Jens Boktips

 

"Epepe" är ännu en berättelse av en ungersk författare, precis som "Babels avgrund", där vi får följa en mans öde i en storstad. Skillnaden är att i den här boken är mannen helt ensam, och han har ingen aning om i vilken stad han befinner sig... 

 

"Epepe" handlar om en vältränad språkforskare som varit påväg till Helsingfors för en språkkongress. Istället hamnar han på ett hotell i ett främmande land. Han vet inte vart han är och finner ingen ledtråd i sin omgivning. Trots att han kan otaliga språk flytande så är det omöjligt att göra sig förstådd, ingen vill lyssna och när han söker kontakt för att finna sig tillrätta blir han allt som oftast utskälld på ett språk som i det närmsta känns för honom, komplett avlägset från någonting han någonsin hört förut. Också skriftspråket är omöjligt att tyda, men siffrorna är de samma och med denna enda kunskap börjar en kamp för mannen, att hitta hem. Han glider långsamt igenom olika faser av acceptens eller förnekande och börjar så småningom undersöka den nya platsen. Det är inte lätt, för vart han än går finns ett myller av människor, av alla sorter, och de armbågar sig hänsynslöst fram. Det är bara en tidsfråga innan mannen själv spricker i raseri över den sanning han tvingas leva in absurdum. 

 

Det är ofrånkomligen så att "Epepe" är en politisk bok. Inte förrän ungefär halva boken gör jag mig själv uppmärksam på att den skrevs bakom järnridån(1970) i ett Ungern mycket olikt det vi känner idag. I hur stor grad boken är modifierad efter det samhälle Karinthy kanske, så att säga fick underordna sig, det vet jag inte. Men man misstänker ibland att delar av boken är skrivna för att påverka en potentiell censor till att jobba lite extra eller ta en lugn dag. Vi möter i texten stycken som enligt min bedömning skulle kunna tydas som skarp kritik mot ett vilket som helst samhälle, följt av exempelvis meningen: "Varje känslomässigt engagemang skulle vara slöseri med kraft." 

Författaren var själv språkforskare och det finns också mycket intressant att hämta från det faktum att huvudpersonen är expert på just det problem som är svårast för honom att lösa. Karinthy skapar verkligen en situation i boken som är sin egen verklighet, mannen är van vid ett vanligt "civiliserat" samhälle men endast de små modifikationer som förekommer i denna okända stad skapar enorma problem för honom. Det är en sorts samhällskritik, mer än blott en kommentar, i sin abstrakta realism. Och det når bortom Sovjetunionen. Mycket utgår från att vi som läsare har samma begrepp om "det normala"  som mannen, ett begrepp eller en uppfattning som kan komma att ändras för en stund, om du skulle läsa den här boken ensam någonstans. Är det möjligt att ringa in förståelse och empati om man för alla i sin omgivning är en främling? En illusion skapas om en slags masspsykos, eller en värld av personliga sådana. Hur skall mannen finna sin väg tillrätta då? Effekten uppstår i min mening på ett ytterst otypiskt och mycket originellt vis. Lever vi i ett typ hjärtlöst samhälle undrar jag ibland, och drar alltid en lättnadens suck när jag finner bevisen för det motsatta. Ändå, försvinner någonsin känslan av att det också är en illusion, att jag blivit lurad? Lyckligtvis har de flesta någon form av oas i tillvaron som erbjuder en trygghets känsla, jag är oerhört tacksam över min. Läs den här boken och ni kommer att finna den intressant, kanske tragikomisk, men var beredd på att ett leende långsamt kanske slätas ut och blir till någonting annat. Eller kanske blir leendet större. Hur är du som person egentligen?

 

Jag ger den här boken 3.8/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens