Jens Boktips

2016-02-26
18:18:00

"Banco"(Revansch!) - Henry "Papillon" Charrieré

 
Så jag har återkommit till Henri Charrieré och berättelsen om hur han blev en Papillon i bur, hur han åter fick namnet Henry i bruk(eller rättare sagt den spanska varianten, Enrique), och hur han sedan återtog namnet Papillon igen, och gjorde det känt och berömt i hela världen. Jag är glad att jag får göra det, om än något fundersam initialt om hur boken kan tänkas vara upplagd med tanke på den första bokens frenesi och kompakta handlag, ett handgemäng med romanens alla principer, en tiger som slukar en egyptolog och gör sig bekant med en farao från yttre rymden. Nej, riktigt så artade sig ju inte den första boken, men den genererade ju enormt intresse och popularitet från journalister och författare i Paris, samt Caracas och resten av världen. Det blev en formidabel succé för Charrieréoch en ljuvlig hämnd, och som jag sa i förra recensionen - det tror jag ingen kunde ta ifrån honom under det decennium han levde som kändis efter publikationen av "Papillon - Räddningens öar". Inte ens ett övermått av uppmärksamhet kunde helt sluka Charrierés flamma, så stark, och det är ironiskt att det i denna uppföljare till "...Räddnigens öar", är han själv som får berätta om det. Det är klart att det är intressant att få veta vad en förrymd straffånge på andra sidan planeten hade för sig under de första åren efter flykten. Det är helt enkel en genuint intressant historisk och antropologisk insikt, att Charrieré och många andra lyckades anamma den "uppfostran" de skulle få från de grymma fängelseöarna, men endast i Venezuela, där de kunde karva ut ett leverne av värdighet(Charrieré kunde tillslut åka hem, men valde att flytta tillbaka till Caracas). Det är någonting väldigt intressant i fenomenet där fångar skickas till en koloni på andra sidan jorden, sätts i fängelse, och då de släpps eller lyckas rymma så finns det inget liv kvar för dem i hemlandet utan de samlas i Venezuela och lever fattigt och knegar, eller drömmer om en stor kupp, ett perfekt rån. Hur ser brottsstatistiken ut i Sverige idag? Vi vet nu att en terrordömd svensk har jobbat en tid efter domen, hos Telenor och där har han haft tillgång till mycket kundinformation och ansvar. Men det är nog om sanningen skall sägas ett undantag som bekräftar regeln, att folk som inte har så bra cv(och även andra) ofta får lämna ut sina uppgifter ur brottsregistret. Det är inte lätt att göra ett simpelt värdetransportrån, och sedan bara gå vidare i livet, tydligen. Men man kan få jobb på Telenor...
 
I "Revansch!" börjar berättelsen när Papillon har anlänt till en liten by, El Dorado tillsammans med sin lame vän från fängelset, Picolino. Papillon har lovat att ta hand om Picolino, som kan gå, men inte prata eller röra armarna. Där får de två ett varmare mottagande än Papillon någonsin hade kunnat tro. Unga kvinnor med indianskt och spanskt utseende omsluter dem, och de blir snabbt inbjudna till ett hushåll för en bit mat och en kopp kaffe. De kan bo där gratis, tillsvidare. Nu börjar Papillons tankar kring vad han kan ta sig för här i livet. Han anser sig nu ha lämnat "förruttnelsens väg", men uppmärksammar ändå ett relativt obevakat lager med guldtackor, vid en gruva där han söker jobb. Papillon lyckas inte hålla sig till den smala vägen särskilt länge och bryter snart upp från Picolino och sin älskare Maria, för att tillsammans med en fulspelare, också han gammal burfågel, ge sig iväg till ett gruvläger mitt ute i djungeln. Där skall de två spela med preparerade tärningar och lura av guldgrävarna deras skatter. Papillon ser inför den här resan till att köpa en revolver, lägret dit de ska, har ett osedvanligt dåligt rykte.
Under åren som går planerar Papillon tillsammans med andra smått kriminella typer en del rånförsök och kupper men inget tycks gå vägen för honom. Flera gånger slipper han knappt undan lagens långa arm, och det är ingen optimal situation för honom. Han fortsätter dock planera sin gruvliga hämnd mot dem som fick honom dömd för så många år sedan, och för det behöver Papillon pengar. Tillslut håller han på att mista livhanken då han finner sig utanför presidentpalatset med ett gäng unga, narkotikapåverkad män, med en bomb i baksätet. Han inser att någonting måste ske för att säkra hans status som vanlig civil och medborgare och förändringen måste komma från honom själv. Tillslut sker det dock spontant, på ett annat vis, då han möter sina drömmars kvinna i Rita, som blir hans. Nu börjar en ny period i Papillons liv när han förskjuter sin tidigare förbittring, och glömmer sin hämnd. Vi får nu ta del av en fredligare mans erfarenheter i restaurang/nattklubbs-branschen. Han driver en egen tillsammans med Rita. Men finns det något sådant som en lugn och fredlig nattklubb i den stökiga huvudstaden Caracas?
 
Som ni märker så är jag ganska exalterad över själva konceptet med Henri "Papillon" Charrieré som skriver en uppenbart skönlitterär biografi om sina egna erfarenheter som straffånge, senare förrymd sådan och slutligen som författare, accepterad av societetseliten världen över. Det är så fruktansvärt engagerande när man förstår att Charrieré med denna "Revansch!", har formligen ridit på en våg av den framgång som kom med den första boken. Det är en något försiktigt man som skriver, och man kan säga att korten ligger på bordet, Charrieré hade aldrig hävdat att han var författare. Faktum var att han bara ville visa att han var en världsmedborgare, och att han hade lärt sig mycket också under de svåra förhållandena som han hade under så många år, domen vars ringar på vattnet aldrig slutade att skölja över honom. Därför är det så fantastiskt att läsa den första delen där det är den Papillon vi minns från "...Räddningens öar" vi möter, en högst skönlitterär figur. Han har ett så stort mått av stabilitet över sig, samtidigt som han kan sägas vara något av en "Wayfarer", en opportunist av rang. Den senare delen då, jo då är det en åldrad och måttlig man som vi får insupa, storrökare men med ett oklanderligt manér i de finare rummen. Att han erkänner att han kanske tog sig vatten över huvudet när han i åtta månader formligen förde ett korståg på grund av sina principer, i media, så förlåter vi honom helt och känner att det helt säkert var värt att läsa hela denna uppföljare, som faktiskt inte är så spektakulär. Men en sådan man var Papillon, han väckte någonting hos allmänheten för sisådär 45 år sedan, och jag kan fortfarande följa det som ett dagsfärskt uppslag i en spännande tidning, eller magasin. Det är enligt min mening av yttersta vikt att Charrieré burdust hävdade genom hela livet, att hans bok "Papillon - Räddningens öar" var sann. Det var så jag mötte Papillon när jag för kanske tio år sedan såg filmen, och det är så boken förtjänar att bli ihågkommen.
 
Jag ger den här boken 3.5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2016-01-23
23:41:00

"Papillon"(Papillon - Räddningens öar) - Henri "Papillon" Charrière

 
Papillon, Papillon, Papillon... Vad ska vi göra med Papillon? Henri "Papillon" Charrière är författaren som lyckas skriva sig ur varje knipa. I den första boken han någonsin publicerat fullkomligt briljerar han med sin sprudlande glädje och viljan att leva i varje stycke av hela den bok som han skrev om sin flykt från fängelset i Franska Guyana. Det sägs att hans berättelse är helt sann, det finns många indicier som pekar mot det påståendet, men ingen kan ta kraften i Charrières rena berättarlust från honom, och jag tänker inte bli den förste till det heller. Det är alltigenom nervpirrande att luta sig långsamt tillbaka i den tillvaro som man stundtals upplever med måttligt förakt och klaustrofobisk förundran, och finna räddningen i denna underbara saga om en annan mans flykt, mentalt och mer konkret, från ett av världshistoriens kanske grymmaste fängelser i modern tid. Resan som Papillon företog sig i början av -30talet, från Montmartes bohemiska trottoarer till Ile du Saluts helveteshålor är en fullkomlig upplevelse. Mannen, Henri Charrière är troligen mycket riktigt skyldig till mordet av en landsman, det brott han dömdes för, men hans berättelse är omöjlig att förkasta för det, tillochmed då han ideligen hävdar sin oskuld. Det finns en filmatisering av boken som är källan till mitt intresse för Papillon, Steve McQueen har huvudrollen, men berättelsen är mycket annorlunda. Boken är bättre, historien klingar mer sann och filmens starkaste insats görs faktiskt av Dustin Hoffman som karaktären Louis Dega, en karaktär som dock är mer osynlig, tyvärr, i Charrières roman. Det är främst Papillon själv, som en mycket stark men utsatt man, oskyldig och med en enorm envetenhet, som det handlar om och han främställs i ljus dager rent moraliskt. Även det system som han är fängslat i framstår ibland som att ha sina bättre sidor, det är inte en enkel biljett till dödens rike Papillon har fått. Istället är hans öde att finna varje lucka i strukturen, som gjorts restriktiv, men också tillåtande, med tidens tand. Han går ständigt beväpnad, och med en dold behållare med pengar på sig, ständigt redo för flykt.
 
Mer om bokens handling:
Boken börjar när Charrière berättar om sin rättegång, han döms till ett livstidsstraff som fånge på Frankrikes fångöar i Franska Guyana, för mordet på en hallick i Paris. Papillon präntar domarens ansikte på näthinnan för en framtida hämnd, och slussas sedan genom Paris gator till ett temporärt fängelse som han kommer att vistas i, i cirka ett år, före avresan till Guyana. Redan här börjar han att planera för flykt, och det är också här som han för första gången lär känna många av de råbarkade männen som kommer att tjäna honom i framtiden. Bland dem finns Louis Dega som är dömd för ett finansiellt brott. Det är en brutal miljö att vistas i och vänskap och inflytande blir en viktig del av överlevnaden och det börjar redan i detta tidiga skede.
Tillslut kommer också båten iväg och snart har Papillon installerat sig i den nya miljön i det karibiska havet. Han känner de flesta och hans hopp om att kunna fly är fortfarande högt, och det och hans hämnd är det enda han tillåter sig att tänka på. Tillslut lyckas han också fly, och bor en tid tillsammans med en lokal stam av fiskare, tills han slutligen blir fängslad igen. Straffet för hans flykt blir mycket tungt och han tillbringar två år i isoleringscell under total tystnad, och utan att tala med någon. Men Papillons järnhårda vilja till ett liv i frihet, tycks aldrig kunna kuvas, inte ens av Frankrikes fruktansvärda fängelsesystem och straffet han fått i sin oskuld.
 
Det är verkligen en fängslande bok som Henri Charrière skrev den där gången för så många år sedan, och den fick mycket uppmärksamhet då den kom ut. Min mormor som var psykiater fick den tydligen rekommenderad till sig, och det kan jag förstå för det är en väldigt öppen bok, som är ganska utlämnande då det gäller den psykiska processen som Papillon hade, men det har ett klart mål och syfte. Alla kan ta del av och förstå hur Charrière har tänkt när han skriver om sina olika upplevelser, det är effektivt och bra beskrivet och det ger också ett brett utrymme för Charrière att påvisa att han faktiskt var en man med ett visst förnuft och en empati då han blev dömd, och att det var denne man han ville rädda till friheten. Hans mål tror jag har varit att göra Frankrike uppmärksamma på de fruktansvärda förhållanden som fångarna i Guyana levde under, och att försöka förändra det systemet för sina gamla kamraters skull. För tillslut lyckades han ju också fly(även den riktige Papillon(Charrière) lyckades med det) men han återvände aldrig till Frankrike, utan bodde istället resten av sitt liv i Venezuela med sin fru. Hans hämnd blir alltså att skriva den här boken, och det märks tydligt, för varje sida är fylld av precis så mycket glöd och låga, precis bränsle nog för att helt nästan helgonförklara mannen Papillon, och knäcka det system som han lidit under. Fångöarna finns inte kvar längre, men boken lyser fortfarande med sin relevans för mig, då det är en tydlig formulering av någon som valt att lyckas med sin uppgift med hjälp av hopp, styrka och livskraft, och det intrycket är ytterst viktigt fortfarande. Charrières näve blir av stål, och det är fantastiskt hur han har lyckats med att skriva en såhär spännande bok om det ämnet, på första försöket som författare. Frågan är om han någonsin fick tillbaka den friheten han kämpade så hårt för.
 
Den sista sidan i mitt exemplar av boken hade tyvärr fallit bort, så jag hittade en pdf-fil med boken, på franska, som jag fick översätta med hjälp av Google, och det är alltså en usel text jag får som slut på boken. Men faktum är att resten av boken är guld!
 
Detta är alltså den andra av de tre böcker som jag skriver om nu, i dessa dagar, efter att ha läst klart alla tre redan. Jag ber om ursäkt om recensionerna är lite torftiga och kanske andefattiga, men jag är medveten om det. Jag har iallafall tänkt läsa uppföljaren till "...Räddningens öar" också, som heter "Revansch", och förhoppningsvis får ni en lite bättre recension om den boken istället. Nästa som jag ska recensera nu, heter, "Den gyllene skalbaggen" och är av den mystiske figur till man som hette Edgar Allan Poe(känd för att ha skrivit dikter som "The Raven"). Boken är en samling av noveller, eller korta berättelser med kusliga inslag... Så det kan bli en hyfsat intressant bok att skriva om, om jag kommer till skott någon gång! Sist så kan jag säga att den bok som jag håller på att läsa nu har viss koppling till Khourys "Den sista tempelriddaren", som ju fick så dåligt betyg. Det är lite av en slump, men jag har insett nu att han måste ha läst den aktuella boken också, kanhända var det hälften av den research han företog sig?! Det finns iallafall tillräckligt med stoff att tillgå(lyckligtvis är det så för mig med)! : )
 
Jag ger den här boken 3.9/5 på en skala av bra böcker.