Jens Boktips

2016-03-10
16:20:00

"Rifles for Watie"(Vapen till rebellerna) - Harold Keith

 
Näehä, vad säger ni, om att fortsätta helt sporadiskt på det intressanta villospåret "inbördeskrig"?! Från det Spanska inbördeskriget - till det Amerikanska! Det finns en del intressanta grejer att lägga märke till kring publiceringen av den här romanen, som utgavs i USA år 1957(och översattes till svenska 1960). Den är författad av Harold Keith(1903-1998), en sportjournalist som föddes, levde och verkade i hela sitt liv i staten Oklahoma. Som äkta Oklahomabo, så hade han på 20-talet möjlighet att intervjua en rad människor, veteraner, som hade varit med i kriget mellan konfederationen och unionisterna. Han använde källmaterialet till sin magisterexamen vid universitet i Oklahoma, och senare till denna bok, "Vapen till rebellerna". Vad som vidare också är intressant är att Keith var en av dem som stannade kvar i Oklahoma under det svåra 30-talet, då det var en stat som drabbats ytterligt svårt av "the great depression", som vi har läst i Steinbecks "Vredens druvor", så var det en mycket stor andel Oklahomabor som utvandrade till, framförallt Californien, där det skall sägas att många fick det väldigt svårt. Harold Keith jobbade under den här tiden som sportjournalist vid University of Oklahoma. Många intressanta historiska perspektiv, och influenser från litteraturen kan lägga märkes till i den hyfsat neutrala bok som jag läst, i förhållande till nord och syd, och en något mer tidstypisk anda i förhållande till svarta amerikaner och andra politiska frågor som var aktuella på ett annat sätt i slutet av 50-talet i USA. Det bästa sättet att förklara närvaron av dessa frågor i boken, är att helt enkelt konstatera att Keith, har tagit ställning till dem, måhända på ett för den tiden liberalt sätt(eller inte), men att det är svårt att blunda för den verklighet som vi vet fanns i USA när boken skrevs. Det hade behövts mer utbildning kring frågan för att jag skulle kunna göra en bra analys av "nivån" på Keiths jämställdhetsperspektiv i boken, även om jag själv tycker att mina egna åsikter är klara. Men även där finns det någonting som gnager på  mina Akillesdelar, jag har förstått genom några av mina brittiska vänners publikationer på Facebook b.la., att jag ligger väldigt långt efter i debatten kring rastillhörighet och svarta amerikaner/britter/svenskars historia. Ska vi avsluta diskussionen här med att säga att bokens huvudpersoner strider på nordsidan, med unionisterna, vars ledare var Abraham Lincoln, den president som vi känner som befriaren av USA från slaveriet. Visst märks det i "Vapen till rebellerna" att det finns ett visst stigma kring hur de svarta skall framkomma i denna historiska roman, men kanske år inte detta så märkligt, då boken är skriven av en vit man vid ett universitet i USA på femtio-talet. Det är kanske inte heller så märkligt att diskussionen och förhållningssättet har förändrats en del på 60 år sedan boken skrevs, frågan om rättvisa och jämställdhet exempelvis kring jobb och utbildning är någonting som vi kan bli uppdaterade om hela tiden, i bra tidningar och publikationer på internet, det är alltid en aktuell fråga. Så om någon annan vill läsa romanen och berätta hur man bör se den i ett nutida perspektiv, så får de gärna göra det, den kändes för det mesta okej för mig att läsa iallafall. Jag kan inte säga nej till en första upplaga av en gammal amerikansk krigsnovell i första taget, och jag tycker att den är förhållandevis neutral och inte särskilt sensationslysten heller, på någon front.
 
Vi följer den unge grabben Jeff, som är farmare i delstaten Kansas, som ligger norr om Oklahoma. När hans familjs gård blir angripen av ett band stråtrövare i sydstatsuniformer så blir måttet rågat för Jeff, och han vandrar vägen mot den lokala militärförläggnigen för att ta värvning i unionens armé. Han vill strida för att få ett slut på angreppen från sydsidan på bönderna i hans egen stat. På vägen till det militära fortet så råkar Jeff på flera av sina kamrater som kastar vad de har för händerna och går med Jeff för att värva sig. Snart är de tränade till att marschera och skjuta och strida, trots att många är mycket unga. Jeff får en del specialuppdrag och missar under ett sådant uppdrag sin första strid, och han är mycket förbittrad trots att hans vänner som varit med, aldrig mer vill strida. Under de långa månader av marscher och diverse uppdrag som Jeff är med om så får han också en del tid över till att umgås med lokalbefolkningen på de platser där hans armé slår läger. Jeff är en munter och frisk ung man, och får snabbt kontakt med många av sina soldatvänner, men också en del av rebellernas familjer som själva har bröder och fäder som strider på konfederationens sida. Det blir ett kraftfullt möte för Jeff. Tillslut kommer också striden han väntat på så länge, och den blir hård och tuff. Nu är dess verklighet uppenbarad för den unge hjälten...
 
Jo, att läsa en sådan här bok tar mig tillbaka till mina unga dagar då jag läste böcker som James Fenimore Coopers "Stigfinnaren", och "Den sista mohikanen". Det är samma slags romantisering av den amerikanska naturen och befolkningen där som vi finner i "Vapen till rebellerna". Jag njuter av vissa detaljer, som exempelvis att de gevär som Jeff får i armén är enskotts-gevär, som måste laddas mellan varje avfyrning på ett ganska komplicerat sätt. Det går stick i strid med den bild jag har av gevär i andra cowboy/indian-filmer och böcker, serier, där ofta såkallade repetergevär har använts. Dessa kan avfyras flera gånger utan att ladda, man använder enkelt en hävarm för att göra sig av med den använda patronhylsan, och i samma rörelse för man in en ny kula i inloppet. Intressant, och detta får också utrymme i boken. Det var en viktig faktor i kriget som i de flesta krig, att ha den bästa utrustningen, och repetergevär dök upp i striderna i slutet av kriget som varade mellan åren 1861-1865. Jag tycker att Harold Keith har gjort ett bra jobb med boken med tanke på dess värde som roman, och han har behållit en stor del av äventyrsandan som jag faktisk hade förväntat mig när jag hittade den här boken. Det material som Keith har samlat från veteranerna framkommer tydligast i detaljer, som exempelvis det faktum att nord-sidan drack kaffe, medan syd inte hade tillgång till vanligt kaffe, och drack ett substitut istället. Vi får också läsa en del om de olika arméernas förhållningssätt till varandra utanför själva stridsarenan, och hur de hade det tillsammans inom respektive armé. Bägge sidor i kriget får komma till tals på ett bra sätt, något som säkert varit viktigt för Keith, och det kommer också fram att många, kanske de flesta på bägge sidor i kriget, stred för andra lokala frågor än just slaveriet. Det är också en ganska hemsk beskrivning av striderna som vi får läsa, det verkar inte ha varit särskilt kul och alla bokens karaktärer tycks hata att behöva delta. Men det är ett fint tempo i boken, och en del vändpunkter som vi känner igen från sådana här historiska romaner med fiktiva huvudpersoner/hjältefigurer. Jag tycker det är kul att det finns en sådan strikt kultur av inbördeskrigsrollsspel och ett sådant intresse för historien kvar i USA, och jag vill gärna läsa mer. Den här boken är en bra mjukstart för att få en bild av hur amerikanerna minns inbördeskriget och det kan vara spännande för vem som helst att läsa! Boken är inte särskilt bra eller välskriven, men den passar för den som år intresserad...
 
Jag ger den här boken 1.7/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-03-04
20:40:00

"La Familia de Pascual Duartes"(Pascual Duartes familj) - Camilo José Cela

 
Hej! Nu har jag hittat en ny Nobelprisvinnare att skriva om här, jag hade först tänkt läsa en slags "mode-roman" som jag hittade, men bestämde mig för att lägga det på hyllan så länge. Det är kanske dumt att göra ett totalt publikfrieri med er, läsare, och jag tänkte att att läsa boken skulle potentiellt kunna bli inledningen på en personlig kris för mig. Vissa hade kanske blivit upprörda också om jag skrev negativt om en sådan bok, ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens om jag får läsa en sådan bok, enligt en kodex, eller hur det egentligen ligger till. Istället har jag valt en annan bok som jag hade, som hade ett fint omslag, lite tidlöst sådär. Det blev "Pascual Duartes familj" av den för mig totalt okände spanjoren, kallad Camilo José Cela. En mycket märklig och intressant person tycks det. För ovanlighetens skull står alla de mest intressanta grejerna i en introduktion till boken, här är några av dessa intressanta fakta: Camilo José Cela föddes i Iria Flavia, Galicien. Han hade engelskt påbrå på sin mors sida. Cela blev tvungen att strida i Spanska inbördeskriget på Francosidan, mest pga slumpen. Han sårades i kriget och fick vänta ut resten som civil. Kort tid efter kriget fick han lungtuberkulos, och blev bunden till sjuksängen. Det var i detta skede som han skrev "Pascal Duartes familj", året var 1942. Han skrev även ytterligare en bok under den tiden, som handlade om just tuberkulossjuka patienter på ett sanatorium. Boken publicerades som följetong i en tidning, men var så deprimerande för de andra patienterna att en av läkarna vädjade till Cela att han skulle avsluta publiceringen. När Cela tillslut tillfrisknade helt så blev han plötsligt en mycket äventyrlig och aktiverad man;  han uppträdde som tjurfäktare, filmregissör, skådespelare och vandrare. Velas böcker höll en tydlig anknytning till Spanien, och han skrev om landsbygden som han vandrade i, och om naturen, ibland enligt en gammal litterär gren från 1500-talet. Många av Celas böcker publicerades utanför Spanien först, och blev helt censurerade i Spanien. Cela visste dock redan precis vad som skulle censureras, eftersom han själv hade haft censuren som yrke tidigare i livet. Dito visste han också med sina romaner precis det han själv ville skriva. Senare i livet var Cela en högljud man, som allmänheten ibland uppfattat som burdus. Hans bok "Pascual Duartes familj" knyter inte alla trådar samman och följer en slags egen meningsskildring, som lägger vikten vid olika skeenden, i sakers natur genom livet, för Pascual Duartes, som blir en dömd mördare. Stilen har getts namnet "el tremendismo", men Camilo José Cela ville inte veta av det, och förnekade själv att han skulle vara denne stils enda mästare. Här kommer en kort synopsis:
 
Året 1937, och Pascual Duartes sitter fängslad i väntan på avrättning. Han skriver under sin sista tid i livet ned en berättelse, för att upplysa och varna mänskligheten om livets obetingade grymhet och hans eget ödes orättvisa natur. Han föddes i ett fattigt hem i en spansk avkrok, hans mor och far var våldsamma och alkoholiserade och sparade Duartes få grymheter att uppleva. Hans syster lämnade familjen för att ta sig till storstaden där hon blev lössläppt och lika fattig ändå. En mängd olyckor inträffade, Pascuals yngre bror dog tidigt, men han hann få halva ansiktet uppätet av ett svin, då han låg tyst i sin vagga. När Pascual får egna barn, så dör också dessa tidigt, och han blir förtvivlad och bryter upp från allting. Slutligen blir han också så tyngd av sin mor och hennes öde, att han dräper henne och flyr ut i natten...
 
Det är en ovedersägligt blodig och våldsam roman som Cela skrev, och en bok som bär på en djupt symbolisk natur, enligt min egna tolkning av den. Och inte då i form av tecken och symboler, inte i den bemärkelsen, men snarare i att den illustrerar olika förlopp genom ett slags objektiv som gör berättelsen ännu mer blodig, grym och djupt deprimerande. Att läsa boken nu, en sådär 80 år senare ger säkerligen inte boken samma betydelse som för en spansk bonde  på landsbygden, under Franco. Hen hade varit tvungen att läsa "Pascual Duartes familj", i hemlighet eftersom den var förbjuden fram till år 1946. I min upplagas förord beskrivs den som "...starka saker i allvarliga sammanhang", och det ger kanske en uppfattning om hur olika en sådan här bok kan tolkas utifrån det vi tar med oss när vi läser. Jag tycker själv, och har tidigare i ännu större ordalag uttryckt, att det helt klart kan finnas ett riktigt värde i våldsscener, i filmer eller tecknade serier. Det är få som har lyckats glömma den mäktiga estetiken i filmen "Kill Bill", i de tecknade scenerna t.ex. Men det skall också sägas att jag ser en del filmer, och kollar på en del animerade serier som inte innehåller så mycket våld, iallafall inte blodigt våld, vilket känns mer kul än de flesta Die Hard-filmer exempelvis. Så när jag då läser att Pascual dräper sin mor, och sticker kniven i en man som han tror har antytt någonting om honom i en bar, så blir jag bekymrad. Vad är det då som gör mig bekymrad? Jo, man kan säga att det är själva stickandet och mördandet, och på det sätt som det sker mitt uppe i en såpass florerande text av känslor. Boken är skriven som Pascual Duartes självbiografi, och Celas språk och skildring har gett Duartes en otrolig förmåga att skildra ett vittnesmål, och ett uttryck som är så målande som själva Picassos "Guernica"(denne upprörande målning av krigets fasor), svart på vit rakt framför ögonen. Självklart blir våldet då svårt att acceptera, då boken i övrigt också är en så stark berättelse. För mig tycker jag det mest intressanta är de två vittnena till Pascual Duartes avrättning som skriver vart sitt brev till upphittaren av Duartes biografi, på väldigt olika sätt. Dessa två vittnesbörder speglar en enorm källa hos Cela, till insikt och djup förståelse för människans själva natur, och säger särskilt mycket om vad jag tror honom kunna ha skrivit senare i sitt liv. Jag kommer nog att läsa iallafall en bok till av Camilo José Cela i framtiden, och jag kan chansa nu och säga att det förmodligen blir "Bikupan", och jag skickar er min förhoppning om att Cela i den skrev ännu mer om någon kvinna, för det hade jag tyckt vara väldigt intressant från denne märklige spanjor, som var medlem i Spanska akademien, och mottog Nobelpriset i litteratur år 1989. 
 
Målningen på omslaget är en del av en muralmålning av Goya.
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens