Jens Boktips

2016-02-26
18:18:00

"Banco"(Revansch!) - Henry "Papillon" Charrieré

 
Så jag har återkommit till Henri Charrieré och berättelsen om hur han blev en Papillon i bur, hur han åter fick namnet Henry i bruk(eller rättare sagt den spanska varianten, Enrique), och hur han sedan återtog namnet Papillon igen, och gjorde det känt och berömt i hela världen. Jag är glad att jag får göra det, om än något fundersam initialt om hur boken kan tänkas vara upplagd med tanke på den första bokens frenesi och kompakta handlag, ett handgemäng med romanens alla principer, en tiger som slukar en egyptolog och gör sig bekant med en farao från yttre rymden. Nej, riktigt så artade sig ju inte den första boken, men den genererade ju enormt intresse och popularitet från journalister och författare i Paris, samt Caracas och resten av världen. Det blev en formidabel succé för Charrieréoch en ljuvlig hämnd, och som jag sa i förra recensionen - det tror jag ingen kunde ta ifrån honom under det decennium han levde som kändis efter publikationen av "Papillon - Räddningens öar". Inte ens ett övermått av uppmärksamhet kunde helt sluka Charrierés flamma, så stark, och det är ironiskt att det i denna uppföljare till "...Räddnigens öar", är han själv som får berätta om det. Det är klart att det är intressant att få veta vad en förrymd straffånge på andra sidan planeten hade för sig under de första åren efter flykten. Det är helt enkel en genuint intressant historisk och antropologisk insikt, att Charrieré och många andra lyckades anamma den "uppfostran" de skulle få från de grymma fängelseöarna, men endast i Venezuela, där de kunde karva ut ett leverne av värdighet(Charrieré kunde tillslut åka hem, men valde att flytta tillbaka till Caracas). Det är någonting väldigt intressant i fenomenet där fångar skickas till en koloni på andra sidan jorden, sätts i fängelse, och då de släpps eller lyckas rymma så finns det inget liv kvar för dem i hemlandet utan de samlas i Venezuela och lever fattigt och knegar, eller drömmer om en stor kupp, ett perfekt rån. Hur ser brottsstatistiken ut i Sverige idag? Vi vet nu att en terrordömd svensk har jobbat en tid efter domen, hos Telenor och där har han haft tillgång till mycket kundinformation och ansvar. Men det är nog om sanningen skall sägas ett undantag som bekräftar regeln, att folk som inte har så bra cv(och även andra) ofta får lämna ut sina uppgifter ur brottsregistret. Det är inte lätt att göra ett simpelt värdetransportrån, och sedan bara gå vidare i livet, tydligen. Men man kan få jobb på Telenor...
 
I "Revansch!" börjar berättelsen när Papillon har anlänt till en liten by, El Dorado tillsammans med sin lame vän från fängelset, Picolino. Papillon har lovat att ta hand om Picolino, som kan gå, men inte prata eller röra armarna. Där får de två ett varmare mottagande än Papillon någonsin hade kunnat tro. Unga kvinnor med indianskt och spanskt utseende omsluter dem, och de blir snabbt inbjudna till ett hushåll för en bit mat och en kopp kaffe. De kan bo där gratis, tillsvidare. Nu börjar Papillons tankar kring vad han kan ta sig för här i livet. Han anser sig nu ha lämnat "förruttnelsens väg", men uppmärksammar ändå ett relativt obevakat lager med guldtackor, vid en gruva där han söker jobb. Papillon lyckas inte hålla sig till den smala vägen särskilt länge och bryter snart upp från Picolino och sin älskare Maria, för att tillsammans med en fulspelare, också han gammal burfågel, ge sig iväg till ett gruvläger mitt ute i djungeln. Där skall de två spela med preparerade tärningar och lura av guldgrävarna deras skatter. Papillon ser inför den här resan till att köpa en revolver, lägret dit de ska, har ett osedvanligt dåligt rykte.
Under åren som går planerar Papillon tillsammans med andra smått kriminella typer en del rånförsök och kupper men inget tycks gå vägen för honom. Flera gånger slipper han knappt undan lagens långa arm, och det är ingen optimal situation för honom. Han fortsätter dock planera sin gruvliga hämnd mot dem som fick honom dömd för så många år sedan, och för det behöver Papillon pengar. Tillslut håller han på att mista livhanken då han finner sig utanför presidentpalatset med ett gäng unga, narkotikapåverkad män, med en bomb i baksätet. Han inser att någonting måste ske för att säkra hans status som vanlig civil och medborgare och förändringen måste komma från honom själv. Tillslut sker det dock spontant, på ett annat vis, då han möter sina drömmars kvinna i Rita, som blir hans. Nu börjar en ny period i Papillons liv när han förskjuter sin tidigare förbittring, och glömmer sin hämnd. Vi får nu ta del av en fredligare mans erfarenheter i restaurang/nattklubbs-branschen. Han driver en egen tillsammans med Rita. Men finns det något sådant som en lugn och fredlig nattklubb i den stökiga huvudstaden Caracas?
 
Som ni märker så är jag ganska exalterad över själva konceptet med Henri "Papillon" Charrieré som skriver en uppenbart skönlitterär biografi om sina egna erfarenheter som straffånge, senare förrymd sådan och slutligen som författare, accepterad av societetseliten världen över. Det är så fruktansvärt engagerande när man förstår att Charrieré med denna "Revansch!", har formligen ridit på en våg av den framgång som kom med den första boken. Det är en något försiktigt man som skriver, och man kan säga att korten ligger på bordet, Charrieré hade aldrig hävdat att han var författare. Faktum var att han bara ville visa att han var en världsmedborgare, och att han hade lärt sig mycket också under de svåra förhållandena som han hade under så många år, domen vars ringar på vattnet aldrig slutade att skölja över honom. Därför är det så fantastiskt att läsa den första delen där det är den Papillon vi minns från "...Räddningens öar" vi möter, en högst skönlitterär figur. Han har ett så stort mått av stabilitet över sig, samtidigt som han kan sägas vara något av en "Wayfarer", en opportunist av rang. Den senare delen då, jo då är det en åldrad och måttlig man som vi får insupa, storrökare men med ett oklanderligt manér i de finare rummen. Att han erkänner att han kanske tog sig vatten över huvudet när han i åtta månader formligen förde ett korståg på grund av sina principer, i media, så förlåter vi honom helt och känner att det helt säkert var värt att läsa hela denna uppföljare, som faktiskt inte är så spektakulär. Men en sådan man var Papillon, han väckte någonting hos allmänheten för sisådär 45 år sedan, och jag kan fortfarande följa det som ett dagsfärskt uppslag i en spännande tidning, eller magasin. Det är enligt min mening av yttersta vikt att Charrieré burdust hävdade genom hela livet, att hans bok "Papillon - Räddningens öar" var sann. Det var så jag mötte Papillon när jag för kanske tio år sedan såg filmen, och det är så boken förtjänar att bli ihågkommen.
 
Jag ger den här boken 3.5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-02-13
18:04:00

"The Wonderful Story of Henry Sugar"(Den underbara historien om Henry Sugar) - Roald Dahl

 
"Den underbara historien om Henry Sugar" är en mörk affär. Roald Dahl som gjorde sig känd och erkänd både som novellförfattare, barnboksförfattare och annat finner vi här i ett senare skede av sitt författarskap. Borta är det något svidande lustiga som vi fann i hans berättelser i samlingen "Vinkännaren". Istället är det ämnen som mobbning, djurmisshandel och fortkörning som tas upp och belyses under Dahls lampa och lupp. Det är med stor glädje som jag läser denna samling av något luftigare, mindre ångestladdade, men mer seriösa och mognade noveller. En del av dessa berättelser är svåra att inte ta med sig ut i livet, på promenaden eller så, men titelnovellen "Den underbara historien om Henry Sugar" är snarare hoppfull och god, det är också den novellen jag kommer att berätta handlingen om, för det är den längsta av novellerna.
 
Henry Sugar är en rik, ekonomiskt oberoende arvtagare, som tillbringar sin tid med vad, kortspel och på kasinon. Han behöver aldrig jobba, men tar varje chans han får att vinna enkla pengar på stora vad med förutbestämd utkomst. En dag då han blir det tredje hjulet i ett parti kortspel så vandrar han runt i sin kamrats fars bibliotek och känner nonchalans mot alla läderinbundna klassiker som han aldrig vill läsa. Plötsligt faller dock hans uppmärksamhet på en tunnare bok, skrivet för hand som ett anteckningsblock, och han plockar upp häftet. Titeln är "Redogörelse för mötet med Imhrat Khan, mannen som kunde se utan att använda ögonen". Han läser berättelsen som är skriven av en viss Dr Cartwright. Det handlar om en indisk man som dyker upp på ett sjukhus och hävdar att han kan se med förbundna ögon. Läkarna limmar ihop hans ögonlock, samt häftar fast deg över hans ögonlock och lindar gasbinda runt hela hans huvud. Den indiske mannen går därifrån som vanligt, tar senare en cykel och cyklar därifrån som om ingenting har hänt. Kvar på sjukhuset är Dr Cartwright och de andra, och förvirringen är total. De söker upp mannen som berättar att han lärt sig se utan sina ögon, genom att genomgå stränga koncentrationsövnigar i flera års tid, han kan också gå över glödande kål utan att röra ett finger. Indiern dör innan läkekonsten lyckats få någon vidare kunskap om hur mannens kunskap kan användas, och Henry Sugar finner sig djupt fascinerad där han står i sin kamrats bibliotek. Han bestämmer sig snabbt för att lära sig konsten, och han skall använda den för att se motståndares kort på kasino. På det viset skall han bli den rikaste mannen i världen, och han börjar med sin övning genast. Det tar Henry Sugar tre år att lära sig konsten att se genom ett spelkort vid ett parti blackjack, och det blir dags att benyttja sig av färdigheten. Det blir en känslosam upplevelse för den rike arvtagaren.
 
I novellen som heter "Svanen" får vi läsa om två brutala pojkar som binder en pojke vid järnvägsrälsen, hotar honom med gevär och sedan tvingar honom att hoppa från ett träd, efter att ha skjutit en vit svan som ruvade, mot pojkens envisa protester. Det hade lästs av mig när jag var yngre, som en berättelse om en modig pojke som bemöter mobbning och våld från andra i samhället, med rak rygg. Men berättelsen är något dystrare än så, för våldet tycks helt onödigt och offret har inte gjort någonting för att förtjäna den behandling han får. Det är som en lek för de andra, de sätter hela tiden pojken på dystra och hemska prov, och han kan inte göra annat än att lida i tysthet. Den vita svanen blir en symbol för det mycket hemska då den våldsamma leken går över gränsen för vad man själv kan förstå, utefter de principer man har om hur människor beter sig när man är barn. Jag tror att det vill belysa det samhälle vi lever i, i stort, vuxenvärlden och hur avundsjuka och klass ibland tillochmed sätts åtsida, för en slags lek som inte tycks uppfylla något krav på vänlighet eller ideal. Detta kanske inte ter sig som ett fenomen som mobbning eller meningslöst våld, men skulle kunna tolkas om som ytterst meningslöst eller våldsamt av någon utan gemensamt intresse, kanske vet ni inte själva alls vad jag menar(vet jag det själv?). Skulle vi säga att vi lever i ett helt jämbördigt samhälle där hänsyn alltid går före lek, och kan vi säga att oss vuxna har formats färdigt i hemmet och skolan, och existerar tillsammans där ute som färdiga modeller av det vi nu hade med oss från uppväxten? Kan vi inte ibland tvivla på de äldre runt oss, och misstänka en slags lek med livet som vi själva inte är beredda att ge oss in i? För det finns ingenting att lära av det som pojken utsätts för, den vita svanen som avrättas i sitt bo är symbolen för det komplett meningslösa och sjuka i de andra pojkarnas lek, de är själva helt blinda för några konsekvenser. Och när vi vet att nyttjan med ex. Isis avrättning av sina medmänniskor är obefintlig och ytterst grym så blir bilden svår att lägga ifrån sig bland de vi möter i våra egna samhällen, vanliga människor. Ibland tänker jag att det enda som räddar oss från att knäckas av vardagliga saker är en slags inlärd distans från våra egna känslor, och det inte heller helt obefogat. Och när pojken kommer hem, skadad och omtöcknad så möter hans mor honom med ett förfärat skrik...
Nej, det var ingen trevlig läsning, även om den har ett värde i sin stygghet och den tycks också återknyta lite till de tidigare novellerna i boken. Berättelsen om Henry Sugar blir lyftet från den hårda verklighet som Dahl ger oss i denna novellsamling. Här är det en man som vi kanske aldrig skulle se någon särskild nytta med, som är oberoende av det som vi själva kallar vardag, och som tillslut ändå bestämmer sig för att göra någonting utöver det vanliga, en insats. Det förändrar honom och vi får läsa om hur han börjar kämpa för de värden i livet som han aldrig behövt möta på ett annat sätt. Det är lika intressant som att läsa om indiern med den enastående förmågan och envisheten, som visar på ett värde av frihet och förmåga som Roald Dahl säkert visste att engelsmännen aldrig kunde ta ifrån Indien. Bilden av Henry Sugar är på något sätt en ikon för oss, eller de som aldrig behövt göra någonting särskilt för att uppnå det som andra människor kämpar i generationer för. Och hur ser vi på det otroliga och den inre vidskepligheten hos oss, då vi sitter ensamma i våra hus, mitt uppe i höjden av världens vetenskapliga framsteg. Den tankeväckande idéen som vi kan ta med oss från novellen "Den underbara berättelsen om Henry Sugar" blir essentiell för att orka läsa den här samlingen av Roald Dahls noveller. Och de bilder av Dahl som jag själv har sett, där han ler och ser väldigt förnöjd ut, blir en skarp kontrast till innehållet i den här boken som tycks skriven av en man som varit ytterst professionell och något framgångsrik en längre tid, men som också insett seriositeten av sina åtagande i livet, som förebild och kanske far. Det får ni själva kolla upp, men de är iallafall inte skapandet av nytt liv som tycks vara den naturliga reaktionen på Dahls skriverier. Och det är ju aldrig särskilt märkligt hos någon människa, kanske ibland. Tur att han själv kunde se glad ut, vi vet alltså att det finns hopp för oss också, för så duktig var Roald Dahl.
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-02-12
21:22:00

"The Holy Blood and the Holy Grail"(Heligt blod, helig gral) - Michael Baigent, Richard Leigh, Henry Lincoln

 
Detta är en bokrecension av en bok som jag är präktigt(präktitiös) trött på. Det finns en del information att hämta, men hela tiden med den enorma haken att boken som källa inte alls är trovärdig. Det är trevligt att läsa lite grann om historia, och få lite idéer om hur det kanske var förr i tiden. Men någonstans känner jag att måttet är rågat när det kommer till avslutningen och summeringen av den hypotes som boken lägger fram. Det känns otydligt hur långt någon kan vara villig att gå för att framföra en viss poäng. Det finns många tolkningsfrågor att ta ställning till när man ska läsa den här boken, som på ytan har ett väldigt intressant innehåll, men kanske på djupet tappar greppet om en del angelägenheter och det ganska tidigt. Faktum är att författarna kanske tillochmed rent officiellt gör avkall på sin tolkningsrätt i stort sett övergripande, endast för möjligheten att presentera ett möjligt scenario, som kunde framförts på ett enklare sätt, med givet 500 sidor+, och osäkra källor. Givetvis finns det hur många aspekter som helst att forska i kring den heliga graalen och Jesu ättelängd, ingen vet ju ens vad den heliga graalen är för något! Kanske är det bara för att jag har en riktigt bultande huvudvärk idag, eller så är det att jag bara vill bli av med det problemet, men jag känner iallafall för att ge den här boken en riktig sågning, i min extremt trångsynta misär. Dags för lite konspiratoriskt snack mina damer och herrar.
 
Boken består av en serie utforskande förslag på misstag, feltolkningar och dolda hemligheter som skall finnas i vår historia och religiösa litteratur, det handlar främst om kristendomen och med ett fokus på den heliga graal. Kraftigt anknutet till den heliga graalen finner vi tempelherreorden, som ju var en ledande organisation av kristna riddare runt tiden för de heliga korstågen. Den information som jag har läst angående den heliga graalen, förutom i skönlitterära verk är, att den skapades som en myt för att locka medborgarna i Europa att gå med i korstågen och kämpa för att erövra det heliga landet. Ungefär som staden Eldorado i Sydamerika som sades vara gjort av solitt guld, något som ju lockade många conquistadorer till trakterna runt ekvator med omnejd. Boken klarlägger aldrig till 100% vad den heliga graalen skulle vara för något, men konstaterar, precis som författaren till "Den siste tempelriddaren" gjorde(Khoury har garanterat läst den här boken), att under en tid på ungefär 9 år, då de första tempelriddarna hade anlänt till Jerusalem(för att skydda kristna pilgrimer på vägarna till staden), så gjorde dessa riddare enligt de källor som finns, ingenting av det som de sade sig ha syftet att utföra, i stort sett. De var bosatta i en byggnad som stod på ruinerna av det som hade varit det gamla templet i Jerusalem, som senare förstördes under de krig som härjade efter Jesus död, och där hävdar Khoury, samt författarna till "Heligt blod, helig gral", att tempelriddarna gjorde utgrävningar. Det hävdas sedan att de troligtvis fann någonting som var av såpass stor betydelse att tempelriddarna fick ett enormt inflytande över kyrkan och politiken i Europa. Tempelherrarna krossades som organisation av kyrkan senare, de anklagades för kätterska läror, men genom diverse andra organisationer och ledare, sägs denna hemlighet ha bevarats fram till våra dagar. Nu skall hemligheten finnas hos en "hemlig" organisation kallad Preure de Sion, med bas i Frankrike, och organisationen skall ha haft många framstående medlemmar, däribland Sir Isaac Newton, som ledare. Genom att ha fått tillgång till en rad dokument, exempelvis sådana som strategiskt har utplacerats i en rad bibliotek, samt sådana som publicerats i liten skala, så säger sig författarna kunna formulera en trolig hypotes. De hävdar att flera av de europeiska adelsfamiljerna har judiskt ursprung, kanske tillochmed de flesta, och att b.la. familjen Lothringen troligtvis är besläktade med Jesus. Detta påvisas genom den information som finns om de judiska migrationer som skedde under åren kring Jesus korsfästelse. Det flätas också samman med en del kända och hypotetiska faktorer i europeiska ättelängder, en del av dem nästan absurda. En del antaganden görs, men också viss information om en präst i en liten by i Frankrike tas med som källa, då han sägs ha upptäckt en dold skatt som medförts av tempelherrar från Jerusalem och placerats i Rênnes de Chateau. Ett annat intressant påstående är att flera katolska biskopar och kanske till och med påvar, varit med i Preure de Sion, och genom att agera mycket konservativt, försökt få kyrkan som helhet att tvingas till ett mer liberalt styre. Organisationens syfte sägs vara en nation, under ett styre i hela världen.
 
Nåväl, ingen och inte jag heller kan förneka att jag gillar att ligga i badkaret en stilla eftermiddag, -kanske lite bubbel, och så läser jag "Heligt blod, helig gral". Det finns en intention finner man, och det känns intressant och nytt. Men ett par kapitel senare så är jag ändå tillbaka i - min huvudvärk. Men som tur är så är den inte så svår längre, och det är ett väldigt lättsamt språk i boken, med ett intressant och inte helt förryckt tempo. Det går på något sätt i bölgor, där ett ytterst intressant påstående staplas på ett annat, sedan ett inferno av klargöranden och "bevis" med tillhörande fotnoter. Det är lite som en chokladkalender; man öppnar alla luckor i rätt ordning, momentant, och man vet att bakom den tjugofjärde luckan kommer chokladen ha en bild på jultomten. Dock är chokladen lika kass ändå... Det är inte så att man går hem och gör slut på det hela, det är fortfarande någonting med att kunna köpa en hel chokladkalender i en billig kiosk någon gång i mars, bara för att förtära den i ett stycke, och det är värt att leva. Men hur mycket av en avslutning på en bok är ett konstaterande att samma förhållningssätt och metod som applicerats på de historiska fakta som finns, kunde ha bevisat precis vilket påstående som helst. Vi vet ju att ett bevis inte räcker för att fälla någon, och att en kedja av överbevisande indicier, inte heller behöver bevisa någonting. Och kanske finns alla konspirationsteorier i en bubbla av egna sanningar och bevis, där en beslutsamhet kan leda till en övertygelse. Den här gången blir det aldrig skrämmande eller dumt, men det är sjukt irriterande då en bok som har använts för ingående detaljstudier av så vitt skilda saker, avslutas med en såpass allmän slutsats, som inte är en skandal för mig. Nej, charmen med "Heligt blod, helig gral" finns i detaljerna, det som man inte visste förut, som kanske inte bevisar något speciellt, ibland kanske att historien har haft väldigt många intressanta och finurliga människor, med olika trosuppfattningar och sympatier, och som har nedtecknat sina berättelser med olika intentioner. Det främsta boken gör är att göra bilden av kristendomen och annan historia, lite mer romantisk, och jag tror inte att det är omöjligt att Jesus fick barn med Maria Magdalena eller någon annan. Hade det varit så konstigt? Och inte heller låter det så otroligt att en judisk befolkning, med en släkting till Jesus, någon gång för länge sedan bosatte sig i Europa, och kanske många i Frankrike. Och oss skandinaver är ju aldrig sena att romantisera det franska folket. Kanske fann också tempelriddarna också någonting intressant under marken i det gamla templet i Jerusalem, jag finner dem intressanta. I "Den sista tempelriddaren" var det en dagbok med Jesus egna anteckningar, som tyvärr kastades för vinden. Jag vill kunna läsa den här boken som en bibelfanatiker, det hade varit så häftigt om en hel konspiration kunde vara sann, men tyvärr är det mer som en glammig predikan, som gör en uppmärksam men glömsk, och jag har inte utbildning nog att föra en diskussion på ett enda av de påståenden som görs, i något akademiskt perspektiv. Själv har jag många tankar kring vad som kan vara en helig graal. Själva språket vi har, vår kommunikation, att vi kan medla med apor och gorillor, att vi har överkommit krisen kring Babels torns fall till viss del. Det finns ju så många språk, och det skulle kunna vara  en graal. Måste det vara Marias tår eller Jesus blod? Jag bygger mitt val av betyg på min huvudvärk och "dorkiness"(durksvabbmanship). Det blir uselt.
 
Jag ger den här boken 1.9/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens