Jens Boktips

2023-02-17
22:07:35

"Преступление и наказание, Prestuplenije i nakazanije" (Brott och straff) - Fjodor Dostojevskij
 
Så har man då läst en av de erkända klassikerna.. Kanske en klassikers klassiker till och med, ”Brott och straff”. Är den så bra som man har hört? Svaret blir oerhört individuellt och subjektivt givetvis. På ett sätt är den så bra som den sägs vara, för mig. Just för mig är det precis lagom intressant i de segare partierna, och så spännande, smärtsamt, överraskande i de bästa partierna att jag vill ge den fem poäng. Även om de segare delarna av boken är lite störande, så är de allt kortvariga. Varför är den då speciellt bra för just mig? Jo, därför att jag känner igen mig i flera karaktärer i boken. Det finns hundratals, kanske tusentals avhandlingar som berör hur man ska tolka boken, och alla säger de olika. Vissa hävdar att det är politiskt, andra att det endast är romantiskt, eller psykologiskt. Några av dessa teorier avhandlas i förordet till boken som jag tror är skrivet av bokens översättare (till engelska, det var den upplagan jag hade). Där skrevs även några ord om hur Dostojevskij själv menade att boken skulle tolkas, men det var lite otydligt exakt hur det var menat. Jag tror det handlar om att på något sätt fånga en känsla eller en ”verklighet” som fanns i Ryssland, kanske finns i Ryssland, men i alla fall fanns i Ryssland på 1800-talet. Nåt gripande som verkligen påvisar situationen i vårt land i öst. Och med vår känsla för globalisering eller humanism eller tro, så vet vi att alla är vi ändå ganska lika tillslut. Därför blir boken för mig mest ett psykologiskt fenomen, jag försöker relatera till karaktärerna och ”känner igen mig”, i dem på olika sätt. Det känns något osunt att känna igen sig i en manisk, förvirrad mördare, men jag är inte helt främmande för sådant som vansinne i mitt egna liv, så även om jag inte har mördat så känns det när galenskapen beskrivs. Jag ska inte säga att jag förstår det, för det vore väl det samma som att säga att man tolkar boken ”rätt”, eller ännu värre att man sympatiserar med ett mord. Men just känslan av att inte kunna förstå vart man befinner sig, vad syftet med ens tillvaro är, att man försvinner bort i det dunkla i ögonblick av skräck, kanske bara när man går gatan fram. Det känner jag igen mig i.

Huvudpersonen heter Raskalnikov och är en ung (tjugoårsåldern) ex-student som för ett något dämpat liv i fattigdom. Redan när vi möter karaktären så har han förirrat sig ganska långt ner i vansinnet. Han tänker kring saker som att alla stora personligheter i historien har blod på sina händer (de facto eller i förlängningen). Dessa ”stora” män skulle kunna ses som något slags övermänniskor som inte berörs av lagen, deras brott blir så att säga rättfärdigat av brottens resultat. Raskalnikov tycks misstänka att han själv kanske skulle kunna vara en av dessa övermänniskor, på något sätt, och vad skulle hindra honom från att ta till våld för att lösa sin egna situation, på samma vis som exempelvis Napoleon gjorde? Dessa tankar leder till mani och psykos hos Raskalnikov, så till den milda grad att han tillslut känner sig tvingad. Av ödet.. Av en osynlig hand som för honom mot ett mål som skall skapa en ny tillvaro, ett liv efter handlingen. Handlingen består i att mörda och råna en panthandlerska som han känner till.

När jag gick på gymnasiet så var vi på en föreställning på Backateatern i Göteborg, en uppsättning av ”Brott och straff”, i något moderniserad version. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, det jag minns är att huvudpersonens skådespelare var väldigt bra. Och att han åt chips hela tiden av någon anledning, mitt i sin misär. Det var en studentföreställning vi såg och därmed var inte publiken så engagerad, några pratade och sådär. Det resulterade i att en av skådespelarna bröt ”den tredje väggen” och mitt i föreställningen vände sig till dem som pratade och bad dem vara tysta, ty ”vi spelar teater här”. Det var ett fint ögonblick tycker jag, även om jag först trodde att det var en del av teatern!

Är den då så bra den här? Ja, det är den onekligen. Det är omöjligt att gå in i närmare detalj kring varför den är så bra utan att avslöja för mycket om sig själv. För givetvis kan jag inte förstå de politiska konnotationerna av boken, kanske inte heller de romantiska. Så det blir bara igenkännandet och det psykologiska kvar. Och skall jag förklara varför jag känner igen mig i de många skumma figurer som finns i boken så skulle jag säga för mycket om mig själv. Men den säger dels någonting om ett Ryssland som jag visserligen aldrig besökt, men som jag tycker mig kunna förstå eller förnimma i och med det jag har läst. Den säger också något om det mänskliga tillståndet, och det lever jag i, och kan sympatisera med. Vissa kanske tycker att det är en tjock pappershög som kan slängas i brasan därför att den är föråldrad eller bara seg. Men lev er in i det säger jag, bli vansinniga när Raskalnikov blir det, så kanske ni kan ha mer glädje av boken! Fast bli inte vansinniga på riktigt givetvis. Man förstår då man läser att man skall vara glad att man inte upplevt eller gjort allt som karaktärerna har, för de lär sig mycket om livets gåta genom sina handlingar. Därmed slipper vi själva vara lika drastiska och kan ta lärdom utan att för den sakens skull behöva bli galna. De av oss som har tur!

Jag vill ge den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

Kategorier: Fjodor Dostojevskij | Ingen har kommenterat än bli den första!