Jens Boktips

2014-08-12
15:27:00

"Empire of Silver"(Silvrets rike) - Conn Iggulden

 
Conn Igguldens "Silvrets rike": det är den fjärde delen i en serie av fem böcker, en serie kallad "Erövraren". Jag läste för många år sedan Igguldens serie om Julius Ceasar, "Kejsaren", och blev helt tagen av hans sätt att i spännande romaner illustrera den historiska personens liv. Nu har han gjort det igen. Jag har läst alla fem böckerna i "Erövraren", det började med att jag fick den sista delen "Dynastins arvinge" i present, och jag kände mig efter att ha läst den med stort nöje återigen sugen att ge mig på en historieroman-serie och en av genres kanske mest skickliga berättare. Så nu har jag alltså läst "Silvrets rike" som den avslutande boken, för min del, i serien. 
I "Silvrets rike" har Djingis khan dött, efter att ha skapat ett enormt rike från grunden, han enade de mongoliska stammarna och begav sig på härtåg under resten av sitt liv. Hans efterföljare är Ogotai khan, Djingis tredje son, som under sitt styre och med de enorma rikedomar som tillfallits honom har byggt upp Mongolrikets huvudstad, Karakorum. Det är den första staden som folket har grundat själva utan att ha erövrat och den byggs med hjälp av arbetare från Jin-folket, vars land redan har erövrats av mongolerna, och de lockas med rikets enorma silvertillgångar. I stadens hjärta finns till och med ett träd i rent silver. 
Boken tar sin början år 1230 e. Kr., bara tre år efter den legendariska Djingis khans död. Legenden lever vidare men redan har oenigheter om vem som skall styra riket börjat. Djingis andre son Chagatai hävdar också sin rätt till riket, allt medan folket för första gången på en generation inte strider för att erövra nya land. Djingis khan ogillade städer och levde hela sitt liv i jurtor i tillfälliga läger i ett rike som ständigt utökades med mongolernas obesegrade stridstekniker. I öst har Jin erövrats och stora delar delar av arabvärlden likaledes, men Sung i Kina har ännu inte utmanats och inte heller längre västerut än Ryssland har mongolerna tagit sig. Det skapar missnöje hos det erövringsvana folket, men Ogotai khan är en stolt stadsbyggare som bidar sin tid och bygger upp rikets kärna istället. Senare i boken får vi följa Ogotai och hans generaler då de försöker erövra Ryssland och anledning till varför de aldrig kom längre västerut än så förklaras, de var ju den ypperligaste stridsmakten, och under en tid helt oslagbara på hästryggen och med sina pilbågar och sedermera också i bruket av krut och de första kanonerna(hade de erövrat mer av Europa så hade historien antagligen sett helt annorlunda ut nu)."Silvrets rike" är den bok i serien som mest handlar om de inre maktskiftningarna och de kulturella förändringarna som övertagandet av nya kulturer(framförallt Jin) medförde. Krigsscenerna är skrivna på ett ytterst beundransvärt sätt(och väl översatta), man kan säga att Igguldens stil vilar på en bastant konstruktion och ett skickligt hantverk. Det är som om han vore snickare och har byggt en låda med fint utmejslade, sirliga detaljer och däri finner vi stridslarmet, hovarnas klapper vid de sårade männen, genomborrade av mongolernas pilar och befälens högljudda befallningar genom krutrökens ridå. Den bastanta konstruktionen står på mer än historiska fakta men Iggulden har gjort goda efterforskningar och hans stil lyckas bära upp spänningen och dramatiken på stridsfältet och i maktens centrum likaså. Man kan klandra den för är att det inte står så mycket "mellan raderna", känslor beskrivs rakt på sak, med en grimas eller grymtning, och sällan i dialog. Här har kvinnorna en större roll i boken, generalernas och khanernas fruar är skickliga på det politiska spelet. De är också älskare och förförare och tar sig an de ofta bittra, rastlösa männen, som lever hela sina liv ständigt insmorda i härsket fårfett(som skydd mot kylan). Det är ett sätt många av de högre stående kvinnorna vant sig av med, då de istället anammat Jin-kulturens vanor, de pudrar sin hy och använder andra kläder, ofta färgglada och av silke med silverhårspännen och de har, på bara en generation, lagt sig till med ett mer Jin-inspirerat manér. Jin-kulturen har även påverkat männen, men i fältet kvarstår de mesta av tillvägagångsätten och traditionerna, även kring lägerelderna och jurtorna när generalerna möts. Varje gång det handlar om en öga mot öga-konfrontation i maktroller så antar männen "den kalla minen", en självbehärsknings-teknik som jag avundas karaktärerna när jag läser.
"Erövraren" är en riktigt bra bokserie och jag rekommenderar att man läser den från början för att få ut det mesta av böckerna. Det känns skönt att läsa en historisk spänningsroman efter den något tyngre "Blecktrumman".
 
Jag ger den här boken 3/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens