Jens Boktips

2015-09-27
17:02:00

"Stamboul Train"(Orientexpressen) - Graham Greene

 
Tillbaka till Graham Greene... Jag har så många böcker av Greene nu att jag var tvungen att läsa en av dem, och då läste jag den äldsta boken av de jag hade. Detta är den andra av alla de böcker som Greene skrev, och den handlar alltså om ett gäng passagerare på "Orientexpressen". Det var en tåglinje som gick genom Europa från Paris till dåvarande Konstantinopel i Turkiet. Inom litteraturen är det onekligen Agatha Christies bok "Orientexpressen"(1934), som är mest känd, jag visste till exempel inte ens att det fanns en annan bok med det namnet. Detta är med andra ord inte Graham Greenes mest berömda bok, så hur är den då jämfört med de andra vi känner till? Lika bra som "Vår man i Havanna", ex.?
 
Vi följer huvudsakligen en affärsman vid namn Myatt. Han är engelskman, jude och jobbar inom familjeföretaget som sysslar med försäljning av korinter(sötsak gjord på druvor, liknande russin, men mindre). Han är på resa till Konstantinopel för att iordningställa företagets verksamhet i staden, som är en viktig marknad. Det att han är jude blir ständigt en tankeställare för honom, och för oss som läser, särskilt i början av berättelsen då passagerarna ombord på Orientexpressen strävar efter att få, och ha, en uppfattning om sina medpassagerare. Man bör minnas att redan i början av 30-talet så var situationen för judar i Europa strängt taget svår på vissa platser, även om de fortfarande kunde bedriva affärsverksamhet, och resa. Ombord på tåget finns även en ung balettdansös vid namn Coral, som reser ensam mot Konstantinopel för att ansluta till en dansgrupp där. Även Coral är engelska, men är en aning skeptisk till judar, men de två möts. Ombord på tåget finns även doktor Czinner, som utger sig för någon annan, och egentligen är röd och revolutionär agitator. Han jagas av journalisten Mabel Warren, som känner igen honom från historien och vill sätta dit honom. Hon åtföljs av sin societetsdam Janet Pardou. Quin Savory är den halvt kände och framgångsrike författaren som reser för att samla kunskap och inspiration till sin nästa roman. Han är, enligt mig, i viss mån en manifestation av Graham Greenes medvetande i boken.
 
Det är en ganska skumpig resa som "Orientexpressen" förmedlar med sin fart på cirka 100 km/h, med de fina kupéerna och de smutsiga 3:e klassvagnarna. Det är lite svårt att direkt sätta sig in i berättelsen, det vi känner igen av spänning och spionaffärer från Greenes senare böcker, är inte hel välpolerat i det här verket egentligen. Det saknas en ådra så att säga, av tillfällighet och en ödets nyck, som påtagligt utvecklas under hela boken, men aldrig finner sig riktigt tillrätta i boken. Man kan kort säga, med vetskapen om Graham Greenes fantastiska bibliografi att han i den här boken är lite av en oslipad diamant i sitt skrivande. Men visst finns det fina vinklar och vrår av det här tåget som är värda att utforska, Greene gör inte misstaget att publicera för mycket krims-krams av detaljer, men vi har en stadig kärna av nyheter att förankra oss till när vi läser. Det som egentligen gör boken värd att läsa, istället för att direkt ge sig på hans senare böcker direkt, är just utvecklingen, men framförallt är det, det historiska perspektivet på boken. Den utspelar sig ju i "nutid",  ca år 1930, men för närmare 80 år sedan nu, och de innebär allt vad man kan tänka sig av igenkännande och fascination, men också för det historiska som nu är förbi. En detalj blir tydligt uppenbar, inte endast i det gamla och utdaterade språkbruket, men också i attityden som illustreras, början till hatet av judarna. Jag tror att Graham Greene hade en relativt sund attityd till dem, självaste huvudpersonen är ju jude, men hatet finns ändå beskrivet. Vi får inte glömma att en hel minoritet, som vad jag vet var kontinentens största, i princip helt har dödats eller drivits på flykt från Europa. Vi får inte glömma folkmordet som fortfarande sätter spår i så många människors liv(så glöm inte era mor och farföräldrars berättelser nu). Det är kanske inte så konstigt då att Tyskland tar emot så många flyktingar från Syrien.. Sen vet man heller aldrig. "Orientexpressen" skrevs om hat och krig som hade vart, och kanske skulle komma, just i upptakterna i Europa, och världen, till det största krig vi någonsin skådat. Vem vet om våra författare idag skriver böcker, i okunskap om en förestående naturkatastrof, kanske en som mest drabbar oss här i norr? Då hade det varit bekvämt att med rätta kunna söka uppehållstillstånd i världens sydligare länder, med tidigare hjälpande insatser i minne. Ibland skall man inte glömma de stora, eller halvstora perspektiven på saker och ting. Ibland kanske man inte ens kommer på dem själv, någon gång. "Orientexpressen" utspelar sig på ett tåg som går i en riktning, starkt påverkat av det dåvarande politiska klimatet, och vi lever i ett annat. Ändå känns den här boken viktig och aktuell, eller som vilken som helst debutantroman man kan läsa. Vad är de vissa inser men andra inte? Politikerna har inte glömt andra världskriget, men vad finns det förövrigt som de har missat? Time will tell.
 
Jag ger den här boken 3.0/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-09-22
17:09:00

"Santiago: a Myth of the Far Future"(Santiago) - Mike Resnick

 
Vad "gör" ett äventyr? Vad är ett äventyr? Eller, intressant: vad gör en bok till en bra äventyrsroman? Namnet "Santiago" blir den mantel som den senaste boken jag läst, klär sig i. Men det är en vacker skrud som döljer rymdens stålblåa hemligheter i den rättfärdige prisjägarens komfort vid en middag, gjord på diverse substitut, längst in i ett rymdskepp med själ och ett fåtal organiska delar kvar av sin ursprungliga mänskliga form, i förberedelse för en blodig uppgörelse med en annan småkriminell hantlangare eller smugglare, som genomför sitt dåd med stöd av mannen, och legenden som är "Santiago" - tjuvarnas konung i en galax där Demokratiens gränser inte sträcker sig hela vägen ut till galaxens rand. Det är ett späckat äventyr, med rymd, och det får väl kallas science fiction. Men det är ytterst talande att den kanske mest intressanta och jordnära karaktären i boken, en prisjägare, inte bär ett laservapen eller liknande vapenutrustning, för att utföra sitt blodiga dåd, utan en pistol, ett projektilvapen, med kulor som ammunition. 
Den här boken börjar med ett lugn som kan liknas vid en cyklons öga, och denna cyklon för oss ständigt runt och vidare,  så att vi hela tiden befinner oss i händelsernas epicentrum, i en planets kvava prärierlandskap, eller under den artificiella atmosfärkupolen i en annan. Det är en "absolute thrill" som det heter, och det är en glädje att få sitta lugnt och stilla och läsa sida efter sida med mättad, frodig och spännande litteratur. Vad finns där inte att gilla?
 
Sebastian Cain är en före detta revolutionär som nu lever i gränszonerna av galaxen, där han är verksam som prisjägare. Han dödar bara den som har ett pris på sitt huvud, och det är han bra på. Det högsta priset på någon brottsling överhuvudtaget är på Santiago, och det är honom Sebastian Cain är efter. Självklart vill han ta del av den enorma vinsten som finns att vinna, men det är också ett personligt uppdrag för honom. Cain vill göra någonting av betydelse för samfundet, och för sig själv. Han vill sätta dit galaxens mest jagade man...
En annan som också är efter Santiago, är journalisten Virtue Mackenzie. Hon har redan fått ett förskott på de pengar hon får om hon skulle intervjua mannen bakom legenden, Santiago. Hon är villig att göra vad som helst för sitt scoop, inkluderat att slå sig samman med en av de mest fruktade av prisjägararna...
Fader William är en ytterst originell man som dyker upp på äventyrarnas väg till Santiago. Även han är prisjägare, men han är också en ivrig predikant och förespråkare av Guds rättvisa för alla. Han är en riktig bjässe vid matbordet och gör alla andra nervösa med sitt enorma matintag, hans eget hjärta mest av allt. Vad har han att säga om jakten på Santiago?
 
Detta är en litet exempel på några av de spännande figurer som vi möter i boken, jag har redan nämnt skeppet "Schussler", som i själva verket är en levande varelse, en cyborg, och det finns många fler. En av de karaktärer som blir allra mest viktig i varje kapitel av boken heter Black Orpheus. Black Orpheus är diktare och poet, och de yttre gränszonernas allra mest populära. Han förevigar alla intressanta människor han möter i galaxen med några rader i sitt verk, sin sång om galaxens folk. Sebastian "Songbird" Cain finns med, så även Virtue Mackenzie och Fader William. När det här äventyret utspelar sig så tycks galaxens alla mest viktiga personer vara på väg mot samma mål. Det är förstås mannen med allra flest rader i Black Orpheus dikt det handlar om, igen: Santiago.
 
Jag tror att det här är den typen bok vars kvalitéer många kanske skulle missa. För mig är den lite som en mysbok att bara mysläsa när som det passar. Då har jag med mig ett måttligt, moderat intresse till sci-fi(inom film, litteratur, spel osv.), och en viss fandom till genren. Men jag har också de sättet att läsa boken som blir så bra, men kanske är lite slappt egentligen.. Jag vill bli underhållen, men jag vill inte anstränga mig, om det inte verkligen är värt lite strävan. På samma sätt känner jag ofta när jag ser på olika tv-serier(har jag ens Netflix, eller? Ett liv?!), eller långa filmserier, nämligen att det ibland verkligen bara är känslan som jag är ute efter. Det är den genomgående känslan av komfort, en aning igenkännelse, och en nypa överraskningar på det, alldeles lagom mycket, som jag vill ha. Ibland innebär själva "känslan" också en strävan. Man får anstränga sig för att bibehålla den, när det blir för mycket dialog i Gudfadern t.ex.. I "Santiago" var jag villig att gå på känslan en ganska lång bit, och det var spännande, men som oftast är så uppstod en vilja till något lite mer intresseväckande och kul. Min förvåning var enorm när vändningen mötte mig! Det kom i form av en kulinarisk smakupplevelse i boken! Upplevelsen kommer i form av en hummer i gräddsås, men en falsk hummer, gjord på soja. Det handlar om anpassningsbara råvaror ombord på skeppet/individen "Schussler" och det är högst intressant!
Från den stunden blir jag mer fokuserad med min läsning och det känns lite som att författaren, Mike Resnick, bereder väg för en sådan läsning också. Frågan om vem Santiago egentligen är blir glödhet, och allt händer plötsligt på samma gång. Det är fantastiskt belysande möten som uppstår på de olika planeterna, möten mellan lyckade, och mindre lyckade människor och varelser, girighet och lust är ett genomgående tema. Den största nyttan Mike Resnick gör med den här boken, är just att skapa så intressanta och sällsamma karaktärer. De är skapade mer som karaktärer, mer än som riktiga individer och det gör att de kan bli ännu mer nyanserade och olikartade, och mycket kan härledas från deras temperament och idéer, paralleller till oss verkliga människor av Jorden. Jag skulle vilja säga att det finns en inneboende "känsla" hos karaktärerna också, något som skönjas bakom det hela som är lustfyllt. Det står om författaren i bokens pärm att han är hunduppfödare tillsammans med sin hustru. Kanske kan detta vara en av nycklarna till Resnicks härliga bok, jag tror det!
 
Den är precis lagom lång, och ger oss ett bra slut, jag rekommenderar den här boken varmt. Men förvänta er inte ett enastående verk. Dit når "Santiago" aldrig riktigt... 
- Notera också att det bara är två kvinnor med i boken. Jag läser på Wikipedia att Mike Resnick har haft vissa kontroverser i sin relation till kvinnliga kollegor, något som blivit uppenbart i en serie tidningspublikationer.
 
Jag ger den här boken 4.4/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
2015-09-22
17:06:00

"Still Life With Woodpecker"(Stilleben med hackspett) - Tom Robbins

 
Sååå!! Ja, då har jag nu alltså återvänt till en författare som jag trodde jag hade övergett för länge sedan. Det är en amerikansk bestseller den här boken, men var finns kvalitén? Jo i den lekfulla stilen. Är det värt att ännu en gång läsa en Tom Robbins-roman för den varan? Jag tyckte plötsligt att det kunde vara det, när jag kom över ett exemplar av hans bok "Still Life With Woodpecker" på amerikanska. Som jag nämnde i min tidigare recension av hans book; "Jitterbug Perfume" så finns knappt de här böckerna översatta till svenska. Eller jo, "Still Life With Woodpecker" gör det, titeln ser ni här ovan, i rubriken. Jag hade läst den förut på engelska men ändå chockerades jag snabbt och kyligt, svårt, av den extremt mustiga berättelsen. Det är Tom Robbins som vanligt. Ingen kunde förvänta sig någonting annat av den mannen, man kunde inte förväntat sig någonting egentligen. Men kom ihåg att den här boken kom ut före "Jitterbug Perfume"(den är ännu mustigare)... Så kanske håller den på en aning mer relevans, eller?
 
Vi följer en amerikansk prinsessa över ett förtappat rike, hon heter Leigh-Cheri och bor i en stor villa tillsammans med sina föräldrar, kungen och drottningen i exil och deras trogna tjänarinna sedan tidigare, Gulietta. Huset är ständigt övervakat av CIA, då de förväntar sig en resning mot staten och ett försök till återinförande av den kungliga familjens rike. Några sådana planer finns inte, men allt som sägs inom familjen tolkas som planer. Kungafamiljen själv har sedan länge tröttnat på den klumpige CIA-mannen Chuck, som ständigt faller från taket eller dyker upp, oväntat, i ett fönster eller vid dörren när någon skall ut. Leigh-Cheri har hoppat av skolan och lever i ett frivilligt celibat efter en rad mindre lyckade erfarenheter av män och graviditeter. Hon har inga barn, men är väldigt miljömedveten, något som driver henne att be sina föräldrar om att få åka till Hawaii för en konferens, Care Fest, där alla ledande tänkare ska medverka. Det får hon, om Gulietta följer med. Gulietta försöker smuggla med sig en groda som är hennes sällskapsdjur, men hon stoppas i säkerhetskontrollerna, grodan lyckas nästan fly. Care Fest blir spännande för Leigh-Cheri, men hela konferensen får ett snöpligt avbrott då en bomb detonerar vid universitetslokalerna som skall inhysa den brokiga skaran konferensbesökare(bland annat ett gäng UFO-fantaster som i princip har ockuperat tillställningen). Det är den sedan länge eftersökte bombsprängaren och självutnämnde outlawen "The Woodpecker" som ligger bakom. Han har fyra dynamitgubbar kvar och tänker använda dem mot den utopiska konferensen dagen efter. Då blir han påkommen av Guiletta som kissar i buskarna bakom hotellet och så småningom också av Leigh-Cheri. Leigh-Cheri och han, har lika eldrött hår och temperament som varandra, och outlawen fångar Leigh-Cheris intresse. Deras öden tvinnas samman och Leigh-Cheris Care Fest blir någonting helt annat än vad hon kunde tro. Vi får reda på att det troligtvis finns ett utomjordiskt folk med rött skägg som rest till Jorden för tusentals år sedan, och sedan dess har manipulerat vår befolknings öden. Ett sätt tycks ha varit genom att visa oss pyramidernas krafter och energier och symboliska värde(de återfinns ju som bekant på USAs en-dollarsedlar). Den här upplysningen kommer att få stor betydelse för Leigh Cheris framtid de efterföljande åren...
 
Det är en väldigt revolutionär bok detta, som egentligen kanske inte har åldrats med någon särskild värdighet i sin strävan att vara helt nyskapande, kom ihåg att en av huvudpersonerna är en helt ohämmad terrorist, som många gånger har sprängt oskyldiga människor i luften. Ska jag vara helt ärlig så tänker jag ibland under tiden, vad är det jag egentligen läser? Det dyker upp helt oförklarliga partier.. Vad håller The Woodpecker på med?! Inte alltför sällan handlar det då om dynamit och omedelbara åtgärder, närmast romantiserade men, omoraliska handlingar. Männen i boken representeras främst av dem som vill försöka avsäga sig rätten att samexistera och ha en talan. Vi finner dock Leigh-Cheri som en väldigt spännande kvinna. Boken riktar in sig på att beskriva kvinnor i erotiska och tankfulla ordalag. Leigh-Cheris kön är lika vackert som The Woodpeckers tänder är fula, men ändå är det lite eggande. Den här boken handlar inte lika mycket om utlevelse som "Jitterbug Perfume", den handlar mer om nedtryckt kärlek. Då CIA fruktar att kungen skall försöka ta kontrollen över riket, så spränger outlawen till synes randomiserade mål på sina egna oförståeliga principer. Han är bara en outlaw. Just därför kan han ge ifrån sig precis det som Leigh-Cheri vill ha, och han känner själv att han är lika förälskad och principfast, mer tillochmed. Den bild av hur en amerikansk kvinna är, som Tom Robbins hade 1980, är kanske inte så samhällsenlig idag. Ett av The Woodpeckers första attentat genomfördes mot ett labb. En man dog, han höll på att utforska ett p-piller för män. När The Woodpecker får reda på detta blir han förkrossad i ånger och försöker med alla medel undersöka en kontraceptisk metod för män, eller kvinnor, helst utan kemikalier. Han kommer ganska långt, med det. Leigh-Cheri avskyr p-piller, efter att hon drabbats av missfall som ung. Det är där dessa två möts, prinsessan som en gång kysst en groda, och outlawen som sprängt ett kontraceptiskt labb. Och då blir det hett. Det är uthärdligt.
 
För det mesta tycks det här vara ett uttryck för Tom Robbins temperament, mestadels i sitt uttryck så att säga. Vad säger kapitlen om Leigh-Cheri om författaren själv? Det säger en hel del om en författare som vågar skriva på det sättet som Robbins gör, om det motsatta könet(jag har inte läst "50 shades of grey"). Även om det görs på ett sådant erotiskt laddat sätt som det här, Robbins måste ha känt att han vet ansenligt mycket om kvinnor, säkerligen finns det också en kvinna i bakgrunden av Robbins skrivande. Men han tar också många övriga risker med "The Woodpecker" förutom de rena sabotagen. Vid minst ett tillfälle tycker jag att han klampar över en streckad linje, men det är bara roligt då, för det bygger ju på en norm från 80-talet. Tom Robbins böcker är på ytan väldigt harmlösa äventyrsberättelser med sagolika inslag. Jag kan tänka mig att han egentligen kan ha varit en ganska "farlig" författare på sin tid, han har också beskrivits som det. Men kom ihåg att den här boken låg etta på bestsellerlistan för så många år sedan nu(35 år). Om vi skall jämföra med ett modernt medium så kan man säga att en Tom Robbinsbok är som om Wes Anderson, Fight Club och en mjukporr-film, tillsammans. Det blir hyfsat bra.
 
"Still Life With Woodpecker" är på ett sätt ungefär lika bra som "Jitterbug Perfume", men jag har ändrat mina betygskriterier en aning, och den får därför ett lägre betyg än den förre.
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.