Jens Boktips

2015-12-15
20:38:00

"David Ramms arv" - Dan Anderson

 
Så då, del två av Dan Andersons två romaner om David Ramm, den här boken kallad "David Ramms arv". Den kommer i en lite annan skrud, och med andra nyheter jämfört med den första boken, "De tre hemlösa", som lätt skulle kunna stå som ett gott verk i sig självt, precis som den här andra delen. Det nya är att David Ramm nu är vuxen och lever ett slags vagabondliv, än är han sjöman och sedan är han i hamn i London och nästan helt pank. De ämnen som förs fram i den här kontexten och mycket av det som David får uppleva på bokens sidor, är troligtvis paralleller till Dan Andersons egna upplevelser, som bohem i Stockholm under den här tiden av tidigt 1900-tal, och många liknande människor som David Ramm har han nog själv mött. Eller iallafall folk som liknar de David möter, kvinnorna, och de fria konstnärerna, och kanske tillochmed den ständigt haschish-och opium-brukande, med en personlig förmögenhet. Det är precis som i Dostojevskijs verk "Dubbelgångaren" hart när omöjligt att inte se att det mesta i bokens handling är självupplevt, om inte direkt upplevt, så i förlängningen en rad slutsatser som fattats, dragits till sin spets, eller uppkommit ur författarens livsmiljöer. Här finner vi hos Dan Anderson en något klen men sympatisk hållning gentemot livet och att leva, en slags strävan att förstå och konkludera en del livsbetingelser, och i förlängningen att kunna förmå att leva en slags emotionell realitet av de vackra saker han möter. Men det är inte enkelt för David Ramm, för där rädslan för Gud en gång fanns, finns nu istället ett slags tomrum. Och det är ett fattigt liv han för, han bor inte särskilt rensligt, har heller inga pengar ens till det viktigaste, och hans rus ger inga lyckogångar, utan snarare förskingring och stunder av intellektuell, dock retoriskt fattig, självömkan. Allt det här har Anderson sunt förnuft nog och jävlar anamma nog att dokumentera, men mer än det, han faktiskt belyser de viktigaste delarna av varje en av dessa nedfärder och han bryter således även, tillslut, ytan av detta grumliga vatten med en del klara, till lysande insikter. Vi vet också att Dostojevskij var en av Dan Andersons absoluta favoritförfattare, det märks. När man då finner att den Anderson som så väl skrev om(låt oss säga det då) sin egen barndom, finns kvar även i den här boken och i den äldre David Ramms livsteckning, då upphävs faktiskt tyngden av att läsa om det tragiska och förlorande livsförsöket, och man anar en viss humor i den sinnebild som Dan Anderson lämnat på pränt. Således är det ett rent nöje att läsa Anderson igen, och det är någorlunda enkelt också!
 
David Ramm tar båten från Amerika och möter en annan svensk, vid namn Hartman, en miljonär med ett kopiöst intag av haschish och opium. De två talas vid en del och rusar sig, David med större måtta än sin landsfrände, tills de så skiljs åt, David beger sig till sina hemtrakter i Dalarna. Det som där möter honom är dystert, hans två bröder har gått bort, och hans föräldrar är fattiga, han har själv inga pengar att tala om. Till råga på allt så finns det en man i trakten som kallas Nilenius. Nilenius är föraktad av alla, då han lurar och bedrar alla sina grannar. Han har fått ingivelsen att dra med sig David i detta, och talar oavbrutet till denne om sitt förakt för "de andra", efter att han uppsökt honom för hundrade gången. David flyr till Stockholm där han råkar hamna i någon form av konstnärsateljé, av en slump. Han återser Hartman, som fortfarande är rusad, och skräms av hans filosofiska men onyktra utläggningar om sin egen existens förlorade sak. Men det har sig att vid ett av Davids besök så är Hartman inte ensam, han befinner sig där tillsammans med en ung vacker kvinna...
 
Det är tydligt att det inte är en dåre vi läser om i "David Ramms arv", det är en någorlunda förnuftig ung man, och han påvisar också detta i sina många funderingar. Men vad som tycks hindra honom för ett slags stilla, i mångas tycke, bättre liv, är hans enträgna strävan efter att försöka självuppleva svaret på sina många tvivel. Han lyckas inte avsäga sig den billiga fyllan, och går i en slags evig cirkel av svårmod. Hans förflutna av armod, kontra hans liv av svårmod. Han letar så att säga efter en livsstil som han själv vägrar ta till sig. Jag kan förstå hans eviga strövande och ovilja att binda sig vid något enkelt svar, men det sorgliga med sådant är väl just att man allt som oftast förlorar något väsentligt i slutändan. Och även om David Ramm kräver en slags filosofisk tanke i alla sina åtaganden, så är det i mycket ett bevis på att han ej kan känna att det gör någon nytta. Han kan helt enkelt inte bli lycklig utan ett uppoffrande tycks det, och detta är han inte redo för. David Ramm skriver också sin livsberättelse i Andersons bok och det är svårt och han gör det väl lite halvhjärtat. Det är svårt att skriva, men det fina med att läsa den här boken, och den förra, är att det tycks mig som att Anderson beskriver färgskalans gråaste partier, och de djupa kriserna, alltså den lilla tankeverksamheten och våra infall, som kanske kan förstöra några timmar av några dagar, men jag tror dock att bakom Dan Andersons böcker så döljer sig en man som hade mognat något och kanske också funnit ytterligare glädje i sitt skrivande efter att helt enkelt ha lyckats med det. Självfallet följer en del intellektuella förbittringar också i det mer "mogna", eller uppoffrande livet, men jag väljer att tro att Andersons liv hade en del ljusglimtar! Och det finns ingen som helst tvivel i att jag, såhär hundra år senare, avundas honom hans dåvarande mogna bohemiska tillvaro...
 
En tanke slog mig då jag läste på Wikipedia att en byst av Dan Anderson finns på Järntorget i Göteborg, och jag har helt säkert sett den. Och jag tänker på hur många gånger jag gått över den platsen, berusad och nattetid, och det känns som en helt lagom plats för en byst av Anderson. Jag fann det här partiet i "David Ramms arv", som påminde mig, och har en viss relevans i bokens sammanhang(föga överraskande):
"Ja, jag känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet - jag är hård nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min farfar - en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med slägga."
 
Än finns nöjet av att för första gången läsa hans dikter kvar!
 
Dan Anderson
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-12-12
20:25:00

"De tre hemlösa" - Dan Anderson

 
Jag har läst Dan Andersons fantastiska bok, kallad "De tre hemlösa". Boken handlar om en ung grabb i Finnmarken, Dalarna, kallad David, och han har två bröder. Den ene är äldst, han heter Johan Adolf och är nästan galen, sedan kommer David och den yngste heter Karl Anton, och han är nästan blind. 
 
Det är väldigt speciellt att för en gång skull läsa en bok som är skriven på svenska, som har svenskan som originalspråk. Det ger liksom en lite bättre och intressantare bild av hur själva språket har format berättelsen(ännu mer), givetvis är det lättare än att läsa en engelsk bok på originalspråk. Och man skall också komma ihåg, och det gör jag instinktivt, att det är väldigt speciellt att läsa en bok av just Dan Andersson också. Han är ju numera mest känd för sin lyrik, och inte sina romaner, men det är faktiskt i "De tre hemlösa", som jag för första gången känner att jag får en ordentlig relation till människan Dan Anderson. Och jag har en stark känsla av att det är en viktig relation som jag funnit. Jag vet att jag snart kommer att läsa uppföljaren, "David Ramms arv". Den boken har jag också tillgång till just nu, så det är bara att se fram emot det! Låt mig berätta i korthet det jag anser vara de viktigaste delarna av bokens handling:
 
David växer upp med en stark rädsla för Gud, i ett fattigt hem, och han har stora plågor av att inte förstå syftet med Guds vilja och meningen med livet. Han läser och skriver för att analysera och resonera sig fram till ett svar på vad Gud faktiskt vill, och hur han själv skall kunna fortsätta leva utan vånda. Hans äldre bror anser sig själv vara dum, och kanske är han galen, men han sitter i ett rum i huset och läser Bibeln och lär den sig utantill. Ibland springer han iväg, rätt ut i skogen, med ett tjut. Han känner sig dum för att han inte kan försörja sig ordentligt. Davids yngre bror Karl Anton, han har dålig syn och den blir sämre med åren. Men han ser lite lättare på det där med Gud, och ser en predikan lite som ett mellanting mellan påhitt och sanning. David är dock fortfarande i plågor, tills han en dag finner en bok av en fritänkare, som hävdar att Gud inte finns. Det blir hans räddning undan rädslan för Gud, och några år senare har han lämnat sitt hem och är sjöman, på de sju haven...
 
Den här boken äger en speciell tilldragelse för mig, då den öppnar sig ändå in till hjärtat i stora delar av berättelsen, och flyter på i ett behagligt mak, som duktigt och bra illustrerar tillvaron för dessa bröder och andra, vid den här platsen och tidpunkten, som Dan Anderson illustrerat. Hans sätt att skriva, är väldigt levande, men inte oåtkomligt på ett sätt som viss poesi kan kännas för mig. Det finns ingen egentlig övergång mellan den lyrik som är med i boken och bokens andra former av levnadsporträtt, trots sin ungdom så hade Dan Anderson lyckats luckra upp en hemlig hjärtkammare som han hade, när han skrev "De tre hemlösa". Det känns varmt att möta en sådan här bok, och jag känner att jag har ett helt öppet sinne. Det känns bekant på något sätt, och lite som att för första gången läsa Harry Martinssons "Aniara" till exempel. När jag tänker efter så är jag bara väldigt glad över att jag har upptäckt Dan Andersons böcker, trots att den här är något sorglig, och det är svårt att se någon slags nackdel med att skriva som Anderson gjorde. Det skulle isåfalla vara gränsen där boken blir för överensstämmande med händelser och komplikationer som faktiskt Har ägt rum, och risken att någon skall ta illa vid sig, det kunde bli en skandal! Den oron har Dan Anderson också själv uttryckt, men det var verkligen hans mening att skriva en verklighetstrogen, och sanningsenlig berättelse, det är uppenbart. 
Sedan kan man också säga att det är ju så med böcker, att vissa delar kan plötsligt komma, som inte känns lika bra och fullkomna som det man läst innan. Men ibland kan den upplevelsen av en försämring också vara starkt påverkat av andra faktorer, som att man exempelvis just har påbörjat en lässession, eller att man börjar bli trött. För mig är "De tre hemlösa" en bladvändare för att jag faktiskt slukas av innehållet, och jag känner mig lite intresserad av vad denne svensk från förr kan tänkas ha upplevt. Jag vill ge boken ett riktigt bra betyg!
 
Jag ger den här boken 4.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-12-12
20:24:00

"Двойник(Dvojnik)"(Dubbelgångaren) - Fjodor Dostojevskij

 
Fjodor Dostojevskij är en av de där författarna som alla har hört om. Kanske har man hört något i stil med "det var som att läsa en bok av Dostojevskij(kan liknas vid uttrycket, det var som att se filmen "Ran" tio gånger). När något är som att läsa en bok av Dostojevskij så känns det ofta ganska tungt, det är många människor inblandade och man befinner sig på något sätt i ett riktigt kallt och blåsigt Ryssland tycker man. Jag skriver detta retrospektivt, pga jag inte har den känslan av att Dostojeskij skulle innebära leda längre. Det kan bero på en mängd faktorer, som att den här boken skrevs före Fjodor Dostojevskijs förvisning till Sibirien, före hans dagar i armén, och kanske för att jag aldrig har läst en hel bok av Dostojevskij tidigare, och när jag försökte så var jag för ung... "Dubbelgångaren" krossar min idé om Dostojevskij som luddig och en man med ett geni spirar ur askan i elden. Det här är världslitteratur i världsklass, och så är det bara. Psykologin har läst hans böcker, likaledes revolutionärer och andra. Som ett konstverk är det fullt lika utmanande som något annat, det år skrämmande och farligt för att det inte bara är en uppgörelse med rådande kultur, det är som en läggmatch med Muhammad Ali. "Hur kan Dostojevskij ha skrivit boken?!", är en fråga som dyker upp igen och igen. Att världen kan vara grym på så många olika sätt, det är verkligen förbryllande, och det är helt enkelt inte rättvist. "Dubbelgångaren" är absolut ingen festglad författare som briljerar i sitt skrivande, det är snarare som om en ung Salieri skrev, så som vi möter den mannen i filmen "Amadeus". Men när skall huvudpersonen ge upp?
 
En man vid namn Jakov Petrovitj Goljadkin vaknar en morgon till en mängd missförstånd och oförklarligt komplicerade möten och intriger i sitt liv. Han får inte komma in på en fest, trots att han fått en inbjudan, och när han väl kommer till tals bland andra så överrumplas han och snavar på orden. Han blir allt mer förtvivlad, särskilt när också hans betjänt nekar honom ens ett uns av välvilligt bemötande, och han förstår inte alls vad som händer. Han blir beslutsam och upprörd och pendlar mellan olika tankebanor och beteenden, men inser också att han själv måste intrigera för att komma någonstans med situationen, han vill återkomma till ett normalläge igen. Tiden går men, just det, är något som absolut inte verkar ske.
 
Goljadkin tycks gå i cirklar och trampar sig en stig i sitt medvetande, i sitt egna rum som han aldrig lämnar. Det är riktigt plågsamt att läsa och jag blir rädd, för det är tydligt från första början att det är någonting allvarligt som inte stämmer med huvudpersonen. At försöka beskriva vad det är, är nästan omöjligt, men jag skulle säga att det är någon form av dissociation, där han tycks befinna sig i en helt annorlunda situation än andra runt sig. Hans försök att nå dit, till en nivå av godtagbart socialt beteende, blir till misslyckanden och ingen förstår varför. Dostojevskij verkar ha en bra förmåga, och han tar ett fast grepp om berättelsen och för den i rätt riktning. Man kan själv reda ut väldigt mycket genom att läsa den här boken, och för den som kan förstå vad det handlar om, så är det en ytterst verklig och sann inblick i delar av ett personligt misslyckande, hos en karaktär som verkar leva i en annan värld än Sverige, helt klart. Fjodor Dostojevskijs böcker har betytt mycket för Ryssland, och var också något som Freud och de andra psykoanalytikerna mötte, när de i sinom tid kom till liknande insikter som Fjodor Dostojevskij. Jag vet inte vem Dostojevskij kan ha pratat med för att kunna skriva en bok som "Dubbelgångaren", men säkert är att trots att det skrämmer mig, så kommer jag att läsa mer av honom snart. "Fler än etthundratusen", enligt andra källor ca 40000 ryssar kom till hans begravnig, år 1881. Dostojevskij var bara 25 år gammal när han skrev "Dubbelgångaren"(vilket är otroligt i sig).
 
Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens