17:10:00
"Доктор Живаго" (Dr Zjivago) - Boris Pasternak
Om man ska dra någon parallell mellan den här boken och annan kultur så kan det vara värt att nämna lite olika saker. Det är kanske en av de ”stora ryska romanerna”. Men det finns skillnader, dels så utgavs den första gången 1957, till skillnad från exempelvis Dostojevskijs böcker som kom ut på 1800-talet. Trots detta skulle jag säga att den passar in bland Tolstoj och Dostojevskijs böcker, som en bok av samma rang, där även kommunismen och de ryska revolutionerna finns med i handlingen, och det reflekteras över ett mer modernt Ryssland. Det är inte heller lika psykologiskt som Dostojevskijs böcker, utan snarare en handling om hur livet kan drabba människor på olika sätt i olika tider, och hur historien fortlöper, förändrar, förvandlar och påverkat människor i oroliga tider. Dessutom är det inte tradigt eller enformigt skrivet, det finns en ständig opposition till det banala, och en karaktärsutveckling samt miljöbeskrivningar och sköna prosaiska beskrivningar av människor, städer och naturen som gör att berättelsen är ypperligt levande genom hela boken, och dessutom anpassat för alla läsare både i historisk och modern tid. Man får inte glömma att boken skrevs i en tid då en kritisk bok om det kommunistiska Sovjet kunde få oerhörda konsekvenser, och boken blev också fördömd av partiet, trots att Pasternak vann Nobel-priset för den. Jag vill hävda att det absolut inte finns någon hämndlystnad i boken, det är snarare en ganska opartisk berättelse om en karaktär, som med sin sympatiska läggning hela tiden drabbas av historien, eller befrias av sin mänsklighet och kärlek till sin näste. Kritiken finns där, men den är inte inflammerad av några särskilda bittra undertoner. Men trots detta blev Pasternaks bok fördömd i Sovjet, och den gavs ut på italienska och svenska exempelvis över 30 år före den utkom på ryska, då den var förbjuden i Ryssland.
En annan parallell till modern kultur skulle kunna vara en jämförelse med filmen ”The Pianist”. Den har jag inte sett på säkert tio år, men visst är det en fantastisk film, och en fantastisk insats av Adrien Brody. Den handlar ju om Polen, och en polsk jude som får leva i sviterna av en nazistisk invasion av sitt hemland. Ett välkänt tema för er som läser bloggen, något vi läst om i böcker av exempelvis Isaac Bashevis Singer, det allra godaste exemplet ”Familjen Moskat”, den bok som jag borde gett en femma, men som endast fick 4.5/5 tyvärr. Vad tänkte jag med? Men åter till ”The Pianist”. Visst kan man säga att pianisten som spelas av Brody är alltigenom sympatisk och relativt sett ordinär, en musikaliskt begåvad medborgare, som spelar piano för sitt uppehälle och har en mild romantisk relation med en polsk kvinna. Plötsligt ställs hela samhället på ända, och han råkar hamna i en situation som han aldrig kunde förutspå och som stället krav på honom som är totalt oerhörda, en situation där han knappt kan klara livhanken. Likadant kämpar Dr Zjivago. Från en barndom under början av 1900-talet, en god barndom före första världskriget, där utbildning, relationer och allmänna mänskliga problem framträder som de största engagemangen för de flesta i boken, övergår till första världskriget, en krigskommendering som militärläkare med allt det hemska som en sådan roll medför. Och senare ett kaotiskt Ryssland med inbördeskrig och revolutioner. Ingen vet någonsin vem som skall vinna, vem man bör ty sig till eller vad man ska kämpa för. I de allra oroligaste av tider kan man inte räkna ut vad som är bäst att göra alla gånger, ödet gör istället att man kastas runt som i en tvättmaskin av olika skeenden och om man får leva eller dö blir en fråga om en daglig kamp inom ramen för en nation i upplösning. Att behålla en mänsklighet, eller några begrepp om det vackra eller ädla blir givetvis oerhört svårt när samhället är splittrat i fanatiska politiska grupperingar som dessutom är mycket krigiska, eller som utövar makt över befolkningen i ”övergångsperioder” som tycks fortsätta i all evighet och som sätter allas liv på spel. Svält, fängelse eller avrättning, angivelse osv. är sådant som hela tiden kan drabba en. Som sagt, att kunna behålla en mänsklighet, eller snarare medmänsklighet, ett begrepp om kärleken, naturen och moralen är sådana frågor som blir avgörande i boken. Dr Zjivago är en vanlig man, och precis som vanliga människor blir han förälskad, får vänner och gör slut ibland. Han är en sympatisk person, aldrig banal i sin utformning i boken, och något mer intellektuellt lagd än gemene man. Detta är givetvis sådana karaktärsegenskaper som riskerar att drabbas hårt i tider av oro, men det är också nödvändigt förstår man, också i det etablerade Sovjet, eller Ryssland under inbördeskriget, att kunna vårda vissa relationer, och den långa listan av karaktärer är inte en överflödig del av berättelsen, utan snarare en nödvändighet för att passa in olika relationer och människoöden i en kontext där omvälvningen av världen är en personlig utmaning och upplevelse, och samtidigt en politisk och nationell/internationell fråga, och det gäller alltså att kunna bolla en politisk kontext med personliga relationer, utan att för den sakens skull råka illa ut till följd av vad man sagt eller gjort i olika sammanhang.
Dr Zjivago är en fantastisk bok, jag kan inte begära mer av en läsupplevelse än vad den har gett mig. Jag är oerhört glad att jag tog mig igenom de jobbiga partierna, och att jag fick en personlig upplevelse av en bok som är svår att förstå, men som med sin anspelning på medmänsklighet och behovet av kärlek i omvälvande värld, och med sköna beskrivningar av Rysslands natur och stadsmiljö väcker en längtan till kärlek, tillochmed om den skulle vara banal. Dr Zjivago berör också på ett personligt plan på ett sätt som man inte skulle kunna begära av vilken bok som helst, det är inte för inte som man blir ledsen, glad eller förälskad när man läser, och jag vill starkt rekommendera er att läsa boken.
Därför!
Jag vill ge den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!
/Jens