Jens Boktips

2015-04-21
17:21:00

"Me Before You"(Livet efter dig) - Jojo Moyes

 
Det blir ingen bok höjd till skyarna idag men jag skriver ändå här några rader om Jojo Moyes "Livet efter dig". Egentligen kan man se på omslaget precis vad för sorts bok det är, men här kommer en beskrivning:
 
Louisa är runt 26 år och har precis blivit tvungen lämna caféet där hon jobbat de senaste åren, då caféet ska stängas. Hon bor med sin familj och de är många att försörja, med väldigt få som kan bringa någon säker inkomst att tala om. Därför beger sig Louisa ut på arbetsmarknaden för att söka finna någonting nytt. Hon blir väldigt besviken. Tillslut går hon på en intervju i ett fint rikemanshus på andra sidan staden där Will bor. Han har blivit påkörd av en motorcykel och är nu förlamad i hela kroppen. Han har tidigare levt ett fartfyllt och rikt liv och är därför mycket deprimerad. Louisa anställs för att göra Wills liv lite bättre och gladare! Samtidigt kämpar Louisa för att träffa sin kille, som tränar frenetiskt inför ett vansinneslopp i Norge; "Vikingen".
 
Det är en helt ok berättad historia som läses men den är inte väldigt intressant. Ingenting är särskilt förutsägbarhet, men det sker inte heller några stora uppseendeväckande kast i början av boken. Det beskriver helt enkelt hur en mycket illa åtgången och bitter man och en glad men fattig ung kvinna försöker finna sig tillrätta med varandra. Iallafall försöker Louisa det och hon känns ganska trovärdig som karaktär, om än lite "perfekt". Att jag tolkar det på det sättet beror säkert på att jag är en så ytterst personlighetsbelastad man. Men man får erkänna att det är lite trevligt att läsa om en "care-free" kvinna som lever i nuet så länge hon kan. 
Moyes gör ett hyfsat jobb med att beskriva Wills situation, både den psykiska och fysiska, utefter den bedömning jag kan göra. Tillslut kan jag säga att detta är ett typiskt exempel på en bok som hade berört mycket mer om den hade skrivits av en svensk. Det är ofta i miljöer och uttryck som sådana här böcker ger mest läsvärde. Det går att läsa ändå.
 
Jag ger den här boken 1.9/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-04-10
23:37:00

"Die familje Moshkat"(Familjen Moskat) - Isaac Bashevis Singer

 
"Familjen Moskat" är boken om en polsk-judisk familjs lycka från början av 1900-talet fram till slutet av 30-talet, en släktroman. Isaac Bashevis Singer skrev den i USA efter att ha emigrerat dit i början av 30-talet, på flykt undan judehatet. Boken sägs ha hämtat mycket inspiration från Singers syskons sätt att skriva, både hans bror och äldre syster skrev. "Familjen Moskat" utkom för första gången på engelska år 1950, men Singer skrev alla sina böcker på jiddisch. Det var också det vanligaste språket för judarna i Polen i början av 1900-talet; vissa kunde inte ens polska. "Familjen Moskat" utkom från början som en kontroversiell följetong i en jiddischspråkig tidning i USA runt år 1945. Då hade Singers bror Israel avlidit och boken skrevs i broderns ära.
 
Familjen Moskat består av en rad karaktärer men den första vi får möta är dess äldste medlem, familjeöverhuvudet, nämligen Meshulam Moskat. Han är närmare 80 år gammal och rik som ett troll. Han har för vana att bjuda alla sina barn och barnbarn vid alla högtider och har alltid en upplysning eller kommentar till dem, om hur saker bör skötas eller om barnbarnens uppförande. Han har gift sig med en 30 år yngre kvinna av fin börd, hans tredje fru, och hon har med sig sin ugna vuxna dotter Adele till hushållet. Meshulams tillsyningsman Koppel tar hand om de mesta av affärerna men likväl finner Meshulam att de familjära angelägenheterna, med frun och de andra, tar upp nog så mycket av hans tid. Hans döttrar är gifta med en rad män som är sig mycket olika Meshulam och varandra och han kommer överens med dem i varierande måttlighet. Abram är den mest framträdande och högljudda av de alla, och man skulle kanske också våga påstå att han är den minst fromme juden av dem alla. Hans stora passion är kvinnor, trots att han är gift. Det är Abram som introducerar till familjen en annan nyckelperson i boken, Asa-Heshel Banett. Han är en ung son av en rabbin på landet och introduceras till familjen som filosof och intellektuell då han har studerat en del på egen hand. Han vill fortsätta att studera och komma in på universitetet men får snabbt en rad uppdrag av familjen Moskat, att renskriva andras böcker osv. En annan stor fråga börjar också pocka på dörren: skall lidelsefull äkta kärlek bli det som beseglar hans livs öde?
 
Man har känslan att början av varje kapitel är som början på en novell, full av miljöbeskrivningar som sätter tonen för stycket. Men det är så mycket annat som slår an strängarna i boken, de olika förgreningarna av judendomen som uppstår, de stora konflikterna mellan olika familjemedlemmar och grupper människor. De möten som växer till relationer men kanske förstör alla andra eller de påfrestningar som människorna genomlider. Kanske säger boken mer om de polska judarnas privatliv än om det allmänna livet i början av 1900-talet. Hur mycket av detta har skrivits med glimten i ögat, eller kanske med bittert uppsåt? Det är omöjligt att veta. Min allmänna uppfattning är att det bör tas på stort allvar. 
 
Det är en emotionell karusell som tar dig med i så många av livets ödesdigra ögonblick, ömsom knivar i bröstet eller kära återseenden. Vi får uppleva alla mästerverks stora scener: släktkalas, högtider, älskande par och till och med en maskeradbal. Och det är en väldigt speciell tillställning, framförallt eftersom partiet är så fruktansvärt välskrivet. Karaktärerna får extra dimensioner av djup då vi möter människor som isolerat sig en längre tid i en helt annan miljö. Feststämningen blir för vissa snarast som ett hätskt upplopp av en okontrollerbar massa och de skyr det. Andra finner ro på en plats i balsalen eller sväljs av massan och blir exalterade av tumultet. Abram är en av dem, plötsligt omsvärmas han av en blandning bekanta och nya människor, alla på humör. Han häver sig ur myllan och hans åldrade gamla ansikte blir ett igenkänningstecken för människor han inte mött på åratal. Hoppet om att finna en maskerad kvinna, en sista eskapad i livet, får honom att runda lokalerna med vänliga nickar och armbågar. Det är en fröjd att läsa men samtidigt åkallas en känsla av desperation när man ser framför sig den fetlagde mannen med bullrig och hes rökstämma som letar efter förlustelsen i en samling människor som vi vet är dömda till undergång. Det är en vandring i gallerierna, ett museum av minnen som blivit för gamla, skuggor av människor Abram mött. Han tycks säga sig själv att ingenting nytt av värde kan komma att hända men varje gott minne kan förstöras. Ändå är det med fullkomlig lättja som han jagar passionen och nöjer sig med förströelsen.
Asa-Heshel tappar tidigt bort sin fru Hadassa och gör inga stora konster för att återfinna henne. Han vankar runt och ser på människorna, finner en bekant och blir på så vis presenterad för en väldigt spännande dam. Hon heter Barbara. Hon uppenbarar sig som en nick till kvinnan i Hesses "Stäppvargen", faktum är att hela scenen tycks vara en direkt händelse i relation till festen i "Stäppvargen" med den exotiska, lystna kvinnan som tycks väcka varje ungdomligt drag hos, i det här fallet Asa-Heshel. Han ställs inför samma uppenbarelse och trauma som huvudpersonen i Hesses verk men från en annan ståndpunkt. Det hela knyter samman maskeraden och de starka, hoppfulla känslorna i boken och kanske också i stor grad så för det folk som kom att närmast utplånas. Det tycks inte uppstå någonting nytt längre, en målande bild av att själva släktträdet Moskat har åldrats. Det är mycket melankoliskt. 
Det är ändå vardagen som härskar i den här boken och när den fångar en eller två sidor av släkten Moskat och judarna i Polen, där gör den det med briljans, viss glimt i ögat och med mycket livs- glädje och nöd. Det tycks inte vara några "vanliga" människor vi läser om, men vi lär känna dem som bekanta, så att varje oväntat kast är lätt chockerande men samtidigt måttligt sympatiskt. Men Singer har inte utväxlat en förskönad bild av judarna i Polen, nej vi får verkligen se deras avigsidor, de fördomar som uppfylls av dem själva osv. Men framförallt är det den tänkande, ifrågasättande och samhällsmedvetna juden som porträtteras. Det är en skildring av en kultur och grupp människor som levde sina liv genom åren av krig och fred och som trots allt, religiöst eller på annat vis höll samman fram till Tysklands invasion år 1939. Vi får veta mer än vi gjorde om det skiftande samhällsklimatet för judar och de vägar judarna gick, bland annat mot zionismen, åren innan världens kanske grymmaste öde drabbade dem. Det känns viktigt att veta att det finns en relevant, personlig och trovärdig romanförfattare som kan återberätta de liv som levdes och hur, kanske tillochmed varför, och det är tacksamt att en av dessa är Isaac Bashevis Singer. Jag har redan flera av hans böcker på lager och kommer att läsa och recensera de böckerna här också, vid ett senare tillfälle.
 
Jag ger den här boken 4.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens