Jens Boktips

Nya tider, ny recension. Detta är rent officiellt konkluderandet av min japanska svit som har pågått i några månader nu. Under den tiden har skolan börjat för min del och mycket tid finns inte tillhands för att läsa skönlitterärt. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig haft så här mycket att göra förut om det inte har handlat om rent privata åtaganden och vidlyftigt leverne av den art som skapar stress. I det här fallet är det min ”trogne” vän universitetet som gett mig en blykyss mitt på hakan. Det är trots detta så att mina tankar går mycket till den här bloggen, jag har allt mer kommit att se det som en viktig del av min tankeverksamhet och som ett alster. Det har blivit en väg ut till er där ute som jag värnar om. Till följd av detta har olika tankar cirkulerat kring hur jag kan utveckla bloggen och en idé har fötts om att flytta mediet till video och Youtube. Detta är dock inte en klart fastställd plan utan mer av en lös idé som jag länge har funderat på, och hur det än blir kommer bloggen att fortsätta finnas i skrivet format för en lång tid framöver. Jag har bara fått för mig att det skulle kunna vara som ett spännande moment att spela in videos och på det sättet öppna upp min värld ytterligare till alla de misslyckanden och faror som väntar på mig där ute. Låter det som en bra idé? Kanske lite dumt formulerat, men vi får se hur det blir med det här med video, det kommer i alla fall inte bli en video den här gången då jag har alldeles för mycket att göra med skolarbeten.

En mer konkret idé som ligger inte så långt fram i tiden har med temat för mina framtida recensioner att göra. Jag har kommit över två böcker, ”Illiaden” och ”Odyssén” i romanform, alltså inte på rim så som originalen är skrivna, utan omgjorde i mer roman-aktig form. Tanken är alltså att nästa svit på bloggen kommer att bli antika klassiker, närmare bestämt grekiska (de är väll grekiska?). Jag kan se mycket material här, exempelvis funderingar kring vem Homeros var. Jag har hört många idéer, alltifrån att han var en blind sagoberättare vars berättelser senare skrevs ned, till att det som egentligen syftas med Homeros är att det var ett folkslag eller en grupp människor som skrev ned berättelserna om Illiaden och Odyssén. Det kommer också att finnas mycket utrymme för det berömda oidipuskomplexet.

När jag har läst ”En geishas memoarer” har mycket olika skivor cirkulerat på min !CD!-spelare. Bland annat Nick Drake. Nu när jag skriver en fredagskväll där de flesta av mina medstudenter säkerligen befinner sig på diverse dansgolv här i staden, med fräna DJ:s som får det att hända, så har jag valt en skiva med The Chemical Brothers. Det är rå, hård techno/dans-musik av den bästa sorten, sådant som jag nästan aldrig har lyssnat på förut, i alla fall frivilligt. Men det finns några hits där trots allt, det är inte som att lyssna på Daft Punk, som kan vara ganska rofyllt och estetiskt vackert, det är snarare som att vara på ett disco. Fast hemma.

Nu vidare till själva ämnet för dagens inlägg nämligen ”En geishas memoarer” av författaren Arthur Golden. Som ni vet om ni har läst min senaste recension så hade jag inte en så gynnsam inställning till boken innan jag hade läst den. Har detta förändrats? Tja.. Det finns många invändningar att komma med ifråga om hur bra boken är, hur information har kommit författaren tillhanda, och om själva fenomenet att en amerikan skriver en bok om Japan, oavsett hur kvalificerad denna måtte vara. Eller kanske inte Helt Oavsett hur kvalificerad denne är, men man måste ställa sig frågan om på vilket sätt en geisha i Kyoto läser boken, och om det känns naturligt för denne att läsa boken, det är egentligen den enda invändningen jag har. Man skulle kunna se det som en respektfull gest, vilket det säkerligen också är! Och när det gäller begrepp som exempelvis kulturell appropiering så vet jag väldigt lite om innebörden av ordet, men jag antar att det egentligen handlar om någonting annat än vad ”En geishas memoarer” exemplifierar. Det skulle isåfall vara att rent ut stjäla aspekter av den gamla japanska kulturen och inte erkänna denna stöld. Det finns många exempel på detta i musikvärlden. Om det skulle vara aktuellt i det här fallet så är det isåfall en slags intellektuell stöld, där kunskap har appropierats och använts för att skriva en amerikansk bok med en japansk disposition och utgångspunkt. En fotnot kan sägas vara att det faktiskt finns en amerikansk kvinna som har blivit geisha i Japan, så det finns redan från början ett ömsesidigt kulturellt utbyte som inte direkt verkar karaktäriseras av att människor eller kulturen utnyttjas av någondera part. Flera japaner har hjälpt till att skriva ”En geishas memoarer”, vilket kan sägas ge den ett ökat värde, särskilt då en av de sista traditionellt skolade geishorna i Japan har berättat en del om sitt liv för författaren. Här finns också ett problem nämligen det att denna geisha, trots att hon var utlovad anonymitet av Golden, nämns på tacksidorna i boken. Detta ledde enligt wikipedia till att kvinnan fick mordhot därför att det anses som mycket negativt att avslöja något som helst om geishornas liv för utomstående.

En annan fråga man kan ställa sig är hur lämpligt det är att en man skriver en berättelse om en kvinna på det här sättet, vilket rent objektivt kanske inte är så konstigt, särskilt när det som det skrivs om är en särskild aspekt av en främmande kultur som går att studera som en egen speciell kulturell sfär utifrån ett nutida såväl som historiskt perspektiv. Det görs dessutom relativt väl i förhållande till hur traditionen med geishor representeras (så som jag kan bedöma det, alltså inte så exakt), men främst i förhållande till hur en roman från en västerländsk person brukar te sig. Jag kan säga mindre om själva de emotionella aspekterna eller trovärdighetsfrågan kring huvudpersonen i boken. Det är en välskriven bok på många sätt, visserligen inte med några extraordinära litterära ambitioner, men jag kan förstå att boken senare filmatiserades och uppskattades av många (jag har tyvärr inte sett filmen). I brist på bättre ordval så kan jag nämna ”det underliggande narrativet” som är relativt genomarbetat men något banalt från tid till annan, vilket iochförsig skulle vara omöjligt om det ändå inte vore för författarens ambition att så tydligt göra detta narrativ till en del av läsupplevelsen. Det känns nästintill lite fumligt när man ibland stannar till och tänker efter kring vad man nyss har läst.

Vad är då geishor? Jag har inte gjort några loddjupa undersökningar kring detta kulturella fenomen, men jag kan berätta det jag har lärt mig från att läsa de böcker jag har läst om Japan. I ”Shogun” nämns att det på 1600-talet inte fanns geishor utan endast hålldamer eller glädjeflickor vars konst låg främst i att underhålla män med musik, dans och traditionella ceremonier, som att exempelvis servera te. Men dessa kvinnor, enligt ”Shogun” låg även med männen. I den boken nämns att en kvinna hade som mål att separera dessa kvinnors uppgifter i två läger, där det å ena sidan skulle finnas mer öppet prostituerade kvinnor (även om det i boken ”Shogun” inte riktigt finns något negativt med den aspekten av ting, alltså att kvinnor ligger med män utan förpliktelser, det ses som en naturlig del av deras service i förhållande till exempelvis en husbonde. Detta är givetvis endast ett av de fenomen som presenteras som annorlunda i den japanska kulturen från 1600-talet i förhållande till europeiskt-kristna seder och bruk), och å andra kurtisaner, eller bordsdamer som endast skulle vara specialiserade på själva levnadskonsten och riterna, men som inte skulle ha sex med männen. Dessa skulle heta ”geisha”, gei som betyder konst. Denna typ av ”orden” eller ordning blev alltså en realitet och geishor blev en etablerad del av den japanska traditionen och kulturarvet. Det är oklart för mig i vilken mån de finns kvar, men jag tror att det i alla fall finns någon slags grupp av kvinnor som ägnar sig åt liknande riter och traditioner som de geishor historiskt har sysslat med. Dessa kvinnor är alltså inte prostituerade, även om det tydligen finns eller har funnits kvinnor som har utgivit sig för att vara geishor, men som egentligen har varit prostituerade. 

Det finns dock vissa sanningar med modifikationer här förstår jag när jag läser ”En geishas memoarer”. Flera aspekter av geishornas liv har trots allt varit mer eller mindre bekymmersamma. Exempelvis fanns en tradition att sälja en geishas oskuld till högstbjudande. De var vanligtvis inte tvingade att ha sex med någon, förutom vid detta tillfälle. De var också ekonomiskt beroende i vissa fall av män som de inte kunde välja själva, män som kanske krävde gentjänster i förhållande till det beroendet, inte endast i form av uppvaktning vid ceremonier (det är något oklart vart traditioner och sed börjar och vart mer individuella relationer tar vid, men själva kärnan är att det inte var ett fritt och lättsamt liv utan det fanns många tillfällen där en geisha kunde finna sig utnyttjad eller beroende av att göra saker som var mot hennes egen vilja). De var alltså sällan mer än älskare, även om några blev gifta, och som älskare kunde de inte åtnjuta de fördelar som en position som hustru skulle innebära. Eller i ett mer modernt perspektiv så var de tvingade sedan barnsben att ta på sig rollen som geishor istället för att få leva ett mer fritt och självständigt liv. Huvudpersonen i ”En geishas memoarer” är också med om att hon blir såld som barn, för att bli tränad som geisha, detta då hennes mor är död och hennes far inte har råd att försörja henne och hennes syster. En traumatisk upplevelse med andra ord som kanske inte är lika vanlig som praxis idag där jag i alla fall tror att kvinnor kan välja själva att anamma geisha-kulturen som en del av ett kulturarv.

Ett annat problem med boken då jag började läsa den var att den utgav sig för att vara självbiografisk. Den är skriven i självbiografisk form, vilket inte lurar en särskilt länge men det kan ända kännas lite frustrerande att det i alla fall lurade mig under ett helt kapitel.

”En geishas memoarer” handlar alltså om en liten flicka som blir såld av sin far till en okiya, där hon tränas till att bli geisha. Relationen till andra geishor och de många steg i den hårda träning som krävs för att bli geisha bildar en vacker bild av livet för dessa kvinnor i Kyotos tehus-distrikt kring 1930-40-talet i Japan. Rivalitet och vänskap blandas med uppriktiga känslor som förhåller sig till den stränga disciplinen och kärleken spirar där man minst anar det i denna berättelse. Det är en underhållande och välskriven bok om ett intressant ämne, kanske hade berättelsen om amerikanskan som själv blev geisha varit ännu mer spännande att läsa. Faktum är att det finns en bok om den kvinnans upplevelse, hon heter Liza Dalby om någon skulle vara intresserad.

Kort och gott en fin läsupplevelse, men den kunde rent berättartekniskt kunnat handla om nästan vad som helst. Tur då att den handlar om Japan och geishor som är ett så intressant ämne! Den skulle kunna liknas vid den bok jag läste om Pocahontas, dock med något mer realism och ”En geishas memoarer” är väll skriven på ett något mer intressant sätt, därmed vill jag inte förringa ”Pocahontas” som också var en bra bok!

Ledsen att jag uppdaterar bloggen så sällan, men jag har som sagt var inte så mycket tid!


Jag vill ge den här boken 3.1/5 på en skala av bra böcker!

/Jens