Jens Boktips

2018-10-26
18:57:48

"Miljonpundsedeln och andra berättelser" - Mark Twain


Den här gången ska jag recensera ett exemplar av en bok som i jämförelse med många andra böcker har lidit av ett mycket fruktansvärt och utmanande öde. Exemplaret har under cirka 2 års tid legat i mitt badrum som förströelse-bok. Själva omslagspapperet har försvunnit för länge sedan, grovt fuktskadat och kastats bort. Kvar är endast pärmarna av den röda samlingen av noveller av författaren och citat-maskinen Mark Twain (om ni öppnar en citatbok så kommer hans namn garanterat förekomma ett flertal gånger). Ni som har läst bloggen förut vet att av de novellsamlingar jag har recenserat så har de flesta varit hemska, humoristiska, eller någonting mitt emellan. Mer ofta än sällan så är novellerna finurliga. Mark Twains citat är också ofta lätt humoristiska eller gravallvarliga på ett sätt som endast en novellförfattare kan producera. Hur står sig då denna novellsamling i jämförelse med exempelvis dem av Roald Dahl, eller de kanske ännu mörkare av Edgar Allan Poe?


Svaret är lite oklart, det beror på i vilket humör man är när man läser kan man säga. Många av Twains noveller tycks inte ha åldrats särskilt väl, medans andra har åldrats väl just därför att de beskriver en tid som är förbi. Exempelvis är novellen om hur Twain lärde sig att cykla ganska komisk, och man tänker sig en novellförfattare med gammaldags utseende och sätt som vinglar runt och faller av en penny-farthing (höghjuling). Visst hade man blivit glad om man såg en man med en gedigen mustasch komma cyklande nerför gatan på en enorm cykel med asymmetriska proportioner och utan gummidäck? En syn som sällan skådas idag, och enormt upplyftande att läsa om alltså. Andra bitar är mindre humoristiska och inte lika spännande. Många gånger tas militärlivet med i handlingen, och flera gånger refereras till det amerikanska inbördeskriget. De riktigt fullkomliga skräck-berättelserna eller de riktigt finurliga historierna kommer inte lika naturligt för Mark Twain i boken, som de gjorde för Dahl och Poe. För mig saknas många gånger spänningen, och det finns en anledning till att mitt exemplar av boken alltså har legat på badrumsgolvet i flera år. Man orkar inte läsa sida upp och sida ner av en novell om det inte bjuds på något uppseendeväckande någon gång, och effekten av novellen senare blir en mild glädje i bästa fall, eller ett uppdämt ”jaha”. Om ni ska läsa en novellsamling välj då i första hand Edgar Allan Poe eller Roald Dahl, den ena mer fruktansvärt spännande än den andre.

Berättelsen om cykeln, och den om Eva och Adam i Edens lustgård är dock väldigt bra!


Jag ger den här boken 2.8/5 på en skala av bra böcker!

/Jens 

2018-10-21
19:45:57

"Les Misérables" (Samhällets olycksbarn) - Victor Hugo


Snabba ryck i böckernas värld, mindre snabba i min privata sfär!

Jag har lite mer tid över till att läsa för tillfället och därmed har jag kunnat läsa klart Victor Hugos klassiker ”Samhällets olycksbarn” på några dagar.  Det var med en enorm glädje som jag plockade boken ur hyllan, jag har sett fram emot att läsa den riktigt länge nu. Det är ett nytt exemplar i pocketform jag läser, apropå att man alltid letar sig fram till klassikerhyllan i bokaffärer nuförtiden. Jag har funderat på det jag skrev om att endast klassikerhyllan hos de flesta bokhandlare är intressanta idag, och undrat om det alienerar mig mer än jag själv anar. Säkerligen finns det OTROLIGT mycket bra nya böcker som jag inte läser helt enkelt. Det kan man se ur flera olika perspektiv på, exempelvis kan det ju ha sin egen alldeles speciella charm att läsa en gammal bok som har åldrats på ett visst sätt, och belyser ett samhälle på ett visst sätt, och man kan ta till sig boken med en viss distans (en sådär 150 år senare). Samtidigt är det ju korkat att missa massa aktuell litteratur för att man endast går till klassikerna i bokaffären! Alldeles särskilt så missar man en större del av samhällsdebatten och olika synsätt på hur det är att vara människa idag utifrån litteraturens perspektiv. Men detta kan man alltid sätta som en kontrasterande kunskap som kommer genom att läsa äldre litteratur. Man förstår på något viss det moraliskt riktiga eller oriktiga som har funnits i tidigare civilisationer/årtionden, och man kan på ett annat plan förstå och se vad som är bra och dåligt med ens liv idag. Ofta finns det djupare meningar med också gammal litteratur (alldeles särskilt i ”Samhällets olycksbarn”, även om en historisk analys också kan vara på sin plats i det här fallet), och de moraliska budskapen överbryggar den tid som har förlupit. Men många seder och bruk som finns i äldre litteratur är ju förlegade och ofta är det kvinnor exempelvis vars liv kunde vara mer ofria än de är idag. Jag undrar om jag njuter mer av att läsa klassikerna än en kvinna hade gjort, det vet jag faktiskt inte, men enligt mig måste man någon gång få grotta ner sig i en bra klassisk roman och bara njuta av historien som finns och de allmänrådande budskapen man kan hitta. Jag läste också en artikel i DN igår om att det kunde bli modernt för kvinnor att bli mer konservativa, och kanske ta hand om män mer än idag, av egen fri vilja. Det var tydligen en taktik som skulle göra kvinnan populär bland alla män.
Mer angeläget är kanske att jag för en stund sedan pratade med en tjej på nätet som gjorde en topp-tre-lista på sina favoritböcker/författare (jag gjorde också en). På den fanns b.la. ”Anna Karenina” av Leo Tolstoj. Är det konstigt? Ödet går mot Karenina så många gånger i boken, och det finns mycket att lära om ett främmande land med en annan kultur, i allra första hand i en annan tid. Det är långt ifrån en bok med moderna snitt, även om den kanske belyser ”kvinnofrågan” på sitt sätt, men det är väl det som gör den till en klassiker av olika anledningar:

1.     Det finns en överbryggande moralisk bit eller association som är allmänrådande även idag.

2.     Man kan lära sig intressanta saker av de historiska inslagen i den roman som skrevs i en annan tidsepok.

3.     Själva dramat eller handlingen i boken är tillräckligt bra för att överbrygga den tid som gått.

Alla dessa tre kriterier går att koppla till både ”Anna Karenina” (av Leo Tolstoj), och ”Samhällets olycksbarn” av Victor Hugo. Nr 2 och 3 kan kopplas till exempelvis storproduceraren Alexandre Dumas. Hans böcker är typexempel på litteratur med en spännande handling som lockar filmmakare och läsare än idag.
Det finns faktiskt också vissa gemensamma drag i Dumas ”Greven från Monte Cristo”, och ”Samhällets olycksbarn”, fast jag bara har sett en filmatiseringen av ”Greven...” (den nyare). Det handlar till sist om moral i olika former, och där ”Greven i Monte Cristo” är en fabulös, fantastisk berättelse om att kämpa för att resa sig ur avgrunden, och om brott och hämnd och ära, så är ”Samhällets olycksbarn” snarare en berättelse med nyanser av allt detta, men i mindre dramatisk form.

Vi följer Jean Valjean som har begått ett brott: en stöld; och han blir dömd till att bli galärslav. Han lyckas fly flera gånger men blir alltid infångad igen, och till sist får han tillbringa 19 år som galärslav. Detta ger honom en välutvecklad styrka i armarna, och en seghet i sinnet, men han finner snabbt efter att ha blivit fri att livet har många obehagligheter kvar i hans verklighet. Ingen vill husera den som varit straffånge, och det verkar omöjligt att dölja sitt förflutna på ett enkelt sätt för Valjean. Inte ens på värdshusen får han husrum, och hans situation blir desperat. En biskop visar dock upp ett otroligt stycke moralisk sans då han tar emot Valjean i sitt hem och bjuder honom på middag och en säng. Mötet slutar med katastrof, men någonting har väckts i Valjean, och ett långt liv med olika moraliska frågor och åtaganden väntar den före detta straffången. Det vi får läsa är som sagt en slags ”Greven i Monte Cristo”-historia, men kampen är för Valjean inte över på långt när, när han tillslut blir en accepterad medlem i det franska samhället.

Det är tydligt att Hugo skrev den här boken som en slags besked till folket och de styrande i samhället. Han såg att det fanns en orättvisa, i hur människor behandlas, och i fattigdomen i landet, och orättvisan fanns vidare även inom rättsväsendet och i alla delar av samhället. Svaret blir historien om en straffångens kamp med de moraliska spöresmålen. Ständigt finns det en chans för honom att göra rätt eller fel, att ge eller ta, och ändå är ödet ute efter välgöraren i precis lika stor utsträckning som tjuven eller boven. Det kan tyckas. Men som en slags romantisering av det moraliska Frankrike i mitten av 1800-talet så är detta en berättelse som inte slutar vid rätt eller fel, det är också en berättelse om att kunna förlåta sig själv, att gå vidare och att alltid hålla sig underrättad om sitt känsloliv i korrelation med det sunda förnuftet. Dessutom är det en berättelse som är väldigt vacker och kärlek i olika former förekommer, hjältedåd och fantastiska slumpmässiga händelser osv. Vad jag förstår från Wikipedia så tog det lång tid för Hugo att skriva den här boken, och det är kanske något som märks till dels. Exempelvis är boken uppdelad i olika delar som följer olika karaktärer, även om Hugo (efter ett tag kanske) avslutar berättelsen om Valjean, och fokus ligger på händelser runt den mannen under flera år. I de olika karaktärerna som trots allt förekommer så finns det sammanträffande och gåtor som behöver lösas genom hela handlingen och många trådar bildar tillsammans en sträng på den lyra som Hugo spelar på, i berättelsen om sitt Frankrike...

Det är intressant att vissa karaktärer återkommer flera gånger exempelvis i skepnad av den som jagar Valjean (Javert), och att denne aldrig ger upp sitt värv att härja enligt en entydig moralisk kompass. Javert representerar alltså ondskan i skepnad av en lagens väktare. Han måttar inte på några medel att ta fast den som enligt lagen är skyldig, och det blir till slut en hatisk karaktär som inkräktar på själva den personliga friheten hos karaktärer som i rimlighetens namn inte längre är brottslingar i någon mån.
Dessutom är ”Samhällets olycksbarn” en berättelse om människor förhållande till pengar. Både den fattige och den rike. Och det är också de pengar som karaktärerna har, eller har möjligheten att skaffa som är den bärande utvecklande faktorn i boken. Moral och pengar, kärlek och brott alltså..

Till sist kan jag nämna att jag tycker att ”Ringaren i Notre Dame” faktiskt är en bättre bok än ”Samhällets olycksbarn”, och det märks att de två böckerna är skrivna på olika sätt och med olika intentioner. Bägge böckerna är mycket, mycket bra.. Den ena blev en disneyfierad Disney-film, och den andra blev en musikal.


Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

2018-10-17
18:49:47

"The Map of Love" (Kärlekens väv) - Ahdaf Soueif


Ännu en bok som blivit läst alltså. ”Kärlekens väv” är en trevlig men allvarsam berättelse om en rad människor med olika anknytning till landet Egypten. Politik, historia och den generella utvecklingen i Egypten runt år 1900, och också i slutet av 1990-talet bearbetas genom dagbokberättande och i en rad brev. Breven är skrivna av Anna, en engelska som gifter sig med en egyptisk advokat i slutet av 1800-talet. Detta under en tid då Egypten var ockuperat av Storbritannien, och den allmänt rådande inställningen från engelsmännens sida, till egyptierna var att likna vid förakt eller uttalad rasism (i alla fall enligt den här boken, men jag tror nog ändå att själva kolonisationen av länder från Europas sida ofta har anmärkts som sprunget ur en rasism hos de koloniserade makterna). Dessa skildringar präglas av att de är skrivna i brev-, dagbok-, eller jag-form.

Mycket få engelsmän accepterar således Anna giftermål, och hon blir istället mer angelägen om sin mans intressen och den nya familj de skapar.
En epilog till detta berättar om hur Anna gifte sig med en engelsman som reste till Sudan inom militärtjänstgöring, och återkom som ett apatiskt vrak, och han avled kort tid efter sin återkomst. Dennes far, sir Edward är en av dem som Anna fortsätter att skriva brev till, i decennier, även om svaren blir färre och sorgen fortsätter att vara tung. Sir Edward var också den som tidigare hade varit på resa i Egypten, och som väckte Annas intresse för landet.
Anna och Sharif (hennes nya make) möts då Anna blir kidnappad av en av Sharifs bröder, och då hon blir förd till Sharifs hus så fattar de tycke för varandra. En huvudanledning till detta kan sägas vara det faktum att Anna inte alls blir rädd över kidnappningen (hon blir lugnad av Sharifs syster, som förklarar att det är en rent diplomatisk åtgärd som inte kommer leda till våld). Sharif ser snabbt till att Anna blir frisläppt, men lovar också att ta med henne på en resa genom öknen för att visa sevärdheter som en engelsman annars inte hade kunnat uppleva.

Stora delar av boken är alltså förlagd till brev- eller dagboksform. Dokumenten läses och bearbetas av Amal, som är en släktning till paret Sharif och Anna, levandes i slutet av 1990-talet. Hon har fått möta en kusin från längesedan, Isabell som också är engelska precis som Anna. Anna är Isabells gammelmormor, och på det viset har en resväska/koffert fylld av alla brev och dagböcker hamnat i hennes ägo. Men allt är ju skrivet på arabiska, och därför behöver hon Amals hjälp för att kunna läsa texterna!

Det är en väldigt bra bok som Ahdaf Soueif har presterat. Den är dock något svår att komma igång med handlingsmässigt, då många antaganden tycks göras kring förkunskaper, eller att man snabbt tar till sig en handling, karaktär och en storyline. En annan anmärkning är väl att texten är otroligt liten, så jag nästan trodde att jag behöver läsglasögon till en början. Det blir en vanesak att läsa den här boken, och när man väl kommit in i själva konceptet och storylinen i berättelsen så ger den en hel del tillbaka till läsaren.
Man skulle kunna tro att de politiska frågorna som tas upp kring Egypten borde vara redundanta nu, i och med den arabiska våren osv (den arabiska våren som jag inte vet något om, förutom att det är ett tveksamt epitet på vad som hände där för några år sedan, enligt vissa). Men det är de alltså inte, och inte heller de delar som beskriver det politiska klimatet runt år 1900 är helt redundanta. En aspekt som tas upp är den ström av judar ifrån olika länder som bosatt sig i Palestina, och som inte beblandar sig med palestinierna, utan skapar egna samhällen som är helt avskärmade, detta under början av 1900-talet. Man är rädd att det samma skall ske i Egypten, då många judar tycks köpa upp mark i landet.

Det är oklart för mig hur detta har gått till, men jag är säker på att det fanns en oro hos egyptierna i alla fall, och om den var obefogad får man bedöma själv utifrån hur det ser ut idag antar jag. Däremot så var det en nyhet för mig att en så pass organiserad sionistisk rörelse fanns så tidigt, men det är väl så att det är ett gammalt namn på judarnas strävan efter det egna landet, vilket säkert har varit angeläget under mycket lång tid.

Det är faktiskt en fantastiskt rolig bok att läsa, den är välskriven och kommer med en del vändpunkter som är intressanta, och det är alltid kul att läsa bra skildringar som är internationella/följer en familj genom tiderna, och som i det här fallet också har en intressant kärleksrelation att läsa om.


Författaren Ahdaf Soueif är uppvuxen i Storbritannien.

Allt-som-allt en riktigt bra bok alltså! Vill resa till Egypten!


Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker!

/Jens