Jens Boktips

Det drar lätt åt att man känner en viss olust åt hela den här boken, och man undrar vart sjutton den kan ha kommit ifrån! Vart hittar man inspiration till denna makabra, men också värre än makabra berättelse, den näst intill romantiserade bilden av en salig mördare, som tycks hämta inspiration från sådana typer som Peter Madsen, men också vill visa på den skoningslösa ondskans dumhet och världsfrånvända tankar, allt i ett... Man slås av tanken att det är så onödigt att människor måste dö för att Grenouille skall få sin tillfredställelse, då säkert samma princip skulle kunna inbjuda till ett mer levnadsglatt möte med andra människor. Men Grenouilles uppväxt har varit närt av brutalitet, känslokalla mor- och fadersfigurer och en distans till allt utom lukter, dofter och odörer som skapat den fula varelsen som är dömd att dö i sin okunskap om kärlek och allt vad det innebär. 

Det tycks som att den subtila betraktelse som ibland man kan läsa mellan raderna i Süskinds bok, känslan av att man delar världen med andra och att man också har något slags förhållande till dem, aromatiskt eller känslomässigt, i Grenouilles fall helt har uteblivit. Men hur kan man klara sig utan alla dessa människor, tillochmed den man inte känner? Hur klarar sig människor utan sina närmaste, vars röster blir mer än bara just människans röst utan mer en upplevelse av verkligheten som man inte kan tänka sig att vara utan!? I Grenouilles fall så har han tagit sig genom livet med sin anspråkslöshet, som visserligen har varit falsk ibland, och alltid beräknande(i boken beskrivs han som en fästing som väntar i ett träd för att kasta sig på ett djur eller människa för att stilla sin törst efter blod!), men som till sist förbyts till en rent mekanisk verksamhet kring de fruktansvärda morden han begår. 

Slutet av boken känns alldeles särskilt vulgärt och hårresande, och man slås återigen i hur olämplig berättelsen är, och hur man tvingas genomgå sida efter sida av rent romantiserande av ”de perfekta morden”, allt för att man känner det svårt att inte sympatisera med Grenouilles försök till mänsklighet och hans kamp för en plats i världen. Det låter sjukt, men själva mördandet är inte den bärande tesen i förklaringen som Süskind skrivit ned, det handlar i grund och botten bara om en sak: dofterna. Detta ämne, nämligen det aromatiska riket som är parfymerarkonsten och framställningen av dofter som försätter oss i trans eller glädje, verkar ha intresserat Süskind i en viss grad, men det förs onekligen fram till nya slutsatser iochmed Grenouilles praktnäsa och begär efter unga vackra kvinnors kroppslukter. 

Man kan nästan beskriva den fascination som författaren vill skapa inför den obeskrivliga lusten till kallblodigt mord, med det som vi tänker om exempelvis Adolf Hitler. Det är oförståeligt hur människan kan hänryckas och böja rygg för människor som är totalt kalkylerande och kalla i varje gärning, och det enda vi kan trösta oss med är att de flesta också äger ett uns av sympati, framförallt empati och inte minst samvete, vilket tyvärr kan leda till att dessa monster lyckas kliva fram och skapa opinion för ondskan. Vi hatar dessa människor, och sådan är alltså Grenouille att mänsklighetens främsta önskan till slut är att lemlästa, avrätta och förpassa hans lik till en gömd grav, ett öde han inte själv skulle sörja, om han så bara för en sekund lyckades erinra sig sin egen doft.

Ur ett litterärt perspektiv så är detta en välutförd bok med många anekdotvänliga delar, som också kommer med en del nya berättargrepp. Tyvärr är slutet för fruktansvärt för att jag skall känna mig särskilt begeistrad, och jag vill gärna snabbt ta mig vidare till nästa bok. Missförstå mig rätt, det var en spännande bok att läsa, och den säger också något om människan, om du och jag och allas sämsta sidor, samt människans flyktiga mänskliga, kroppsliga och eteriska väsen. Om kärleken och ungdomlighet och allt det vackra, men vi förpassas i den här boken till en hjärna som är så rå och kall att man tillslut inte ens vågar kalla honom en mördare. Och vad är det som händer i det läget, egentligen?

Jag ger den här boken 2.8/5 på en skala av bra böcker.

/Jens