Jens Boktips

2020-01-02
23:02:00

"Oδύσσεια" (Odysséen) - Homeros

 
Då har jag efter många om och men nått till denna förnöjsamma stund, nu får jag recensera ännu en bok efter grovt lång tid. Jag har verkligen vart jätteupptagen under en lång tid, men nu verkar det som att det här med min utbildning börjar reda sig lite bättre, och jag kanske kan fokusera på andra grejer igen. Inte det att jag har ägnat hela julen åt att plugga men jag har inte heller haft så mycket tid att läsa denna bok som jag hade önskat. Eller önskat och önskat, jag har haft en väldigt trevlig jul faktiskt, men har haft mycket för mig. Ett riktigt nöje är det att få träffa min hund igen efter lång tid, och att få gå ut med honom och allt vad det innebär att ha en hund. Jag skaffade hund för cirka 1,5 år sedan, och han bor nu med min mamma och min familj och de delar på vårdnaden så att säga. Men eftersom det är min hund (rent juridiskt är han ju min) så är det ju inte mer än rätt att jag går ut och så med honom när jag är i stan. I framtiden planerar jag att flytta till Göteborg och jag kommer då vara nära familjehemmet, och kommer vara mer delaktig i hans liv. Jag vill tacka min familj för deras stöd under denna tid – tack.

 

Åter till böcker. Jag trodde att oidipuskomplexet hade något med ”Odysséen” att göra, men så är ju alltså inte fallet, det är ju Odysseus boken handlar om, och ingen annan. Det finns uppenbarligen fler texter från antiken än vad jag trodde, och i en annan sker allt det hemska med Oidipus, den arme saten, inte Odysseus. Men trots allt hade Odysseus det inte heller så lätt under sin livstid. Han drog ut med den grekiska armén för att strida mot och i Troja, något vi har läst om i Illiaden. Han är en av karaktärerna i den historien, som har sitt fokus på strid och de antika gudarnas duster och bråk. Odysséen handlar mer om Odysseus öde då han försöker ta sig hem från Troja, och gudarna är med på ett hörn men inte på samma sätt som i Illiaden. Det har gått hela 20 år sedan han lämnade sin hemstad, och han möter en väldans massa äventyr innan han lyckas komma tillbaka. I hans palats på ön Ithaka har hans son växt upp och blivit man, och Odysseus fru har ännu inte gift om sig. Dock har en skock friare tagit över palatset och förbrukar dess resurser i väntan på att Penelope, Odysseus förmodade änka skall ge upp och erkänna Odysseus död, samt gifta sig med en av dem. Men Odysseus är ju inte död, och varken sonen, Telemachos, eller frun, Penelope har gett upp! Odysseus är fast i en grotta där han hålls som fången. Hans väg hem är som sagt lång och alla hans kompanjoner från Troja stryker med under resans gång. De flesta krigare har återvänt till sina hem sedan länge, men Odysseus är som sagt försvunnen, och ”Odysséen” är mer ett äventyr än en krigssaga.

 

Jag vill säga att denna boken är betydligt mer njutningsbar att läsa än ”Illiaden”. Det beror kanske just på att det är en äventyrlig berättelse med många intressanta karaktärer, och den ter sig bättre som saga än ”Illiaden” gjorde. Man kan också ana spår av den antika kulturen på olika sätt, och en viss lekfullhet i berättelsen som det är väldigt kul att erfara. Fortfarande ligger mycket fokus på att ge gåvor i form av kittlar och trefotade kastruller till varandra, av okänd anledning. Kanske var dessa kittlar det allra mest praktiska man kunde ge någon annan under antiken. Slutet av boken ger den så att säga ett värde som en folksaga, där det mesta löser sig på ett bra sätt, men inte utan att en gliring går ut till samhällets unga som i sin iver och idioti hamnar i de mest trassliga lägen, och får sona då gudarna gör upp och rättar i leden. Sannerligen är jag själv en av dem som lidit något av min ungdoms synder, och jag tar till mig budskapet.. Respektera din mor och far, och bedriv inte älskog med en annan mans tjänstekvinna, så länge du inte är beredd att ta konsekvenserna. Vilket slöseri med papper, kan man tycka, men det är i alla fall en någorlunda bildande avslutning på boken som ger läsningen behållning. Man skulle kunna se det som en Bröderna Grimm-aktig, tysk historia, där dock de antika gudarna, Zeus, Hades, Apollon och de andra är dem som härjar med människosläktet, och inte häxor, trollkarlar osv. som i Grimms berättelser. Man skall lära sig nåt, veta hut, och respektera livet, gudarna och sin ära.. Boken kan givetvis också läsas på flera andra sätt, som ett historiskt dokument, som en ren skönlitterär berättelse (särskilt då den finns i prosa-format). Jag misstänker att dem som läser om antiken på universitetet eller forskar om dessa verk och den tillhörande kulturen och historien, faktiskt analyserar boken på ett helt annat sätt än vad jag gör. Det är oklart om läsning av Illiaden/Odysséen kan komplettera läsning av filosofi från antiken, kanske såsom Aristoteles eller Platon. Jag vet inte riktigt, eftersom jag inte läst historia, men jag misstänker att de filosoferna levde en tid efter Homeros, men säkerligen kände de till historierna, det är jag överbevisad om. Historiska kuriosa, Aristoteles var under en tid lärare åt Alexander den Store! Kul fakta!

Allt som allt så är jag nöjd med läsningen av boken, om det ändå bara hade gått fortare, och jag hoppas innerligt att jag ska lägga mer tid på läsning framöver!


Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens