Jens Boktips

2014-08-07
13:49:00

"Die Blechtrommel"(Blecktrumman) - Günter Grass

 
Så, då var det dags för ännu en bokrecension och den här gången ska jag skriva om en riktigt intressant kreation. Jag nämnde förra gången att det skulle bli "I väntan på barbarerna" av J.M. Coetzee som stod på tur, men nu blir det istället Günter Grass' "Blecktrumman" som skall, i det här fallet, tyvärr, så att säga, dissekeras(av mig). Och hur svårt kan det bli egentligen(?), särskilt när det handlar om en bok med så intrikata detaljer att man hänförs av dem, ibland totalt. Det skulle utan tvekan vara för avslöjande att beskriva dessa detaljer i överkant, boken måste beskrivas i svepande drag och redan nu har jag sagt för mycket. Vi följer Oskar Matzerath, en patient som lever under observation från sin skötare, Bruno. Han befinner sig av okänd anledning i den positionen, och berättar retrospektivt historien om hur det har sig och med/i det följer Europas moderna historia, väl belyst. Den tar sin början i Fristaden Danzig, i nuvarande Polen, en stat som upphörde att existera med andra världskrigets början och vars huvudstad nu heter Gdansk(sen andra världskrigets slut). Oskar berättar om sig själv och sin familj i tredje person. Redan från födseln är han mycket medveten om sig själv och har klara minnesbilder från detaljer i sin omgivning, från sin första stund på Jorden. När han är 3 år ska han få en blecktrumma lovar hans mor, och så blir det också. Men något inträffar när Oskar börjar uttrycka och frammana allt han ser med sin trumma; han slutar att växa. Och Oskar spelar ständigt på trumman. Han förblir 3 år, kroppsligt och i sitt uttryck, dock finns det en åldrande person i den 3-åriga människokroppen. Oskar får vara med om mycket trots sitt tillstånd, hans pressumtiva far går med i partiet(nazisterna) redan tidigt under 1930-talet, hans mors älskare(Jan Bronski) väljer en helt annan bana, som polack, och vi får följa Oskars berättelse om historien som sker överallt runt honom. 
Det är intressant att den tyske författaren Günter Grass med denna bok lyckats åkalla en tydlig bild av ett Europa i Tysklands närhet, förre, under och efter andra världskrigets utbrott, genom ögonen till en person som alla tror besitter en 3-årings förstånd. Men det är fel att säga att den här fabelaktiga berättelsen handlar bara om kriget, det är snarare en fin åskådning av människans och samhällsmedborgares liv. Fristaden Danzig upphör inte att intressera och är en tacksam skådeplats för boken. Det är en historia med nära till sexualitet och ganska komplicerade aspekter av socialt samspel illustrerat och det blir ibland konstigt, men aldrig beklämmande. Just sexualiteten var något som kritiserades när "Blecktrumman" filmatiserades, skådespelaren som spelade Oskar var bara 11 år gammal, den har dock beskrivits som komisk men lätt bisarr(jag har inte sett den). Med boken som utgångspunkt kan jag förstå att det är så, men det känns ur berättelsens synvinkel rättfärdigat och det är just det fria uttrycket, bildspråket, som fångar upp men ibland avstöter, som gör den här boken till en självlysande karamell i en mörk godispåse. Många nyckelscener i boken är just sådana, avstötande men väl genomförda och med en ständig underton av mörk humor. Inledningen är lysande men svåråtkomlig, fortsättningen ibland så briljant att jag totalt glömmer min egen nöd, och jag går faktiskt stundtals helt upp i boken, jag blir till och med(igen) förälskad i mitt snus, vill tugga på min hatt och riva mitt skägg i ren ängslan över det jag får läsa. Det känns ungefär som att vara 15 år och läsa ett oförståeligt mästerverk som tidvis flimrar i total briljans och tidvis balanserar på gränsen till det ytterst ointressanta. Om jag skulle betygsätta varje del för sig så blir det; 4, 5, och 5. Genomsnittet blir då ungefär 4.7., men det betyget låter jag inte stå den här gången. Jag skulle kunna ge den en 5:a, men det betyget måste jag spara. Det beror inte på att den är mycket märklig, snarare på att den är så bra, att suget i de mindre verklighetsnära/-främmande partierna blir för stort(jag har ju själv inte upplevt den tid som skildras). Det är också för att Oskar ibland är så svår att sympatisera med som en självisk och beräknande karaktär(invalid), att man vill sätta en gräns. Låt mig beskriva några saker som jag kände när jag läste boken: 
Den 4:e augusti vid fyratiden lyssnade jag på Beethovens symfoni nr 9 i D-moll(hans sista fullbordade symfoni, komponerad under total dövhet) och läste kapitlen "Polska posten" och "Korthuset" om när Jan Bronski(också en pressumtiv fader till Oskar och tillika moderns älskare) försvarar polska postverket från angrepp och förvirrat spelar kort med Oskar Matserath. Det är storslaget. Det känns som att den säkert helt påhittade händelsen är mer än vad upplevelsen någonsin skulle vara i verkligheten, och ändå fylls ögonblicken av full sympati för karaktärernas känsloyttringar. Musiken är också en viktig del av den här boken och min favoritkaraktär är ju musikern Egon Münser(som baseras på en av Grass' riktiga vänner). Jag söker fortfarande en räddning från kapitlet "Fräspulver" som inger en sådan känsla av hopplös ängslan och medmänsklighet att den i sin absurditet, känslomässigt, inte ens lämnar mig när nästa kapitel snuvar mig på hela upplevelsen. 
Günter Grass har enligt mig i en bok på 500 sidor skapat en helt ny verklighetsnära insikt kring inte bara 1920, -30, -40 och -50- talet i Fristaden Danzig utan även djupare visdom kring livets realiteter, allt detta i en helt absurd uttrycksform. Han förtjänade sitt Nobelpris, men mitt betyg måste utgå från minst två principer, nämligen kvalitet/underhållning, och dessa kriterier rättfärdigar nu det beslut jag fattat. Jag bör kanske varna vissa läsare för att några delar i boken tar längre tid att ta sig igenom och lätt skulle kunna tolkas som "transportsträckor", vilket de givetvis är...
 
Jag ger den här boken 4.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens