Jens Boktips

För att sätta sig in i den här boken är det viktigt att förstå en grundläggande sak om historier.. De slutar inte alltid bra. Och det är kanske en bra sak. Jag menar inte då att det är bra med tragiska livsöden eller negativa aspekter av den riktiga historian. Utan att en berättelse kan bli rik av att sluta i moll snarare i dur någon gång ibland. Det här är ingen bok som i sitt utgångsläge stoltserar med att ha ett tragiskt slut, men det är en på något vis nostalgisk berättelse som kan hamna under kategorin ”feel good” utan att för den sakens skull kunna klassas som banal. Tvärtom! Den tar snarare direkta tag mot att bli poetisk, och detta är också naturligt då jag läser att författaren även givit ut diktböcker tidigare.

Samtidigt som jag har svårt att svälja det tragiska slutet så är det jobbigt att boken är över, men man måste gå vidare till vardagen någon gång och ta sig an sig själv i förhållande till andra och i förhållande till den tragiska berättelsen.  Kanske är det detta som jag från början inte fattade om sorg, den där sorgen som är en blandning av existentiell ångest och smärta, med livets realiteter och dess oförmåga att låta oss ångra, göra om eller backa tillbaka. Vissa existentiella realiteter kommer alltid att existera och kan inte förändras i framtiden, vilket är något som det är svårt att tänka sig och svårt att förstå. Det är när vi inte kan gå vidare som om inget har hänt som vi kanske inser att vi måste anpassa livet för att faktiskt kunna gå vidare i någon mån överhuvudtaget, och via media har man sett hur livet kan se ut för dem som faktiskt inte kan gå vidare. På grund av livets oerhörda taskighet i förhållande till dessa personers öden, eller snarare deras nära och käras öden, eller för att ingen finns där för att hjälpa till med bearbetandet av det tragiska ödet. I min erfarenhet finns en plats för en oerhörd omsorg och omtanke, att hjälp finns nästan överallt i någon form bara man vågar ty sig till någon, eller vågar möta det faktum att man utlämnar sig själv till någon annans ”hjälp”. Samtidigt finns givetvis aspekter av livet, och där innefattas även sorgen, där man är ensam, själv och inte kan garantera en verklighet för sig själv utan negativa inslag såsom sorg. Jag läste för lääänge sedan något någon har sagt, nämligen det smarta att; jag trodde jag lärde mig hur jag skulle leva, men det jag blev lärd var hur jag skall dö”. Det är ganska smart egentligen. Vi tror att våra föräldrar och den äldre generationen vill lära oss hur man kan vindsurfa, simma, plugga matematik etc. Egentligen vill de inte att vi går under när sorgen ofrånkommande drabbar oss som människor.

Vi har ju lärt av Albert Camus att det att inte sörja ”på rätt sätt”, kan vara en dödssynd vid vissa tillfällen, och oavsett hur konfliktfylld verkligheten kan vara så ska vi inte bemöta den på annat sätt än som människor. Detta är inte en lätt uppgift alla gånger, men skall inte heller ses som ett skrämmande faktum som försöker tvinga oss till vissa handlingar i de fall då vi förväntas känna sorg, utan snarare som ett erkännande av mänsklighetens kultur och vad nu Camus kan tänkas ha menat med att det är en synd att sörja på fel sätt. Att vi kan ta en plats i tid och rum där vi får sörja kan ju vara en lättnad, att vi finner livet som ändligt och tar vara på tiden och varandra tillsammans. Eller att vi accepterar att en historia kan ha ett tragiskt slut, utan att det för den sakens skull förstör vår upplevelse av boken, eller vår dag. Jag tänker ofrånkomligen på den gången jag läste klart ”Farväl till vapnen” av Hemingway i badkaret och fick slänga skiten i väggen för att jag inte kunde acceptera slutet.

Boken jag läst den här gången har jag fått av min Farmor för några år sedan (minst ett år men det är svårt att hålla reda på). Det är en mycket djuplodande lättsam berättelse om en liten ort på Island, där bönder och andra lever sina liv i sakta mak, trots den stora världen som omger dem. Samtidigt finns det oerhört mycket liv i byn, i det mindre formatet; kärlekshistorier, nyöppnade restauranger och annat. Saker händer även i den delen av världen. Och det får vi ta del av vilket är spännande!

På en personlig front kan jag meddela att jag städat min lägenhet i helgen så noga som jag aldrig har gjort tidigare! Detta därför att jag förbereder mig på att börja på mitt första jobb inom arkivvärlden, som jag fick nu i veckan. Det känns oerhört kul att få testa att jobba med något jag har utbildat mig till och vägen har onekligen varit lång. För sex år sedan började jag på universitetet i Örebro och studerade samhällsplanering. Sedan blev det två år arkiv med ett halvårs mellanrum för jobb. Och att söka jobb var inte det enklaste, ena gången ställdes det massa privata frågor, och jag visste inte vad jag skulle säga. Särskilt då intervjun påbörjades med ett konstaterande att ”jaha, nu sitter vi här i en intervju”, och inte med en fråga om någon av mina kvaliteter eller liknande. En annan gång hade jag jeans och t-shirt samt en tröja, medans de som intervjuade hade slips, kavaj och finskor. Det kändes konstigt. Som tur var så fick jag inget av de jobben, utan ett jobb som jag faktiskt ser fram emot att få hålla på med så jag är jätteglad!

Hoppas ni kan finna någon glädje i dessa mörkare tider, trots att sommaren är över, eller bara precis på gång, fast vintern kommer emellan! Ett tips är att sätta sig in i parfymernas värld, det har jag gjort och jag tycker det ger mig väldigt mycket i vardagen.

Jag vill ge den här boken 4.2/5 på en skala av bra böcker!

/Jens