20:03:30
"Kallocain" - Karin Boye
Detta är en väldigt tung bok, och svår att recensera. För att sammanfatta situationen så har den försatt mig i ett läge där jag tänker och tänker, sväljer 70-11 antidepressiva tabletter och tänker på livet efter döden. Eller kanske snarare livet OCH döden. För det ena kanske är bättre än det andra, eller hur står det till med oss människor egentligen? Det är något krampartat att skriva det här som sagt, och det finns så mycket att tänka på då det gäller den här boken. Den angriper läsaren med uppfinningen av en samvetes- eller sannhetsdrog, vilket tycks vara det grymmaste vapnet i en ond Stats händer. Ändå är det inte kallocainet (sannhetsdrogen) som är den största ondskan i dramat, det är någonting annat som gränsar till en kamp mellan desperation och ondska. I förordet läser jag det som jag redan hade lärt mig på mellanstadiet, nämligen att Karin Boye var poet, född år 1900 och att hon skrev den kända dikten om knoppar som brister. Och att hon tog livet av sig mitt under ett kallt andra världskrig. Det sätter en viss prägel på en att läsa en bok av en poet som har tagit sitt liv. Det borde kanske kännas lite extra ont när just en poet dör, och Boye är inte en av de poeter som tycks glömmas bort heller, hennes bok ”Kallocain” är utgiven som en klassiker. Vad kan då ha gjort så ont i Boye att hon ville ta livet av sig? Det är en fråga som kanske inte går helt att spåra för en lekman, men man kan tänka att det kan ha haft med den grymhet som kom till känna under världskriget, och kanske en viss kyla som spred sig över Europa, mellan människor, i samhället och klimatet generellt. Eller kan man säga att det spred sig generellt när det var såpass riktat och livshotande som det faktiskt var, och där många krafter tycktes gå mot att straffa individer, grupper, eller oliktänkande för vad som i Boyes bok illustreras som tanke-brott. Där frihet var någonting helt relativt i förhållande till en allmänrådande rädsla och olust. Hur kan man leva sig in i den sinnesstämning som har skapat böcker som ”Kallocain”, eller ”Brave New World” av Aldous Huxley (jag har faktiskt inte läst just den boken av Huxley, men tänker mig att den kanske liknar ”1984” av George Orwell något så när). Vi får veta mer om detta i förordet, och genom den informationen kan man också bättre förstå Boyes bok. Hon var bisexuell och aktiv i en vänsterrörelse. Efter ett studiebesök med föreningen till dåvarande Sovjetunionen så insåg hon att hennes drömmar om ett bättre samhälle inte hade realiserats där. I ”Kallocain” skildras också ett samhälle där ”Staten” är det viktiga och kollektivet, människan och individer, endast redskap för Staten att införliva i en urskillningslös kamp mot Statens fiender, det som vi i möjligaste mån vill uppskatta i samhället idag.
Jag skulle återigen vilja säga att det inte är helt lätt att läsa en sådan här bok av en författare som Boye, särskilt då den är såpass välskriven och viktig som den är. Man lever sig in i en dystopisk värld som finns till för att spegla vår egna, visserligen ligger det 80 år tillbaka i tiden men vad gör det när det också finns historieböcker? För en svensk nazi-sympatisör eller kommunist i 40-talets Sverige så skulle den här boken vara gift, och det slår mig att de sanningar, eller idéer som skildras i boken ”Kallocain” är lika smärtsamma att ta till sig som det hade varit att möta någon i ett kallocain-rus, om man tvunget fick höra eller säga en sanning som avslöjade någonting för någon som ingen någonsin förut hade hört.
Vidare får man be om ytterligare en förståelse kring det svenska samhällsklimatet runt år 1940. Det var olagligt att vara homosexuell (det klassifierades också fram till år 1979 som en psykisk störning inom den medicinska vetenskapen), och Boye, sägs det, var alltså bisexuell. I boken tas flera gånger upp hur människor belägger andra med en skam och dömanden för saker som de inte borde bestraffas för. Vidare är varje form av egensinne, kreativitet ”för individens vinning”, eller egna resonemang kring den egna situationen, helt förbjudna. Men framförallt är det som finns att läsa i Karin Boyes bok ett kraftigt upprop mot det förtryck och den orättvisa som i boken går att spåra från nazi-Tyskland, till Sovjetunionens angivarsamhälle, till tysk såväl som Hollywoodsk propagandaverksamhet, ända till Sveriges orättvisa lagstiftning och osunda samhällsklimat. Boye var utsatt som svensk, och människa, och hon skrev om rätten att få vara den man själv är på en planet som borde varit bättre än den var vid den tiden då boken skrevs.
Är detta då en bok som man bör ge varje svensk medborgare som en lärdom i vikten av öppenhet, gränsöverskridande kommunikation och sympati, och faran vid politiska extremer eller propaganda? Jag har endast en invändning kring det, eller kanske egentligen två. Jag tror inte att alla svenskar hade uppskattat att läsa boken för det första, eller orkat, velat osv. Denna känsla kanske förstärks när man inser hur nere man kan bli av att läsa den. I början av boken tycks Boye också romantisera om döden, den korta stund av kontroll och glädje som skulle kännas i dödsögonblicket, enligt huvudpersonen i boken. Detta rimmar illa med mångas idé om sundhet och livet som realitet idag. Vi vill kanske hellre se att någon stoppar i sig 70-11 antidepressiva, går upp 20 kg och låter bli att skriva en bok som ”Kallocain”. För inte länge sedan var det stora rubriker kring en australiensisk pensionerad professor som hävdade rätten att ta sitt eget liv, då han ansåg att meningen vid ca 90 års ålder var förlorad. Han hade endast krämpor kvar att genomleva. För detta fick han åka till Schweiz eller Österrike, jag minns ej vilket. Jag tycker inte det är dumt att han fick resa utomlands för det, i min mening är dödshjälp eller ”självmordskliniker” helt och totalt fel. Jag anser att Karin Boye borde ha överlevt, och alldeles särskilt tycker jag ingen skulle behöva skriva en bok som ”Kallocain” för att sedan välja döden som utväg strax efteråt, detta trots den oerhörda tyngd och vikt som kan läggas vid att just den boken gavs ut, just då. Att legalisera dödshjälp eller självmordskliniker öppnar dörrar som jag inte tycker vi skall introducera i samhället, och varje individ som inte är hjärndöd borde kunna lita på att andra människor kämpar för deras överlevnad, eller om så är fallet en lättnad av den smärta som finns. Betänk att detta är en åsikt jag hyser med total okunskap. Jag vet inte hur det är att se någon ha en dödlig smärta eller dödslängtan (tror jag), och jag har blivit sparad upplevelsen av att leva parallellt med ett Sverige med sympatier för nazi-Tyskland.
Utan tvekan är detta ett sidospår. Kan vi dock ana Boyes mentalitet i en buddhistisk munk som sätter eld på sig själv på ett torg i Kina, eller en självmordsbombare i Israel idag? Kanske det, men det är väl en retorisk fråga jag har, och jag menar att Boye ansåg sig har rätten till sitt eget liv, i ett samhälle som hade inslag av misstänksamhet mot vissa (många) individer, och tillslut romantiserade hon döden. För mig går det an att läsa en sådan bok, och jag tillåter mig att tänka mig in i bokens handling även om det gör ont.
Handlingen är förlagd till ett dystopiskt samhälle där alla har samma kläder, en övervakningskamera i sovkammaren och där vem som helst kan bli angiven för minsta antydan om motstånd mot ”Världsstaten”. Alla måste genomföra militärtjänstgöring varje dag utöver sitt arbete, man får lämna ifrån sig sina barn till statliga inrättningar för uppfostran redan då de är barn och för forskningsförsök finns en egen yrkesgrupp av försökspersoner som utsätter sig för fruktansvärda experiment för att sedan få berömmelse för sin uppoffring inför Staten. Vidare är det hembiträdets rätt att fråga ut sina värdfolk för att försäkra sig själv om att något konspiratoriskt gentemot Staten inte förekommer på något plan i människornas hem eller annorstädes. Människor tycks rädas att befinna sig ensamma på en plats utan vittnen, i ren skräck inför möjligheten att någon skulle misstänka konspiration. I detta samhälle möter vi Leo Kall som precis har förfinat en uppfinning han kallar kallocain som då det injiceras i kroppen kan få människor att berätta precis alla sina hemligheter och sina innersta tankar. Efter att drogen slutat verka kommer de ihåg allt och får våndas, tänker Leo Kall. Han presenterar sin drog för Statens representanter, och möjligheten att ta reda på tanke-brott uppenbarar sig. Samtidigt finns det en ytterligare kvalitet som drogen har. Försökspersonerna verkar avslöja annat än de brott som de förmodas ha gjort, de berättar drömmande om andra världar och gemenskaper bortom Staten, på okända platser, och där saker sker som Leo Kall inte riktigt kan förstå. Långsamt uppenbarar sig en ny verkligheten för Kall, och han är ensam i tanke och gärning då han försöker göra rätt för sig i den hemska dystopin.
Jag tycker att ”Kallocain” är en bra och välskriven bok. Men jag uppskattar inte läsningen i någon större grad utöver en slags tankeväckande utvidgning av synfältet gentemot historian och politiken. Det är ganska dystert att läsa om dystopier, och särskilt när författaren är såpass smart som Boye, och tillika svensk, så att det som skall tänkas spegla det verkliga samhället framträder ännu mer tydligt, och skrämmer en. Man vill inte leva i en dystopi, och verkligheten kan bli en dystopi på så otroligt många sätt. Kanske lever vissa av er läsare i någon mån i en egen dystopi, och på andra sätt inte. Det kanske finns, eller nej, det finns säkerligen aspekter av samhället idag som kan synliggöras framför en dystopisk spegel. Vi ser att främlingsfientliga krafter biter tag i nacken på oss och flåsar och hänger som en rabiat gammal nazi-dröm av idag, och vi accepterar det inte. Vi vet att människor lämnas därhän vid Europas gränser, eller på flyktingboenden/ensamma lägenheter på orter i Sverige. Jag tänker inte gå vidare in på det, men som sista politisk tanke kan jag väl säga att jag tycker det kan vara sunt att läsa en dystopi i sitt liv, särskilt i val-tider.
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker.
/Jens