt försöka sätta dit android-människor, och det är Deckard bittert medveten om. När hans föregångare blir skjuten får Deckard uppdraget att pensionera fem nykomna androider på olika platser i världen. Det är ett mycket dystopiskt samhälle som jakten pågår i, med radioaktivt damm över alla byggnader, och en befolkning där merparten emigrerat, och lämnat efter sig förfallna rester av civilisationen. På en särskilt otillgänglig och övergiven plats befinner sig J.R Isidore, en djur-reparatör vars hjärna har påverkats negativt av det radioaktiva dammet, och som har blivit dumförklarad av samhället. Plötsligt knackar någon på hans dörr i det övergivna komplexet där han trodde han var ensam. Historien om de fem empati-lösa androiderna tar sin början...

 

Till viss del var det lite av en besvikelse att skillnaderna var så stora mellan filmen och den här boken. Om det inte hade varit för de många spännande aspekterna kring Deckards personlighet och liv så hade det varit en ganska tunn historia att läsa. Men även om det inte finns med några absoluta spänningsmoment som i filmen så är det precis som med ”The Man In the High Castle” som också är skriven av Philip K. Dick, en otroligt tankeväckande bok som Dick har presterat. Och det är nog själva den dystopiska känslan som är den största bedriften som han lyckats med i den här boken. Det är lätt att se att det har varit väldigt lätt och kul för manusförfattarna till Blade Runner att plocka aspekter av boken och forma om den till den rafflande succé till film som filmatiseringen blev. Något av den känsla som kan skönjas i Harrison Fords tolkning av Rick Deckard kan otvivelaktligen spåras till Dicks bok. Det visar vilken fantastisk skådespelare Harrison Ford är om inte annat, och också vilket suggestivt material Dick skrev.

En annan viktig faktor i filmen är ju sceneriet, och det förstår jag när jag läser lite extra intervju-material i slutet av boken att även Dick var fascinerad av, även om han aldrig fick se hela filmen (tyvärr gick han bort före filmen hade premiär).

 

Allt som allt så är det en mycket spännande science ficition-bok som jag har läst, jag är mäkta imponerad. Det är verkligen en fantastisk känsla och fantasi som författaren hade och det är helt enkelt briljant det material som har legat till grund för Blade Runner. Hur kan så få rader text få sådant massivt genomslag i min hjärna, och hur kan ett helt samhälles allmänna inställning till världen förklaras i så lättsamma drag, och slående beskrivningar av de mest triviala dystopiska fenomenen, på få rader. Dick var tveklöst ett geni. Om jag skall göra en jämförelse med ”The Man in The High Castle” så är nog den boken bättre, men räds icke, jag tycker ni ska läsa ”Do Androids Dream of Electric Sheep” också!


Jag ger den här boken 4,3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-04-21
19:17:00

"Siddhartha, eine indische Dichtung" (Siddhartha) - Herman Hesse

 
Jag har nu läst den här lilla boken som nästan kan liknas vid en pamflett, men är en bok med stort djup och en reell spirituell resa både i handling och utförande. Det är den !Nobel-prisade! Författaren Herman Hesses mästerverk det handlar om den här gången. Vad som nu kan vara så fantastiskt med ett Nobel-pris i dessa tider är inte lätt att förstå, och jag får erkänna att jag har följt rapporteringen från turerna kring Svenska akademien med en viss bitterhet. Jag har ju faktiskt personligen investerat i Nobel-prisets prestige och giltighet, och läst många böcker som vunnit. Orhan Pamuk är ett exempel på en fantastisk författare som fått Nobel-priset på senare år, av några av dem som nu är ute i sådant blåsväder. Men man får ta det med en nypa salt, jag såg exempelvis igår en kort dokumentär gjort av ”Vice” som handlade om ett tidningsmagasin som gjordes i USA för fångar och kriminella. Istället för musik-kändisar och kända företagare så hade man artiklar om kända kriminella, men ibland också andra mainstream-kändisar som ville vara med i det hypade magasinet. Tydligen säljs tidningen i massvis av exemplar till landets fängelser där den ses som en prestige-pryl att ha eftersom tidningen är förbjuden att inneha. Det är ett exempel på en guerilla-liknande marknadsföring och produktion, helt utan mellanhänder, agenter eller större bolag. Alla mainstream-kändisar och kriminella som figurerat i tidningen har kontaktats privat eftersom deras företrädare inte vill låta dem vara med i publikationen (åtminstone mainstream-kändisarnas agenter har inte sett det som värt att låta dem vara med i tidningen).

Nog om detta. Ett annat mer populärvetenskapligt perspektiv kan dock kopplas till den här boken ”Siddhartha”. Det är nämligen så att den kan liknas lite vid Monty Python-filmen ”Life of Brian”. Både i Life of Brian och ”Siddhartha” så handlar det om en namne eller liknande person till i det ena fallet profeten Jesus, och i fallet ”Siddhartha” handlar det om Buddha, som ju också hette Siddhartha.

Detta för oss osökt till handlingen i ”Siddhartha”. Den handlar alltså om en man vid namn Siddhartha som föds upp av en brahman-far och sin mor, men lämnar hemmet i tidig ålder. Han ansluter sig till en fastande och självspäkande grupp religiösa och reser landet runt (Indien) och försöker hitta upplysning och lärdom kring livet. Till en början handlar det främst om att existera i separation från den mänskliga världen på något sätt, dels genom fastande och meditation. Senare finner Siddhartha dock att han inte är helt tillfreds med sin tillvaro. Han träffar den man som skall kallas Buddha, och inser att den mannen är upplyst och har nåt det tillstånd som Siddhartha själv söker, men han inser också att ingen kan lära ut det att bli upplyst, inte ens den upplyste. Varje man och kvinna måste hitta sin egen väg dit, och därför väljer Siddhartha att inte, till skillnad från sin tidigare reskamrat och barndomsvän, att inte följa Buddhas väg.
Han inser nu att det liv han har levt som religiös inte kommer att leda till den sanning han söker. Han reser nu till staden där han möter en underskön kvinna. Hon kräver dock att Siddhartha för att få en kyss av henne skall ge henne presenter, ha fina kläder och lukta gott, med andra ord inte vara som han är nu – urfattig, smutsig och skäggig. För att lyckas nå kvinnans lärdom måste han alltså bli något slags köpman eller liknande! Siddharthas liv tar ut svängarna på de mest märkliga sätt och vi får följa denna resas framfart och de spirituella insikterna som Siddhartha och andra når på vägen.

 

Det är en mycket prisvärd och bra bok som jag har läst här. De som har följt bloggen en längre tid, eller kollat i arkivet kan se att jag tidigare har läst en bok av Herman Hesse, nämligen ”Stäppvargen”. Det var en helt enastående bok, också om en spirituell resa som en man gjorde. All denna litteratur tycks ha varit före sin tid, man skulle lätt kunna tänka sig att böckerna skrevs under 1960-talet, men de är alltså ifrån början av 1900-talet. I min mening var Stäppvargen än mer briljant än denna ”Siddhartha”, men det kan handla om att den boken var längre och att Hesse därmed kunde breda ut sin briljans ännu mer. På ett sätt kan den här boken liknas vid Paulo Coelhos ”Alkemisten”, det är lite liknande upplägg på historien, men i min mening är den här boken betydligt mycket bättre än Coelhos böcker.

 

Avslutningsvis så kan jag berätta lite om vad jag läst på wikipedia om Herman Hesse. Jag har nämligen minnen från förr om att jag har hört namnet Herman Hesse och automatiskt antagit att han var en av Nürnberg-tyskarna, alltså en nazist. Han levde ju under den tiden, men enligt wikipedia så var det tvärtom så att Hesses böcker brändes på bokbålen som nazisterna hade, och han skall inte ha haft någonting att göra med dem. Det finns heller inget särskilt innehåll i boken som skulle visa på rasism eller nazism. Hesse skriver ju också rätt utförligt i ”Siddhartha” om Indien (ett främmande land), och han visar nog en respekt och kunskap kring den kulturen som knappast skulle kommit från en nazist eller rasist.

Allt i allt en väldigt insiktsfull och rik läsning detta, och nästa gång tänkte jag recensera bokversionen av filmen ”Blade Runner”, nämligen den bok av författaren Philip K. Dick, som heter ”Do Androids Dream of Electric Sheep”. Jag har ju tidigare läst den bok av den författaren som heter ”The Man In the High Castle”. Den boken har ju nu filmatiserats till en serie som finns att se på nätet för tillfället. Jag har inte sett den, men jag kan säga att boken är en briljant skildring av en värld där nazisterna och Japan vann andra världskriget och dominerar världen. Det är faktiskt en riktigt bra skildring av denna dystopi som jag varmt rekommenderar, och jag ser fram emot att läsa ”Do Androids Dream...”. Jag ser även fram emot att se uppföljaren till Blade Runner, som jag hade tänkt se på bio, men det blev aldrig av!

I samma andetag kan ju nämnas serien ”The Handmaid’s Tale”, som är en bok av Margaret Atwood som har gjorts om till tv-serie. Den boken läste jag för kanske 10 år sedan nu och tyckte att den var väldigt bra! Jag har inte recenserat boken, men jag har recenserat en annan bok av Atwood som ni kan se här på bloggen. Har inte sett tv-serien ännu (är inte så mycket för tv-serier för tillfället), men jag skulle självklart varmt vilja rekommendera Margaret Atwoods böcker för alla!


Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

 

 

2018-04-21
17:59:03

"Dig och inte dåren" - Jensobjorn

Hej!

Nu kan ni "kolla" in min och Björns nya låt! Den spelades in på en dag (igår) och innehåller musik framförd av mig med en text av Björn! Om ni gillar den allra mest hobby-aktiga pop-musiken där ute så kommer ni kanske gilla den hobby-låt!
Detta är upptakten till ett mer genomarbetat musikprojekt som jag och Björn håller på med, som kommer att innehålla klarinett och lite andra häftiga effekter! Vi skall antagligen ses nästa helg för att spela in sång och klarinett, och jag kommer posta den låten här också!

Tryck på play-knappen till "Dig och inte dåren" på den här länken:

www.soundcloud.com/jensobjorn



/Jens