Jens Boktips

2015-10-17
18:44:00

"Kara Kitap"(Den svarta boken) - Orhan Pamuk

 
"Den svarta boken" är en stor bok, som titeln antyder. Samtidigt utspelar den sig i princip hela vägen i en mans medvetande, mannen heter Galip. Staden Istanbul väcks åter till liv, precis som vanligt i Pamuks böcker. Men det är någonting eget med "Den svarta boken".. Den är otroligt utförligt skriven, som Orhan Pamuks böcker alltid är, men den övergår de andra böckerna, med stilen som är så utförlig. Om "Leo Afrikanen" sa jag att den är linjär. Om jag skulle mynta ett liknande begrepp efter samma struktur till den här boken så skulle jag säga att "Den svarta boken" ter sig som en "epok". Den förändras gradvis, sida efter sida, men är i slutändan som ett enda minne, fullständigt deklarerat och nedskrivet, i formen av en roman. Många författare skapar sina egna förutsättningar i sina böcker, och svarar gärna på sina egna frågeställningar, ställer upp exempel och skapar scener, som ibland kan tyckas mest självuppfyllande i en bemärkelse. Att Pamuk fullständigt är herre över sin text, är ett vedertaget faktum, och han när i högsta grad sitt eget uttryck i den här boken. Flera av hans senare böcker tycks också ha sprunget ur delar av den här. Detta är den svarta klossen som passar ypperligt väl ihop med Pamuks samling av, av andra färger färgade klossar. Men den som läser "Den svarta boken", bör ha tålamod.
 
Vi läser alltså om Galip, som är verksam som advokat i Istanbul. En dag kommer han hem och finner att hans fru, tillika hans kusin, är borta. Han beger sig ut i staden för att leta. Snabbt kommer misstanken att hon håller sig dold någonstans med Celal, hennes bror, som är journalist och skriver mycket populära kolumner för tidningen Milliyet. Galip läser varje dag de utförliga kolumnerna som Celal har skrivit och snart börjar han helt leva sig in i dem, med berättelser från den Ottomanska tiden i Turkiet och annat, även vi får ta del av dem, i form av kapitel. Galips sökande efter sin fru blir tillslut helt synonymt med hans undersökningar kring olika idéer från Celals artiklar. Galip sväljs helt av processen.
 
Det har nu gått cirka en vecka sedan jag slutade läsa den här boken. Det har tyvärr blivit en väldigt dålig ovana att börja läsa en ny bok direkt efter att jag läst klart en, utan att jag skriver en recension. Det tyder nog på att jag aldrig blir riktigt tillfreds med de böcker jag läser, eller så har det bara att göra med "Den svarta boken" den här gången. För minnet av den är ganska mörkt. Det är, så att säga, inte det Istanbul som badar i ljus som vi möter här, utan en helt annan stad, med bordeller och nattöppna affärer, gråa lägenhetskomplex osv. Men Orhan Pamuk står här, antagligen för första gången i sitt liv, på en grund som är så omfångsrik och inbjudande, att man bara måste läsa ändå, även när det är svart som en natt i Istanbul. Det är svårt att greppa det större temat till en början, det är en del som skall klaras upp förstår jag, och själva vändpunkten(att Rüya, Galips fru har försvunnit), blir ändå inte en särskilt springande punkt för berättelsen. Det kan man ju läsa redan i resumén. Men det är klart att för Pamuk, så kom brytpunkten redan från bokens första mening. Så genomtänkt tror jag faktiskt att den är. Jag får genom läsningen uppleva att Pamuk fångar upp associationer hos mig, som tycks helt otroliga, och samtidigt får jag läsa koncept om mänskligt beteende/tankar, som är nya, men ändå inte känns främmande. Det är som en undersökning i hur en rationell människa, utefter vissa parametrar, skulle kunna agera i ett scenario som bäst kan beskrivas som lätt overkligt. Men realistiskt. Ibland kommer det en punkt där dialogen, eller texten i en av de journalistiska kolumnerna, vida övergår det grepp eller den form som jag skulle kunna tänka mig i en naturlig situation. Det är på något sätt utforskande, men man har känslan att Pamuk redan sitter inne med alla svaren, och återigen känns det helt realistisk. Dessa tankar har sprunget ur en tänkande människa, helt tydligt, och mannen är Orhan Pamuk. Så det har givetvis ett djupt konstnärligt värde.. Har det då någon som helst nytta? Jag vill säga det, men låter det vara upp till någon annan att påvisa det. Ibland kan man tro att boken är en slags handling som har utförts, mest för att det går an. Som ett slags exempel på yttrandefrihet(som ännu inte kan sägas vara total i Turkiet).
Om man skall presentera några baksidor här så får man räkna med att de är otroligt genomtänkta från början. Det skulle riskera att tolkas som ett direkt klagomål mot Pamuk, om man har läst boken. Mest handlar det för mig om den struktur som tycks vara självklar i bokens Turkiet, kvinnornas roll och uttrycken för förhållanden som kanske kunde presenteras på ett mognare sätt. Men det kan hända att det hade försämrat den konstnärliga kvalitén också. Det är inte en naken berättelse, den är snarare fullt påklädd i begravnigsstass, eller söndagsfinkläder. Svår att provocera.
Andra tankar än de som jag tror var Orhan Pamuks originalidéer dyker upp, då på grund av, att boken kom ut 1990. Det handlar till exempel om dagens förekomst av social media.
 
Orhan Pamuk
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2014-09-14
21:09:00

"Beyaz Kale"(Den vita borgen) - Orhan Pamuk

 
Så till ännu en bok av Nobelpristagaren Orhan Pamuk, "Den vita borgen". Ofta tänker jag att det är roande att försöka förklara handlingen i en bok med så enkla medel som möjligt, att försöka skala bort allt förutom själva kärnan i berättelsen. Skulle man göra det med "Den vita borgen" så hade det sett väldigt konstigt ut. Låt mig börja med att berätta en intressant detalj kring själva boken; den har förvånansvärt många yttre likheter med Umberto Ecos "Gårdagens ö". Men trots att bokens kärna, dess låt oss säga skelett, är lite likt så är stilen och dess "vitala organ", helt annorlunda. Såhär:
 
En ung italiensk ädling blir under en resa från Venedig till Neapel utsatt för turkiska pirater och han i förs i bojor med resten av besättningen till Istanbuls fängelsehålor. Det utspelar sig någon gång på 1600-talet. Den unge mannen har viss erfarenhet, har studerat, vetenskap och filosofi och hävdar därför att han är läkare. Han lyckas behandla en del sår och blir därför erkänd som sådan och sedan, med hjälp av en del mutor, får han specialbehandling i fängelset, han får exempelvis en finare cell. Men hans resa tar inte slut där. Han blir slav hos en vetenskapsman och astrolog kallad Hodja och de ska komma att tillbringa sin tid tillsammans vid ett specielldesignat bord i dennes hus. Där får den unge mannen som uppgift av Hodja att lära ut allt han kan om vetenskap; astronomi, astrologi, biologi etc. till densamme. Det hela pågår i åratal. De två blir sammarbetspartners då de försöker vinna Sultanens, ett barns gunst, för att få ökat inflytande. Allt mer fabulösa berättelser om Italien och bland annat dess djurrike kommer nu från de båda männens bord någonstans i Istanbul. Samtidigt pågår en konstant kamp för att påvisa olika astronomiska fenomen, en kamp mellan de två männen då de tär på varandra som herre/slav och kampen mot ledan under den tid då Sultanen inte kallar på dem. De börjar arbeta på egna projekt rörande det mänskliga psyket. Slutligen beställer han, Sultanen, ett revolutionerande nytt ärkevapen som skall krossa turkarnas alla motståndare. De två männen sätts på prov...
 
Det är verkligen en märklig bok det här, att läsa om hur de plågar varandra fysiskt och verbalt som de vore grus i tidens maskineri, eller var fastklämda mellan dess kugghjul. Att läsa om hur de trampar vatten i väntan på plötsliga blixtnedslag av explosiv kreativitet, det är märkligt. Det är också lite kusligt. 
Boken är luftig, i det stora mycket olik "Gårdagens ö" som skrevs ungefär tio år senare, men den behåller ändå det starka fokuset på de fixa idéerna hos märkliga människor som det också berättas om historiskt i den här. Det är en bok som jag skulle kunna och vilja sträckläsa men ändå känns den aningen kort. Mer som ett litet projekt som Pamuk företagit sig snarare än de episka litterära verk som han producerat senare i sin karriär. Man märker också att det som i Pamuks debutroman var stark optimism, i den här boken förbytts till vad som gränsar till kaxighet. Det kanske beror på att jag nu vet att han vunnit Nobelpriset, men jag vet inte. Några av de böcker han skrivit, också efter han fick priset, visar mer på den enorma mognaden han har uppnått som författare och vissa av dem är kanske mina favoritböcker just nu. En och annan kunde vara värd en 5:a i betyg. Det betyget kommer inte den här boken att uppnå, även om jag från första början läser den med en obottnad entusiasm. Orhan Pamuk kan sannerligen konsten att föra historien till ens köksfönster.
 
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker
 
/Jens
2014-07-16
19:36:00

"Cevdet Bey ve Oğulları"(Herr Cevdet och hans söner) - Orhan Pamuk

 
Det känns på något sätt svårt att skriva en recension om en bok av Orhan Pamuk, så det här blir mer ett inlägg istället. En del av det som gör det hela komplicerat kan sägas bero på hur jag förhåller mig till Pamuks böcker på ett personligt plan. För mig är han en författare, som till skillnad från många andra, lyckas ge mig någonting utan att samtidigt ta någonting också. Man skulle kunna argumentera för att det beror på min egna brist på livserfarenheter. Orhan Pamuks verk är helt enkelt kulturella uttryck som i sin egna helhet blir till en invit, en bjudning till någon annans bord, kultur, liv. Och jag välkomnar all konst som lyckas representera och presentera kultur, särskilt när det inte åsamkar mig någonting. Det man kan finna i Orhan Pamuks böcker är mänskligt. Men det finns givetvis kontroverser. Det är företrädesvis välbärgade turkar som avbildas, societetsmänniskor och mycket är en bild av männens värld. Men det är ett intressant fenomen att beskåda och man får anta att Orhan Pamuk tar med sig det han känner igen, i sin litteratur. Orhan Pamuks debutroman, som nu finns på svenska, nämligen "Herr Cevdet och hans söner" bär stark prägling av det som känns igen i hans skrivande. Men det är ett intryck som tar en stund att sätta sig i boken. Hur då?
 
Boken börjar i 1900-talets första decennium och tar sig genom tre generationers turkar. Vi får möta herr Cevdet, den bekymrade muslimske köpmannen som kontemplerar sitt liv i bilden av sin sjuke brors ögon, brodern som är radikal och från sin sjukbädd sjunger "La Marseillaise"(Marseljäsen) och bannar sin köpmannabroder för vad han anser vara ett slöseri med intellekt och livslusta. Detta sker i upptakten till vad som skulle bli ungturkarnas revolution, något som föranledde den turkiska republiken och blev slutet på det Osmanska Riket. Cevdet själv är i tanken en bekymrad man men affärsmässig och stolt och vi får följa hans tankar kring sitt liv som trävaruhandlare och senare som förmögen köpman. 
Vi förflyttas fram i tiden till 1930-talet, närmare bestämt åren runt 1938 då Turkiets regerande och förste president Atatürk, dör. Andra världskriget står nu för dörren. Cevdet har fått framgång i sina affärer och socialt och lever med sin familj i Istanbuls stadsdel Nişantaşı. Vi läser här om många olika konflikter, tillställningar och om familjelivet hos den stora familjen och deras vänner, allt återigen med de då rådande politiska tankarna som "backdrop". Det är särskilt intresserat att läsa om de tre skolkamraterna Ömer, Refik och Muhittin och om hur de navigerar sina liv på olika vägar. Ömer som kallar sig erövrare och vill just det, erövra, Refik som får barn men reser bort för att hitta något han saknar och Muhittin som till en början verkar leva ett relativt lössläppt liv men snart fångas upp av de nationalistiska strömningarna i det nya Turkiet. Han finner sitt engagemang och anser att hans vänner blivit alldeles för västerländska och den konflikten är typisk för Pamuks böcker. Att leva i gränslandet mellan två kulturer är ju något som i allra högsta grad stämmer överens med hans egna liv också. De individuella berättelserna om de tre barndomsvännerna är väldigt intressanta men relationen till varandra som de har, den visas bäst i kapitlen "Rannsakning" och "Blötdjur" i bokens andra del och det är kanske också de bästa kapitlen i boken. På de ställen då olika festligheter beskrivs får man en nästan Gudfadernliknande upplevelse, otroligt målande bildspråk och en stor port öppen till festdeltagarnas hjärtan, som alltid i Pamuks böcker.
I bokens tredje del läser vi om Refiks son Ahmet som lever som konstnär i början av 1970-talet, hur hans romans med en jämngammal kvinna artar sig och hur den stundande militärkuppen påverkar honom. Många av karaktärerna från de föregående delarna finns kvar och det är kanske först i den sista delen som man faktiskt kommer ihåg alla och man får äntligen lön för mödan att ha läst de minst sant grundliga beskrivningarna av konversationer och tankar i de föregående delarna av boken. För det märks att detta är Pamuks första bok, inte förrän ungefär den halva har gått börjar man känna sig hemma och känna igen sig i den något mässande stil som nu gjort Orhan Pamuk till erkänd nobelpristagare. När det gäller historiska romaner är Orhan Pamuk en av de bästa och det är värt att läsa fler av hans böcker.
 
Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens