Jens Boktips

2018-03-25
21:25:00

"Atlas Shrugged" - Ayn Rand

Hej!
Jag skall nu försöka att med hjälp av en rad anteckningar som jag skrivit ner under dessa veckor (månader) som gått. Jag har läst Ayn Rands bok ”Atlas Shrugged” från och till, och lagt den ifrån mig under långa stunder då jag funnit delar av den undermåliga. Ändå har jag av princip läst hela, och fått ut ganska litet av det för det mesta. Bitvis är det dock en moralhistoria i bakgrunden som har någonting att ge mig. Jag läste för flera månader sedan om två utsagor som hade gjorts i DN, där en journalist kritiserade en annan därför att denne hade anammat ”Atlas Shrugged” som ett feministiskt mästerverk. Repliken gick bland annat ut på att journalisten jämförde boken med Mein Kampf, och då särskilt i ett stycke av boken där några ”oupplysta” medborgare dör en kvävningsdöd till följd av att dumdristigt ha litat på ett infrastruktursystem som de själva varit delaktiga i att förstöra. Mein Kampf anser jag det inte riktigt vara, iallafall inte som ett logiskt antagande kring den delen av boken, och Ayn Rand var ju också jude, och växte upp i ett kommunistiskt Ryssland, kanske var hon också lika drabbad av båda dessa faktorer, Hitlers välde och kommunismen. Klart är att hon hatade båda dessa ytterligheter, och där man kan likna boken vid Mein Kampf så är det kanske i själva den individualistiska tanken, som är så extremt stark och tar sig nästan absurda uttryck i beskrivningar av persongalleriet. Det är en idolisering parallellt med rent ut sagt förakt för sådana karaktärsdrag som många säkert bittert känner igen sig i, och Rands idé var enligt henne själv att lära män (människor) hur man lever. Det är en tung uppgift utefter Rands idé om att skapa eller dö. Altruismen är det värsta tänkbara fenomen som Rand kan tänka sig, och detta går ända ner på nivån av vänskap, släktskap och genomsyrar hela det dystopiska samhället som Rand har skapat i boken. Den feministiska tanken är ibland synlig, ibland inte, kanske baserat på vad man vill lägga in i begreppet, och också då i förhållande till när boken skrevs och vem Ayn Rand var. Huvudpersonen är kvinna och leder landets största tågbolag med järnhand, och det är ingen tvekan om att det är svårt att frångå tanken att denna karaktär till dels bygger på Rands egna person.

 

Vad handlar då boken om?
Jo, det är en dystopisk berättelse om hur världen (särskilt USA) är påväg mot sin undergång genom att samhällets toppskick genomsyras av en dålig, ond anda. Mer eller mindre lömska charlataner och lurendrejare, och rent onda fuskare och tjuvar styr samhället från politikens huvudkvarter i Washington. Dess långa armar sträcker sig över hela kontinenten, och man sprider budskapet bland den oupplysta massan att det alltid är bättre att ge än att själv skapa och behålla. Den altruistiska principen har tagit sig absurda uttryck menar Rand, i att man har större skäl att kräva resurser om man kan påvisa att man inte har någon kapacitet att själva skapa eller tillvarata pengar, än om man för egen motor lyckats skapa ett värde för sig själv. Detta förbittrar samhällets alla lojala och flitiga affärsmän och industrialister/fabrikanter som tvingas arbeta under orättvisans ok, och ge mer än de får. Genom landet ekar dock ett rykte om en man vid namn John Galt. Ingen vet vem han är men han har kommit att bli namnet på allas läppar, ett uttryck för det motsatta, det som inte kan förstås och en bild av förändring. När huvudpersonen Dagny Taggart tillsammans med stålfabrikanten Hank Rearden hittar vad som verkar vara en ny form av motor, i ruinerna av en nedlagd fabrik som drabbats av den altruistiska ”pesten”, så väcks hoppet hos Dagny att de onda krafterna i samhället skall kunna besegras. I takt med att Hank och Dagnys strid för landet de lever i och möjligheten att fortsätta producera i ett klimat präglat av propaganda, moralkakor och politisk osäkerhet så sker också märkliga ting i fabrikerna runt om i landet. Fler och fler toppmän, de mest kapabla inom varje industri, försvinner spårlöst från planeten och lämnar allt. Vart tar de vägen, och hur ska det bli med allt det som de lämnar bakom sig?

 

Om man skall analysera budskapet i ”Atlas Shrugged” så får man gärna se på det ur flera perspektiv. Det ena handlar om Rands idéer och tankar kring hur välfärd, resurser och förmåga skall styras endast av marknadsprinciper och konkurrenskraftighet, och hur vissa människor har givit allt och fått ingenting tillbaka. Dessa människor består av näringslivets alla toppmän, de som kommit med idéerna, satsat kapital och som endast får spe tillbaka menar Rand. Folk kräver att de skall skänka sina pengar för en god sak, eller ge mer till den oproduktiva massan än de själva får behålla. Detta är en retorik som väldigt lätt kan anammas av populister, eller vad man nu skall kalla några av de mest hetska och obehagliga karaktärer inom politik och näringsliv idag (särskilt i USA). Även om det är intressant att läsa dessa dystopiska idéer om hur världen kan fungera endast utefter ett obehindrat totalt fritt marknadsspel, där vissa lyckas och vissa gör fel, så är det ganska fruktansvärt att tänka sig ett land av stört-rika fabrikanter, oljefält, fabriker och utilitaristisk lycka på bekostnad av de som misslyckas i samhället. Det är i min mening inte ett positivt budskap som Rand kommer med på ett sådant direkt, ofrånkomligt sätt, då jag inte dras till den sortens politik. Det är politik, det är det inget snack om, men Rand vill mitt i detta ge marknaden en levande själ som är ofelbar och står över alla andra principer i samhället, till och med i så hög grad att vänskaper och släktskap skall underbyggas totalt av monetära principer. Inget ges och inget tas utan kompensation. Då har vi kommit in på en annan dimension av Rands argumentation i den ”objektivt” skrivna boken, nämligen den om moral och vad som gör människor till storheter eller ”nollor”. Även detta är en mycket hård läropeng att ta till sig, och jag undra hur man utan någon slags läroprocess skall kunna skapa ett samhälle som helt består av objektivt rationella människor som vet sitt eget bästa, handlar därefter alltid, och där varje människa förtjänar allt den får. Rand skriver bland annat att vanliga arbetare får för mycket lön, därför att allt det maskineri de jobbar med har uppfunnits av någon, kapital har satsat för att starta företaget, och arbetarens arbete är alltså helt baserat på andras framgångar - de tillför ingenting till skapandet själva, därför kan de inte kräva någonting för sitt arbete. Intressant!
För det första är detta nog inte sant i dagens nätverkssamhälle där det bevisats att hierarkiska styrningskedjor sällan kommunicerar väl eller utvecklas på ett tillfredsställande sätt, just därför att kunskapen hos dem som arbetar ”på golvet” aldrig når beslutsfattare längre upp i hierarkin. Det går också stick stäv med de ”direktdemokratiska” idéer som finns inom politiken och förvaltning idag, där man gärna skall kommunicera med allmänheten, intressegrupper och näringslivet i en process som är mindre toppstyrd och mer baserad på kunskap, vart den än kan finnas till. Teoretiskt sett skall få vara uteslutna ur detta sammanhang.

Men.

Att för mig försöka samla flera månader (kan det va två) av mild frustration och fascination inför dystopin som aldrig blev sann, i denna recension, och att försöka komma med rationella motargument gör nog ingen nytta. Jag vill inte rekommendera er att läsa boken.. Att argumentera är antagligen som att försöka vinna över Trump i kortspel - även om man har bäst kort så vinner chefen. Tyvärr är det så, då jag menar att Rand på många punkter säkert verkar ganska smart och intelligent. Hon hade trots allt skapat en egen filosofi (objektivismen) och kom långt med sitt skrivande. Men på alla sätt förutom i själva uttrycksformen och landskapet i boken så är det en ålderdomlig bok som Rand skrev. Att försöka dra in miljötänk i bedömningen av innehållet skapar ytterligare en dimension av analys. Kan man ha oändlig, prometheansk, odödlig tillväxt och produktion, utan att någonsin hamna i ett krisläge ifråga om miljön? Med hoppet om ”den nya resurseffektiva motorn” så tas denna idé till nästa nivå. Det hade vart intressant att få höra Rand prata om miljöfrågor, om hon hade levt idag, eller om hon eventuellt uttryckte sig kring det någon gång. 

Men nu över till mer känslomässiga aspekter av läsningen. 

 

Jag lutar mig nu tillbaka på de anteckningar som jag gjort för länge sedan, där några av dem tillexempel är:

  • Påminner om prometheansk porr. 
  • De destruktiva krafterna som Rand ser i en viss sorts socialism, en stagnation av tillväxt och utveckling kan också skådas till följd av kapitalismen, särskilt på en global skala! 
  • Ibland är hon ganska nedlåtande mot Asien!
  • Vissa likheter eller paralleller kan dras till James Bond-filmerna från 60/70-talet, med underjordiska labb och dödsmaskiner. Man kan också se till den gamla serien ”The Prisoner”, en rafflande brittisk serie från 60-talet, som jag rekommenderar, med dolda byar och gömda samhällen.
  • Kanske vissa logiska konsekvenser av en uppväxt som jude i det kommunistiska Ryssland och en närhet i tid till Förintelsen tillika.
  • Intressant med en kvinnlig industrimagnat i en bok som skrevs på 50-talet.

Större delar av bokens karaktärer och deras interaktioner bygger på fördomar och idolisering. Ibland är dock karaktärsskildringarna väldigt slående och man undrar varför Rand har använt så mycket krut för att urskilja just den framstående industrialisten eller fabriksägaren som den man helst bör idolisera. Kanske beror det på att hon vill skapa en kontrast mellan den som skapar och bidrar med något, och den som handlar destruktivt på olika sätt, och därmed lever av andras bidrag. Men även porträtteringen av denne utsugare är lätt farsartad och liknar nästan den berömde kinesen i filmatiseringen av ”Breakfast at Tiffanys”. Den skådespelaren var absolut inte kines och kan väl sägas ha dragit begreppet karikatyr lite långt gånget. Det blir problematiskt när enskilda karaktärsdrag får representera den breda massan eller den absoluta eliten, men vissa tankar, idéer eller skildringar av problem eller personligheter är väldigt bra, men då får man ta dem för vad de är; en spegel till verkligheten. Inte som ett slags motiv för att förespråka ett ideal som är så specifikt och skönmålat att man nästan får frusta i skratt när man läser, om det ändå inte hade varit så allvarligt. Ibland får man faktiskt vänja sig vid att tro på människor, och mötande eller konfliktfyllda ideal, och jag tycker det är fel att likna Ayn Rands bok med Mein Kampf, med för en sådan som mig som har haft olika ideal, osunda komplex och felaktiga ståndpunkter så finner man liten tröst i ”Atlas Shrugged”. Om boken nu används av vissa makter på ett sätt som skulle kunna vara en parallell till Hitlers bok så tycker jag väldigt synd om Rand, men hon hade i mina ögon en lite tveksam syn på världen och uttryckte den så kraftigt och aningen mycket i formen av propaganda (för ”vissa”, eller en viss klass), klumpigt (vilket blir tydligt i den svenska översättningen som jag såg i DN-artikel). Hon får till dels skylla sig själv, även om det aldrig känns särskilt kul att förpassa någon till historien i dålig dager. Jag hade kanske inte behövt läsa boken, men nåt ska man ju lära sig, och nåt ska man ha överseende med. Jag har exempelvis förpassat min vilja att läsa bara för att avsluta den här maskinskrivna romanen.

Jag ger de här boken 1,5/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

2017-12-14
00:46:00

”The Fountainhead” - Ayn Rand

 
Ja, nu har jag då läst klart denna första av två böcker som jag tänker läsa och recensera av författaren/filosofen Ayn Rand. Det är lite som att gå in i en värld som liknar den vi har mött i serien Mad Men, bara det att berättelsen utspelar sig på 1940-talet och handlar om en manifestation av idéen om den idealiska mannen i romanform... Jag upptäckte Ayn Rand som person genom hemsidan blankonblank.org som är en mycket intressant sida bestående av bandade intervjuer som oftast är ganska gamla och till dessa intervjuer har man ritat och filmatiserat intervjuerna för dagens tittare. Längst ner på sidan hittar ni en länk till den intervju med Rand som väckte mitt intresse kring henne som person. Det kan tyckas aningen märkligt att man i dessa tider i Sverige vänder sig till en författare som har en helt annorlunda världsbild än gemene man idag och som kämpat mot altruismen och för egoism och individualism, men det blev uppenbart för mig då jag såg intervjun med henne(från 50-talet i amerikansk tv) att hon kanske hade vissa perspektiv på saker som kunde vara intressanta även idag. I intervjun pratar hon med en något framfusig man som röker en cigarette och verkar tillsynes kämpa med att nå fram med ett rättframt men vänligt sätt, alla de idéer som hon hade. När jag nu har läst boken så kan jag till dels förstå att intervjuaren valde att ta vissa ställningstagande gentemot Rand, men vissa frågor får anses vara helt kort ”slag under bältet” eller präglade av en gammalmodig syn på världen som man inte hittar hos Ayn Rand. Detta väckte ett starkt intresse hos mig och jag köpte Rands bok-paket bestående av ”The Fountainhead” och ”Atlas Shrugged”. Det finns idag en del nya faktorer att ta med i beräkningen kring Rands filosofi, hon var exempelvis inte medveten om den globala uppvärmningen och andra miljöfenomen som de flesta idag går med på. Dessa hot och faror kunde hon således inte förhålla sig till, men jag är övertygad om att hon hade kunnat bemöta den värld vi lever i idag utan att för den delen hålla sig med klimatförnekare eller andra som kanske idag potentiellt skulle vända sig till Rands böcker för att peka på ett individualistiskt förhållningssätt till miljön. Man får inte glömma att boken skrevs under slutet av 30-talet och början av 40-talet och publicerades mitt under andra världskriget 1943. Varken kommunismen eller nazismen eller andra former av kollektivistiska idéströmningar kan ha verkat särskilt lockande för Rand som ursprungligen kom från Ryssland just då. Senare i livet slutade Rand förövrigt upp med att skriva romaner och ägnade sig helt åt sin filosofi som kallas ”objektivismen”. Jag har bara ett litet hum om vad filosofin innebär men under läsningen av ”The Fountainhead” så var det helt uppenbart att en viss filosofi illustrerades genom karaktärer som visserligen är ganska realistiska på ett sätt, särskilt då de interagerar med varandra, men som också på många sätt är extremer, den ideala mannen mot den svage, eller en fantastisk kvinna mot en dum man. Vissa av bokens delar präglas av att det är en värld helt skapad av män som Rand beskriver och boken handlar helt tydligt om den ideala mannen, enligt Rands recept. Jag vill ändå försvara detta förhållningssätt i Rands bok med att filosofin lika gärna skulle ha kunnat efterlevas av en kvinna, även om visionen av en värld skapad av män, ibland åt sig själva och ibland för sina älskare, inte är helt enligt gemene persons sundare värderingar. Det är synd att Ayn Rand inte kan bemöta vissa av dessa problem idag.
Boken handlar om en arkitekt vid namn Howard Roarke som är extremt individualistisk. Så mycket att han faktiskt blir utslängd från lärosätet han har gått på och tvingas ta till andra medel för att genomföra sitt mål att bygga hus och skyskrapor helt enligt sina egna idéer och ideal. Han tvekar aldrig på att drömmen inte skall kunna realiseras, inte ens då han jobbar i ett stenbrott, eller som elektriker/byggarbetare för att få klara brödfödan. Han genomför ändå jobbet med bravur och på ett så självklart sätt som ingen annan. Sanningen är att han har ett otvivelaktigt geni i sig vilket exempelvis tar sig uttryck då skolans bästa elev tyr sig till Roarke för att få hjälp med en av sina ritningar. Med sin extremt exentriska och individualistiska stil tar sig Roark an världen för att lyckas uppföra monument av större, bättre och mer mänsklig rang än någon någonsin tidigare skådat. Parallellt med detta är han också vänlig, men i grund och botten endast villig att jobba med sina egna projekt utan kompromisser och han fördömer hela arkitekt-världen långt innan han byggt sitt eget första hus. Hur skall en man som vägrar samarbeta eller kompromissa med sitt arbete lyckas ta sig fram i ett liv av ständiga hot och missöden, är det klassens hjälte eller det hemliga geniet som tillslut är vinnaren, i den tävling som Roarke redan tycks anse sig ha vunnit, utan att ens ha gått med på att tävla från första början? Det är en spännande berättelse med mycket substans och lärdom som Rand skrev!
 
Ayn Rand sa en gång i en intervju att hon föraktade Dostojevskij för att han gifte sig med en som Rand kallade ”dum flicka” och då han endast försökte göra henne lycklig istället för att fokusera på sig själv så drog han enligt Rand ned kvinnan i fördärvet. Jag vill egentligen inte jämföra Ayn Rands bok med Dostojevskij - de har helt olika sätt att skriva på, men man skulle kunna argumentera för att den aura av intellektuell vishet och det djup som finns i Dostojevskijs böcker också går att hitta hos Rand. Hon var sannerligen inte rädd får att visa på problem i världen, i människans intellekt eller vilka hemska livsöden som kan drabba egentligen vem som helst. Rand skulle säga att det är hur man förhåller sig till detta som gör ens liv meningsfullt eller inte. Dostojevskij skulle väl kanske mer mena på att man inte skulle kunna få ett begrepp om den situation man själv är i när man väl är där. 

”The Fountainhead” är en bok som uppenbarligen genomarbetats grundligt och som författaren haft extremt tydliga mål med. En viss inkrementell ådra tycks finnas i tillvägagångssättet, samtidigt som ändamålet har fått stå som det viktigaste nämligen att påvisa relationen mellan människans intellekt och omvärlden och hur man bör förhålla sig till skapande verksamhet och andra aspekter av livet. Det är inte utan att jag många gånger under läsningen ställer mig frågan om jag själv verkligen har någon integritet kvar(nähä säger väll vissa till det). Tillochmed den bild av den ”misslyckade” mannen, som driver på en våg av andras förmågor och tillslut inte har någonting kvar att kalla sitt eget, är såpass välgenomtänkt att man lätt kan identifiera sig och luras till att tro att det faktiskt är bilden av en själv man läser om!

Det finns dock vissa partier som är mindre inspirerande och slutet är något dystert att läsa då det inte bjuder på den tillfredställande manifestation av intellektet och integritetens vinst mot alla odds, som man kanske hade hoppats på. Men vägen dit är lång och bjuder på många intressanta insikter och växlingar i handlingen. 

Här kommer ett stycke som jag skrev under läsningen av ”The Fountainhead” och som får tala för sig själv den här gången utan bearbetning! The Fountainhead översätts på svenska till ”urkällan”.

Rand ruskar tag i hela systemet, det system som idag präglas av exempelvis hållbarhet och miljö, hela idéen om en altruistisk världsbild och säger: nej! Sträva mot din egen utopi, ta dig upp ur massan och bered livet åt dig själv och dem du älskar. Tyvärr hade ju inte Rand någon kunskap om växthuseffekten eller den globala uppvärmningen, oljekrisen på 70-talet låg 30 år framåt i tiden och en idé om att människan inte skulle sträcka sig mot sina ideal och den personliga utopin verkade kanske för henne helt sanslös! Byggandet och skapandet skulle segra, konsten som en manifestation av egot och självständigheten. Kanske kan vi ta med oss några av dessa ideal i vår världsbild idag, även om de kan vara svåra att leva upp till, och enligt Ayn Rand omöjligt för de flesta...

http://blankonblank.org/interviews/ayn-rand-love-marriage-religion-faith-business/

 

Jag ger den här boken 3.9/5 på en skala av bra böcker.

 /Jens